Monthly Archives: september 2011

Brännvinsadvokaterna osar morgonluft

Läser i tidningarna om ersättningen till Vanvårdsgruppen. En majoritet verkar tycka det är skönt att det är klart. Att det blir ersättningar. Alla tänker sig inte söka pengar men tycker ändå att staten erkänt sina fel. Andra skall nog söka men det finns en grupp som tjurigt vidhåller att rättsliga processer är enda vägen.

Stämma kommunerna för vanvård,  290 kommuner skall alltså betas av. Vad gör man med de kommuner som inte finns kvar. Samtidigt är det idag nästan omöjligt att vinna över kommunernas socialtjänst i ärenden som fortfarande är inom preskriptionstiden.  Det ringer medlemmar som undrar om man behöver skicka in sitt testamente, banknummer och alla barnavårdsakter till Samhällets Styvbarn. Jag blir alltid frågande om varför då? Jo i den och den organiasationen vill de ha det så inkl 5oo kr om året i administrationsavgift. För mig luktar det illa när organisationer under täckmantel av att ha juridisk expertis till sin hjälp, ger löften om grupptalan och Europadomstolen. När man vet att ärendena mellan 1920-1980 är ohjälpligt förlorade inom svenskt rättsväsende.

Faller gör ofta dem som tappat tron på myndigheterna, inte litar på att samhällets system fungerar. Löften om stora vinster och processer gör att människor med redan ansträngd ekonomi lägger sina pengar på jurister som oseriöst driver ärenden de i själva verket vet är chanslösa. Vad händer med den här gruppen när också den juridiska vägen är helt stängd? Vem tar ansvar för att de här människorna inte tappar den lilla tillit de har kvar och ger upp allt. Inom vanvårdsgruppen har många gett upp, så tillvida att de inte litar på samhället eller myndigheterna. De litar inte ens på organisationerna. Som organisation har man ett ansvar att inte ge större löften än de är möjliga att genomföra. Detta fanns att läsa i en lokaltidning i Sverige   ”Ove Zetterlund kommer att ansöka om pengarna även om han menar att det inte är den viktiga delen i det hela.  – Egentligen är det en struntsumma. I Norge fick de 800 000 kronor och på Irland tror jag att de fick 1,2 miljoner kronor. Det är inte slut med det här. Vi kan processa och gå vidare till Eu-domstolen.                                                                                                              Ove Zetterlund var tidigare medlem i föreningen Stulen barndom som numera är splittrad. Men en process kan gå genom föreningen, menar han, eftersom det som nu hänt enar föreningen.”

Jag oroas av tanken att när människor får sina 250 000 kr kommer det jag kallar brännvinsadvokater i brist på bättre namn, att köa för att ge löften om att det finns större pengar att hämta hem. Men faktum är att det i förslaget till ersättning för upprättelsegruppen, står att man inte får driva ärendet vidare utan att det därmed är avslutat. Likaväl som om man redan fått ersättning inte kan påräkna full ersättning från Staten. Mitt förslag är att den politiska vägen måste fortsätta.

Summan 250 000 kronor har olika värden så tillvida om hur vi förhåller oss till pengar.  Men om vi med detta menar att pengarna skall köpa tillbaks eller kompensera den uppväxt man aldrig fick eller svåra år som vuxen, finns det inga miljoner i världen som ”fyller hålen i själen”. Pengarna kan möjligtvis räcka till att köpa, resa eller hjälpa barnbarnen eller vad man nu önskar, men ont i själen finns kvar också när pengarna är slut. Jag är uppfostrad i en tid då pengar hade värde – också antalet kronor. För mig var 100 kronor väldigt mycket är fortfarande mycket – även om de försvinner snabbare idag. 250 000 ger möjligheter inom vissa ramar, men inte heller det fyller vår själsliga tomhet.

Jag hoppas att Advokatsamfundet markerar det oetiska i att utnyttja svaga människors underläge. Och att några av oss kan lägga detta bakom oss när det är över och fokusera på nästa grupp dagen och morgondagens ungdomar.

 

 

 

 

 

Sofias Kamp

För några år sedan fick jag kontakt med Sofia. Jag såg henne i ett morgonprogram där hon berättade om sin uppväxt, sin ungdom eller snarare brist på barn- och ungdom. Hon berättade om sin bok Silverfisken, som jag sedermera läste och grät, läste o grät. Det var ett dokument så avskalat och nära om hur ett barn upplever den absoluta kränkningen i sitt liv. Om flykt i själen och tanken för att uthärda.

