Välkommen till Sverige ert ordförandeland första halvåret 2009-07-30

Ni kommer till ett Sverige där vi har frid och fröjd, vår regering bryr sig om människorna i landet. Alla måste jobba. Det är fint alla måste jobba för att ha en godtagbar levnadsstandard. Jag är så tacksam över att vara denna svensk, som erbjuds köpa lågprislägenheter betalade av skattemedel. Om jag inte klarar lånen och blir arbetslös erbjuder samhället att ta mina barn för att placera dem i ett fint familjehem som får betalt för att sköta mina barn. Själv får jag härbärge eller vandrarhem. Jag blir så glad att jag inte behöver frysa när vintern kommer. Tack snälla soc, för att ni ger mig hela 3 500 kr i månaden för mina behov. Kronofogden kom i går och tog vår TV och gamla dator, men det gör inget vi har just nu bunkrat med hundmat, torrfoder, o kattmat. Någon sa att innehållet i djurfoder mycket väl duger till människor. Tror det var Socialtanten på mitt socialdistrikt.
Min arbetsgivare skar ner personalen och gav mig sparken, jag fick lyckligtvis 16 000 innan skatt och hela 12.500 efter. Vår hyra råkade vara 6 000 kronor, så resterande pengar skall vi betala, lån, mat, el, resor och kläder, sjukvård. Men det gör inget djurmaten finns på burk så den håller.
Om du blir sjuk får du samma summa som vid arbetslöshet, men att få sjukkassa är svårt eftersom man måste vara på gränsen till död för att beviljas den. Samtidigt har socialstyrelsen talat om hur länge man får vara sjukskriven vid olika sjukdomar. Det är bra, för om du inte bär bra inom den tid som bestämts hänvisas du till Socialtjänsten. Jag uppskattar verkligen de unga snorkiga socialsekreterarna som talar om för mig hur jag skall söka jobb, jag som bara jobbat i 20 år och försörjt mig. Det är bra att unga tjejer och killar vet hur livet skall vara för oss som kommit upp i åren. De har så stor erfarenhet. Jag tycker verkligen om att vika ut mitt liv i detalj till socialen för att få 3 500 kr, synd att jag måste sälja bilen för några av jobben jag sökt kräver att jag har egen bil, men socialtjänsten tycker inte jag skall söka de jobben.
Jag blir så glad över Jobbcentrum, jag känner mig som mina barn på dagis, mindre vetande och säkert är det så när socialtjänsten står bredvid och talar om hur jag skall göra. Jag erbjuds ett bra jobb som pappersplockare 20 kr/timmen för att få min socialtjänst, och när jag undrar hur jag skall klara lån och fasta kostnader säger de att jag skall låta kronofogden ta över. Den nya arbetarregeringen i Sverige tycker att kan du inte betala dina kostnader så får du väl sälja ut det du har o låta kronofogden ta över. Jag blir så glad över att eventuellt få ett nytt jobb med mängder av skulder i bagaget, tack snälla Reinfeldt, finansministern och Maud Olofsson. Er policy betyder så mycket för den vanliga människans självkänsla.
Det är så glädjande att söka 10460 lediga jobb, jo jag kan söka alla för arbetsförmedlingen anser att man skall söka alla jobb och ta det man får även om man inte kan leva på lönen. I det nya arbetarsverige har vi börjat sälja människor till telemarketingföretag som inte betalar lön. Det gör inget för i vår statistik ser det fint ut att människor jobbar.
Vi har bara 500 000 arbetslösa och så 10460 jobb, så kommer det ytterligare 50 000 fram till 2011. Jo jag vet att många är missbrukare och kriminella. Men det gör inget, missbrukare i Stockholm som inte klarar av att bli nyktra på den s.k. allmänna vården hänvisas till härbärgen, soppkök och välgörenhet. Vet ni att Sverige satsar väldigt mycket på missbrukare och rehabilitering. Men ingen missbrukare får stanna på vård merän 8-9 månader, för att det blir för dyrt. Men det gör inget chansen att de klarar sig är minimal och då får ju socialtjänsten jobb.
Å utbildningen i Sverige är i världsklass, vi har nästan bara friskolor som betalas med skattemedel och där vinsterna används till ägarna samtidigt som utbildningsmaterial, lärartäthet skärs ner. Men vi är så glada över det, trots all skall väl inte kreti och pleti barn gå i några högre skolor. Slöseri.
Jag skulle kunna berätta mer om det land som vår Statsminister hälsar er välkommen till, men ni kan väl be honom besöka lite uteliggare, utslagna och andra marginaliserade. Ja, visst jag vi har världens bästa åldringsvård, vi tillämpar ättestupa i en modell. 45 mediciner om dagen, inga läkarkontakter eller sjukvård, Har vi tur dör de gamla och då blir våra politiker så glada. För 80 åriga Karin eller Nisse klarar inte att jobba längre och vår regering anser att den som inte kan jobba skall heller inte äta.
Jag hoppas att ni som jag älskar detta jämlika land, utan fördomar, social trygghet och möjlighet för alla. Ni kan väl fråga vår statsminister vad han anser vara skälig lön, jag har frågat både honom o Maud Olofsson utan att få svar. Förlåt mig glömmer att utländska journalister inte läser svenska, men ni kanske kan få det översatt. Det vore verkligen synd att ni inte skulle få dela världens bästa land med mig.

