Monthly Archives: april 2011

Lyft skammen från barnen – patrikdebatten ger hopp för också utsatta pojkar.

Idag briserade bomben. Patrik Sjöberg berättar i sin nya bok om de övergrepp han utsattes för som barn, av sin tränare och styvbpappa,Viljo Nousiainens. En person som han hade stort förtroende o tillit till. Ingen i idrottssverige skulle väl någonsin trott detta och när Patrik går ut med det, väcker det frågor, avsky och anar jag dunkelt misstänksamhet om inte Patrik trots allt ljuger. Å, vill han inte nu göra en hacka på sin historia. Men Patrik var inte ensam, andra som t.ex Yannick Tregaro var också ett av offren. Samma utsatthet, behov av vuxenkontakt och någon att luta sig emot.

Varför väntade Patrik så länge frågar sig både insändare, nyhetsreportrar och inte minst facebookfolket och tyvärr flera ur vanvårdsgruppen. För mig är det inte märkligt att människor dröjer till långt upp i vuxen ålder att berätta. Patrik själv säger att det tagit honom ett par år att komma fram till beslutet. Han visste troligen vilken debatt det skulle väcka inte minst vad gäller hans ekonomiska syften. Men som Expressen skrev,  i så fall hade det varit mer akut för några år sedan.

Förövaren är död, skriver någon i en kommentar på Facebook, ja många förövare är döda, andra lever. Det har ingen betydelse. Jag vet att Göte som drev Eolshälls Pojkhem (död) hade stort förtroende hos Barnavårds-nämnden i Stockholm, men likväl begick han övergrepp på flera av de pojkar som var placerade i samhällets regi där. Men de orkar inte och vågar inte kliva fram i ljuset. De lever med sin skam och skuld. En av dem pratade jag med i telefon, han fick en fruktansvärd ångest efter att ha hör Patrik Sjöbergs intervju.

En viss diskussion dyker också upp var skammen är störst hos flickor eller pojkar. Skammen är lika stor hos bägge, men skillnaden ligger i att färre pojkar anmäler eller pratar om att de utsatts. Detta för att de ofta inte vet eller tror att andra pojkar varit utsatta och för att ingen går ut och berättar. I spåren av Patriks öppenhet borde samhället bidra med resurser att ta emot samtal från andra som upplevt samma sak. Det borde finnas telefonslussar, beredskap inom sjukvården och socialtjänsten. Man måste vara öppen för att ta emot fler vuxnas berättelser om sexuella övergrepp och nu betonar jag för pojkar/män. Skulden och skammen måste få avlastas och läggas på de vuxna som bar ansvaret, både dem som anade och dem som begick övergreppen.

Inom gruppen Samhällets Styvbarn och andra vanvårdade finns åtskilliga berättelser om flickor som utnyttjades och pojkar som upplevde grymma övergrepp. Några har vittnat inför utredningen om vanvård, andra har berättat för sina kamrater inom styvbarn eller andra grupper. Vi väntar på upprättelse i både form av ursäkt och ersättning. Men oerhört många vuxna som inte ingår i vanvårdsgruppen kommer aldrig att få en upprättelse eller ens möjlighet att ställa samhället till svars.

Som styvbarn känner jag mig ödmjuk som fått möjligheten att driva vårt ärende och jag kan bara önska att inga barn skall behöva gå igenom något liknande.

Men hur illa vi än blivit utsatta, får vi aldrig se snett eller förakta, ringakta andra som varit utsatta från vuxenvärlden. Jag kan bli illa berörd när man använder ord som räkmacka och glida fram, lite lättvindigt för att man själv är bitter över att ingen lyssnat eller bryr sig. Jag tror inte idrottsutövare fått något gratis utan hård träning. Som vuxna kan vi delvis välja våra liv och vägar, till viss del även som vanvårdad i barndomen. Inom vanvården finns inte bara ”förlorare” utan en skala av människor som valt andra vägar än destruktiva lösningar. Men tragiskt är att de som inte klarat vägvalet som vuxna inte fått det stöd och den hjälp som behövs för att gå vidare.

Den största styrka vi kan ha som människa är att våga unna andra framgång och någon form av lycka. Att bejaka andras framgångar utan att se sig själv i skuggan och som förlorare. Förlorare blir vi den dag vi tappar förmågan att se andra och dela andras glädje. Mina tillkortakommanden får inte förstöra livet för andra. Och vi vinner inga framgångar eller sympatier genom att vara bittra eller missunsamma. Sofia Rapp Johansson, är ett barn vuxet barn i en syskongrupp på fyra där de upplevt helvetet som barn och i fosterhem etc. Men Sofia är den mest positiva och livsbejakande person jag känner. Jag tror vi behöver lite av Sofia i oss alla, vi som varit utsatta skulle livet troligen bli lite lättare.