Jag träffade Sofia i samband med Debatt i Göteborg, där satt hon med sin hund och såg så skör ut men också så oerhört stark. Sedan dess har vi haft kontakt, telefon, mail och givetvis Facebook. Det jag älskar hos Sofia är hennes förmåga att se sig själv som stark och den helhet hon har trots uppväxten. Det finns glöd och kamp i den tunna kroppen och en envishet och okränkbar. Jag publicerar Sofias blogg här…läs och begrunda…

Till viss del är jag nöjd. Jag är tacksam för alla de vanvårdade barn som har chans till upprättelse. Jag är tacksam för deras skull vars förflutna nu kommer få en ursäkt, kanske en ersättning.

Men jag tillhör inte dom.
Ursäkten från Maria Larsson och staten kommer inte att gälla mej. Jag måste driva mitt ärende på egen hand då jag placerades första gången 1987.
När jag, under själva upprättelseutredningen frågade varför dom satte gränsen vid 1980 fick jag svaret att ”ärenden som rör placering efter 1980 ännu inte är preskriberade och att man (jag i det här fallet) får driva och anmäla kommunen själv.
Så nu, efter det positiva om än lite luddiga beskedet att man som vanvårdad och felplacerad under 1920-1980 kan få sitt mål prövat och ev. en ersättning, gäller det för mej att hänga på – kavla upp ärmarna och börja slåss.
Och slåss det tänker jag göra.
Efter att i stort sett hela mitt liv varit i myndigheternas”våld” vet jag hur svårt det är att göra sin röst hörd. Blir man ens insläpp på ett kontor någonstans har man kommit mycket långt. Oftast får man en telefonsvararei örat, blir vidarekopplad, bortkopplad eller hänvisad till en mail som det vid efter några veckors väntan visar sej inte existera längre.
Det är ett näst intill omöjligt projekt att som privatperson driva en rättsprocess mot en kommun.
Det är fight som jag inte kommer att vinna, men för alla barn som sitter fast i hemska familjesituationer, som idag lever med dödshot, våld och sexuella övergrepp.Som tvingas flytta runt mellan institutioner nya familjer och inrättningar. För eran skull. För eran skull ska ändå göra det.
Ja, jag ska kavla upp mina ärmar och stånga min panna blodig mot socialkontoret i Enköping. Jag ska ställa de som en gång gjorde mej så illa till svars.
Just nu antar jag att socialkontoren runt om i Sverige efter Maria Larssons besked igår, drar en suck av lättnad men jag tänker se till att kommunerna ute i landet måste betala dyrt för att vanvårda barn. Endast genom ekonomisk bestraffning kommer problemet att lösas.
Jag vet att det här är ett omöjligt projekt. Jag vet att jag slåss mot en makt som kan göra mej mycket illa –
Men till alla er barn och ungdomar som under myndigheternas överseende tvingas ta emot slag, kränkningar och övergrepp: Jag gör det för er.
Sofia Rapp Johansson

Dagen idag var God men sedan då…Upprättelse – ersättning

Idag trädde Maria Larsson in på presskonferensen för slutrapporten kring Vanvården. Inte ett spår av tidigare veckors trauma och spänning kring beskedet om ersättning till vanvårdsgruppen. För dagen innan hade hon gjort upp med oppositionen om ersättningsfrågan till vanvårdsgruppen. Utan uppgörelse skulle Maria Larsson inte varit på plats i Rosenbad och sagt att den rapport som Göran Johansson med kolleger tagit fram om den svenska vanvården, var ett stycke svensk historia som dokumenterar ett av de mörka kapitlen inom den sociala barnavården.

Jag är ju inte långsint, Maria Larsson hälsade spontant innan konferensen och jag säger till Maria att jag varit synnerligen förbannad på henne och att hennes uttalanden den 10 sept var en direkt kränkning mot oss i Vanvårdsgruppen. Man får säga vad man vill om Maria Larsson, för hon svarar ”jag förstår det och du hade all anledning att vara arg.” Men hon säger också att behöva gå fram den dagen och meddela ett avslag var den svåraste dagen i hennes jobb som barn- och äldreminister. Du kunde ha avgått och lämnat åt Borg och Reinfeldt att meddela beslutet,  men Maria Larsson valde att inte göra en kabinettsfråga av vanvården. Man kan inte avgå hur som helst, menade hon.

Jo Maria du hade kunnat avgå och räddat både ditt och våra ansikten. Det finns ingen som brinner för barnfrågorna, sa du, nej i den här regeringen brinner ytterst få för sk mjuka frågor, det har vi märkt inom vanvårdsgruppen.

Nu börjar dock nästa steg, Vem eller vilka får ersättning. Det skall skrivas direktiv eller sk regleringsbrev för Upprättelseersättningslagen.  Är det pengarna eller annan hänsyn som skall tas i det sammanhanget.  Vem eller vilka är de jurister som skall avgöra kriterierna för ersättningen.  5000 personer skulle innebära 1 250 000 000 kronor. Om fler söker dubbelt upp 2 550 000 000 kr. Vad kostade bristen på tillsyn och omsorg den här gruppen, tafsande barnhemspersonal, pedofilerna på barnhem och fosterhem. Slavarbete, bristande skolgång, dålig utbildning.  Det borde vara självklart att skrivningen i Kerstin Wigzells skrivning skall stå kvar att också muntliga berättelser skall vara en del av dokumentationen.  Vår utsatthet står inte i journalerna.