VET NI VAD JAG GLÖMDE…en arbetslös i Sverige har inte yttrandefrihet, eftersom arbetslösa inte får blogga eller skriva, detta även om skrivandet är en hobby utan ersättning. Svensk Fackförening har svårt för skrivande medlemmar och yttrandefrihet har vi i Grundlagen men den gäller inte arbetslösa eller sjuka. Den svenska regeringen är så rädd för att arbetslösa skall skriva att de valt att förbjuda dem. Sverige bryter mot sin egen lag, men det är okej, jag tycker bara den som arbetar har rätt att uttala sig. Lärarnas Fackförenings A-kassa har förklarat för mig att Arbetsförmedlingen äger mig 24 timmar om dygnet. Så också under kvällstid när du är ledig och gör andra saker, skall du veta att som Arbetslös i Sverige är du livegen allt inom ramen för den svenska lagstiftningen. Ärligt talat, arbetslösa är ju bara parasiter och parasiter vet vi ju alla att de skall hållas kort.
Hälsningar Anne Skåner

borglig empati i Expressen, jag blir sjuk

Expressen har startat en artikelserie om de fattiga barnen i Sverige. Idag kunde vi läsa om, http://www.expressen.se/Nyheter/1,1655422/gustav-14-ager-bara-ett-par-jeans, lite schangtilt kunde vi läsa att chefredaktören Thomas Mattsson skall läsa alla kommentarer. Jaha o sedan. Skall jag i nästa artikel läsa om svenskar som inte har rätt till A-kassa, Sjukersättning för att de skall uppfylla arbetslinjen, fastställd av Sveriges nya arbetarregering. En regering som anser att man kan jobba så länge man kan krypa. Expressen är en borglig tidning och kommer så alltid förbli, en tidning som pussar Filippa och Fredrik på kinden på ledarsidan för att göra lite sociala reportage inne i tidningen.

Ärligt Thomas Mattsson, jobbar inte 14 åringens mamma eventuella föräldrar för lite, slösar de inte för mycket, har de möjligen levt på bidrag. Eller på annat sätt lurat samhället, för alla vi som inte är i den högre rangordningen lurar givetvis allt från socialen till statliga försäkringssystem som vi själva är med o betalar på. Kanske skall du skriva att det skall sänkas lite mer skatt så att det räcker till ett par jeans till. Skattesänkning är fint. Varför betala skatt överhuvudtaget. Då får hon ju behålla 18 000 eller kanske 20 000 kr i handen och själv avgöra hur hon spenderar sin ekonomi. Samma mamma kanske inte skulle ha råd med sjukvård i det läget, men vad sjutton hon kan väl jobba 24 timmar om dygnet. Det säger Lärarnas A-kassa rent ut är du arbetslös står du till förfogande 24 timmar utan egen tid. Allt i linje med den nya borgliga arbetslinjen. Och att kunna leva på A-kas sa eller sjukersättning skall givetvis inte denna grupp av tärande människor som tillhör de icke previligierade göra, det tillkommer chefredaktörer, politiker och högre tjänstemän i det privata och allmännas tjänst.

För det är ju så det är, banta på ena sidan. Var nöjd med dig själv på den andra. Orättvisa sociala livsvillkor på en rubrik men sidan mitt emot rubriker om svensken som utnyttjar systemet och blir rik och fet på bidrag. Tyvärr är inte Aftonbladet mycket bättre som tidning och inte heller alltid de s.k. socialistiska politikerna, för de bekänner ena dagen och försvarar sina egna system dagen efter.

Kanske är det dags att sluta frossa i Svenska folkets fattigdom för den är inte ny. Fattiga barn hade vi under socialdemokraterna och de gjorde inte mycket för att utjämna oddsen. För när det kommer till kritan är det den egna klassen och sina ena villkor man försvarar. Den dagen du och borliga, socialdemokratiska politiker ställer sig i kön på arbetsförmedlingen, socialförvaltningarnas kränkande Söka jobbtorg, lever på 480 kr om dagen som arbetslös, med risk för sänkning efter tre månader, den dag ni lever på samma sjuikförsäkringsvillkor som övriga svenska folket, inte längre kan ha dyra lägenheter köpa av skattefinanseriad allmännytta, häftiga banklån etc. den dagen kan ni med gott samvete skriva om barn som äger ett par jeans, föräldrar som inte har råd med semester och sommarlov. Den dag ni återfinns på samma nivå som övriga Sverige att söka jobb som inte finns, tvingas ta jobb till underlöner för att inte förlora A-kassan, den dagen kan ni skryta över att veta hur svenska folket har det.

Jag blir arg och förbannad, jag slår inte folk på käften än i Mobwars, försöker använda pennan eller datorn hur man nu uttrycker det istället. Det finns ett annat problem också som inte Expressen eller AB eller SVD/DN är ansvariga för, bristen på engagemang från folket. Vi kan gnälla över att inte ha råd med kläder till våra barn etc.. men vi är fan så lata och eftergivna när det gäller att visa missnöje eller försöka bidra till förändring. Att Expressen toppar med fattiga barn är en sliten historia av pornografisk art..som inte är mer till än för att öka Expressens försäljningssiffror.

Läste att Madeleine fick 400 000 kr för att hon misskrediterats och blivit felbehandlad i tyska tidningar. Jag vet människor som hängs ut på nätet med personnummer, personregister, ekonomi, brottsregister osv. vars anmälningar skickas tillbaks från polisen med ”brott kan inte styrkas” eller andra juridiska spettsfyndigheter. För att barn, ungdomar och svenskar i gemen mobbas på nätet är ju enligt polis och åklagarmyndigheten inget viktigt. Men att kändisar och offentliga personer hängs ut det är liksom annorlunda.

Nej, det socialt jämlika och rättvisa samhället finns inte, kommer aldrig att finnas och svensken kommer att sova vidare med löften om skattesänkningar, krav på att jobba tills man dör utan att ens reflektera över konsekvenserna i ett helhetsperspektiv. Leve den fria pressen och dess floskler.