Om jag fick önska något från Patrik Sjögren i den här affären, vore att han skapade en fond med delar av inkomsterna från boken för att stötta och hjälpa barn som utsätts för övergrepp för att de skall slippa vänta så länge innan de kan göra något. O någon skrev om kändisar som får rubriker medan ”vi” glöms bort. Ja tyvärr är jag beredd att hålla med, det är trist att kändisfaktorn är avgörande för hur media hanterar övergrepp, vanvård av vuxnabarn, barn. Det har jag dessutom skrivit om både här och på Newsmill bl.a.

 

PS. Övergrepp på barn har förekommit inom Kyrkan, Katolska Kyrkan, skolor, fritids- och dagis, idrottsrörelsen med andra ord i sammanhang där barn är mycket utsatta och mottagliga för vuxnas sk tillgivenhet.

 

"Vem var den okunniga människan, sa Annalisa Ericsson" och mötet med Nils Poppe

Så har hon lämnat oss och världen, Annalisa Ericsson. Jag kände inte Annalisa men hade nöjet att träffa henne under mycket speciella förhållanden, som jag aldrig glömmer. Annalisa var min barndoms filmidol parallellt med Nils Poppe och Sickan Carlsson. Hon stod för glamour och flärd. Hon var så oerhört vacker. En kortväxt dam med perfekta proportioner och ett leende som fick en att känna att hon log just mot mig. I mitt fosterhem var det givet att se hennes filmer, höra henne på den rassliga trådradion. Detta var långt innan dagens popikoner, men som barn var det magiskt att se henne dansa med Nils Poppe i Svartvita filmer på en flimrande TV-ruta.

Mitt möte med Annalisa skedde långt senare i livet. Då hade hon redan tonat ner sin karriär och om man nämnde hennes namn för yngre ringde inga klockor. Sickan Carlsson, Annalisa, Nils Poppe mossigt skulle väl dagens generationer säga. Nåväl vi arbetade med filmen om Filmstaden, Strutsägg och Legender. Lennart Svensson filmare och regissör hade ett förflutet på Gamla Filmstaden, med Vilgot Sjöman mfl. Filmstaden som startades av SF,  hade lagts ner och SF huserade i glashuset utanför stadens gräns.

En given medverkande i filmen skulle vara Annalisa och Sickan Carlsson. Nils Poppe var dålig och hade dragit sig undan världen nere i Skåne. Han skall vara med, ansåg vi alla o tillsammans med Annalisa. Det var mitt jobb att få med både Annalisa och Nils i samma scen.

Tidigare hade Lennart ätit lunch med Sickan Carlsson och gjort en filmad intervju med henne på närmare en timme. Jag behövde inte ringa ”Sickan”.

Sagt o gjort. Innan dess hade jag pratat med Molander, förnamnet försvann, han sa när vi träffades, upprymt och entusiastiskt, du måste bara ha med Annalisa, hon är ju filmstaden….” Det har vi redan tänkt, svarade jag.  Men orden som klingade i örat när jag ringde till Annalisa var – hon måste bara med.

”Hej, Anne Skåner från Dalecarlia Film & Art, vi håller på med en film gamla filmstaden. Jag vet att du varit en av de stora på Filmstaden.”

”Jaha, svarade Annalisa och vem har gett dig mitt namn?”

”Å det var Molander, han sa att vi bara måste ha med dig”. Det blev tyst i telefonen och sedan ryter Annalisa:

”Hur kan han den gamle parasiten ta mitt namn i sin mun och tro att han skulle vara mer än mig. Rekommendera mig…..Å vem är du denna okunniga flicka som inte verkar veta ett dugg om film och vad film är…..”

”Jo men Sickan är med också, säger jag defensivt. Vi har en intervju Sickan.”

”Jaha jag skall nog prata med Sickan och höra om hon är med i någon film, kontrade Annalisa.”

Sedan  fortsatte hon ganska länge och talade om hur dåligt jag skötte jobbet, om Molander som snikade på varje fest hemma hos familjen Ericsson-Schildt. Efteråt kände jag mig rätt matt och urblåst och säger till Lennart jag fixar inte Annalisa, jag har gjort bort mig.