Men jag blir lika arg och ledsen på den grupp som anser att beloppet är för lite. Att just min barndom är sämre och därmed värd mer pengar, barns kränkningar handlar inte bara om övergrepp, barn blir kränkta när de inte beaktas inte syns inte får höras. Styvbarn är inte snikna, de vill bara ha ett erkännande såväl muntligt som ekonomiskt.

I arbetet för att rädda ersättningsfrågan handlade det inte om att öka ersättningen utan om att rädda det förslag som fanns. Att i ett sådant läge börja diskutera miljoner i ersättning skulle troligen ha lett till att det inte blivit något alls. Skulle förslaget fallit för att driva krav som aldrig skulle nå någon framgång.

Däremot tyckte vi inom Samhällets Styvbarn att gränsen 1980 lämnade en stor grupp utan möjlighet till ersättning. Göran Johansson säger i Vanvårdsutredningen att han anser att gränsen skall tas bort. Vi hade hoppats att det hade gått igenom, men också här handlade det om att taktiskt stödja det som var möjligt. Jag känner djupt för de drabbade efter gränsen 1980, Sofia vars barndom och en stor del av ungdomstiden blev sexuell utsatthet till liv med droger.  Jag nämner Sofia för att jag vet att hon har så mycket resning att hon inser att det inte handlar om miljoner men väl ett erkännande på att samhället gjorde henne lika illa som många innan 1980. Den här gruppen måste vi slåss för. Just nu vet jag inte hur det skall gå till. Lite trött och rörig i huvudet.

Jag brukar få kritik för att jag blir så glad. Du kryper för överheten och smulorna, sa en person lite giftigt till mig. Nej ni, jag kryper inte, för vare sig överhet eller andra. Däremot ser jag inte nödvändigheten av att vara förbannad eller arg allt för länge. Ilska suger liksom långsinthet. Jag kan förlåta, jag tycker att det är en del av processen. Att skilja på yrkesroll och person. Politikern Maria Larsson betedde sig oförsvarligt, men människan Maria Larsson vet jag någonstans att hon faktiskt stödde vår sak, troligen också att ersätta gruppen efter 1980. Jag är arg på Maria Larsson idag också, men jag väljer att lägga min engeri på andra frågor. Ja jag kunde ge Maria Larsson en kram på presskonferensen, därför jag tror hon behövde det. För att hon faktiskt som människan Maria Larsson mådde illa över det som hänt. Och för att jag tror mer på att,  trots allt,  man inte skall behandla andra illa utan som man själv vill bli behandlad.

Nej jag är ingen Gud eller ens särskilt bra. Jag är en fajter, jag triggas av motgångar och min envishet leder mig tills jag stupar. Men jag har så många dåliga sidor därtill att jag känner mig mänsklig och felbar. Men jag är glad för alla vänliga hälsningar från vänner och facebookfolket. Styvbarn, vanvårdade. Jag tycker vi nått upprättelse till en viss del. Eller är jag ensam om att tycka det.

 

Jag tar mig rätten att vara glad över att vi klarat det här så långt.

Kräv specialkompetens av HVB och Familjehem som jobbar med ungdomar

Fick en skrivelse angående ett LVU ärende som överklagats och som handlade om olagafrihetsberövande av två 12-åriga barn. De låstes in på ett behandlingshem för missbrukare där genomsnittsåldern på de intagna ligger runt 15 år. 12 åringarnas ”brott” var att de inte vill stanna på det av socialtjänsten utsett familjehem och följdaktligen rymde. Det var rymningsbenägenheten som gjorde att socialtjänsten i Filipstad på lösa grunder placerade barnen. I ett svar från JO skrivs att hanteringen var rättsvidrig och att barnens placering på ett låst behandlingshem inte var motiverat.

Så här ser det ut inom Socialtjänsten idag. En djungel av familje- och HVB hem kallar sig experter på olika barns behov. Ofta är expertisen mångfasiterad, allt från Aspberger till ADHD, missbruk och andra sociala problem lyser i annonserna som skall ge beslutande myndighet ett urval att välja bland. I princip kan vem som helst idag som driver behandlingshem utge sig för att vara expert på olika områden, vare sig Socialstyrelsen eller Kommunerna gör några grundligare undersökningar om vad som döljer sig bakom dessa sk experthem.