Bloggvärlden och medier på nätet ger oss en chans som inte dansar med, för de fina debattsidorna på kvällstidningar och morgontidningar är förbehållna kändisar, politiker, forskare och andra som lever långt från människorna.

 

Politikens porrbrudar

Mötte en väninna ikväll som sa himmel, jag har så svårt för Maud Olofsson, hon ger mig rysningar.

Oj, sa jag, instämmer, hon är allt som jag avskyr, Oempatisk, metallisk, kylig och brister i humanism. Jag vill normalt inte misskreditera kvinnor som kommer upp sig, men Maud Olofsson är för mig inget feministiskt jämställdhetsalternativ. Om hon vore man, sa min väninna skulle hon räknas till maschomännen… Ja det ligger något i, tänkte jag och funderade för Margret Thatcher, ståldamen i England, men jag håller med Maud Olofsson är strået vassare. Egentligen varför måste kvinnor som kommer upp sig vara antingen eller. Ta Filippa Reinfeldt söt, kanske vacker och prydnad för statsministern. Hon har blivit tidningarnas nya utvikningsbrud men klädd i festkläder, dräkter och trevliga fritidskläder. Så nämns lite förstrött att hon är politiker och chef för landstinget, men jag upplever henne som Mauds motsatts…en politisk porrbrud. Herregud en järnlady a la Norrbottens järn och politikerstrippan Filippa Reinfeldt. Är det idealen vi skall kavla ut till dagens unga tjejer…var finns jordnära Gudrunmänniskor. Som vågar prata om alkoholproblem, kvinnomisshandel, våld i relationer, politisk orättvisa.mm och ändå vara oerhört vacker. Ja jag tycker Gudrun är vacker, snygg och parant. En kvinna som vågar vara sig själv utan manus och föreställningar från media om hur de skall uppträda. Finns det dresserade apor, jo även inom politiken. Jag gillar Mona Sahlin för att hon är stockholmstjej som vågar slåss i motvind, jag gillar Ylva Johansson, som politiker för att hon är rakryggad, stark och kunnig OCH snygg.

Jag gillar Margaretha Winberg för att hon har integritet och åsikter. Jag gillar Anitra Steen för att hon är duktig och kunnig och alltid framträtt proffsigt. Oj det blev bara vänsterskvinnor…måste leta bland borgarna. Jo jag gillade Batongmormor, moderaternas justitieminister Astrid Kristensson, för att hon var ärlig och rak. Jag gillade centerns Karin Söder, ödmjuk och varm med förmåga till empati. Slog på duktiga kvinnor inom Centern, hittade bara Maud Olofsson är det en tillfällighet att centern dödat sina kvinnliga föregångare.

Jag tycker om Kristina Axén Olin för hennes förmåga att se människan även inom politiken och sig själv. För att hon visar ödmjukhet och värme och märkligt nog ingen av kvinnorna tillhör min politiska falang men jag tycker om dem för att de är oförställda utan behov av att vara politiken porrbrudar.

När jag jobbade inom gymnasiet försökte jag förklara för de snygga och ärligt talat mycket söta tjejerna att det finns mer än utseende och ständiga leenden, att skönhet kan mixas med medvetenhet, intelligens, styrka och självkänsla som tjej/kvinna. Att vara duktig inte bara MVG utan att ha kunskap och kunna prata om livet utanför shoppingcentra och modebutiker. En del förstod andra sa rent ut att vara lite kvinnligt dum leder ganska långt.

Berlusconi hjälper fram vackra flickor med hjälp av sex, många av den har kanske förmåga att klara den karriären ändå men låter sig köpas av sämsta kund. Var finns självkänsla, stolthet och okränkbarheten hos de här kvinnorna? Politikens utviknings- och porrbrudar blir snart lika vanliga som inom showbiz, vad du kan, vad du förstår, utbildning, kunskap, stolthet är begrepp som vissa kvinnor begraver i jakten på att komma fram på utseende och f.d. glamourliv. Är det den här gruppen som skall medverka i beslut om vår miljö, vår sociala välfärd, jämställdhet och andra viktiga frågor i världen. Är det kvinnor som låter sig köpas till att tycka enligt makten därför att de hamnat där med hjälp av korruption eller.

Jag går inte så långt att Jag lägger Filippa Reinfeldt i den här sektorn, men veckotidningarna är inte intresserade av hennes sjukvårdspolitik, åldringssyn, syn på alkoholfrågan utan bara om hur hon bakar kakor, om hon vill ha sladdbarn och allmänt vara en perfekt kvinna i ett borgligt samhälle där skattefinansierad hemhjälp tar hand om vardagen, chauffören kör barnen till rätt skolor samtidigt som Nallebjörnen Reinfeldt sorgögt poserar vid sin evigt leende Filippa.

Morgondagens kvinnliga politiker måste kanske plockas ur porrkalendern för att få ordentlig uppmärksamhet, för kvinnor med sunda åsikter, frågeställningar höger eller vänster räcker inge längre.

Våga duga som du är, tack Gladahudikteatern

Tematråden i Glada Hudikteaterns uppsättning av Elvis är ”du duger som du är”. Djupt rörd såg jag denna föreställning i våras, tack vare Fryshuset, något som jag är evigt tacksam för. Per Johansson, verksamhetsledare och initiativtagare till teatern, berättade med värme och humor om hur allt startade, hans egna fördomar som kom på skam. Och han myntade ett nytt begrepp, normalstörda. För det är väl de vi är normalstörda om vi tänker efter. Per Johansson berättar att anledningen till att de valde Elvis var just för att Elvis var annorlunda, någon som man kunde identifiera sig med. Det är väl vad vi behöver någon som vi känner att inte är förmer eller mindre än oss själva, utan bara en av oss.

