Månadsarkiv: januari 2011

Regeringen måste gå vidare med Upprättelseutredningen

I januar för lite drygt ett år sedan släppte Vanvårdsutredningen sitt delrapport om den Svenska Vanvården. I ca tre veckor höll mediaintresset i sig för att sedan segna ner och dö ut. Nu kommer Upprättelseutredningen, kön av medier hopar sig trots att det är några dagar kvar, alla vill veta vad kommer i Upprättelseutredningen.

Kerstin Wigzell har gjort det bra som lyckats hålla media utanför sitt jobb, tiden för hennes uppdrag i en så stor och komplex fråga, var relativt kort. Därav krävs arbetsro och fokus, inte prata med media, Nu lämnar hon sin utredning och vi som är berörda väntar med spänning. Vi vet lika lite men vi hoppas att innehållet är det vi önskar officiell ceremoni och förslag till ekonomisk gottgörelse.

Utredningens fortsatta liv, handlar om regeringen och dess vilja att ta Upprättelseutredningen till sig med alla de argument och underlag som kommer att finnas. I mångt och mycket hoppas jag att det som kallas skarpa förslag i Upprättelseutredningen också läggs till arbetet med Barnskyddsutredningen.

Upprättelse för en grupp människor som berövats sin barndom kan för den som,  levt i den trygga förvissningen om att Samhället gör sin plikt, aldrig sett baksidan av Sverige mer än tiggarna på stockholms gator eller missbrukare kring strategiska platser på tätorter runt om i Sverige. Men det är kanske just där bland uteliggare och missbrukare som skörden av tidigare generations vanvård återfinns. Jag säger inte vetenskapligt att så är, men jag känner och vet många vars historier handlar om omhändertaganden, institutioner, föräldrar som levt dysfunktionella liv. Men det finns också den andra gruppen, dem som lyckats och kunnat använda sin historia till att överleva och göra något av sitt liv. Det finns mellanskiktet som tillhör fattigSverige, som lever under knappa ekonomiska villkor. Kastas runt inom sjukvård och socialtjänst som eviga kollon utan att få den hjälp de behöver eller behövt.

Just för att bilden av vanvårdsgruppen är så diffrentierad finns det behov av grupper som för talan och pratar för dem som inte orkar inte kan argumentera mot samhället. Det borde väl vara lika naturligt att fd omhändertagna, placerade har en intresseorganisation som att det finns för fysiskt/psykiskt handikappade. Samhällets Styvbarn försöker arbeta för detta, att både den som farit illa eller den som haft det bra skall kunna mötas under samma tak och att ett gemensamt motto blir – aldrig mer.

Vanvårdsfrågan har pågått i sju år, allt sedan filmen Stulen Barndom visades i TV, där Thomas Kanger så föredömligt och klokt gjorde en film som visade sidor som ingen svensk trodde funnits. Han följde sedan upp med Barnhemmens Döttrar (2009) som tyvärr inte fick lika stor uppmärksamhet. Jag kan tycka att den borde fått det eftersom den visade på konsekvenser för gruppen omhändertagna alt fd.

Inför nästa steg i Vanvårdsfrågan, nu Upprättelseutredningen och 30 sept 2011 slutrapporten om Vanvården inom den Svenska barn och socialvården, skulle jag önska att medias urval av offentliga gråtare tonas ner och att man fokuserar på konsekvenser och vad som döljer sig under. Som journalist skulle jag aldrig ha svårt att göra mängder med vinklingar med hänvisning till Vanvården, men den sociala kunskapen kanske är den högst prioriterade inom media.

Men allra helst skulle jag önska att såväl Vanvårdsutredningen som Upprättelseutredningen blir slutet och början till något nytt. Ett avslut för de berörda med anhöriga, där Samhället erkänner att de gjort fel. Det torde vara första gången i historien i så fall som Svenska Staten öppet erkänner att man inte fullföljt sina egna beslut och lagar.

Jag skulle önska att forskare såg Vanvårdsutredningen som unik chans att studera konsekvenser av olika handlings eller brist på handling. Det finns i England och Norge, men inte i Sverige. Nu öppnas möjligheten.

Jag skulle önska att Barnskyddsutredningen tillsammans med skarpa förslag i Upprättelseutredningen leder till att vi får en ny form av utbildning av socialsekreterare och andra socialarbetare. Jag skulle önska att Media skaffade sig djupare kunskap inom den sociala sektorn för att man på ett konstruktivt sätt fortlöpande kan granska socialtjänstens utövande.

När Jan Björklund talar om legitimation för blivande lärare, har jag min uppfattning klar, men inom det yrke, socialtjänsten, där det handlar om att ta enskilt ansvar för individer som kan påverka hela deras sociala situation skulle det självklart finnas betydligt mer än tre år på socialhögskolan och sex månaders praktik,

Utbildningar som skall arbeta med människor och fatta beslut om människors villkor borde också i högre grad göra den gruppen delaktig i utbildningarna. Bjuder man inte en fd kriminell, missbrukare etc varför bjuder man inte in människor som varit omhändertagna eller på annat sätt drabbats av socialtjänsten i verkligheten.

Vi behöver socialtjänst och socialvård i Sverige, men vi behöver större rättssäkerhet för de berörda, vi behöver mer av gemensam syn och tolkning som är likvärdig över landet. Vi måste ge blivande politiker i socialnämnder och utskott mer utbildning och ställa krav på att de också granskar sina tjänstemäns beslut och underlag. Idag är den dystra sanningen den att många nämndpolitiker öppnar handlingarna när mötet börjar och slentrianmässigt säger ja till tjänstemännens förslag.

Vi behöver öppenhet inom debatten i socialtjänsten. Sekretess har blivit tjänstemännens möjlighet att slippa stå till svars eller ta ansvar. Genom att hänvisa till sekretess även när motparten gett tillstånd, skapas ett avstånd mellan socialtjänst och den grupp som antas behöva deras hjälp.

Ett strikt tjänstemannansvar i kombination med samma ansvar för beslutande poliker där felaktig hantering kan leda till rättsliga åtgårder, skulle troligen vara bra både för beslutsfattare och tjänstemän.

För det var just bristen på ansvar som ledde fram till att så många vanvårdes på institutioner och i fosterhem, Nu skriver jag, var, men tyvärr förekommer de fortfarande och socialtjänstemännen kan gömma sig bakom sekretess och difusa regelverk, Journalister brukar har rätt bra koll på sekretesslagstiftningen men i arbete med socialtjänsten verkar man förvånansvärt okunnig.

Slutligen, omhändertaganden av barn kommer inte att upphöra och skall inte upphöra. Det bör finnas vettiga och bra system för vårdnadsöverflyttning, adoption etc. Det måste finnas ett ansvar för Staten att värna om människor också efter 18 årsdagen om de varit omhändertagna och saknar fasta punkter i sitt liv.

Upprättelseutredningen kommer inte att läka eller hela alla sår, men den kommer att ge de vavårdade sitt stöd för sina krav om en officiell ursäkt framförd av Fredrik Reinfeldt, i Riksdagshuset inför berörda, deras anhöriga och Svenska Folket via direkt TV sändning. Vanvården skedde i tystnad, men Upprättelsen skall ses och höras.

Om UPPRÄTTELSEN HÖRS AV ALLA, kan vanvård aldrig mer ske i tysthet.

 

 

.

Näthatet och kändisvärlden – men de vanliga då????

Nätmobbing, näthatet. Offentliga bloggare som sticker ut hakan inom den etablerade bloggvärlden beklagas i TV rutan. Robert Aschberg föreslår offenliggörande av IP nummer vilket är detsamma som att offentliga göra personnummer. Ja det är säkert en framkomlig väg med stöd av kameror, spektakulära TV program. Men det finns en grupp som drabbas mycket hårdare, som aldrig kan försvara sig inte vika ut sig i debattprogram. OCH som framför allt aldrig får gehör hos polis eller åklagare för att de hängts ut på ett i många stycken vedervärdigt sätt.