Lennart o Thomas skrattar gått åt min snöpliga debut att locka svensk films grand lady,  till vårt filmprojekt, men beordras av Lennart att se till att Annalisa blir med. Ok. Låter Annalisa vila och börjar jakten på Nils Poppe och hans medverkan. Genom dottern blir jag lovad att vi skall få filma hemma hos Nils och att Nils gärna vill träffa Annalisa som han inte sett på flera år.

Efter några dagar ringer jag Annalisa igen. Nu lägger jag an en ny ton och nämner inget om Molander eller annat som kan reta henne. Istället berättar jag om att Nils skulle vara med och gärna ville träffa henne i Skåne. Vi skulle självklart stå för alla kostnader. Den här gången gick det bättre, hon fnös något om att ringa Sickan och att jag kunde återkomma om en dag eller två. Nils fick henne att tina upp och hon berättade sekvenser ur deras möten redan i telefonen. Året var 1996.

En halv seger, rapporterar jag till Lennart och Thomas. Två dagar senare ringer jag Annalisa igen.

”Hm…jo men jag har pratat med Sickan och hon säger att hon inte blivit intervjuad, säger en syrlig Annalisa.”

”Jo men hon är det, du kan få se själv.”

”Jaja Sickan börjar bli gammal o senil.  (Annalisa var då 82 år och Sickan ett år yngre.)Hon har svårt med minnet unga flickan.”

Jag berättar om Nils och skåneresan och Annalisa säger att, eftersom Nils har sagt ja blir jag med. Men ni får betala flygresan och alla utgifter. Sagt och gjort jag prickar av Annalisa och Nils. Ett av de stora målen inom filmen ”Strutsägg och legender”  var avklarat. Vi firade och vi skrattade gott åt mina fadäser. Inte minst över att Annalisa inte förknippade mig med den är okunniga flickan.

Dagen för resan till Skåne är inne. Vi har placerat Annalisa på flyg till Sturup. Vi själva åker i bil de 65 milen ner till Österlen. Det är en strålande dag och humöret är på topp. Nu skall jag träffa inte bara Nils Poppe min barndoms idol och min pappas avbild, utan också Annalisa.

På Sturup hämtar vi Annalisa i bil, hon får som en primadonna en stor bukett med rosor när hon kommer in i hallen och ett leende släpper loss. Hon är fortfarande trots hög ålder inte bara vacker utan oerhört med. Hennes intellekt var knivskarpt. Nästan. Vi åker ut till Nils och mötet mellan Nils och Annalisa blev hjärtknipande. En skröplig Nils möter Annalisa med en tår i ögat och de kramar varandra länge. Det var stort att se två av svensk films legender mötas i ett oerhört privat ögonblick.

Vi riggar utrustningen, inspelningen börjar. I ett avsnitt skall vi filma i ett rum bredvid vardagsrummet och jag blir kvar med Annalisa och Nils i rummet. Utan att tänka på mig börjar de prata om tider som var och Nils börjar sjunga ”Vi har så mycket att säga varandra” och tar Annalisa i sina armar och tillsammans sjunger de dansande i rummet. Jag ser Annalisas o Nils ögon av minnen där de dansar i rummet – utan att reflektera över min närvaro. Jag var inte där. De var tillbaks i en tid då jag lyssnade på trådradio och såg svartvit flimrande TV. De hade så mycket att säga varandra. I det ögonblicket hade jag önskat en osynlig filmkamera.

Vi filmar klart, det var stort. Nils hade lite minnesluckor, men Annalisa fyllde varsamt i och tillsammans berättar de om sina filmer och musicaler, om livet på Filmstaden.  Bara några månader senare dog Nils Poppe och vi var nog bland de sista filmteam som besökte honom och defenitivt det sista som fick honom och Annalisa på samma film innan han dog.

Vi skjutsar en trött Annalisa till Sturup. Hon är glad över mötet och pratar glatt om hur trevligt det var att jobba med oss. Och säger också att det nog var sista gången hon träffade Nils. På Sturup väntar vi in hennes plan. Vid ett  bord i kafeterian frågar jag om hon minns flickan som ringde första gången.

”Usch ja. Hon var ju hemsk, säger Annalisa.

”….den hemska flickan var jag.”

Hon tittar på mig och skrattar. Du är ju trevlig. Vi kan alla göra fel. Kom hem till mig och drick kaffe någon gång. Du vet var jag bor. Innan hon gick fick jag en kram. Det var mitt sista mötet med Annalisa. Jag åkte aldrig hem o fikade hos henne.