Det är skönt att se utvecklingsstörda bli betraktade utifrån vad de kan och kan lära sig. Att de kan lära sig, om någon ger sig tid att utveckla och att man får göra det med normalstörda människor som jobbar utan fördomar.

I ”en annan del av Köping” får vi möta en grupp människor i ett Gruppboende, det öppnade säkert ögonen på många svenskar, att utvecklingsstörda både kan bli förälskade, dansa och utföra ett jobb. Men det som jag ändå tycker är skillnaden är att i Gladahudikteatern försöker man utveckla människors talanger och ge dem en chans att visa omvärlden vad de kan. ”I en annan del av Köping” tenderar man att suga ut så mycket som möjligt utan att visa upp något mer än vad vi redan sett i de tidigare avsnitten. Sammantaget är dock både köpingsserien och Gladahudikteatern ett glädjande besked om att också människor som inte är som vi som kallar oss vanliga får vara med i de stora sammanhangen.

I Allsång på Skansen sjöng Theresia och Toralf, duett. De bara ägde, som dagens unga säger. De ägde publiken, tvledningen och svenska folket. Jag tror vi var många som torkade en tår i ögat, åtminstone gjorde jag det.

I ett samhälle där allt mer handlar om att förändra sin kropp, sitt utseende, minimera sin intellektuella kapacitet till förmån för att bara se bra ut, blir jag så oerhört glad över att någon vågar offentlig säga ”du duger som du är”. Man behöver inte vara slimmad och trådsmal för att sjunga och röst har inget med kropp att göra. Röst förtrollar och skapar känslor. Därför är det tråkigt när skivbranschen tvångsbantar sina kvinnliga artister, unga duktiga tjejer opererar brösten för att bli kända och tidningarna stenhårt kör med bantning intill det anorektiska.

Jag är den grupp som ibland i ren ilska över unga tjejer brukar säga, herre gud hon är ju blond, var finns hjärnan. Men det handlar om att naturligt söta tjejer, underskattar sitt eget kön, intellekt och förmåga att förstå att livet består av mer än yttre skönhet. Skönhet förgås men det vi har i kunskap och medvetande kan ingen ta ifrån oss. Gladahudikteatern borde göra skolföreställningar, för att visa dagens elever att det finns andra värden än konsumtion, prylar och materialism. Värden som gemenskap, sammanhållning, lika värde för alla och att det är först när mina fördomar och alla andras fördomar raseras som vi kan bygga på hållbar samhällsutveckling.

Jag är ingen vän av storföretagen och inte Ericssons heller, men heder och tack för att ni sponsrar Gladahudikteatern. Så nu har jag minimerat en liten fördom till mot storföretagen, det finns guldkorn bara vi orkar se dem.

 

 

 

Vanvård i svensk sjukvård av gamla

Ikväll åkte en av mina små tanter till sjukhuset. Hon bad äntligen om att få åka. I det längsta har hon kämpat emot för att få dö hemma. Men nu orkade inte ens hennes starka vilja. Jag kallar henne Asta för det är enklare med namn än bara ersättningsord. Asta var när jag lärde känna henne för snart ett år sedan en pigg och periodvis lite bitig. Ena dagen skällde hon och i nästa stund bjöd hon på kaffe. Sedan dess har det snabbt gått utför. Asta blev mer och mer sängliggande, orkade inte gå upp ur sängen eller flytta sig till toaletten. Hjärnan vill mer än kroppen, sa Asta många gånger.

Alla visste att hon borde åka till sjukhus, men Asta vägrade och de gånger hon kom dit var hon lika snabbt hemma igen. Men det finns något som heter vård vid livets slut i hemmet. De som önskar att få dö hemma skall kunna göra det med värdigheten i behåll och ändå få den hjälp man ges på sjukhusen. Men det gäller inte gamla och inte i området där Fruängens Vårdcentral har ansvaret för de äldres hälsa. Asta var orolig och hade ångest. Ångest för att dö och oro över att kroppen var så mycket starkare än hennes vilja att få dö. Andra i Astas situation hade kanske fått lugnande eller morfin men inte Asta inte. När vi väntade på ambulansen sa Asta, lämna mig inte ensam följ med till sjukhuset och snälla ring X. Jag förklarade att jag inte kunde åka med in, men att jag skulle följa henne till ambulansen och att jag självklart skulle ringa X och berätta.

Det är 24 år sedan Astas man dog och han dog hemma i fåtöljen i augusti, det var det som gjorde att Asta ville dö hemma, men hennes död skulle inte bli lika rofylld som vid en infarkt.

När man arbetar i en liten grupp och servar samma människor under en längre tid, uppstår det relationer. Vissa tycker man oerhört mycket om andra mindre. Men det viktiga är att varje äldre är en individ, en människa som gjort och dragit sitt strå till stacken. När de blir sjuka våndas man över bristen på vård. På sjukhusen som skickar hem de gamla med vändande post. Jag är så tacksam över de gånger som Asta och jag drack kaffe vid köksbordet. När hon en kväll helt klar och pigg tog rulatorn och gick runt i lägenheten och med irriterad röst sa, det måste upp handdukar där. Värst vad skräpigt det är i vardagsrummet, måste damsugaren stå framme.

Asta domderade och bad mig att flytta runt, hänga upp handdukar innan hon nöjd satte sig i sängen för att så småningom lägga sig. Jag firade nyårsafton med Asta. Vi pratade länge, och Asta tittade på hörapparaten på bordet och undrade varför hon inte använde den när hon hör så illa.