Det handlar om publiceringar av telefonnummer, adresser och personnummer. Det handlar om att namnge människor som aldrig kan försvara sig. Det handlar om att lägga ut bilder på sidor vi inte bett om. Förtal är ofta något som lagen och åklagarmakten skiljer mellan kändis och vanlig. Jag blev uthängd i sammanhang jag inte bett om på nätet inte för att jag var uppkäftig utan för att jag arbetar med en fråga där det finns lika många åsikter som besökare på vissa sidor. Gästböcker, debattsidor ofta utan att ha en chans att kontrollera. Informationen kom från andra. Näthatet fylldes ut med sms meddelanden som förtäckta hot.

Jag tror generellt att om man sticker ut hakan i debatten får man ta många smällar och jag kan köpa till och med att bli uthängd om debatten är saklig och argumenten bärande. Men när argument handlar om människors enskilda frustration och inneboende hat, har jag svårt att förstå.

Däremot kan jag förstå den allmänna frustrationen vilken jag skrivit om tidigare, när papperstidningar bjuder in i finrummen och låter människor skriva debattartiklar långt över vanliga läsares huvuden. I de fallen har jag svårt att förstå vad som är opinionsbildande eller ej. En högtravande debattartikel på DN, där professorer, politiker och andra skriver under med åsikter som troligen ligger långt från vanliga läsare var tidigare omöjlig att komma åt. Påhopp på så myglare sociala förmåner hängdes ut med vackra namn, utan en chans att få försvara sig  mot det som skrevs.

Nätet är idag en allemansfråga, ur havet av tyckare, tänkare väller frustration och ilska mot alla grupper som inte lyssnat eller ens förmått att förstå att opinion är betydligt mer än några fina herrar och damer i salongerna.

Folkets opinion även om den är råbarkad och hänsynslös, språkligt undermålig, personfixerad visar att det finns betydligt mer ute i folkhavet av en tanke ”lyssna på oss”.

När Socialdemokratin skall välja ledare, är det för de redan frälsta. Merparten potentiella väljare söker andra egenskaper och mål än dem som ställs inom nomeklaturen. Jag gillar ordet. Det är ni där uppe vi där nere som skapar det ovårdade språket, hatet. Att man för att bli känd och läst redan måste vara känd eller åtminstone ingå i gruppen som alltid lyfts fram som de mest kloka och tänksamma i systemet. Offentliga debattörer får finna sig i påhopp om än obehagliga, Offentliga människor som inte anses leva upp till vad flertalet förväntar sig får acceptera nätets obarmhärtiga kritik.

MEN enskilda medborgare som inte deltar i detta utan som skriver av samma anledning som näthatarna, men formulerar sig annorlunda skall inte behöva hängas ut i gästböcker och på sidor man inte kan kontrollera.

Nätet är frihet, men det är också frihet under ansvar. Där någonstans borde debatten om näthatet börja. I skolan, på dagis, i hemmet, fritidsgården etc. Och inte minst ta bort möjligheten till att vara anonym.

Politiker och sociala medier…den enkelriktade kommunikationen

Sociala medier är det nya bland politiker. Så snart som varje politiker av rang återfinns på Facebook, vi kan läsa små glättiga rubriker om Maud Olofssons äventyr i landet, just nu jagar hon framtidsjobb i Örebro. Hon kan just nu ses i Morgonsoffan om elpriserna och den 26 letar hon framtidsjobb i Örebro.

Maud Olofsson

Göran Hägglund befinner sig i riksdagsarbetet, låter han berätta. Veronica Palm har också besökt riksdagen och kan det ju fortsätta att se ut, med tillägg om diverse prmöten, allt vittnande om det hårda arbete som pågår för vårt välbefinnande. Kulturborgarrådet i Stockholm bloggar, dock utan att ge synpunkter eller kommentarer som kommer från väljarna. Bloggen har blivit hennes sätt att slippa se och möta väljarna.
För märkligt nog är sociala medier de mest envägsriktade jag sett. Jag trodde i min enfald att politiker vek ut sig för att också respondera med väljarnas och deras frågor. Själv har jag som ordförande i Samhällets Styvbarn, ställt frågan om Barnskyddsutredningen och var partierna finns där, ett svar. Upprättelse och Vanvårdsutredningen, gav inga svar alls.
Det finns faktiskt ett antal frågor som skickats men aldrig besvarats. Om man nu avser att använda sociala medier för att nå folket kan det ju inte bara vara ett PR-trick om demokrati i cybervärlden, i så fall måste det ju finnas lite feedback gentemot kommentarer och tyckare.
Att bara synas på en blogg eller Facebook, kan knappast vara något som lockar mig som väljare. Veronica Palm blir inte mer levandegjord för att hon tvittrar på Facebook, jag vet inte mer nu än i går.
Egentligen skulle det kunna bli en väldigt blomstrande debatt på Facebook om politikerna släppte till. Om de svarade på inlägg och kommenterade varandra. För mig är sociala medier interaktiva så tillvida att alla deltar. Det kan tyvärr gälla också bloggare. Själv försöker jag besvara inläggen även om det inte alltid är så roliga eller positiva reaktioner.
För övrigt läste jag att en sk Solsideort i Stockholm döljer mer än bara glamour,

www.aftonbladet.se

Den minderåriga flickan övertalades till samlag med sin mammas nye man – under sju års tid. Belöningen: bara då fick hon se ”Simpsons” på tv. Mamman deltog själv i sexövergreppen”
I Vanvårdsutredningen vittnar åtskilliga män/då barn hur de utsattes för sexuella övergrepp av sina fostermödrar och åtskilliga flickor/kvinnor om hur de användes av fosterpapporna. Det var inga solsidemänniskor, det var människor som likt rubriken i dagens Aftonblad hade ansvar för de barn. Må vara i de tidigare fallen som placerats hos dem i Samhällets regi, men det gör övergreppen än mer vedervärdiga.
Övergrepp har inget med social klass att göra, det förekommer troligen mer i salongerna än hos de verkligt utsatta skikten, skillnaden ligger väl i att borgligheten tiger och blundar när det sker i deras egna kvarter.  Minns hur Nils Bejerot, en av våra mest framstående kämpar mot narkotikan sa att så länge det inte stänker in de fina rummen, kan underklassen knarka i lugn och ro. Idag knarkas det i salongerna, men kampen mot knarket har inte accelererat utan snararare kommit att handla om vad som är minst farligt alkohol eller knark,
Fastighetsansvarig för utbyggnaden av nya fängelser är mutmisstänkt. Ja där det finns möjlighet skor man sig, också i S-kommunen Göteborg, som jag trots allt verkligen gillar. I Fagersta, fast alla visste, fanns det kommunalråd en gång på tiden som använde pengar från ett folkrörelseföretag för att bygga om sin egen sommarstuga. Anställda markarbetare inom samma folkrörelseföretag skötte både trädgård och vinterväg åt kommunalrådet. Lokaltidningen vågade aldrig rota i detta.
En nu uppseglande kandidat inom S byggde sitt hus på icke planerad mark och lät sedan huset bli lite större för några år sedan också detta på mark som inte var tänkt att bygga på. Då ändrade kommunen i markplanen.
Det är nog så att ju högre upp vi kommer dessto lättare är det att sko sig, men man faller kanske ganska hårt när myglet uppdagas. Domaren som var full när han kom till förhandlingarna i Tingsrätten, blev avstängd, men jag undrar hur många gånger det skett innan utan att någon reagerat.
Slutligen hur är det ställt med kriminalvården. Rolf Swensson, 65, planerade bygget av Sveriges nya fängelser –nu riskerar han själv sex år på kåken. Jag har en god vän som inget hellre vill än att åka in eftersom han är dömd för ett antal brott, dock inte mutbrott eller övergrepp. Varje gång polisen tar honom kastar de ut honom från polisstationen efter att de noterat nya brott. Rolf Swensson kanske skulle ha ägnat sig åt att bygga fängelser istället för mutaffärer, då kanske det hade funnits en plats för min kompis som inget hellre vill än åka in och klara av det utmätta straffet.

Rädda SAP….en elegi över socialdemokratin

Fick ett meddelande på Facebook, från en av de eventuella kandidaterna till ordförandeposten inom Socialdemokraterna, en vädjan om att ställa upp och ”rädda” partiet. Alla medlemmar, sympatisörer behövs. Alla sätt är välkomna.