Nu sjunger hon och Nils kanske ”Vi har så mycket att säga varandra” och  jag är övertygad om att de har all tid i världen att prata och minnas.

Fler om Annalisa Ericsson

Aftonbladet, Expressen, DN, SVD

Medikalisering av missbrukare billigt för kommunerna

Gerhard Larsson har överlämnat missbruksutredningen till Maria Larsson. En diger lunta med ett välgjort arbete, men som delvis redan mött motstånd hos Maria Larsson. Hon har bla tagit avstånd från slutsaster om bla synen på skadebegränsning. Jag har inte läst Gerhard Larssons hela utredning men hört honom debattera och diskutera under utredningstiden. I mångt och mycket är det redan kända fakta som läggs fram tillsammans med forskning i rätt riktning om sprututbyten, slopande av konsumtionsförbudet av narkotika. Gerhard Larsson förordar skadereducerande insatser och bla Björn Fries (fd drogsamordnare i regeringen) skriver i Expressen att det är positivt med den nya synen på skadereducerande insatser för missbrukare.

Jag kan känna på något sätt att samhället kapitulerar inför missbruket och drogerna. Det handlar i mångt och mycket att acceptera drogerna och missbruket som följer.  Det innebär inte att man skall tillhandahålla vård och behandling. Skadebegränsing, skriver debattörerna i Expressen handlar också om att acceptera andra mål än absolut drogfrihet i utbyte mot minskad dödlighet. Förbättrad social situation i fråga om kriminalitet, boende och försörjning är både rimliga och bättre behandlingsmål.

Jag blir något förbluffad, alltså fortsätta med alkohol alt narkotika, samtidigt som samhället tillhandahåller bostad och försörjning. Det känns svårt att hitta de arbetsgivare om accepterar att anställda kommer och luktar gammal alkohol på morgonen, ev inte helt nyktra eller anställda som går ut och drar en holk på lunchrasten. Allvarligt hur skall den arbetsmarknad se ut som erbjuder aktiva missbrukare arbete när inte ens nyktra, friska människor får jobb så att de kan försörja sig. Eller skall vi sätta missbrukarna på socialbidragsjobb som att plocka papper i kommunens tjänst, sopa parkerna eller vad….?

Därmed inte sagt att återfall skall innebära evigt fördömande och straff i form av innehållen vård etc. Men kravet bör rimligen vara nykterhet som mål. Jag har svårt för Gerhard Larssons medikaliseringslösningar på drogmissbruket, visserligen skriver han att det inte får ske på bekostnad av terapeutisk behandling. Hallå i vilken värld lever såväl Gerhard Larsson som Björn Fries med likasinnade. Om antabus är lösningen, vilket det tyvärr inte är, skulle inte en enda socialförvaltning lägga pengar på att skicka alkoholister till behandlingshem. Antabus är inget botemedel utan en tillfällig hjälp för att inte kunna dricka. Men oerhört många alkoholister klarar att dricka igenom antabuskurerna, tro mig jag vet.

Om hjälpen för heroinmissbrukare består i enbart metadon och subutex, finns ingen anledning att låta heroinmissbrukaren åka på behandling. Att bryta ett missbruksmönster handlar inte  bara om preparatet som sådant utan också den livsfilosofi som uppstår kring missbrukare. Jag träffade i Schweiz när man införde heroinförskrivning för snart 20 år sedan. De värst drabbade tackade nej, med motivet att de aldrig skulle bli motiverade eller få en chans att överväga att sluta med heroin. Den grupp som deltog fick inte bättre livsvillkor eller ens arbete på öppna marknaden. Däremot kunde de fortsätta leva i samma socialt destruktiva livsmönster som tidigare med den skillnaden att samhället erbjöd heroin i stället för langaren på gatan.

Men en stor grupp hade också ett utvecklat sidomissbruk, man köpte alltså heroin på gatan för att fylla ut när den statliga ransonen inte räckte till. I spåren av heroinförskrivning kom också cocainisterna som även de tyckte att man borde få cocaine av staten precis som heroinmissbrukarna.

I Sverige har vi en stor grupp användare av centralstimulerande, vilka substitut skall vi ge den gruppen. Att förskriva amfetamin är troligen inte lösningen eftersom Dr Åströmsexprimentet visade på en en totalt motsatt verkan. Vi ser samma effekt idag på metadon och subbutex. Det finns mer av metta och subb att köpa på svarta marknaden än heroin. Det berättar aktiva heroinmissbrukare om. På en heroinkran går det fem sub/mettasäljare och säljarna är den grupp som själv får ersättningen från samhället. Unga människor som inte har testat heroin fastnar på metta alt subb. Det beroendet är svårare att bryta än heroin.

