Konsert mot Vanvård

På onsdag sjunger Mary Gauthier för publiken på Scalateatern i Stockholm. Hon sjunger också för ett 20-tal människor som tillhör den svenska vanvården. MEN Marys konsert är också en konsert för alla de ungdomar som inte har möjlighet att höra henne, som inte vet att hon finns, ungdomar som är omhändertagna för vård och behandling i samhällets regi.

Mary Gauthier föddes i New Orleans, 3 år gammal adopteras hon. 14 år gammal rymmer hon och kommer aldrig tillbaks. Mary kunde aldrig acceptera eller känna sig hemma i sin nya famillj. Adoption är en vanlig åtgärd i USA av barn som saknar anknytning eller inte kan komma tillbaks till sin familj. Genom Adoption har den amerikanska staten avhägnat sig ansvaret för den här gruppen ungdomar. Adoptionen är inte att bara att godhjärtat hitta en familj utan också ett sätt att slippa betala för barnen som ingen vill ha. Fosterfamiljer i USA har lite eller ingen betalning alls för de barn man tar emot. Det innebär att fosterbarnen far oerhört illa och familjerna som tar emot barnen har ofta väldigt svårt själva.

Att få vara medarrangör i konserten med Mary Gauthier är stort, inte för att hon är artist utan för att hon som artist vill vittna om och berätta om hur barn behandlas runt om i världen. ”Det ser lika dant ut vart jag än kommer, skriver Mary i ett mail till mig, hon är förvånad över att svenska familjer får betalt för att ta hand om barn och att så få svenska barn adopteras.

Det är en ocean mellan oss och Mary. Det är några dagars tåg eller timmars flyg till irland, Norge. Lång resa till Australien. Men det finns barn där och på flera andra ställen som far illa i vad vi kallar välfärdsstaterna. Det har funnits vuxna vars barndom helt förstördes i sk välfärdsstaterna. Vi är många vi är flera tusen med erfarenhet och vetskap. Vi är en enda röst trots att vi är tusentals. Vi berättar, i Sverige driver vi kravet på kompensation, offentlig ursäkt. Vi trodde att detta var historia, men det sker samma fel och övergrepp idag som då. Barn som tvingas från sina föräldrar för att socialförvaltningarna vet bäst, barn som blir inlåsta för att de måste avskiljas. Barn som måste straffas för att deras beteende inte stämmer med normerna. Ja barn måste fostras få kunskaper, vägledning, men vilka metoder skall vi använda för att nå resultaten. De metoder som SiS-hemmen har eller skall vi våga pröva nya grepp. Mindre institutioner, annorlunda bemötande och inte minst. Kräver vi respekt måste vi också visa respekt.

Statens övergrepp på barn vanvård i gammal tappning

Tillsynen av HVB och SiS-hem gick den 1 januari 2010 över till Socialstyrelsen. Förslaget innebar att det skulle göras minst två besök per år varav ett oanonserat. Tillsynsändringen innebar också att man skulle träffa barnen utan inblandning av personalen och om det behövdes, utan deras vetskap.

Nu kommer nya rapporter från de statliga LVU-hemmen, som vittnar om fortsatta övergrepp, tvångsåtgärder, straff etc. Landets fångar inom kriminalvården har det bättre än ungdomar som är på vård och behandling.

Som ordförande I “Riksförbundet Samhällets Styvbarn” kan jag aldrig acceptera detta. De berättelser som radioprogramet Kaliber lyfter fram för tankarna tillbaks till den barn- och ungdomsvård vi varit utsatta för. Det är också konsekvenserna av historie som idag gör att “Vanvårdsutredningen” startats och att vi fått en ”Upprättelseutredning”.

Samhället har tydligen inte lärt sig av misstagen utan fortsätter som tidigare och var finns Socialstyrelsens lagstadgade tillsynsansvar?

 

Ungdomar som inte äter upp sin mat straffas. Våldtäktsoffer utsätts för fortsatta övergreupp men nu av vårdpersonal. Ungdomar som protesterar hamnar I isoleringsceller. Barn och ungdomar förbjuds att vara ute. Flickor tvingas klä av sig nakna inför manlig personal innan de blir inlåsta I isoleringscellerna.

Det skulle kunna ha varit Vidkärs Barnhem I Göteborg, eller ett ungdomshem 1955 eller ett av många sk uppfostringsanstaler Inom den gamla barn- och ungdomsvården. Men vi skriver 2010 och skillnaden är möjligen bättre materiell standard, mer sk utbildad personal. Men metoderna är dem samma.