Det är väl första gången som någon ur den sk nomeklaturen skriver vädjande mail till oss föga intressanta gräsrötter. Vad säger att vi är viktigare att lyssna på nu än tidigare. Jag känner en viss sympati och sorg, över att läget blivit så prikärt att också vi som aldrig tillfrågats tidigare uppmanas att ge en röst och ge oss in i kampen för att återvinna socialdemokratin. För mig har partiet i flera år känts som Dom där uppe – Vi där nere, våra frågor har haft föga värde, vi har rört oss i en värld lång från politikens salonger och finrum.

Mycket av det jag förknippat med socialdemokrati har i flera år fått allt mindre utrymme. Omtanke om de svaga och utsatta, de arbetslösa, de sjuka de marginaliserade. Barn som far illa och har farit illa. Människor som bär med sig år av sorg och trauman över förlorad barndom.

Jag tycker om arbetslinjen, tillväxt på människans och naturens villkor. Jag är emot försäljning av vapen och utrustning som kan medverka till människors undergång. Ändå har Sverige med Socialdemokratins goda minne sålt vapen till krigförande länder, senast hittades svenska vapen både i Irak och Afgahanistan.

Jag har aldrig tyckt om att människor blivit sjukskrivna förtidspensionerade för att samhället inte kunnat ordna ett arbete man kan försörja sig på ellre inte ens idats ta tag i detta problem innan de Nya Moderaterna kastade ut gruppen i ett nytt slavarbete, utan lön och möjlighet till försörjning.

Jag har aldrig förstått att Socialdemokratin som växte upp i Industrins vagga, kunde tillåta att svensk industri rustade ner i Sverige och flyttade till länder med lägre löner. Kanske skulle man trots allt haft en annan skattepolitik för att ha förhindrat detta. Inte sänka lönerna, svenska löner var åtminstone inte särskilt höga om man jämförde med andra industriländer i Europa.

Jag har aldrig förstått att man från stor satsning på barnomsorg, skola och social satsningar på 60-talet skar ner allt till ett minimum under 80-90-talet. Att man inte kunde skydda hyresrätten som ett boendealternativ.

Att man aldrig förstått att kunskap är större än ekonomi. Att människor som hålls i okunskap aldrig får de medel som behövs för att utöva sin demokrati eller makt. Då tänker jag inte på Björklunds skola från 50-talet eller friskolor som tar våra skattepengar och placerar dem i skatteparadis. Nej jag tänker på att grundläggande kunskap som att läsa, skriva och räkna kan räcka långt också i ett högteknologiskt samhälle.

Jag har aldrig trott på att sk ungdoms- elevdemokrati är lösningen, för att lära sig demokrati behöver man grundläggande kunskaper om samhället och hur samhället ser ut. Lika väl som en förtroendevald politiker skall vara påläst och kunnig i det han beslutar om, behöver ungdomar kunskap för att föra samhället vidare.

Men jag har en stor tilltro till att ungdomar både kan och vill lära sig, om de blir motiverade och förstår vad deras kunskap kan led till. Det handlar inte om skriftliga prov, betyg i statiskt tänkande. Det handlar om att se helheter och sammanhang. Sätta in det man lär sig i ett större perspektiv. Jag har aldrig sett dagens lärare som okunniga eller en outbildade, jag har sett ambitiösa lärare med stora ambitioner vars drömmar skurits ner i samma takt som satsningar på skolan minskat.

Jag har sett hur penningsamhället utvecklat också den sk socialdemokratiska ideologin, till att bli en del av förvaltar- och penningsamhället. Ett parti som inte förmått lyfta från välstånd till delaktighet.

Mätta och nöjda människor blir engagerade! Nej inte alls, mätta och nöjda blir egoister. För när jag är mätt och däst, klappar jag mig på magen och studerar min egen navel. jag menar inte allt folk skall svälta, för det gör man idag. Jag menar att vi missade tåget med att förena ekonomisk utveckling med solidaritet och socialt engagemang. Det uppstod en nomeklatur av unga politiker som passades in i leden och som kunde föra vidare det som var vedertaget just då. Man diskuterade inte visioner, framtidssamhälle utan kortsiktiga mål.

När jag var aktiv i Fagersta Arbetarkommun förde jag fram att barn måste få kosta och att ju mer vi satsar tidigt ju lönsamare blir det i slutänden. Detta togs jag snabbt ur, medan jag i dag finner att Norrköpings Kommun jobbar just efter den modellen. Är det inte märkligt.

Socialdemokratins problem är och har varit avståndet mellan er där uppe och oss där nere. Det straffar sig idag. Nu skall vi försöka rädda vad som räddas kan. Jag läser sympatisörer som ser ökad privatisering som lösning, jag ser en massa diskussioner om att lägga sig så nära det borgliga systemet som möjligt. Men jag ser ingen som diskuterar hur vi når dem som tröttnat, gett upp, kämpar för att överleva. Jag ser ingen som ger ljus åt dem som är på väg att förlora sina bostäder, barn som ramlar ur systemet. Jag inser att vi behöver en god samhällsekonomi för att klara också undergrupperna, men det behövs hopp och tro.

Oberoende politiskt system i dag, ser jag samma som tidigare. De som fick stryk också i det socialdemokratiska styret tar stryk idag också. Vinnarna där de samma. Men vinnarna lever i ett luftslott som om att det aldrig tar slut. De ser lika kortsiktigt som de styrande politikerna…till plånboken i fickan.  Bara politikerna har bytts ut.

När jag talade om sanningskommission, var det inte tomt prat. Jag tror vi behöver det. Erkänna misstagen och felgreppen, inte bara de högtravande ekonomiska i finrummen, utan det som omfattar folkflertalet. Låta folkets röst komma till tals och att någon lyssnar.

Skall vi rädda socialdemokratin, behövs annan kommunikation och närhet till människorna i basen och inte bara till dem som kliar varandra på ryggen.

Med andra ord jag vet inte om det är värt arbetet att delta..jag måste verkligen fundera över det.

Vad blir nästa steg – rösta ut fosterbarn? Nej men köp dem på nätet

Som boende på barnhem i sk modern tid minns jag raden av barn som förväntansfyllda ställdes en lång rad, i avvaktan på att en hugad familj skulle välja just mig. Vi var söta, fula, tjocka, magra och i några fall lite äldre. När familjen som gjort sitt val av den flicka som stod först i ledet, var vi andra kvar. Vi återvände till vårt lekrum och förträngde att ingen valt just mig eller någon annan av oss.

Nu lever vi 2011 och i det moderna samhället återupptar vi traditionen som jag trodde var borta. Att välja och göra utval. Nu gäller det i SVT visserligen hundar, sk omplaceringshundar, men det är skrämmande likt det jag minns hur barn hanterades någon gång i mitten av 50-talet.

Sk komersiella kanaler har redan börjat sk urvalsprogram, dans, musik, missbrukare, vem super bäst. Skammen har lämnat oss, vi säljer ohämmat oss själva för nada, 5 minuter i rampljuset. Köps eller säljs. Att snaskiga kanaler som TV 5 ägnar sig åt detta kan man ju undvika genom att inte titta.

Men är publicservice-TV gör såpa av hemlösa hundar, indentifierar jag mig med hundarna. Dessutom har jag en omplaceringshund som  det tagit oerhört lång oerhörd lång tid att återhämta sig.

I AB Debatt lördag skriver Jeanette Thelander, Journalist och hundägare, Roffe Erbe Blom Instruktörsutbildare, Anita Andersson Ordförande, Hundskyddsföreningen  Hundis,  Riikka Blom Hundpsykolog,  Susanne Holmene Ägare och grundare, Rasta Hunden samt Nikki Höjer Utb. mental-testledare om programformen. De vädjar till SVT att dra tillbaks programmet.

Det tänkvärda i deras inlägg är ” Den här gången rör det sig om hundar som reduceras till slit-och-släng-prylar i underhållningsbranschen.  Men i USA finns det redan program där hemlösa människor tävlar mot varandra och där vinnaren får ett hus medan förloraren får återgå till sin pappkartong på gatan. Avståndet är inte särskilt stort. Argumenten för programmen är desamma: ”På det här sättet är det ju i alla fall en som får det bra”, ”Det är väl bra att deras situation uppmärksammas”.