Vi skojade när hon fyllde år, Asta var övertygad om att hon skulle fylla 99 eller 100 trots att det återstod några år tills dess. Jag sa när du fyller 100, Asta får du kort av kungen och blir en av dem som får säga du till honom.

Jaha, svarade Asta det blir väl nästa år då.

Nu ligger Asta på sjukhus, och jag ber till högre makt att hon får somna in. Jag hoppas att hon får vård och omtanke på sjukhuset. Att personalen inte blir arg om Asta tappar humöret och ber folk fara åt helvete, eller kallar de en massa mindre roliga tillmälen. Jag hoppas att de kan skoja lite med henne och göra hennes sista tid lugn och rofylld.

 

just skrivet, Anne om Östberga

Mötte några av östbergas ungdomar utanför porten en dag, de var på väg till Gålö för att bada.
Jag gillar dem högt och rent, de representerar en ny grupp ungdomar i Östberga som även om de inte har föräldrar med guld i fickorna, ändå lever som ungdomar gör mest. När vi möttes sa de, bra skrivet om Östberga. Förvånad stannade jag upp frågande och funderade över vilken av alla otaliga artiklar om Östberga som jag skrev när läget var som värst här uppe på höjden.

-Jo den där om Östberga som gud glömde, sa den ene ynglingen. De hade googlat på Östberga och givetvis snubblat över artiklarna den som de nämnde skrev jag (6 mars 2007 på Sourze). Jag var förbannad och trött över inbrott, förstörelse, bilbränder, vakter i porten. Bussen skulle just gå så jag kunde inte fråga vad de tyckte var bra med just den artikeln. Så här i efterhand ses den som en lång anklagelseakt.

Jag måste ge credit till att Östberga blivit lugnare, mindre stök och mindre förstörelse. De värsta gängen verkar ha försvunnit och hit tills har sommaren i Östberga varit ovanligt lugn. Ändå finns det ingen kvällsverksamhet för ungdomarna som inte kan resa någonstans. Många tonåringar är hänvisade till badbussen, basketplanen och parklekens område under sommaren. Deras föräldrar har inte råd med semestrar, resor eller andra förnöjelser. Jag tror att tyvärr många ungdomar i Stockholm och kanske Sverige i stort lever sina sommarlov under samma villkor. I en tid när privatekonomin blir sämre, jobben färre och arbetslösheten ökar, betalar ungdomar ett högt pris.

Men det behöver inte leda till ökad kriminalitet, förstörelse eller bråk. Sverige hade under 1930-talet en fattigdomsperiod som troligen var än värre, men fattigdom behöver inte innebära ökad olaglighet. Trygga familjer, andra värden än bara prylar kan ändå ge självkänsla, tillhörighet och stolthet. Stolthet i att fattigdom nödvändigtvis inte behöver innebära att vi går utanför lagens råmärken. En av mina gamla elever från gymnasiet brukar jag möta på Facebook, han har jobbat sedan han tog studenten men skall nu utbilda sig till lärare. Han var med och gav uppmärksamhet kring hur Vin och Sprit hanterade de anställa på Lagena i Södra Stockholm. Han har skrivit om strejker och upprop. Om hur arbetarna vid Lagena skulle sägas upp och ersättas med personal från uthyrningsföretag. Nog luktar det som gamla tider och var finns fackföreningen. Den som skall stå i bräschen för arbetarna. Fackföreningen, sa en av mina gamla pensionärer, finns den idag.

Följande citat kunde läsas under min f.d. elevs logg ”
”En ny och utökad definition på arbetslöshet, som inkluderar människor som gett upp och inte längre söker jobb, fick arbetslöshetssiffran att stiga till 32,5 procent i slutet av juni.
Befolkningen vill inte längre vänta på sysselsättning och bättre levnadsvillkor. Och hittills i år har fattiga invånare arrangerat minst 24 stora protester mot bristfällig kommunal service.”

Nej det är inte Sverige men skulle väl kunna ha varit, det är ett citat om utvecklingen i Sydafrika. När skall vi i Sverige vakna och inse att det nya Sverige håller på att bli det gamla Sverige.

Även om jag ibland kan se dystert på framtiden, finns det ändå hopp. Hopp i att se killarna i Östberga som nu börjar gymnasiet i höst, min f.d. elev som skriver om arbetarfrågor på ett sätt som får mig att minnas 60-talet då vi var så många som ville förändra.

På sätt och vis kan jag känna besvikelser över alla dem som jag minns från 60-70 talets kamp för bättre villkor som idag smält in i etablissemanget och lever i sina skyddade hålor. Välbetalda, goda jobb och karriärer i det borgliga system som de själva en gång fördömde. Nåväl du själv då, säger läsaren.

Ja, inte vet jag. Jag kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan. Vet inte om jag har råd att slutföra min utbildning som jag verkligen vill ha, även om det innebär att bli arbetslös lärare Men ändå arbetslös med formella meriter. Vet faktiskt inte hur ens dag två, tre ser ut framöver. Men ett vet jag med bestämdhet. Jag har inte blivit vare sig centergrön eller blå, tvärtom har den röda färgen blivit allt mer klar och det är glädjande mitt i eländet. Så det viktigaste för oss som har barn, mina barn lever i ett socialt sammanhang och det får vi som föräldrar vara glada över.

PS efter jag skrivit denna blogg läste jag om just familjer som inte har råd med semster och sommarlov till sina barn, http://www.expressen.se/Nyheter/

Fruägens vårdcentral en skamfläck

Det finns patieneter och så finns det patienter. Den senare gruppen är äldre pensionärer som är vårdkrävande och inte kan slåss för sin sak. Den andra gruppen det är du och jag som är så friska att vi inte tillåter oss behandlas hur som helst.