I mer än fem år har vi inom “Samhällets Styvbarn” fört fram att vi inte får skapa nya vanvårdsbarn I framtiden. Folkhälsominister Maria Larsson tog frågan på allvar och tillsatte Barnrättsutredningen, som skulle stärka barn och ungdomars rättigheter inom socialtjänsten. Bl.a omhändertagna barn skall ha rätt att yttra sig och vara delaktiga I de behandlingsförslag som tas fram. Barn och ungdomar skall garanteras rättssakerhet.

Av de förslag som utredningen lagt fram har tillsynen av HVB- och SiS-hemmen blivit en ny lag. Tillsynen skall ske oanmält minst en gång om året. Tillsynsmyndigheten skall träffa ungdomarna utan personalens vetskap om sa behövs. Missförhållanden skall leda till omplaceringar och sanktioner mot det aktuella hemmet. Möjlighet till rättslig påföljd.

 Ur programmet Kaliber juni 2009 “Minister lovar förbättringar kring isolering”. Det handlar inte om att förbättra, det handlar om att förbjuda isolering av minderåriga.

 Barnombudsmannen skriver 17 maj 2010 “oacceptabla inskränkningar av omhändertagna barns rä ttigheter” (Newsdesk). BO hänvisar till Barnkonventionen om barns rättigheter som slår fast att staten skall tillförsäkra och respektera varje barn, de rättigheter som anges I konventionen utan åtskillnad av något slag. “Barn och unga som berövats sin hemmiljö eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i den miljön har dessutom rätt till särskilt skydd och bistånd från statens sida. Men i den senaste granskningen av hur Sverige genomför barnkonventionen fick Sverige hård kritik av FN:s barnrättskommitté för hur barn isolerats på de särskilda ungdomshemmen. Mot bakgrund av bristerna bör tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen göra en omfattande genomlysning av hur lagar och regler efterlevs i praktiken i den vård som bedrivs av SiS, anser Fredrik Malmberg.” Newsdesk 17 maj 2010)

Det märkligaste svaret ger Sis:s chefsjurist, Åsa Hård, till Expressen (23 maj 2010) om varför ungdomar pa SiS-hem inte skall få vara ute.
“ hon inte tror att det skulle vara för barnens bästa att ge dem den lagstadgade rätten att vara ute minst en timme om dagen – för om man fäster en timme på pränt kan det bli ”en standardtid”. Ja mellan tva onda ting hellre standardtid än ingen tid alls I sa fall.

 Samhällets Styvbarn vill utveckla långt gående rättigheter för barn och ungdomar. Vi vill ge ungdomar som varit I eller är I vård och behandling makt. Makt att påverka, medverka och betraktas som en kunskapskälla för barn- och ungdomsvård. Vi vill att de skall ha ett juridiskt ombud, fristående från mydigheterna som tar till vara deras intressen och ser till att deras fall följer barnkonventionen och svensk lag.

Vi vill att ungdomar (om de vill) som bor på institutioner eller har varit på, ska ha mojlighet till mentorer/kontakt med en person som inte tillhör den sociala omsorgen. En person som kan fungera som guide för barnen in I vuxensamhället. En fristående vuxenkontakt är något som barnen själva fört fram via Rädda Barnens utredning, “Rakt fran hjärtat”.

 Länstyrelserna I landet gjorde för några år sedan tillsyn på de privata behandlingshemmen för ungdomar. Ett av deras nedslag handlade om bristen på utbildad personal. Hassela Gotland bl.a. fick nedslag för att de hade för få formellt utbildade trots goda resultat.

Men frågan är vilken utbildning som finns på de statliga SiS-hemmen för LVU-vård. Det som gjort Hassela Gotland till ett bra koncept är blandningen av formell kompetens och livskunskap. Två kontrahenter som är viktiga I arbetet med ungdomar. Vill också minnas hur kvällspressen slog upp alla fel som begicks inom privat vård. Men det var inte kvällspressen som upptäckte missförhållandena inom den statliga ungdomsvården. Inte heller har de skrivits om Barnrätts utredning som Maria Larsson lät Kerstin Wigzell göra. Om detta gjorts kanske debatten sett annorlunda ut idag.