Vad blir nästa steg undrar skribenterna,” att göra såpor om barn som behöver fosterhem”, eller varför inte löpa linan ut utvecklingstörda, fysiskt handikappade mfl. Faktum är ju så, att det finns grupper i samhället som en gång saknade värde, var avidentifierade och inte räknades ”vanvårdsbarnen”. De barn som nu är vuxna och  som inom kort kanske får en ursäkt för att samhället inte kunde tillgodogöra deras trygghet och rättssäkerhet.

Troligen känner sig många ur gruppen äldre vanvårdade och ungdomar idag som utsätts för kränkande hantering som att ha mer beröring med de sk omplaceringshundar som TV nu skall hitta  familj till.

Men barn i behov av fosterhem exponeras redan på hemsidorna. I desperationen över att hitta familjehem till sk fosterbarn har några socialdistrikt och kommuner skapat speciella hemsidor där barnen läggs ut. Visserligen anonymiserade, men beskrivningen påminner lite om barnledet på Nyboda och TVs hundsatsning.

” 6 årig pojke, kommer från svåra hemförhållanden. ADHD och lätt aspberger. Koncentrationssvårighet och periodvis utåtagerande. Sökes familj där pojken får vara yngst, i lugn och trygg miljö. Extra ersättning utgår.”

Ovanstående är konstrueread annons men ungefär så ser det ut. Flickor och pojkar mer eller mindre diagnostiserade problem annonseras ut i förhoppning om att familjer med moroten belöning skall nappa och höra av sig.

Vad vi behöver idag är inte exponering av grupper eller hundar som har problem, eller skall vi säga levande varelser som efter att någon slängt bort dem, skall uppnå lyckan genom att röstas fram till en lycklig framtid. Vi behöver återvinna respekt för människor och individer. Vi behöver återvinna respekt för de människor som inte ryms inom systemets välordnade ramar. Denna respekt borde också gälla djur.

När jag fick Axel, var det han som valde mig. Det var stort. Jag som en gång varit bortvald blev vald av en omplaceringshund som skulle avlivas. När min fd man och jag skulle adoptera barn från utlandet fick vi lära oss att Barn söker föräldrar söker barn. Vi kunde alltså inte välja barn utan acceptera att någon annan gjorde urvalet och att det barnet behövde en familj, som råkade bli vi. Vi fick också lära oss att det inte handlade om bistånd eller gära en god gärning, utan om att ta hand om ett barn på gott och ont resten av vårt och barnets liv.

Men jag tror, tyvärr, i ett samhälle där allt mer handlar om att sälja och köpa reduseras människor vandrande plånböcker och shoppingväskor. Pensionären köper en tjänst, de sjuka köper en sjukhustjänst. Vi har reducerats till vad som kallas fria konsumenter där allt går att köpa med mördande reklam. Och i spåren av detta är det väl lika självklart att barn blir handelsvaror,  som utbjuds inte till billigaste pris, men väl till familjer som lovas bra ersättning för sina insatser.

Och för att tala om hundar. Vad sker med dem om ratas. Avlivning eller återvända till hundgården ungefär som de hemlösa i USA som röstas ut eller de barn som ingen familj vill ha åter till institutionen.

I Samhällets Styvbarn har vi i mer än sex år arbetat för upprättelse och ursäkt till den grupp som utsattes för vanvård. Vi har försökt få media att ta upp detta på ett seriöst sätt. Vi har försökt påverka TV framför allt SVT att ta upp frågan. Men intresset är svalt,  troligen fram till att Upprättelseutredningens betänkande lämnas in, då vaknar mediernas intressen för gråtande barn- och fosterhemsbarn, allt medan den grundläggande problematiken och allt som vanvården medför aldrig får den belysning som krävs för att historien inte skall upprepas igen.

Vi hade hoppats att seriösa publicservice skulle ta upp Barnskyddsutredningen som skulle kunna utgöra en liten garanti för barn som i fram gent placeras i familjehem eller på behandlingshem etc. Att de hade nappat på tipset som näthandeln med barn som behöver familjehem. Om vikten av att skydda utsatta individer.

Seriösa program lockar inte tittare eller kan inte konkurrera med slaskkanalerna därför måste SVT ställa sig på samma låga nivå

Anledningen till att vi har sk omplaceringshundar, hemlösa hundar beror på att vem som helst kan skaffa sig en hund. Vem som helst kan när det inte passar längre slänga ut hunden till ett ovisst öde. Vem som helst kan skaffa sig ett barn. Men alla förmår inte uppfostra eller ta hand om barnet. Barn blir hemlösa och en del av marknadens handelsutbyte.

Jag ställer mig på skribenterna i AB sidda och ber SVT utifrån sitt publicserviceansvar avstår från hundprogrammet och förstår vidden av vad som framkommer i kritiken.

Ursäka bästa skribenter men jag lånade er rubrik, den var så bra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilka är socialdemokraterna- ni där uppe eller vi där nere

Läste att Björn Fries varit på medlemsmöte i Karlskrona, av 1000 medlemmar kom 51. Andra berättar om 10-15 deltagare på sk partimöten. På Rönneberga Kursgård sitter de utvalda inom rörelsen och diskuterar framtiden.

Hur ska Socialdemokratin bli ett parti som kan locka till sig väljare!. Per Åhlström som sitter på andra sidan havet och noterar vad som sker i kungariket Sverige, skrev ”Tror de här figurerna som styr dagens socialdemokrati att de jobbar i en bilfirma som ska locka nya kunder?” Kommentar hämtad ur Facebook. En viss syrlig underton kan tyckas och av en som inte finns mitt i debattens Sverige. Men lite ligger det bakom. Lite ligger det bakom att allt färre besöker politiska möten där de skulle kunna göra sin stämma hörd. Men bara de frälsta kommer och ingen undrar varför.

Men vi talar om socialdemokraternas vilja och önskningar. Är det inte bara ett fåtal redan etablerade och med säkra platser som diskuterar om hur jag och andra som inte aktivt deltar skall återgå till socialdemokratin. Förvisso röstar jag S, men mer för att det saknas alternativ och S är det minst sämsta. MP hade en tid mitt hjärta, men deras utspel om arbetskraftsinvandring, friskolorna och flirten med alliansen gör att MP knappast kan kallas ett parti för de små. Snarare en form av intellektuell väljargrupp med tjusiga bostadsrätter i centrala och andra attraktiva områden. Bra jobb och karriär, rätt ålder och långt från vanliga människors utsatta vardag.

Det blev ett ramaskri för att en halv miljon röstade på SD, många av dem röstade tidigare på socialdemokraterna. Jag tror inte rösterna på SD handlade om att man inte ville ha invandrare i Sverige utan snarare en protest mot en partiapparat som lever ett eget liv ovanför väljare och medlemmars huvuden.  Någonstans i Sverige fick SD igenom gratis larm till de gamla i kommunen, medan allt fler kommuner inte minst Stockholm tar ut allt högre kostnader för äldre människors hjälpmedel.

Självklart blir det attraktivt att rösta på ett parti som för fram de små frågorna som många kan känna igen och se förändring i. Jag gillar inte SD just för att de har rasisitisk grund och skymmer med sk folkhemspolitik. Men om andra partier ute i kommunerna kunde ta ifrån dem deras hjärtefrågor skulle kejsaren bli ganska naken. Men väljare ser att ett beslut gynnar också den längst ner på skalan och röstar därefter.

Avståndet mellan socialdemokratins inellektuella topp och dom där nere är månavstånd. Ytterst få av gräsrötterna har vare sig tid eller ork att följa debatten. Bristen på klara besked om var och vad man stpr gör att väljare tappar tron och medlemmar förhåller sig passiva. Någon sa lite syrligt undrar om Göran Persson inte röstade på moderaterna? Ja varför inte, inte ens Göran Persson kan väl känna en tilltro till det parti han själv varit med att styra.

Om vinsten ligger i att lyssna på alliansen och anpassa sig efter den, kommer socialdemokratin att bli ett minoritetsparti. Man kan inte sänka skatten, höja skatten, för och mot RUT och ROT, fler i arbete, bibehållen eller ändrade sociala förmåner, det måste till ett mod att stå för en linje som kanske kortsiktigt inte gynnar de breda lagren, men på sikt gynnar utvecklingen.

