I januar för lite drygt ett år sedan släppte Vanvårdsutredningen sitt delrapport om den Svenska Vanvården. I ca tre veckor höll mediaintresset i sig för att sedan segna ner och dö ut. Nu kommer Upprättelseutredningen, kön av medier hopar sig trots att det är några dagar kvar, alla vill veta vad kommer i Upprättelseutredningen.
Kerstin Wigzell har gjort det bra som lyckats hålla media utanför sitt jobb, tiden för hennes uppdrag i en så stor och komplex fråga, var relativt kort. Därav krävs arbetsro och fokus, inte prata med media, Nu lämnar hon sin utredning och vi som är berörda väntar med spänning. Vi vet lika lite men vi hoppas att innehållet är det vi önskar officiell ceremoni och förslag till ekonomisk gottgörelse.
Utredningens fortsatta liv, handlar om regeringen och dess vilja att ta Upprättelseutredningen till sig med alla de argument och underlag som kommer att finnas. I mångt och mycket hoppas jag att det som kallas skarpa förslag i Upprättelseutredningen också läggs till arbetet med Barnskyddsutredningen.
Upprättelse för en grupp människor som berövats sin barndom kan för den som, levt i den trygga förvissningen om att Samhället gör sin plikt, aldrig sett baksidan av Sverige mer än tiggarna på stockholms gator eller missbrukare kring strategiska platser på tätorter runt om i Sverige. Men det är kanske just där bland uteliggare och missbrukare som skörden av tidigare generations vanvård återfinns. Jag säger inte vetenskapligt att så är, men jag känner och vet många vars historier handlar om omhändertaganden, institutioner, föräldrar som levt dysfunktionella liv. Men det finns också den andra gruppen, dem som lyckats och kunnat använda sin historia till att överleva och göra något av sitt liv. Det finns mellanskiktet som tillhör fattigSverige, som lever under knappa ekonomiska villkor. Kastas runt inom sjukvård och socialtjänst som eviga kollon utan att få den hjälp de behöver eller behövt.
Just för att bilden av vanvårdsgruppen är så diffrentierad finns det behov av grupper som för talan och pratar för dem som inte orkar inte kan argumentera mot samhället. Det borde väl vara lika naturligt att fd omhändertagna, placerade har en intresseorganisation som att det finns för fysiskt/psykiskt handikappade. Samhällets Styvbarn försöker arbeta för detta, att både den som farit illa eller den som haft det bra skall kunna mötas under samma tak och att ett gemensamt motto blir – aldrig mer.
Vanvårdsfrågan har pågått i sju år, allt sedan filmen Stulen Barndom visades i TV, där Thomas Kanger så föredömligt och klokt gjorde en film som visade sidor som ingen svensk trodde funnits. Han följde sedan upp med Barnhemmens Döttrar (2009) som tyvärr inte fick lika stor uppmärksamhet. Jag kan tycka att den borde fått det eftersom den visade på konsekvenser för gruppen omhändertagna alt fd.
Inför nästa steg i Vanvårdsfrågan, nu Upprättelseutredningen och 30 sept 2011 slutrapporten om Vanvården inom den Svenska barn och socialvården, skulle jag önska att medias urval av offentliga gråtare tonas ner och att man fokuserar på konsekvenser och vad som döljer sig under. Som journalist skulle jag aldrig ha svårt att göra mängder med vinklingar med hänvisning till Vanvården, men den sociala kunskapen kanske är den högst prioriterade inom media.
Men allra helst skulle jag önska att såväl Vanvårdsutredningen som Upprättelseutredningen blir slutet och början till något nytt. Ett avslut för de berörda med anhöriga, där Samhället erkänner att de gjort fel. Det torde vara första gången i historien i så fall som Svenska Staten öppet erkänner att man inte fullföljt sina egna beslut och lagar.
Jag skulle önska att forskare såg Vanvårdsutredningen som unik chans att studera konsekvenser av olika handlings eller brist på handling. Det finns i England och Norge, men inte i Sverige. Nu öppnas möjligheten.
Jag skulle önska att Barnskyddsutredningen tillsammans med skarpa förslag i Upprättelseutredningen leder till att vi får en ny form av utbildning av socialsekreterare och andra socialarbetare. Jag skulle önska att Media skaffade sig djupare kunskap inom den sociala sektorn för att man på ett konstruktivt sätt fortlöpande kan granska socialtjänstens utövande.
När Jan Björklund talar om legitimation för blivande lärare, har jag min uppfattning klar, men inom det yrke, socialtjänsten, där det handlar om att ta enskilt ansvar för individer som kan påverka hela deras sociala situation skulle det självklart finnas betydligt mer än tre år på socialhögskolan och sex månaders praktik,
Utbildningar som skall arbeta med människor och fatta beslut om människors villkor borde också i högre grad göra den gruppen delaktig i utbildningarna. Bjuder man inte en fd kriminell, missbrukare etc varför bjuder man inte in människor som varit omhändertagna eller på annat sätt drabbats av socialtjänsten i verkligheten.
Vi behöver socialtjänst och socialvård i Sverige, men vi behöver större rättssäkerhet för de berörda, vi behöver mer av gemensam syn och tolkning som är likvärdig över landet. Vi måste ge blivande politiker i socialnämnder och utskott mer utbildning och ställa krav på att de också granskar sina tjänstemäns beslut och underlag. Idag är den dystra sanningen den att många nämndpolitiker öppnar handlingarna när mötet börjar och slentrianmässigt säger ja till tjänstemännens förslag.
Vi behöver öppenhet inom debatten i socialtjänsten. Sekretess har blivit tjänstemännens möjlighet att slippa stå till svars eller ta ansvar. Genom att hänvisa till sekretess även när motparten gett tillstånd, skapas ett avstånd mellan socialtjänst och den grupp som antas behöva deras hjälp.
Ett strikt tjänstemannansvar i kombination med samma ansvar för beslutande poliker där felaktig hantering kan leda till rättsliga åtgårder, skulle troligen vara bra både för beslutsfattare och tjänstemän.
För det var just bristen på ansvar som ledde fram till att så många vanvårdes på institutioner och i fosterhem, Nu skriver jag, var, men tyvärr förekommer de fortfarande och socialtjänstemännen kan gömma sig bakom sekretess och difusa regelverk, Journalister brukar har rätt bra koll på sekretesslagstiftningen men i arbete med socialtjänsten verkar man förvånansvärt okunnig.
Slutligen, omhändertaganden av barn kommer inte att upphöra och skall inte upphöra. Det bör finnas vettiga och bra system för vårdnadsöverflyttning, adoption etc. Det måste finnas ett ansvar för Staten att värna om människor också efter 18 årsdagen om de varit omhändertagna och saknar fasta punkter i sitt liv.
Upprättelseutredningen kommer inte att läka eller hela alla sår, men den kommer att ge de vavårdade sitt stöd för sina krav om en officiell ursäkt framförd av Fredrik Reinfeldt, i Riksdagshuset inför berörda, deras anhöriga och Svenska Folket via direkt TV sändning. Vanvården skedde i tystnad, men Upprättelsen skall ses och höras.
Om UPPRÄTTELSEN HÖRS AV ALLA, kan vanvård aldrig mer ske i tysthet.
.