Att arbeta inom hemtjänsten är berikande så tillvida att man får en otrolig inblick i hur samhället ser på äldre och inte minst sjukvård för gruppen. Det är ofrånkomligt att många hemmaboende äldre behöver hemsjukvård parallellt med hemtjänsten. Hemtjänsten skall bistå med alldagliga sysslor som gör att livet fungerar socialt för de äldre, sjukvården skall se till att de äldre får den vård som behövs. I mitt område har vi några stycken som behöver hemsjukvården, alltså läkaren om han behagar, skall åka hem till de gamla. Ett bra exempel hur det kan gå till är som följer. Ärendet är anmält.

Läkare B åker hem till patient X för att X har ont i magen. Läkare B sätter sig i vardagsrummet med kepsen på huvudet och utan att ta av sig ytterkläderna. Han pratar med patienten från fotöljen i vardagsrummet. Han gör ingen undersökning, har inget receptblock med sig och ger heller ingen remiss eller tid för läkarbesök dagen efter. Under de tio minuter han vistades hos X såg han henne aldrig i ögonen och än mindre undersökt patienten. Det är Fruängens vårdcentral, numer privatiserd. Märk väl att landstinget uppskattar konkurrens inom sjukvården för att höja kvalitén.

Nu är det ju så enkelt att konkurrensen fungerar på mig som kan välja, men den som är sjuk, gammal och inte orkar slåss har inget val utan hänvisas till det som erbjuds (idet här fallet inte erbjuds).

En annan grupp är distriktssköterskorna som man ibland undrar om de har utbildning över huvudtaget. Flera av mina gamlingar får mellan 15 -30 tabletter om dagen utan att veta varför. När de frågar Distriktssköterskan svarar hon att hon inte vet och läkaren lyser med sin frånvaro. Nu frågar de gamla oss som arbetar antingen dag eller kväll om de verkligen behöver alla tabletter och vad händer om de inte tar dem. Vi har ingen möjlighet att avråda utan skall ge det som distriktsköterkan lägger in i dosetterna. Det fungerar inte heller alltid. Men själv brukar jag säga att de skall kräva svar från läkare om var och en av de tabletter de får.

Lite förvånande är att alla gamla förses med två till tre alvedon vare sig de har ont eller ej. Man måste ställa sig från om tillverkaren av alvedon betalar provision till vårdcentralerna. En av mina nya små raringar, sa ikväll att tidigare kunde jag fördela själv, det var inte så många sorter. Men nu är det ett helt apotek. Min lilla raring är en pigg dam, med en glasklar hjärna och intellekt. Hennes stora problem är värk i benen och svårt att gå. Lite ironiskt sa hon innan jag gick i kväll, att det är väl ett sätt att bli av med oss gamla.

En annan av mina äldre hade väntat hela eftermiddagen på att få sin medicin fördelad i dosetten, när jag kom strax efter fem hade fortfarande inte distriktsköterkan varit där. Jag listan skulle kunna bli lång på märklig hantering av gamla som handhas av Fruängens Vårdcentral.

En annan dyster historia inom sjukvård för gamla är sjukhusen. Det händer att vi skickar in gamla för att de faktiskt är sjuka, tro det eller ej de är lika snabbt tillbaks hemma. Snittiden för en pensionär på sjukhus måste ligga i snitt på tio timmar, om inte patienten är på väg att dö.

Jag råkar jobba åt ett företag inom hemtjänsten (ekonomisk förening) som verkligen bryr sig om de gamla. Det innebär att våra chefer ringer och tjatar på att det behövs en fungerande sjukvård. Och när dessutom företaget hjälpte några av de gamla att göra en anmälan mot vårdcentralen för att de betett sig illa, visade det sig att det företag jag jobbar i är det enda som bistått de gamla med den formen av hjälp. Så det är faktiskt skillnad på privata och privata företag också. Det finns de inom hemtjänsten som bara räknar pengar, med minimum personal och in/ut tekniken och så finns det företaget jag jobbar för som behandlar pensionärerna som människor.

I mitt stilla sinne tänker jag, God Gud hur illa jag än betett mig under min livstid, låt mig slippa den sk sjukvården för gamla.

Tack Gode Gud för att alla män inte är som Virtanen!

”Anne Lundberg har ingen speciell personlighet, hon ser ut som snygga kvinnor gör mest, hon saknar klädstil och pratar rikssvenska med obestämbar dialekt i botten.”
Det är inledningen på Fredrik Virtanens tv-recension i Aftonbladet 25 juli.
Om jag hade pratat med Virtanen hade jag bett honom fara åt helvete, för något så grundligt förakt för kvinnor var det länge sedan jag läste, nu kan jag skriva det istället.
Nästa slag är Virtanens kommentar om pensionärs-tv, som givetvis Anne Lundberg står för, samt att Björn Ranelid får sig en känga för det språk han använde i beskrivningen av kusten utanför Ystad. Virtanens litterära förståelse klarar inte uttrycket att ”bläddra med en nål”.
Pensionärer Mr Virtanen, är inte vad du tänker dig i din fördomsfulla värld. Pensionärer lyssnar på Stones, går på hårdrock, Bruce Springsteen, blues, svensktopp, actionfilmer, mm. Pensionärer är inget kollektiv som TV skall skräddarsy program för utan en grupp som arbetat ett helt liv och nu försöker njuta av den tid de har kvar utan att behöva jobba.