Att vinna valet verkar vara socialdemokratins viktigaste mål just nu, men jag är så cynisk så jag säger att utifrån det jag sett och hört, behövs nog längre karantänstid än fyra år.  Ulricha Schenströms inlägg i AB gick tyst förbi profsdebattörerna inom rörelsen, ty hon var av fel färg, men kan givetvis inte tillerkännas att mycket av det hon skrev har en sanning.

De stora angreppsfrågorna Socialförsäkringarna har tappats bort i riksdagsdebatten. Misshandeln av arbetslösa, utstämplade från A-kassorna får allt mindre rubriker inom socialdemokratin. Ja Ylva Johansson intervjuades med anledning av Fas 3 bland arbetslösa, men rörde inte upp några större vågor. Listan över frågor som skulle kunna engagera även folkflertalet uteblir och just nu har vi en ickepolitik vad gäller opositionen.

I tidigare Röda Gävle skall arbetslöa till en ersättning på ca 7 000 kr i månaden jobba i second handaffärer.

Affärsiden slås upp på nyhets plats i Arbetarbladet  ”Ett nytt företagskoncept har hittat till Gävle. Långtidsarbetslösa som driver begagnat-butiker. Och marknaden är god i Gävle.

– Gävle är en stad med många arbetslösa, förklarar Prio1:s regionchef Stefan Andersson.

   Efter 450 dagar infaller ”Fas 3”. Det innebär att den arbetssökande anvisas en sysselsättningsplats hos en arbetsgivare, privat eller offentlig. Arbetsgivaren får 225 kronor per dag i ersättning för varje arbetssökande han eller hon tar emot.   Den arbetssökande själv får 65 procent av den a-kassegrundade inkomsten, max 680 kronor per dag. Den som inte haft rätt till a-kassa får det lägsta stödet; 223 kronor per dag. I de fall där den arbetssökande inte är berättigad till aktivitetsstöd återstår försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag) från kommunen.”
”Nu ska alltså företaget öppna i Gävle, i Kartförlagets gamla lokaler i Hemsta. Här tänker sig Prio1 få plats med upp till 200 deltagare. Det skulle ge företaget en månadsintäkt på 900 000 kronor i månaden, före eventuell försäljningsintäkt.
Ska man gråta eller skratta. De arbetande skall känna glädje av att hjälpa dem som har det ännu sämre, säger Prio 1 verksamhetschef.
Av de ca 13 i Gävleborg  och 600 som omfattas av Fas 3 i Aktivitetsgarantin finns väl en och annan socialdemokratisk väljare. Frgågan är om de kommer till mötena och har någon frågat dem om varför de inte kommer.

Det känns allt mer fjärmande mellan topp och väljare inom S, det har jag skrivit tidigare och jag kan känna det än mer nu. Hur frustrationen växer över allt fler som tvingas till slavjobb, utförsäkras, vräks från sina bostäder, allt fler som tvingas stå i kö till välgörenhet och det allmännas godtycke.

Vilka är det som pariet verkligen vill skall komma och vara med i diskussionerna. All utvecklande rörelse kommer underifrån. Tankar från grunden växer uppåt och formar mål och politik. Den tiden är förbi. Idag diskuteras uppifrån om vad som är bra för mig här nere. Eller kanske det alltid varit så. Vill minnas när jag var aktiv i Fagersta Arbetarkommun en gång på världen att alla nya idéer sågs med oro och som hot mot det bestående.

Detta straffades med att V och Stig Henriksson fick den kommunala makten och som tydligen skött den så pass bra att också luttrade socialdemokrater tycker att kommunen är välskött.

Nu straffas inte Sverige i riksdagsval av att V kommer till makten, för det är skillnad på lokal- och rikspolitik. Men straffet kom i form av SD. Etter värre än någonsin V.

Det finns vissa saker som är viktiga för samhället, företagsutveckling, tillväxt och i slutänden TRO på att något kan bli bättre. Men först måste man rensa sina historiska misstag och det gör man inte inom Socialdemokratin. Nedrustningen av det sociala skyddsnätet började långt innan Alliansen kom till makten. De har bara fortsatt där den tidigare regeringen slutade. Det var inte bättre för pensionärerna under S-regeringen, vi hade inte en bättre skola. Det skars hårt i den sociala sektorn både lokalat och centralt. Det har vi glömt eller vill inte låtsas om.

Vi gav fortsatt klartecken till privatisering av skolan, utförsäljning av allmännyttan och lyfte inte många pinnar för att bygga ett bostadspolitiskt hållbart program. Jag tyckere att man med ransakningen i ryggen kanske skulle kunna bygga något nytt utifrån misstagen som gjorts.

Om inte socialdemokratin släpper in fotfolket i salongerna kommer de att gå på andra klassens hak, där de tror sig få sina behov och diskussioner tillfredställda.

Just nu väntar jag med spänning på Upprättelseutredningen för de vanvårdade. Där kommer troligtvis ett förslag om ekonomisk kompensation till de vanvårdade att ingå. Den frågan skall ytterst avgöras av Riksdagen. Vågar opositionen stödja ett sådant förslag eller kommer man att undvika på  grund av att SD ev skulle rösta med.

 

Socialstyrelsens tillsynsansvar 1 år

I jan 2010 fick Socialstyrelsen utökat ansvar för tillsyn av SIS och HVB hemmen i Sverige. Samt utökat ansvar för kontroll av socialtjänstens arbete i samband med placeringar. Nu har det gått ett år och Gunilla Westerdahl, utredare på Socialstyrelsn säger att det gått ganska bra hit tills. Även om 2010 var ett startår, tycker hon att man kom igång relativt bra.

Det finns 550 HVB hem (Hem för vård och boende) 26 institutioner som delas upp i 104 avdelningar, därtill kommer också uppföljning av LSS med 200 platser.

Under förra året granskade man 40 avdelningar som har tvångsåtgårder och hann i princip med alla HVB hemmen.

Under besöken talar man med de boende i enrum, men samtalen sker inom huset. I några fall vill inte ungdomarna prata, men trots allt tycker Gunilla Westerdahl att flertalet är intresserade av att delta.

Tidigare låg tillsynen på 21 länstyrelser med relativt olika utgångspunkter för uppföljningen, idag har man från Socialstyrelsen en likartad skala för uppföljning över hela landet. Socialstyrelsen jobbar över 6 regioner och för att klara det nya kravet från Regeringen har man nyrekryterat tjänster. Socialstyrelsen har också fått nya medel för att klara uppdraget men Gunilla Weterdahl kan inte säga om det är tillräckligt eller ej. Ekonomin ligger inte inom hennes område.

Uppföljningen av institutioner handlar främst om verksamheten inte enskilda barn eller placerade. De senare skall via sin socialsekretrare kunna föra fram kritik och därmed få gehör för om något inte fungerar. Här kommer socialtjänstens krav på att besöka sina placerade minst fyra gånger per år varav två oförberedda. Socialstyrelsen granskar 2 gånger om året varav en del oförplanerade.

Gunilla Westerdahl kan inte säga om det blivit någon effekt av deras granskning, tiden är för kort, men Socialförvaltningarna har fått bättre intstrument att i förväg kontrollera de hem man placerar i. Sedan kan det ju vara så att hemmen lovar mer än vad de kan hålla. Här är det viktigt med de placerades synpunkter.

Socialstyrelsen har också en dygnet runtjour per telefon dit ungomar kan ringa, under 2010 fick man 100 samtal, men ju mer tjänsten blir känd, dessto mer tror hon att det kommer att ringa.

Granskningen av socialtjänstens arbete, sker i första hand efter anmälningar, men det är ingen garanti att man undersöker alla ärenden som kommer in. Det görs en bedömning och i vissa fall blir ärendena vilande eller avskrivs helt.

Om HVB och SIS hemmen underlåter att ändra felaktig hantering av barn och ungdomar kan Socialstyrelen i sista hand stänga verksamheten. Så har redan skett vid några fall. Man följer också noga upp hur synpunkterna från granskningen tas upp vid hemmen.

I maj kommer Socialstyrelsens tillsynsrapport.