Å andra sidan Behandlingshem som uttalat säger sig inte klara svåra neuropsykiska barn får dem i alla fall tillskickade.  Någonstans skall dessa barn göras av. Sak samma var de hamnar bara placerande kommun får ett problem mindre. Priset betalas av de barn som placeras. Vare sig det gäller missbruk eller neuropsykiska problem. Men den här gruppen utgör ett rättslöst område där de saknar alla möjligheter att driva sina ärenden eller få upprättelse av sin hemkommun. Många av ungdomarna vet inte ens om sina rättigheter, eller är i status att klara av att begära ett juridiskt ombud. Detta vet de placerande kommunerna, därav kan det fortsätta.

Det var länge sedan tidningsrubriker som suspekta och inkompetenta familje- och HVB hem gav till resultat kontroll eller i bästa fall nedläggning. Många av de kritiserade verksamheterna lever kvar efter mindre justeringar för att tillgodose minimum av krav. Därför skriver sällan tidningar eller Etermedia om detta längre, det leder ingen vart. Inte till vare sig djupare granskning eller krav på upprättelse för de drabbade.

Så här skrev Nils Helgesson i tidningen Socialpolitik 3/2010,  ”Jag har kontaktat SKL (Sveriges kommuner och landsting), länsstyrelsen, Socialstyrelsen och kommuner för att få information kring antal familjehem och placeringar som tillhör ideella eller privata aktörer. Men det finns inga uppgifter att få. Den enda som finns är de uppgifter Socialstyrelsen har om hur många barn och unga under 18 år som finns placerade i familjehem. Vuxna placerade finns ingen samlad information om över huvud taget. Senaste tiden har det även kommit många ensamkommande flyktingbarn till familjehem.
Ingen myndighet vet alltså hur många eller vilka de här konsulenterna eller privata och ideella utförarna är. Uppgifter saknas därför också om deras kompetens, utbildning, uppföljningsrutiner och antal ärende per konsulent. Eller vilken utbildning, stöd och handledning de erbjuder familjehemmen. Att jämföra med ett fullkomligt rimligt önskemål om att familjehem borde genomgå en föräldrautbildning motsvarande den som de som vill adoptera måste göra.”

All familjehemsverksamhet som inte är kommunal har konsulenter som sköter kontakten med familjehem och den placerade. Dessa konsulenter granskas aldrig – mer än vad kommuner kräver i upphandlingar, och där kan skrivas vad som helst. Ofta kollas det inte ens om uppgifterna stämmer.
Konsulentens uppdrag är att stötta både familjehem och klient. De är många gånger erfarna socionomer, socialarbetare eller behandlingsassistenter. Men det kan faktiskt vara vem som helst eftersom det inte finns några uppsatta krav. En del som driver denna typ av verksamhet har outbildad personal och för många klienter per konsulent för att det ska kunna vara kvalitet i arbetet.”

Idag skriver vi sept 2011 och inget har hänt, mer än att Socialstyrelsen skall öka tillsynen för barn på HVB hem och att familjehem skall ha besök minst 4 gånger per år varav två oannonserade av den placerande kommunen. Faktum är att hembesök i familjehem eller HVB hem inte ger någon som helst inteckning i att placeringen är kvalificerad för sitt uppdrag. Ett gammalt talesätt säger att man inte skal bland äpplen och päron, men barn och ungdomar med olika behov kan blandas lite hur som. En vuxen fd vanvådad man ringde mig och berättade hur han för 40 år sedan placerades på en Ungdomsvårdskola, trots att han inte hade gjort något kriminellt eller som han sa annat ”sattyg”. Men han lärde sig snabbt av de mer erfarna grabbarna och tappade därmed några år av sitt liv under bristande insyn av det trygga samhället.

40 år sedan.. det skulle kunna vara nu. En kompis till mig berättade hur hon placerades på behandlingshem för unga missbrukare utan att vara missbrukare. Hon hade däremot en del konflikter med sin familj och var oerhört utåtagerande. Men att placera henne på ett hem för missbrukare var det den optimala lösningen för kommunen.

Barn och ungdomar med symptom på ADHD eller diagnostiserade placeras gärna på institutioner med sk ”vanliga” ungdomar. Kombinationen skapar problem för såväl personal som de placerade. Det jag kallar vanliga ungdomar  med social problematik har sällan förståelse för diagnostiserade och de ramverk och den pedagogik som behövs för diagnosbarnen stämmer inte överens med den andra gruppen.