Nästa problem är att drogerna ändras. Det finns idag en uppsjö av sk narkotikaklassade droger i Sverige som kan beställas via internet eller tillverkas hemma i köket. Vi har skapat en drogkultur där ungdomarna hänvisar till att vuxna dricker alkohol och förändras negativt under sitt drickande. Om man röker en holk, (hasch) blir man inte våldsam, säger de ungdomar som röker. Den vuxna alkoholkulturen är delvis grunden till att många ungdomar exprimenterar med drogerna. De vill inte bli fulla, bråkiga eller som sina föräldrar, andra vuxna som är berusade. De vill bli berusade på ett sk soft sätt.

Men det finns också bra bitar i Björn Fries och Co material, som t.ex änrade ansvarsförhållanden inom missbruksvården. Delat huvudmannaskap mellan sjukvården och socialtjänsten skapar stora problem. På samma sätt som uppdelningen inom kommunerna mellan bistånd (försörjningsstöd), boende och behandling ligger på tre olika avdelningar där man inte kommunicerar eller samverkar.

Men i kommunerna är det tre olika regelverk som styr, försörjningsstödet är som regel knutet till krav på sk arbete eller avsittning på jobbcenter (gäller Stockholm) missbrukare klarar inte detta och många gånger dras eller beviljas de inte försörjningsstöd, mot bakgrund av att de inte kan hålla sig nyktra. Det rimmar illa mot det som kallas houseing (bostad först) som faktiskt handlar om att försörjningsstödet är grundförutsättningen för bostad först.

Det finns en risk att Gerhard Larssons utredning blir en utredning där man väljer att ta de billigaste alternativen, ja till metta och sub för heroinmissbrukare, antabus till alkoholisterna och frihet för kommunern att säga nej till behandling och psykosociala insatser.


 

högt i tak hos borgligheten

SJ har misslyckats i vinter med det mesta, liksom vintern innan. Nu stormar det och tågen står stilla. Allt beror på att Staten en gång delade upp SJ i flera olika verk och bolag. Vilket fått till följd att ingen har ansvar. Istället för att infrastrukturministern och finansdepartementet tar sitt ansvar sparkar man budbäraren, Ulf Adelsohn, som haft kurrage nog att kritisera sin sittande regering för bristande intresse för järnvägen.

Det är intressant det finns en linje i allianspolitiken. Det politiska ansvaret är lika med noll, lätt och bekvämt läggs ansvaret på tjänstemän och i det senare fallet styrelsens ordförande för SJ. Vore jag Ulf Adelsohn skulle jag lägga ytterligare kritiska uttryck och lämna Nya Moderaterna.

När det gäller sjukförsäkringen har jag ett dagsaktuellt fall, en man som arbetat hela sin tid inom byggnads. Lågutbildad men så länge det gick lojal mot sitt jobb. Sjukdom tvingade honom att bli sjukskriven. I sjukdomen fanns också ett ökande alkoholmissbruk. Ben som inte bar, en svullen lever, sviter av prostatcanser. Men försäkringskassan anser honom fullt kapabel att jobba. Jag förstår inte hur man tänker, när det står en lång rad av arbetssökande yngre, friska som inte kommer ut på arbetsmarknaden, Det finns mängder av den person jag beskriver och jag funderar alltid över vilka jobb som finns tillgängliga för den här gruppen.

Det diskuteras vem som skall bli socialdemokratiska kvinnoförbundets nya ordförande. Knappt har Socialdemokratiska partiet fått ny ledare förrän diskussionerna börjar om nästa ledarskap. Tycker personligen att ordförandeskapet hos S-kvinnorna är deras debatt och inte medias.

Mitt resonemang handlar om högt i tak tanken. Det skall vara högt i tak inom ett parti oberoende vilket man talar om. Avgångskravet på Maud Olofsson har fått lite mediautrymme, men medlemmarna mullrar. Och det är deras sak att ersätta henne. Det kallar jag högt i tak att medlemmarn avgör vem eller vilka som styr och att varje åsikt måste få lyftas fram i den interna debatten. Därmed tycker jag också att Ulf Adelsohn även om jag inte är moderat, får ta skit för det som är ett regeringsansvar. Det är är inte högt i tak.

Nu skall jag sova o fundera över morgondagen. Det är fredag och jag är i Västerås. Har gjort två radioprogram på två dagar. Godnatt o Godmorgon.