Skattesänkning före barnvårdslag – allianspolitik

För några dagar sedan uttalade Fredrik Reinfeldt löften om nya jobbskatteavdrag 2012. Den svenska ekonomin går bättre än väntat och dem som förtjänar skall också varda givet – skattesänkningar. Sverige går bra och folket jublar över beskedet, olika undersökningar visar att svensken tycker det är bra med förslaget, alla vill ha mer men ändå upprätthålla samma sociala villkor och reformer som tidigare. Välfärdssamhället skall växa men vem skall betala.

Om Svenska Staten nu har en så god ekonomi borde inte då överskottet läggas på områden som hit tills varit underfinansierade eller inte finansierade över huvudtaget, som t.ex Barnskyddsutredningens genomförande. I snitt omhändertas 4-5 procent av de svenska barnen årligen. I vissa fall är det rätt och riktigt att omhänderta, men barn som sköts i samhällets vagga kräver extra uppmärksamhet på att de får den hjälp och de rättigheter man har rätt till. Som garanti för att placeringar sker enligt barnens önskan och behov, att tillsyn och rättssäkerheten stärks.

Inför höstens riksdagsarbete var vi många som hoppades att Barnskyddsutredningen skulle finnas med på propositionslistan över årets arbetet. Men så var inte fallet. Ordförande i Riksdagens Socialutskott, Kennet Johansson (C) sa i ett debattprogram i TV,  att frågan troligen inte kommer upp före 2012 då det saknas pengar.

På Socialdepartementet säger man att  i dagsläget,  vets det inte när Barnskyddsutredningens arbete kommer upp på dagordningen. Frågan bereds (detsamma som allt från sitta och tänka till att ev slutföra något) mao ett tomt ord för att inte någon vet vad som händer. Däremot hänvisas till att vissa ändringar gjorts, som tillsynslagen vilket innebär att Socialstyrelsen skall kontrollera HVB och Statliga SIS-hem oftare, minst fyra gånger om året.

Barnskyddsutredningen  som skall leda till en lagen om stöd och skydd för barn och unga, är troligen en av de viktigaste utreningarna om gjorts av alliansregeringen, förutom Upprättelseutredningen vars betänkande lämnas första veckan i februari, och skulle leda fram till en säkrare hantering av barn och ungdomsärenden vid landets socialförvaltningar.

Hit tills har jag inte hört en enda riksdagsledamot ta upp frågan om Barnskyddsutredningen eller krävt att regeringen skall lyfta upp den för beredning i ordets bemärkelse.  

I juli 2011 träder förstärkningen av Lex Sarah i kraft som innebär att ”Den som misstänker att ett barn far illa ska, i samband med anmälan, kunna påkalla ett möte med socialtjänsten och den familj som berörs i syfte att öka öppenheten mot familjen och stärka samarbetet mellan myndigheter. Socialtjänsten får sedan ta högst 14 dagar på sig för att besluta om en utredning ska inledas eller inte. Rättssäkerheten ökar genom att förfarandet blir mer enhetligt och förutsägbart. Den som har gjort en anmälan ska också kunna få information om socialtjänstens beslut.

Enligt utskottets uppfattning pågår det således ett omfattande arbete för att öka skyddet och stödet för barn och unga i socialtjänsten. Riksdagen bör inte föregripa detta arbete. Motionerna So211 (m), So522 (fp) yrkandena 1–4, 6, 8 och 9 samt So619 (s) yrkande 22 får anses åtminstone delvis tillgodosedda och avstyrks.” (skrivet 2009)

Ändå är det bara det som inte behöver finansieras som tagits upp. Ansvaret ligger på kommunerna.

Anledningen till att det brådskar med Barnskyddslagen är för att det trots historisk kunskap Om Vanvården inom den Svenska Social och Barnavården, inte sker särskilt mycket i landet. Fortfarande begås övergrepp mot barns rättigheter ute i socialdistrikten, barn far fortfarande illa vid placering i familje- och HVB hem. Ungdomar utsätts för felbehandling på de sk SIS institutionerna. Brister i utbildning och kompetens präglar socionomutbildningen eller alternativt får de inte lära sig hur verkligheten ser ut. Att lokalpolitiker stiftar egna lagar som skyddas JO.

Här kommer några av utredningens  punkter:

  • Barn ska få utökade möjligheter att kunna tala med och få hjälp av socialtjänsten, oberoende av vårdnadshavarens samtycke. Exempelvis ska barn över 15 år kunna få hjälp även om föräldrarna motsätter sig det. Socialtjänsten ska också, när hänsyn till barnets säkerhet så kräver eller om det är barnets önskan, kunna avvakta en kortare tid med att underrätta föräldrarna om att man inlett en utredning.
  • Kommuner ska vara skyldiga att ha tillgång till öppna insatser för barn och familjer med olika behov av och rätt till stöd och skydd. Kommuner ska därutöver kunna erbjuda insatser (service) t.ex. i form av familjestödsprogram, på ett enkelt och obyråkratiskt sätt, utan föregående utredning och behovsprövning.
  • Socialtjänsten ska kunna följa upp ett barns situation, även när föräldrarna motsätter sig detta, om det finns befogad oro för att barnet far illa samtidigt som laglig grund för tvångsåtgärder saknas. Det kan gälla efter en avslutad utredning, där föräldrarna avvisat insatser. Det kan även gälla en situation där föräldrarna tagit hem sitt barn från en frivillig placering i familjehem eller på institution och samtidigt avvisar andra insatser.
  • Varje barn som omhändertas ska få en egen socialsekretare, som ska besöka barnet minst fyra gånger per år och så långt som möjligt föra enskilda samtal med barnet. Socialsekreteraren ska ha ett särskilt ansvar för att följa vården av barnet och för kontakten med barnet under omhändertagandet. Barnets socialsekreterare bör ha en självständig ställning gentemot den som vårdar barnet, för att inte riskera att barnets intresse får stå tillbaka av hänsyn till familjehemmet eller institutionen.

- Samhället måste ha höga ambitioner när det gäller trygghet, omtanke, skolgång och hälsa för de barn som samhället omhändertagit, sa Kerstin Wigzell, som gjorde Barnskyddsutredningen.

Fler exempel på vad som måste tas upp:

Yngre barns rätt att yttra sig
Utredningens förslag: Den nuvarande bestämmelsen, om att
barn bör höras om det är till nytta för utredningen och det kan
antas att barnet inte tar skada av att höras, ska upphöra. Det ska
framgå av LBU att barnet ska ges möjlighet att yttra sig om det
inte är olämpligt.

Vägledning för mer likvärdig bedömning av
anmälningar
Utredningens bedömning: Föräldrars och barns förståelse för
behovet av en utredning liksom den allmänna tilltron till anmä-
lan som instrument för att skydda barn och unga kräver ökad
förutsägbarhet när det gäller på vilka grunder beslut om utred-
ning fattas. Det är också en rättssäkerhetsfråga. Socialstyrelsen
bör utarbeta vägledning för att uppnå en mer likvärdig bedöm-
ning av vilka typer av anmälningar som i normalfallet bör för-
anleda en utredning.

I samband med att Upprättelseutredningen presenterar sitt betänkande i februari kommer enligt uppgift, ytterligare skarpa förslag att läggas till utökad rättssäkerhet för barn som placerats i Samhällets skydd.

Det är min förhoppning att riksdagspolitikerna förstår vidden av det och uppvärderar barnfrågorna.  När det gäller nedrustningen av socialtjänsten skall erkännas att detta påbörjades av en socialdemokratiskt ledd regering. Man var inte heller särskilt lyhörd eller intresserad av att granska socialtjänstlagen och LVU om hur den följdes upp ute i landet. Nu får vi hoppas att dagens S-ledamöter har lärt sig av misstagen och kan, både genom att trycka på nya lagförslag  samt acceptera kravet på ekonomisk kompensation för dem som varit vanvårdade av samhället.

Det senare torde också stå som varning till landets kommuner om att felaktigheter, okunskap och överträdelser i kombination kan leda till skadestånd. O tro mig där kommer kön av advokater vara lång.