 Sammantaget kan sägas att utredningar I all ära, men utredningars förslag måste snabbt leda till lag och förändring. I annat fall kommer barn- och ungdomsvården fortsätta att befinna sig I gråsonen mellan lagligt och olagligt land. Vidare, det räcker inte med lagar eller Socialstyrelsens råd och anvisningar, utan det krävs en helt ny utbildning och nytt synsätt inom vård och behandling. Det krävs samsyn över riket, det kräver samverkan mellan foräldrar, ungdomar och myndigheter. Idag är vi så långt ifrån detta vi kan komma.

Vi behöver bli berörda- tack Kenta Gustafsson, Totta, Mary, Sofia, Toni

Mary Gauthier ville göra sin konsert i Stockholm för Samhällets Styvbarn. För alla vanvårdade då och nu.  Sedan vi började arbeta med konserten har jag lyssnat på det mesta hon gjort inkl ”The Foundling” som är hennes nya CD och en  berättelse om barndomen och om att bli förskjuten, att inte passa in. Steget till missbruk och slutligen med stöd av Anonyma Alkoholister hitta en väg till nykterhet.  Som vuxen tar hon kontakt med sin biologiska mamma som slänger på luren när hon ringer.  Mary Gauthiers liv är ett liv som har mycket gemensamt med många svenska vuxna ur vanvårdsgruppen, men som också kunnat använda en kreativ sida för att  gå vidare. Men att lyssna på hennes texter är som att läs-lyssna på en bok, och jag slås av att barn som far illa-har farit illa inom systemet är en wide world story.

Jag har en förkärlek till den har sortens musik och texter. Lyssnar lika intensivt på Toni Holgerssons låtar, som Totta Naslunds ödesmattade och bitvis oerhört mörka texter. Jag tycker om dem för att de beskriver sidor som jag ser hos mig själv, situationer jag kan minnas och människor vars öden är tätt forknippade med den musikens verklighet.  Tottas texter kan säkert av de kritiska beskrivas som manschauvinism, men det är att göra det enkelt för sig. Lyssna på,  Det blåser en vind, En Clown i mina kläder, Sex fot under, Louise, mfl.

Jag har börjat lyssna med nya öron på Kenta Gustafssons låtar, som förtjänar ett bättre öde än glömskan. Han var först ut, hans hesa nikotinröst är långt ifran sjönsjungande men där finns känsla och djup. Jag vågar påstå att han var en av de första i landet som verkligen skrev poesi-musik utifrån en egen verklighet med allt vad det innebar.

Det är få förunnat att kunna skriva om sina liv utan att det blir patetiskt, lika svårt torde det vara att skriva sångtexter. Nu kan jag inkludera Sofia Rapp-Johanssons singel-CD ”Ingen andra chans” som handlar om att bli drogfri efter att  ha använt droger sedan sju års alder. Sofia kombinerar sitt skrivande med musiken, hon gör upp med sin historia och tar sig den upprättelse som systemet aldrig gav henne. även om det handlar om mörka oden, mörka texter finns det ljus och hopp. Alla är vid liv, dock inte Totta  som lämnade oss allt för tidigt, men hans musik finns kvar. Kenta är ocksa död, men hans låt ”Idag är jag stark”, är nog bland det bästa som skrivits fran den perioden och det säger jag inte for att det är Bajens lat. ”Jag vill inte dö”  och ”Var finns alla polarna” är starka uppgörelser med det samhälle som Kenta, Stoffe mfl lämnade men ända ville vara en del av. ”Stockholm” skulle kunna tillskrivas Stockholms Stadshus, Kristina Alvendal 2010 som när den spelades in 1979.

I ett samhälle där så mycket handlar om jakt på status, prylar, karriär och där vi får allt svarare att se människorna som inte springer på karriärens och statusens löparband. Vi ser inte och vill inte se det dysfunktionella samhället. Därför är det  bra med artister, författare som vågar skriva, prata och sjunga om just detta. Om sin egen utsatthet, andras, men att också komma igen. Sedan behöver det ju inte betyda att man förstår eller att engagemanget för utsatta ökar. Nu kan du kära läsare tro att jag bara lyssnar på realistiska singsongwriters, men så är det inte. Jag älskar all musik, nästan, vad man lyssnar på,  beror kanske på  vilket humör vi befinner oss i.

 

MP går åt höger i Göteborg

”På riksplanet ler Mona Sahlin och Maria Wetterstrand ikapp. I Göteborg är det frostigare mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det som verkar omöjligt i riksdagshuset kan bli verklighet i höst i Göteborg: Miljöpartiet kan tänka sig att lämna det rödgröna samarbetet och hoppa över i alliansens bo.