När det gäller ADHD barn  brukar man tala om svårhanterliga barn. Barnen är i regel överaktiva, men vissa barn med ADHD kan också vara underaktiva och de underaktiva barnen kan lära sig gå något senare. De barn som senare får diagnosen ADHD har oftast varit tidiga i sin motoriska utveckling, till exempel börjat gå tidigt. Det gäller framför allt för de barn som tidigt visar överaktivitet. Dessa barn har också ofta svårt att komma in i en regelbunden ät- och sovrytm. De uppfattas ofta som irriterade och bråkiga under småbarnsåren. Det är vanligt med försenad tal- och språkutveckling. Under förskoletiden uppstår ofta svårigheter i kamratrelationer. Det blir konfliktfylld samvaro med kamrater, mycket aggressivitet och svårigheter samspela med andra. Från skolåldern märks koncentrationsbristen tydligare och barnen uppmärksammas ofta på grund av inlärningsproblem. Barnen är ofta ”dumdristiga”. De utsätter sig för fara genom att klättra upp i träd, på tak och liknande aktiviteter.  Det talas om tre former av ADHD där de viktigaste problemen är

  • bristande uppmärksamhet
  • överaktivitet och impulsivitetsproblem
  • uppmärksamhetsbrist, överaktivitet och svårt att kontrollera impulser, så kallad kombinerad form.

Den kombinerade varianten bedöms vara den svåraste gruppen. Enbart bristande uppmärksamhet kallas för ADD. Dessa barn kan tendera att vara underaktiva, det vill säga de verkar lugna och stillsamma.

Aspergers syndrom är en diagnos inom autismspektrum och en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.  Sammanfattningsvis kan sägas att personen har normal eller hög intelligens och normal språklig förmåga, men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga och specifika intressen.   Aspergers syndrom är en genomgripande störning i utvecklingen. I Sverige har Christopher Gillberg lanserat begreppet neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, där Aspergers syndrom ingår tillsammans med bl.a ADHD. Aspergers syndrom kan vara svårt att avgränsa från snarlika begrepp som högfungerande autism och autistiskt syndrom.  Aspbergersympton kopplas ibland ihop med autism. Aspergers syndrom medför nedsättningar i förmågan till socialt samspel/social kommunikation, ibland också vad gäller planering/organisationsförmåga, fantasi/föreställningsförmåga och kroppshållning/kroppsrörelser. Personer med Aspergers syndrom kan uppvisa ett annorlunda beteende. De blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som ohyfsade, ouppfostrade eller bägge. Ungefär fyra promille av befolkningen har Asperger, ofta i kombination med andra neuropsykiatriska funktionshinder. Orsakerna är biologiska och till stor del genetiska.

Problem som personer med Asperger har rör ofta relationer till andra människor. Socialt umgänge är för många en påfrestande ansträngning som kräver stor anpassning. Andra typiska drag är specialintressen, annorlunda språkhantering och svårigheter med snabba förändringar. Många är ovanligt stresskänsliga, psykiskt sårbara och har en tendens att utveckla psykiatriska symptom. Det kan vara ångest, ångestattacker, tvångstankar/tvångshandlingar, depressioner eller fobier. I rätt miljö kan många av de egenskaper som är vanliga hos personer med Asperger vara en tillgång. Till exempel stor uthållighet och ovanligt god koncentrationsförmåga.”

Om vi ser bara till beskrivningen av ovan nämnda grupper kan man även som amatör förstå att den här grupperna inte fungerar på institutioner tillsammans med ungdomar som har andra problem. När man arbetar inom skolan med Aspbergerelever, är det små klasser, få lärare. Allt för att ge kontiniutet och så lite rörelse som möjligt kring gruppen. Tillsammans med ADHD är Aspberger defenitivt två grupper som måste få helt andra resurer. Vare sig där finns missbruk eller eller ej kan man inte blanda dem med andra problemungdomar.

Inom Socialtjänsten finns en skriande okunskap om barn med diagnoser, men det finns också brist på familjehem och institutioner som kan hjälpa de här barnen.  Men istället för att slentrianmässigt omhänderta och skicka barn med diagnoser till olika placeringar borde kommunerna i första hand hitta lösningar på hemmaplan i avvaktan på att man hittar fungerande placeringar. Diagonostiserade barn skall tex inte bo i familjehem med många ”syskon” eller andra placerade. Familjen måste få hjälp och stöd i vad som krävs för att stötta den unge. Institutioner som anser sig klara allt från Aspberger till ADHD, måste ge garantier och visa vilka kunskaper som finns och inte minst jobba med små grupper.

Nu har jag uppehållit mig kring diagnosbarnen, men faktum är att man idag från samhällets sida lättare omhändertar de här barnen än ger familjen stöd för att kunna fungera ihop. Det är min övertygelse att med stöd av LSS, hemmahos, avlastningsfamilj, generösa regler från Försäkringskassan, personlig assistans och riktiga insatser i skolan skulle ge betydligt bättre resultat än att  placera i familjehem och på institutioner.