 

 

Jag gillar Ulricas debattinlägg i Aftonbladet

Ulrica Schenström må vara moderat, anställd inom PR, sparkad ur Reinfeldts regeringe men den debattartikel hon skrev i fredagens Aftonblad är bland det mest säkra och sakliga jag läst på länge om Socialdemokratin. Det som kan göra mig ledsen är att inte en ur socialdemokratins eget led kunde skriva detta. Ett inlägg utan sårande inslag, personpåhopp. Ett inlägg med eftertanke och som jag upplever det äkta genuint intresse i en debatt som normalt inte borde höra hemma hos Ulrica.

Problemet som jag tidigare skrivit är alla som diskuterat socialdemokratins framtid, vänster, höger, namnförslag, spekulationer, anklagelser oberoende vilken källa det kommit ur. Jag har kunnat känna irritation när ledarskribenter på tidningar långt från socialdemokratin tycker och tänker, men

”En ny S-ledare måste brinna för sina åsikter!”

tycker jag är precis det som många idag dissade s-debattörer försökt föra fram om än inte i mina ögon lika klart och genomtänkt som i ovanrubriken.

”S – som länge varit det maktbärande partiet och sällan sett sig behöva leda en idéutveckling – verkar dock ha satt större tilltro till att regeringen ska göra bort sig och förlora valet än till att det egna partiet ska kunna vinna. Det är en strategi som de borgerliga partierna satte sitt hopp till under årtionden med välkänt resultat.” Hon skriver utifrån kunskap och erfarenhet från borgliga partier och kan sätta jämförelser som inte diskvalificerar socialdemokratin som parti,  utan snarare ett starkt behov av att poängtera nödvändigheten av ett livskraftigheten hos ett parti som betytt och som beviserligen kan betyda oerhört mycket fortfarande.

När Ulrica skriver att det första steget inte måste vara en partiledare som direkt skall bli statsminister, tror jag inte det är för att inte utmana Reinfeldt utan snarare för att man inför en come back skall ha så mycket bakom sig att den som leder partiet för den tillit och beslutssfär som krävs för att bli en skicklig opositionspolitiker. Idagsläget kan jag inte känna att Statsministerposten är det viktigaste heller även om jag är socialdemokrat, jag kan känna att vi behöver en oposition som kan vinna folket och som kan bli en tuff utmaning för regeringen och riksdagen.

Alldeles för lite inom socialdemokratin handlar idag om detta och tonvikten ligger på en blivande statsminister. Som nykter alkoholist finns talessättet en dag i taget, jag tror att vi kan överföra det till den socialdemokratiska debtten och målet. Att succesivt bygga upp underifrån, skapa starka positioner och stöd som går också utanför den klassiska väljarkåren. För detta behövs målmedvetet arbete och tålamod. Debatt och transparans.

Först kommer den jobbiga processen att ta fram en korrekt bild av det egna partiet och jämföra den med självbilden. Kort sagt: Är den bild man själv ser i spegeln densamma som väljarna ser? De brister som man sedan finner måste lösas för att partiet ska bli trovärdigt.

Det andra är att tänka igenom vad syftet med partiet ska vara i den tid vi nu lever i, och framöver. Vilket är uppdraget?

En samhällsanalys som både de egna väljarna och de man hoppas kunna vinna känner igen sig i är grunden. Utan den spelar taktik, pengar, PR och annat mycket liten roll. Därtill måste vägen till den nya politiken stakas ut för att man inte ska fastna i interna maktkamper mellan vänster och höger eller motverkas av de negativa uppfattningar och fördomar väljare har om partiet. Full kraft bör i stället läggas på att söka lösningar på de problem som är vår tids stora frågor.”

Visste jag inte bättre skulle jag tro att Ulrica Schenström är köpt eller mutad av Socialdemokratiska idesmedjor…en liten motsats till den sk Primegateaffären. 

Nu tror jag att varje klok tänkande politiskt kunnig och medveten inser vikten och nödvändigheten av fungerande oposition. Ulrica skriver själv att det borgliga blocket var dåliga på detta under sin tid och manar till att inte upprepa misstagen.

Ulrica Schenström:

”En ogenomtänkt och forcerad förnyelse kan däremot skada partiet. Om ledande företrädare med ansvar för politiken som förlorade valet plötsligt kommer på att den var fel, eller påstår sig ha vetat det hela tiden, sänker det förtroendet. Likaså kan man inte byta till en vinnande politik utan att först ha identifierat vilka de stora samhällsproblemen är och hur partiet ska förändras för att få förtroendet att lösa dem.

I sökandet efter en ny partiledare kan man inte bara leta efter någon som kan vara statsminister från första dagen på jobbet. Sök i stället en person som brinner för sina åsikter – en som vill förändra och förbättra för människor. Då kan en person som verkligen vill bära människors förtroende och lösa samhällsproblem ta uppdraget och inte bara någon som vill få eller kan få makten.”

Jag uppmanar alla som har en seriös debattådra att läsa debattinlägget och ta det till sig. Jag inser givetvis att man inte får skriva att en ”moderat” eller sympatisör till de borgliga kan ha rätt, men jag är inte sämre än att jag åtminstone kan se att också andra människor har kloka synpunkter och att vi kan lära av varandra.

Jytte Guteland, ordf i SSU skriver idagens Aftonblad om faran med höger och vänsterdebatt inom socialdemokratin. ”2010 avslutades på ett för Socialdemokraterna olyckligt sätt genom ”Primegate”, med den efterföljande höger- vänsterdebatten inom partiet. Den debatten skadar. Både eftersom den gör folk rädda att sticka ut hakan, men också eftersom den bygger på en falangindelning som redan har skadat SSU och som nu riskerar drabba partiet.”

Jytte väl medveten om vad diskussioner om falanger kan innebära och har inneburit inte minst för SSU. Under den tiden jag var med fanns också denna debatt. Allt för radikala uteslöts och de mer anpassningsbara och konservativa gick vidare till partiorganisationen. Dem som man inte kunde göra sig av med de sk Röda blev aldrig några partibossar eller ens föreslagna till strategiska platser inom partiet. Kan fortfarande inte glömma hur illa Kenth Högström i Hudiksvall blev behandlad, istället för att man hade lyssnat och tagit till sig.

Till skillnad från Ulricka Schenström, fokuserar Jytte på att vinna valet och leda landet. Med ungdomlig iver att komma tillbaks gör man detta, men vi måste ställa oss frågan. Vad kan vi prestera, vad kan vi utföra och vad kan vi ge för att vinna människor tillbaks. Det är inte säkert att detta är möjligt ens till 2014 och om så inte är…kanske vi får acceptera detta. Låt oss bygga en stark oposition som inte är tondöv och dövstum, en oposition med ideer och bärkraft. Vad är det vi skall presentera inom fyra år som kan få människor att rösta på just oss?

Jag tror inte vi behöver arvtagare till Göran Persson, jag tror inte vi behöver faderliga gestalter som Österberg från Skinnskatteberg (som jag persoligen ifrågasätter som lämplig för ordförandeposten) Jag tror vi behöver en person som vågar sticka ut näsan, har ideer, orkar ta striden med alla konservativa socialdemokrater och ändå stå pall. En person som brinner för jobbet och kallet som ordförande. lika mycket som han hon brinner för de små och utsatta, marginaliserade och som kan sätta in tillväxt och ekonomi i ett sammanhang som också gör att våra minsta överlever.

Att göra spektakel av andras olycka…lek fattig men lev rikt

TV 5 fick ge sig när det gällde att leka 12 stegsbehandling i TV. Inga kändisar med missbruksproblem ville ställa upp och lägga sitt liv i slaskigt TV fönster. Till allmänt beskådande av en befolkning är där flertalet tycker det är okej med legalisering av marijuana och cannabis eller tycker att man borde kunna köpa brännvin i närmaste snabbköp. Flera av de tillfrågade råkar jag känna och om producenterna på TV 5 trodde att man skulle känna sig smickrad måste ni vara dummare än vad jag vågar tro att ni är.

Det räckte inte ens med att betala en halv miljon, för många kanske pengarna varit värdefulla, men människovärdet är inte mätbart i pengar.

Nu bjuder samma kanal på ett program där småbarn bor ensamma i en villa utan föräldrar, köpt från England, för i Sverige tror jag inte ens föräldrar har tänkt tanken att låta sina barn medverka i ett sådant program.