– Det är inte givet att vi ska samarbeta med Socialdemokraterna efter valet. Vi är ett eget parti och vill inte bli instoppade i något fack, säger Kia Andreasson, kommunalråd och gruppledare för Miljöpartiet.”

Ja och vem har sagt att MP är socialister eller vänster när inte ens socialdemokraterna längre är ett vänsterparti. Det finns ytterst lite inom MPs politik som är vänsterinriktat. Och väldigt lite som direkt stärker de svagare grupperna. Att dagens GP gör affär av MPs flirt åt höger är enfaldigt. MP samarbetar runt om i landet på lokalplanet både åt höger och vänster beroende på var de får bäst gehör. Detta gäller också borgliga partier där ett och annat även samarbetar åt vänster. Men media gör ju allt for att stärka bilden av splittring och oförmåga till samarbete.

Ekonomiska frizoner tillhör en del av MPs mer undanskymda politiska mål, men i Göteborg har man stöttat moderaterna i en sådan motion. Ekonomiska frizoner är vad som används i bla Kina för att öka handeln och intresset från internationellt kapital. Där har man också löner som är lägre än svenska barns fickpeng. Det är kanske inte den formen av frizoner MP strävar efter,  men varfor skall en del av en stad vara befriad från arbetsgivaravgifter och skatter. När det gäller allmänt kring samarbetet på riksplanet finns det en intervju med Maria Wetterstrand där hon klart säger att målet är att bli starkare än socialdemokraterna. Om MP blir valets vinnare kan de dessvärre välja vilken partner som helst även borgarna. Så låt oss inte ropa hej förrän vi är över valet i september.

Politikersvek mot barn som berättar

“Min pappa rökte hasch. “Min mamma gick på Metadon”. En rad ur boken “Musketörernas Barn berättar.” Utgiven med stöd av Allmänna Arvsfonden.

Det är novelliknande berättelser från tonåringar som skriver om att växa upp utan föraldrar eller ha föräldrar där drogberoendet är starkare än kärleken till barnen.

Jag hade möjligheten att få vara med när boken presenterades, några av dem som skrivit fanns på plats. Det var nervöst. Föräldrarna satt I publiken och de berättelser ungdomarna skrivit handlar om svek, brutna löften, angest, skam och skuld men också om kärlek och längtan . Var det vart fel att mamma och pappa inte fungerade?

Boken ingår I ett litet projekt som kallas for “återföreningsprojektet”. Att försöka läka sår och hitta möjligheter för familjer att åtminstone få några år tillsammans.

Droger och dysfunktionell livsmiljö är hot mot barn, men det går att förlåta foräldrar om de ger sig tid att lyssna och höra på den verklighet deras barn upplevde.

Det började med Tom Alandhs film “Vi som överlevde Rågsved”. En dokumentär om förhoppningar som startade under 50-60-talet. Inflyttning av norrlänningar och andra arbetslösa landsortsbor och trångbodda innerstadsfamiljer, fick del av nybyggda bostäder I Rågsved. Nu började en ny tid, men det blev inte alltid sa ljust. Många familjer hade problem innan, inte minst med alkohol. En del inflyttade fick inte de jobb man trott. Nybyggda lägenheter blev inte lösningen.

 Ett gäng ungdomar samlades på en slänt vid tunnelbanan,. Där utvecklades en egen ungdomskultur I mellanölets regi, hasch och senare andra droger kom in I bilden. Av de 100 som fanns med I gänget har 60 dött. Det var ur de överlevande I Rågsved som musketörsprojektet växte fram. Tillsammans stöttar man och hjälper varandra. De hjälps åt med den praktiska vardagen som att gå till vårdcentraler, arbetsförmedlingar, socialkontor etc. Allt för att garantera att rattigheterna tillgodoses. Det finns av förklarliga skäl en stark misstro mot socialtjänsten I de här grupperna.

Det sociala utanförskapet skapade problem I relationerna med barnen. Flera förlorade vårdnaden och barnen omhändertogs.

Det är då återföreningen kommer in. Barnen har blivit äldre tonåringar, de har fått chans att berätta om hur de kände och känt det.

I publiken satt föräldrarna, Musketörerna och lyssnade när deras barn läste högt ur boken.