Ja vad skall man säga om Fredrik Virtanen och alla män av hans kaliber, mer än att när kvinnor recenseras utgår man ifrån kläder, utseende och deras sätt att prata om frågor som män anser sig ha förhandsrätten till, som ekonomi, politik, lättsamhet och humor.
Virtanen har aldrig tillhört min typ av skribentpersonligheter, lika lite som jag skulle vilja finnas i kretsen av en så egotrippad person. Nu slipper jag det för jag är en vanlig politisk bloggare utan några offentliga behov.

Efter Joss Stones konsert på Stockholms Jazzfestival läste jag en kort recension i Aftonbladet. Konferenciern Petra Wanglers gjorde i mina ögon en bedrövlig presentation av Joss Stone, som gjorde det än lättare för Jenny Seth på Aftonbladet att göra ner hela konserten. Petra beskrev ”Joss Stone som vit, barfota” och Jenny Seth skriver  ” För vad finns det mer att tillägga än att Stone är en wigger som klär sig som en hippe?
Ja just det, hon har en irriterande guttural röst som antingen skriker eller tantrocks-morrar nånstans mellan Anastacia och Macy Gray. Och hon gillar att göra övermogen, generisk soul som likt Rouge i ”X-men” suger all livskraft ur sina lyssnare.
När all motståndsvilja är nedbruten står en hel publik och applåderar olidliga saxsolon, gräsliga ”You had me” och trista coverval.”

Om Erykha Badu skrev Jenny Seth “ Som alltid är excentriska Badu en visuell uppenbarelse och det är inte konstigt att publiken är begeistrad. Ingen, förutom möjligtvis Grace Jones, skulle kunna bära tajta lackbralllor, luvtröja och höghatt (!) med sådan självklar pondus och sexig elegans. Dessutom är ljuset otroligt snyggt och följer varje kattlik rörelse.
En 36-årig trebarnsmamma och superegensinnig artist äger alltså, tillsammans med lördagens toppnamn Estelle, den här festivalen. Imponerande och coolt.”

Jag läste många recensioner om manliga artister, men ingen av dem beskrevs utifrån sin klädsel, sin sexighet eller eventuella föräldrastatus. De beskrevs professionellt som de musiker de var, bra eller dåligt men utifrån musikalisk prestation.
Att män har ett behov av att lyfta fram utseende, klädsel om Fredrik Virtanen kan jag förstå eftersom, tyvärr, många män fortfarande inte förstår att utgå från yrkesroll och professionalism, men att kvinnor faller i samma grop är för mig obegripligt.
Jenny Seth kanske inte gillar Joss Stone, vilket helt klart publiken gjorde, men hon kanske skulle ha låtit någon annan skriva den recensionen som förstått att mer nyanserat beskriva Joss Stones framförande. Jag läste i andra tidningar också om Joss Stone men ingen diskuterade hennes klädsel eller irriterande röst etc.

Det är möjligt att jag i min värld av feminism blir överkänslig. Men jag tycker nog att kvinnor i sina yrkesutövande som artister, programledare har rätt att beskrivas utifrån samma professionella attribut som män.
Nu råkar jag tycka att Anne Lundberg gjort bra sommarprogram, med lagom blandning av allvar och lättsamhet. Att Joss Stone var duktig, hon är 22 år och Erykha Badu var otroligt bra, men inget av detta har med deras klädsel eller utseende att göra.
Jag tycker däremot att vissa kvinnliga programledare i reklamkanalerna ofta blir skrikiga och överdrivet hurtiga, för att passa in i ramen av reklamfinansierad TV. Men det innebär inte att jag bryr mig om deras hur de ser ut, utan hur de agerar som proffs i sitt jobb.
Jag kan alltså tycka att flera män inom TV och musik inte är bra, men om de är fula, vackra, föräldrar osv. är inte grundkriteriet för att bedöma deras arbetsinsats.

Medan kvinnor i det traditionella arbetslivet och politiken kämpar för att bli accepterade för sin kunskap, utbildning, kompetens fortsätter Underhållningsvärlden att betrakta kvinnors prestationer utifrån hur de ser ut. Det skulle behövas en Gudrun Schyman i nöjesvärlden som kunde väcka debatten om jämställdhet också i den branschen.

Vanvårdsbarn inte de enda som staten kränker

Under några år har Samhällets Styvbarn m.fl. organisationer och enskilda försökt lyfta frågan om social vanvård i den svenska barnavården. Mer än 250 000 personer omhändertogs under tiden 1940 – 1980. För flera ur den här gruppen innebar omhändertagandet berövandet av sin barndom. Den Svenska regeringen förhåller sig kyligt objektiv i frågan och vill se en hel utredning innan man tar tag i problemet.

Det finns en viss oro för att såväl riksdag som regering kommer att säga nej till upprättelse och ekonomisk ersättning, mot bakgrund av kravet från dem som lobotomerades inom den svenska mentalvården fått avslag vid flera tillfällen.
Lars Engqvist, tidigare socialminister i socialdemokratiska regeringen 2004, sa att ingen ersättning skulle betalas ut, då man på den tiden inte hade kunskap om lobotomins biverkningar och skador, och därtill var en erkänd metod bland läkarna.

Lobotomeringen av 4 500 svenskar, varav en majoritet kvinnor och människor ur de lägre samhällsklasserna, är något som Svenska Staten helst vill glömma. Trots flera motioner till riksdagen under socialdemokraternas tid vid makten, avslog riksdagen begäran om ersättning och visade därmed all tydlighet vilket värde man tillmätte de grupper som utsatts för kränkande hantering av staten.
63 % av gruppen lobotomerade var kvinnor, trots att andelen psykiska besvär fördelat mellan män och kvinnor är lika.
En annan grupp som utsattes för lobotomering var barn, utvecklingsstörda eller barn som betraktades som avvikande.