Men om inte Mohammed kommer till berget så kommer berget till Mohammed. Nu skall miljonärerna leva fattigmansliv i Stockholms förorter. I en vecka skall de dela med sig av din dyrköpta tid för att se hur människor som inte eller troligen aldrig kommer i närheten av deras nivå, lever. Har de sedan lust och hittar någon de anser behöver en allmosa kan de dela med sig av lite pengar.

Nyligen genomfördes en kampanj kring Fattigdomen i Sverige, ett europeiskt projekt med syfte att visa på hur fattigdomen ser ut i olika delar inom EU. Vi vet att närmare en halv miljon barn finns inom begreppt fattigdom och att trots skattesänkningar för de arbetande fortfarande många lever med näsan under vattenytan. Dagligen vräks människor från sina bostäder för att de inte kan betala hyran och vägras hjälp av samhället. Några hundra tusen finns i arbetslöshetsköerna och ytterligare några tvingas ut från sjukförsäkringen därför att de kan ju ligga och jobba etc.

Lotta Gröning skrev 2008-08-26 i AB ”

”Och aldrig finns de fattiga med i partistrategier eller inbegripna i några vallöften. De är en alltför liten skara för att kunna påverka valresultatet. Med andra ord så är Sveriges fattiga en maktlös liten skara som kan nonchaleras utan några större problem. Det är de ideella organisationerna som tar strid mot fattigdomen. År efter år lämnar de sina larmrapporter, år efter år uppmanar de politikerna att ta problemen på allvar. Senast var det Rädda Barnen som röt till mot diskriminering av barn till fattiga föräldrar som drabbas av avgifter i skolan.”

Nej fattiga är inget hot mot de rika eller politikerna, deras dagliga kamp gör det troligen också omöjligt att ens orka tänka tanken politisk förändring.

Till den världen skall nu den rike svensken bjudas in för att se livsvillkoren. I en vecka på samma villkor, det är ungefär lika djävla empatiskt som att skicka ut en miljonär att bli tiggare i fyrtioåtta timmar. Wonna I de Jong är först i kön. Hon är fastighetsägare med bostad i Djursholm och förvisso bott några år i förorten. Men Wonnas filosofi är att alla kan bryta mönstret och ta sig fram om de bara vill. De som inte lyckas är inte tillräckligt starka eller företagsamma. Wonna kommer från Polen, inte ett land i Afrika eller Arabvärlden. Hon är lika ljus som du och jag och ingen skulle ta henne för invandrare eller ens tillnärmelsevis haft det så tufft som personer med sk konstiga namn i förorten har.

- Min levnadsstandard var sänkt till ingenting. Jag bor i en villa på 800 kvadrat i Djursholm och nu flyttade jag till en etta i Akalla med plastmattor och klarade mig på minimum”

Javisst kan man klara sig på minumu om man redan är mätt och vet att efter en vecka kan hon bada i sitt specialdesignade badrum, sätta sig i sin lyxiga bil och åka hem till tryggheten i Djursholm. En stadsdel dit ingen av dem hon besöker någonsin skulle välkomnas, lika lite som flyktingar och andra som inte räcker ekonomiskt.

Wonna i till Expressen:

 - Jag ville också återse det område jag flyttade till då och visa ungdomar att de inte är sämre för att de kommer därifrån. Man kan nå sina drömmar ändå.
Hur viktigt är pengar?
– För mig är pengar ett medel till annat. Pengarna var ett sätt för mina barn att inte växa upp i Rinkeby, utan i Djursholm.”

Nej Wonna dina barn kommer att gå i previligierade skolor och behöver naturligtvis inte befatta sig med fattigdom och utanförskap.

Programiden är  I  ”Den hemlige miljonären” möter förmögna personer de som lever på samhällets botten.
Under en veckas tid testas ett alternativt liv med en begränsad budget i ett utsatt område. Efter den gångna veckan under täckmantel följer ”Då avgörs också om de delar ut valfri summa till personer de mött under veckan eller inte.”

Vad lär sig sk miljonärer och rika med detta. Att deras liv är att föredra och att de om inte lever som dem har sig själva att skylla. Alla kan bli sin egen lyckas smed eller vad… Eller får de så dåligt samvete att de skänker allt de äger och har till välgörande ändamål som Stadsmissionen som lever gott på sin sk hjälpverksamhet.

Inte kommer deras förståelse att öka för att samhället ser ut som det gör, djupt orättvist. Där ditt efternamn avgör om du får något av de 25 000 lediga jobb som finns, där din hudfärg möts av att platsen är tillsatt. Där ensamstående invandrarkvinnor knappt skrivkunniga kämpar för att klara sina barn. Jag skriver ensamstående även om de har män, för flertalet invandrarmän förväntar sig att kvinnorna skall klara både ev jobb, barn och hem.

Inte kommer deras förståelse att öka för den stora grupp barn vars föräldrar missbrukar, misshandlar eller på annat sätt kränker sina barn. Där män misshandlar kvinnor inte bara av hedersskäl utan också i vanmakt och okunskap. Där kvinnor tvingas stanna kvar för att de inte har alternativ.

Inte kommer deras förståelse att öka för marginaliserade grupper som bor under parkbänkar, i portar, vindskontor och källare. Inte kommer de att förstå våndan av att köa till natthärbärgen, vårdinrättningar.

När man vet att duntäcken och sidenlakan väntar efter en vecka är det lätt att vara fattig. Det är inte roligt att vara sjuk, men fan så mycket roligare om man har pengar.

Det fanns en större heder bland välgörenhetstanterna  på 30-talet än i 5:ans spektakel. De försökte inte ens identifiera sig med sina sk mottagargrupper, men de gav pengar och hjälpte till. Och alla visste att det var välgörenhet.

Det var större givande när en liten kille stoppade sina sista kronor i Tsunaminbössan, han gjorde det med hjärtat och med barns empati.

Jag är så djävla trött på ett Samhälle där vissa måste leva real lifesåpor för att se verkligheten. Jag är så trött på sk människor med pengar som skickar en allmosa, besöker de fattiga och som inte  förstår att fattigdom och sociala problem är systemfrågor och inte fråga om de skall skänka lite pengar til en eller några de möter.

Behandlingen av människor som far illa är kränkande, frånstötande och luktar överklassparfym.

Bill Gates skänkte bort större delen av sin förmögenhet och jag tror att också det som blir kvar när han dör tillfaller hans Aidsstiftelse och stiftelse för bättre utbildning av fattiga barn i USA. Hans initiativ fick fler rika personer att göra samma sak. Jag tillar Bill Gates, för att han lever ett bra liv, bor bra, tjänar bra men att han inte förnekar detta men med delar av sin förmögenhet försöker lindra en del av världens stora problem, AIDS-frågan och utbildning.

Detta kunde vara något för sk rika människor i Sverige att lära av. Var gärna rik men satsa pengarna om ni nu så gärna vill hjälpa till, på utbildningsinsatser, lägerskolor, boendeprojekt etc som kommer flera till del och som sker i öppen dager. Bygg bostäder åt dem som saknar miljoner för att köpa sin bostad, anställ några av från förorten i era företag. O Wonna behandla dina hyresgäster med respekt och bete dig som en bra hyresvärld.

Det är det allmannas ansvar att människor har ett drägligt liv. Om människors väl och ve skall vara beroende på enskilda givares ev lust eller inte lust att ge, eller om det skall dikteras villkor för givandet så blir det som ulandsbiståndet. Det kommer några få till del men merparten lever vidare i sin missär och fattiga vardag.

Tyvärr tror jag att i det som numer kallas ett borgligt samhälle kommer att innebära ett systemskifte där människor i underläge skall veta sin plats och vem som föder dem.

Kan inte låta bli att travestera ”Upp trälar uti alla stater…slav stig upp för att slå dig fri”. Vi behöver mer kunskap, bättre skolor, bättre sociala arrangemang och ett jämlikt samhälle. Inget system har blivit bättre av jonsystemet och välgörenhet.

Europeiska året för att bekämpa fattigdom och social utestängning

var temat på fattigdomskonferenserna, men resultatet det synliga är TV 5s miljonärer som leker fattiga i en vecka.