 Det uppmärksammas väldigt lite den här formen av händelser. Tom Alandhs film, som jag minns, diskuterades inte särskilt mycket efteråt. Jag tror man sa, jaha och ryckte på axlarna. Rågsved angår inte oss.

Stefan Jarls Modstriologi, berörde en hel värld. Det var nytt att skildra ungdomsgäng och framförallt utanförskapet. Men då hette det sociala problem inte utanförskap.

Det var samma utanförskap, samma sociala historia som fanns kring Stoffe o Kenta som fanns I gänget I Rågsved, de kände gängen från Västerort. Det finns barn till Modsfolket, idag vuxna, sprungna ur samma desperata och hopplösa situationen. Idag är utanförskapet en del av samhällets struktur.

Vad innebär det att komma med förhoppningar till Stockholm på 50-talet, att flytta från trångboddhet till relativt sett större lägenhet. Från landet till staden. Det var naturligtvis samma drommar som formade foräldrarna I Västerort, Jordbro och Rågsved som formar våra invandrare idag, Allt skulle bli så mycket bättre. Bättre för våra barn.

 

Inbjudna till presentationen av återföreningsprojektet var många. Men var fanns de engagerade socialpolitikerna från våra partier? Var fanns socialchefer, lokalpolitikerna i Stockholm? Ja var fanns media. Jodå alla var inbjudna I hederliga kuvertforpackade inbjudningar. Ulf Kristersson, moderat socialborgarråd hade dock den goda smaken att anda meddela att han inte kunde komma den 26 april.

Arrangörerna berättar I mail för mig att politikerna blivit inbjudna att lyssna på barnens berättelser, men man kom inte då heller. Myndigheter och politiker har inte hört av sig efteråt.

Rädda Barnens representanter sa att Musketorerna och återforeningsprojektet är bland de viktigaste som hänt inom frivilligarbetet.

 

“Vi måste fortsätta vårt arbete. Det är viktigt. Om vi har tillräckligt 
med tålamod kommer det att vända. Om vi arbetar tillsammans kommer vi 
att lyckas. Vi arbetar för att våra och andras barn ska få en bra 
tillvaro och en tro på att framtiden även är till för dem!”, skriver Michaela Sjögren en av musketörkämparna från Rågsved, I ett mail till mig.

Att media inte fanns på plats var kanske lite överdrivet, Tom Alandh fanns där med fotograf. Uppföljning är kanske att vänta om just Musketörernas Barn, de som överlevde mot alla odds.

Under tiden lyssnar jag på Kenta Gustafssons tänkvarda texter som handlar om bla överlevarna och dem som inte överlevde bla I Rågsved.

 

“Musketörernas barn berättar” bearbetad av Felicia Skullman

Tryckt med stod av Allmänna arvsfonden.

Kan beställas på http://www.musketorerna.se

 

Att slarvskriva om vanvarden

I GT sondag 9 maj skriver Karl Henrik Sax om vanvardutredningen, Vidkarrs barnhem mm. Det ar bra att fragan uppmarksammas, men att inte lasa pa innan man skriver ar beklagligt och vilseledande. Karl Henrik skriver att upprattelsen drojer flera ar. Upprattelsen kommer troligen att delas i tva delar, en cerimonell under borjan av nasta ar och overlamnanden av forslag till ersattningar etc i jan 2011. Det har tagit lang tid for utredningen, men i vissa lander har man inte ens borjat och andra har hunnit langre. Det ar viktigt att sjalva inramningen av ceromin blir vardig. Att alla som kan och vill finns pa plats, att arrangemanget TV sands, kanske spelas in pa DVD for den som vill spara. Hur ursakten/forlatelsen skall se ut ar nagot som maste diskuteras med de berorda.

Bade Morgan Johansson och Maria Larsson har pa sitt satt bett om ursakt, men det ar inte vad vanvardsgruppen kraver. Kravet ar en en statlig ursakt fran Riksdag och regering.

Censurerad blogg

Aftonbladets moderator har raderat bloggen om RebellRobban och kampen for hans son. De lagger det under sk fortalsrubrik. Jag havdar att inlagget inte gar under fortal eftersom alla har ratt att skriva och tycka aven socialforvaltningen i Farsta vilka gjort det fast i annat namn.

I deras inlagg fanns direkta fel och skitsnack om Rebellrobbans hemforhallanden. Jag kommer att fortsatta skriva om detta arende om an inte har eftersom Aftonbladet faller for trycket fran myndigheter och politiker.