POLISVÅLD MOT HANDIKAPPAT PAR I DERAS VILLA

I fredags läste jag  ett nödrop på min facebooksida. Det stod kort och gott så här: ”Kontakta mig genast.Betalar  ”taxi  till Stockholm”. Meddelandet kom från en en nära vän till mig. Av någon anledning låg hennes telefonnummer inte kvar i min telefonbok men lyckades sedan få tag på det. Dett var vad som hände och fick två läkare, ambulanspersonal och fem poliser i kravallutrustning att behandla min sjuka och handikappade väninna som en brottsling i hennes hem.

Min väninna har en förträngning i halspulsådern vilket gör att hon ibland får problem med syretillförseln och efter en hektisk dag i Stockholm snubblade hon på köksgolvet och förlorade medvetandet. I 30 minuter såg hennes man till att hon andades och att en ambulands kom till hemmet. När ambulansen kom hade min väninna kvicknat till och ville absolut inte till något sjukhus. Efter den 30 minuter långa frånvaron var min väninna en aningen yrvaken och sa att om de tvingade henne skulle hon hoppa ut genom fönstret. Faktum är att min väninna som en av samhällets vanvårdsbarn saknar allt vad tillit och tilltro till myndigheter och sjukvård heter. Eftersom hon vägrar åka till sjukhus ringer ambulanspersonalen till en läkare som på ingen grund alls utfärdar ett vårdintyg vilket är detsamma som tvångsvård på psykiatrisk klinik. Läkaren vägrade att lyssna på min väninna och hennes anhöriga om den sjukdom som hon har utan bedömde henne som psykiskt sjuk. Min väninna vägrar acceptera vårdintyg och tvång vilket gör att polisen tillkallas. In kommer två radiopoliser samt kravallutrustad polis med sköldar. Hennes snart 90 åriga handikappade och sjuka make försöker hjälpa henne men knuffas undan av polisen. Min väninna som var på övervåningen efter att ha skrivit på facebook, förses med handbojor och fotfängsel, släpas nerför trappan och ut till polisbilen för transport till St Görans Psykiatriska klinik. Trots att min väninna varit medvetslös i 30 mininter, har halspulsåderförträning, kärlkramp och artros tas hon inte till akuten för utredning om varför hon svimmade utan till psykavdelning där de tar ifrån henne hennes livsviktiga mediciner. När läkaren på den psykiatriska avdelningen dagen efter träffar min väninna konstaterar han att det begåtts ett misstag och hon skrivs u.

Det här är min väninnas beskrivning av det skedda.

”De tog min medecin o tryckte ner mitt ansikte I leran. Min man försökte ge mig andningshjlälp med min medecin,  men trycktes ner av polisen.Jag var medvetslös ganska länge o tycks ha fått en permanent hjärnskada som ger apraxi: dv s jag kan inte längre använda höger hand att äta med: den är totalt utan känsel liksom hela högra sidan.En stroke låter troligast när de tog min medecin. Min gamle man (87 1/2 år o lam o blind) försökte be dem om att kolla min medvetslöshet: han kan min kärlkramp sedan 50 år. Han nu anklagad för misshandel av polis!!!!!!!De mina åkte efter till sjukhus men jag fick inte en sjukhusjacka på hela natten fast jag frös som en våt hund. Under polisens misshandel kissade jag på mig: de anhöriga kom dit med torra byxor som låstes in så att jag fick frysa i de nedkissade hela nattten. Min livsviktiga medecin tog de så jag fick en megastroke på natten men kunnde ju då inte ringa ambulans eller nå någon annan.  Polisen fick veta att jag hade artros o inget brosk i knäna,  så de slog in dem med batong: jag  kan i dag inte gå på dem. K anske senare: kanske aldrig mera.  Jag har fotograferat mina blå- märken men inte orkat eller vågat till en lälkare som borde se mina njurar: de är supersvullna efter alla sparkar då jag låg på marken med hand o fotfängsel medvetslös. Får se om jag orkar detta oxå. Fick ett svårt kärlkrampsanfall i natt: NN gav mig andningshjälp. Ingen här vågar ringa ambulansen mera.”

Människor misstror allt mer myndigheter, inte minst när man varit utsatt för myndighetsutövning av värsta slag. Det min väninna upplevt är en kränkning av såväl henne som sina anhöriga. Ambulanspersonalen borde ha sparken. Under mina år inom hemtjänsten har aldrig ambulansen tvingat de gamla åka med om de inte själva vill. Ibland hängde de på dödens rand, men vägrade åka och ambulanspersonalen sa vi kan inte tvinga dem. Men här kunde man ringa både läkare och polis för att tvinga psykiskt friska människor till psykvården.

Om polisens märkliga agerande kan nämnas att i Östberga sköts en tvåbarnspappa till döds för två veckor sedan. Larmcentralen hos polisen tog inte larmet på allvar. Det tog 1,30 minuter innan de var på plats.