Frontal lobotomi, eller pannlobsoperation, användes för att minska eller ta bort aggressivt beteende, dämpa svår ångest och lindra schizofreni. Man skar helt enkelt bort förbindelsen mellan pannloberna och hjärnans nedre del, ett ingrepp som tar ca en timme. Var sjätte patient avled men trots detta fortsatte övergreppen in på 1960-talet.
Medicinalstyrelsen (Socialstyrelsen) gjorde inspektioner vid sjukhusen och kände till riskerna men ingrep ändå inte för att stoppa dem. De sjuka tillfrågades inte och i de fall det fanns anhöriga fick de ge sitt samtycke genom att skriva under konsensusdokument. En form av tvångsöverenskommelse mellan anhörig och sjukvård. Saknades anhöriga togs besluten av fattigvårdsstyrelsen, eller av sjukhusen själva.
Totalt lobotomerades över 100 000 personer i hela världen, men Sverige var värst bland nordiska länderna som bara överträffades av USA och England. Sverige hade också den stora äran av att vara nummer två när det gällde tvångssterilisering, bara Nazityskland var värre.

Det finns all anledning att tro att det inom gruppen vanvårdsbarn (1940-1965) finns de som utsatts för både lobotomi och tvångssterilisering, med andra ord kränkande behandling i dess värsta avart. Förhoppningsvis kan det material som Vanvårdsutredningen släpper vid årets slut innehålla kunskap om detta.

Det finns många gemensamma nämnare mellan vanvårdade, tvångssteriliserade och lobotomerade i Sverige.
De kom i huvudsak från lägre arbetarklass och samhällets lägsta skikt. Det var en majoritet av kvinnor. Skäl till att kvinnor utsattes för den här formen av kränkningar var givetvis kopplat till begrepp som lösaktighet, hysteriska, föga samarbetsvilliga och ensamstående mödrar.
En form av svensk talibanpolitik i kirurgisk form, mot kvinnor.

Norska staten har gett 500 lobotomerade ersättning, inga jättesummor, men bara det att man gav ersättning visar på att norska staten tagit på sig ansvaret. Samma sak gäller de norska barnhemsbarnen, där man också betalat ut skadestånd.
Sveriges lyskraft i sammanhanget är att försöka gömma undan och glömma obehagliga fakta inom den svenska social- och sjukvården. Det är enklare att tala om lägren i Nazityskland, om oförrätter utanför våra gränser, än att tvätta sitt eget byk.
Med den kunskap jag har idag skulle självklart gruppen som utsattes för lobotomi fått en möjlighet till berätta sin historia inför en kommission, likt Vanvårdsutredningen.
Advokater med någon form av heder och anständighet borde stå i kö för att driva de lobotomerades krav och stämma svenska staten. Ju fler grupper, som inte längre, accepterar att de kränkts eller blir kränkta, som väcker krav mot det svenska samhället ökar möjligheten för att vi i framtiden inte skall upprepa historien.
Dagens psykiatri där allt fler faller ur ramen skapar, precis som socialtjänsten gör nya vanvårdsbarn, nya fall av människor som inte får den vård de behöver.

Stämning av Svenska Staten kan vara en väg att få Sverige att vakna ur sin självgoda sömn.

När idrotten dödar

I går fredag följde jag min särbo på en minnesgudstjänst. Den döde var Martin Holm, flerfaldig världsmästare i K-1 och Thaiboxning. I Sverige vet/visste bara en mindre grupp vem Martin var, men i Asien var han störst. Minnesgudtjänsten för Martin var en vacker och ljus händelse. Över 200 personer varav grannar, barndomsvänner och personer från hans gamla förbund, etc fanns på plats. Martin hade själv valt sin väg att lämna livet och han hade begärt att minneshögtiden skulle vara ljus.

Martin blev 32 år innan han tog sitt liv. 2004 beslutade han att lämna profscirkusen i K-1 och ge sin tid till familjen. Istället blev det föreläsningar och annan verksamhet. Men han bar också på en sjukdom kallad ångest, mental ohälsa, något som han sökte hjälp för inom psykiatrin men aldrig fick hjälp med förän han 2005 körde in i Slottets vägg för att ”var förälskad i prinsessan Victoria”. Martins syfte var att få hjälp och först då tog psykiatrin honom på allvar.

Martin är långt ifrån den ende som väljer självmord och socialdepartementet har arbetat med förslag om hur förhindra att unga människor tar sina liv. Att förebygga och hinna i tid.

Men en grupp som verkligen bestämmer sig för den här utvägen nås inte genom sajter, förstående omvärld eller hjälpgrupper. De är glada och vanliga, pratar inte om sina planer. Och de möter döden utan att omvärlden har en chans att nå fram. Inom idrotten finns andra självmordsoffer och kanske måste vi ställa oss frågan, finns det andra drivkrafter än bara själv idrotten som spelar in när unga människor väljer en idrottsgren. Finns det psykiska faktorer, illamåenden som bidrar. Vad händer sedan och hur tar vi tillvara den här gruppen när de väljer eller tvingas sluta!

Kanske måste idrottsklubbarna i högre grad vara mer alerta och öppna till motiven varför unga människor väljer stenhård träning för att bli nummer 1. Finns det andra motiv än bara idrottsliga.

Martin Holm valde sin väg och blev 32 år. En snart femårig son skall så småningom försöka förstå, det barn inte fattar när de är små.

 Med sitt ansikte på asiatiska samlarkort och med ett slutgiltigt facit på 60-9, varav 43 av vinsterna vanns genom knockout, ansågs han som en av den svenska kampsportsscenens största stjärnor.

Till Idrottsvärldens ungdomsledare, låt inte Martin Holms död och många med hans lämnas utan tankar.