Borttaget

Farsta Socialförvaltning vanvårdar minderåriga barn
RebellRobban har polisanmält Farsta Stadsdelsnämnds socialförvaltning och det familjehem som hans…
Skrivet av anne skåner 10-04-26 kl 17:05

1:a maj välkommen till välgörenhetens land

Idag flaggar vi rött. Men en stor del av svenska folket tycker inte att första maj betyder något. Nej den egentliga betydelsen hade väl sin höjdpunkt en bit in på 60-talet. Men att vi idag har ett Sverige som skulle kunna hämtas ur 30-talet fast i en lite modernare omgivning, glömmer vi. Klassklyftorna ökar.

Sverige är ett av världens högst belånade länder när det gäller enskilda människor. Vi har en klick på några procent i storstäderna som tjänar bra och mycket bra, som unnar sig att köpa bostäder for miljoner, bilar, båtar, sommarhus och utlandsresor etc. Men vi har en stor grupp som aldrig ens kan tanka i termer av köpa bostad. Vill minnas borgarna inför förra valet som lovade att alla skulle kunna köpa sin bostad. Detta genom ett privat låneinstitut som tar nästan dubbelt så stor ränta som bankerna. Det var presenten till lågavlönade, skuldsatta och människor utan arbete och utan bostad. Höga räntor i en redan ansträngd privat ekonomi. Inte många utnyttjade detta sk generösa erbjudande. Ungdomar lovades bostad med kommunal borgen, inte många ungdomar har fått bostad i Stockholm med hjälp av detta. Ungdomar har fortfarande bostadsproblem.

Ungdomar lovades jobb och möjlighet till att komma ut på arbetsmarknaden. Arbetsgivare skulle få lägre arbetsgivaravgift mot att anställa ungdomar och långtidsarbetslosa. Det har inneburit att när perioden är över tar man in ny billig arbetskraft. Arbetslösheten är fortsatt hög.

Om det blir verklighet av kravet att höja egeninsatsen vid köp av boende, till 10 % vilket på en summa av 4 miljoner innebär det en kontantinsats på 400 000 kronor. De pengarna får man antingen låna till på annat satt, eller sälja annat boende eller spara. Optimisten tror kanske att han kan vinna pengarna. Men den som då vill sälja in bostad vad gör han eller hon eller de? Det är ingen ödesteori att tala om en ny bostadsbubbla det är bara en fråga om när den kommer.

Den övre medelklassen som tycker att skattesänkningar och avdrag i form av Rot och Rut är toppen av all personlig lycka, kommer kanske omvärdera sin syn pa ekonomisk lycka i ett nästa steg. Däremot att höja gränsen för reseavdrag är givetvis ett sätt att se till att de som tjänar lite inte har sa mycket att glädjas åt. Det skall mycket till innan vi har resor for 9 000 kr om aret. OM vi inte bor i städer runt Stockholm och andra stora tätorter.

En liten fråga till de RödGröna, skall människor behöva gå till valgörenhetsorganisationer för att få hjalp om ni vinner valet. Skall människor som lever på existensgränsen fortfarande behandlas som samhällets fattigjon vilket  de görs i den borgliga regeringen. Där till och med tycker man det är bra att privata donatorer bidrar till människors forsörjning. Så var det pa 30-talet också. Det var det som socialdemokraterna ville komma bort ifrån, de privata allmoserna. Lite ironiskt dessutom, först samlar Frälsis med flera in pengar av privatpersoner som sedan delas ut till kanske en del av dem som gett. Masskön av tiggande svenskar växer.

Kommer kontrollen av socialforvaltningarna att bli bättre under en RödGrön regering, så att det inte lämnas utrymme för godtycklighet när det gäller omhändertaganden av barn. Kommer man att kräva bättre utbildning och kunskap hos politiskt förtroendevalda som skall besluta om andra människors liv.

Valet har hit tills handlat om löften till pensionärer, bättre fördelning av allmänna medel, arbete åt alla, Men jag saknar diskussionerna om de mjuka frågorna.  Risken är stor att socialdemokraterna och deras allierade kommer att konservera bristen på människosyn för dem som har det svårt.

Men jag glömmer skådespel åt folket som skall få oss att glömma problemen, Kungabröllop och prinsessa som bryter sin forlovning.

I övrigt läs  http://www.dn.se/debatt/det-har-vill-jag-höra-de-gröna-tala-om-pa-1-maj-1.1086179 av Birger Schlaug jag tycker han satter fingret på något vi alla borde fundera över.