Jag hoppas att min väninna orkar gå vidare med detta, för det finns gränser för hur man som vård- och ambulanspersonal får bete sig, liksom hur polisen hanterar människor som är sjuka. Läkaren i fråga har sin praktik på Kungsgatan  i  Stockholm. Skulle ha god lust att namnge honom, men det får bli nästa gång.

Läs även Svensk Myndighetskontroll

  • POLISEN I SIN EGEN REKLAM – VEM LITAR PÅ DETTA
  • Har du blivit utsatt för brott ska du anmäla brottet till Polisen. Det hjälper dig att tillvarata dina rättigheter.

Norges Socialminister trodde på barnens berättelser

Det är trist när inte rubriksättare och debattörer  kan hålla isär Skadestånd kontra Ersättning. ”Vanvårdsersättningen”  har blivit lika med skadestånd,  istället för det ursprungliga Ersättning.  Trots att det är två olika juridiska begrepp. DN skriver som rubrik ”Skadeståndsbeslutet måste omprövas” till Mårten Schultz i övrigt mycket analytiska och välskrivna inlägg där han talar om Ersättning inte Skadestånd.     ” Det som utmärker en rättsstat är att rättsordningen i sådana situationer tillhandahåller juridiska verktyg för den drabbats, instrument för upprättelseI praktiken är det ofta skadeståndsrätten som står för verktygen i dessa situationer. Den ger enskilda personer rätt till ersättning för kränkningar som orsakats av någon annan. ”Någon annan” kan vara såväl en annan person eller företag, som en stat eller en myndighet. Skadeståndets funktion är mycket djupare än dess ekonomiska inkarnation: att göra den skadade eller kränkta hel igen. ” Men det går ofta att kompensera så att effekterna blir mindre förlamande, inte lika totala. ”

Mårten Schultz, professor i Civilrätt skriver också att den i allmänhet tioåriga preskriptionstiden är ett problem eftersom felen eller konsekvenserna oftast inte upplevs förrän lång tid efter händelsen. Många ur vanvårdsgruppen hann i kapp sin barndom vid ungefär i 40-50 årsåldern. I den gruppen finns inga som helst juridiska möjligheter att ställa vare sig de fysiska förövarna eller staten till ansvar.

För mig ter det sig enkelt att lösa detta för framtiden genom att avskaffa preskriptionstiden för brott och kränkningar mot barn. Det innebär att vuxna barn kan föra sin talan också som vuxna och de fall inte förövarna finns kvar – mot staten.

En intressant invändning från Regeringen var gällande beviskraven. Förutom placeringsbeslutet skulle ersättningsfrågan grundas på enskildas berättelser. Det skulle enligt regeringen vara lättare att få ersättning för en skada i förfluten tid än idag.

Ja Kära Regering det är idag stört omöjligt att vinna över myndigheterna och Staten. Inte ens Domstolsväsendet gör sig besvär att undersöka hur vida det finns grund för ersättning eller fällande dom i barn- och ungdomsärenden. Genom att ha en felfri Socialförvaltning i Sverige, som inte har tjänstemannaansvar och som anser att alla utom de själva har fel, kan naturligtvis inga barn eller ungdomar i dag vinna sina fall.

En stat med Hedern i behåll och som talar om att göra Barnkonventionen till lag, skulle självklart idag stå på barnens sida, istället för subjektiva myndigheter och deras tjänstemannatyckanden. En Stat med hedern i behåll skulle självklart tilldöma barn skadestånd för deras lidande som iscensatts av myndigheterna. Det skulle gälla allt från att inte bli ”hörd” vid placerings-ärenden,  eller ha ett fristående ombud som kan tillvarata den unges rättigheter. Det skulle självklart gälla ersättning till familjer som felaktigt och utan saklig grund får sina barn omhändertagna, för det förekommer likväl som Myndigheter underlåter att ingripa där det borde ha gjorts.

Låt oss se vad som hände med vår norska motsvarighet.

Kommunerna i Bergen och Oslo genomförde granskningar 2001-03 samt 03-05 och Norska Stortinget (motsvarar vår Riksdag) tog initiativ till en landsomfattande undersökning 2004-04. Den undersökta perioden berörde ärenden från 1954 till 1993. Alltså betydligt kortare tid än i Sverige där vi går från 1920-1980. I Norge ingick 314 personer varav 220 var barnhemsbarn. Man granskade också arkiv och akter som visade sig likt många Svenska handla om adminstration men inget om övergrepp eller omsorg. I Oslo framkom att material också makulerats.  Fysiska bestraffningar var vanligast under 1950- och 1960-talen. Sexuella övergrepp hade skett vid alla slag av institutioner, men minskat efter 1970-talet. Det fanns stora brister i den praktiska omsorgen, bl.a blev många barns skolgång eftersatt.

I Norge låg tillsynsansvaret på kommunernas barnavårdsnämnder och landshövdingen. samt socialdepartementet.Samtliga instanser fick av granskarna kritik för bristande tillsyn av barnhemmen. Svårigheterna som man fann i Norge var hur omfattande vanvården var. Hur många barnhem var bra, alt dåliga. Ca 95% av dem som  berättar om övergrepp har verkligen varit utsatta för dessa övergrepp, fabricerade berättelser har kunnat skiljas ur. Samma siffror redovisas från Irland och Island. De som hört av sig i Norge var dem som utsatts för övergrepp. Men den norska utredningen försöker ändå utifrån jämförelser med utländsk forskning få fram ett underlag.  Sexuella övergrepp var vanligare i fosterhem och barnhem än bland befolkningen i övrigt.  7-8 gånger i fosterhem och 6 gånger vanligare på barhem. 12 procent av pojkarna under 12 år och 24 procent av flickorna under 12 år har utsatts för för sexuella övergrepp på barnhem.

13000 barn varav hälften på institutionerna kan ha misshandlats och mint 1 000 av dem utsatta för sexuella övergrepp. Precis som i Sverige var dålig myndighetskontroll och att synen på barn var annorlunda. Personer som ville begå övergrepp eller hade pedofila anlag sökte sig till jobb på institutionerna. Dåvarande barn och familjministern Laila Dåvøy lovade att det aldrig skulle hända igen. Och så sa hon”Många av de här barnen har aldrig blivit trodda, men vi tror på dem”. Den Svenska regeringen tror däremot inte på de svenska berättelserna.

Men det var också så att barnhemsplaceringar trots allt blev räddningen för många och många hamnade hos familjer som gav långt mer tid och kraft än vad som begärdes. Och så var det även i Sverige.

Norska barnhemsbarn som utsatts för övergrepp eller kränkningar fick en statlig ersättning på 300 000 norska kronor. Oslo och Bergen har sa sig beloppet till 725 000 norska kronor.
I svenska kronor kan de norska tidigare barnhemsbarnen med andra få nästan 860 000 kronor i ersättning vardera.

Erlind Lange kommunalrådet i Oslo uttryckte att ”Det har varit en kränkning som både stat och kommun måste ta ansvar för och som vi ger en obetingad ursäkt för”.
Jag fick en fråga om varför Norge betalat ut ersättning så ”enkelt”. Jag tror att Norges historia från kriget,  är allt annat än lysande och att detta är ett skäl.

De norsktyska krigsbarnen I Norge tillsatte regeringen redan i juli 1945 som skulle undersöka möjligheten att deportera de sk Tyskebarnen, ca 8 000. Stöd fanns också hos den dåvarande socialministern Sven Oftedal. Sverige, Tyskland och Australien tillfrågades innan försöket lades ner. En norsk överläkare utfärdade en kollektiv attest för alla sk tyskebarn i vilken de beskrevs om svagsinta och med avvikande beteende.  Orsaken skulle vara att kvinnor som umgicks med de tyska ockupanterna i allmänhet var ”svagt begåvade och asociala psykopater samt höggradigt svagsinta” det innebar naturligtvis att också deras barn med automatik var samma. En del barn utsattes för medicinska experiment med LSD och andra droger.   Ett stort antal av tyskerungerne drabbades under många år av misshandel, sexuella övergrepp, tvångsvård och tvångsadoption vilket drivit många till självmord. 1959 fick Norge 50 miljoner D-mark som en del av den tyska kompensationspolitiken efter kriget. Vart de pengarna tagit vägen är det ingen som vet men de nådde inte de utsatta barnen och deras familjer.

1998 sa Stortinget nej för tillsättandet av en undersökningskommission, utifrån ”onödig”.  Men till skillnad från Sverige tilldelades offren för tvångslobotomier 1996 ersättning och 1999 ersattes arvingarna till av den norska staten konfiskerad judisk egendom, men tyskebarnen förblev utan kompensation. Däremot bad statsminister Kjell Magne Bondevik om ursäkt 1998 till den diskriminering som tyskebarn och deras mödrar fått utstå.  Sju tyskebarn försökte dra Norges regering nför rätta 2001 men föll på preskriptionstiden. Stortinget instruerade däremot 2002 regeringen att komma överens med de drabbade. Mer än 59 år efter andra världskrigets slut,  inledde Norge utbetalningar av kompensation för de övergrepp som skett efter krigsslutet. Belopp på 2000 till 20 000 nkr Drabbade som kunde dokumentera svår misshandel kunde komma ifråga för det högre beloppet, utan bevis skulle bara det lägsta beloppet utbetalas. 159 barn vars fall avslagits av norska högsta domstolen tog 2007 ärendet vidare till Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

I Sverige har man tidigare betalat ut ersättningar till olika grupper, men då säger Regeringen att Rättssäkerheten varit hög. Det har lätt kunnat avgöras om en person blivit steriliserad eller HIV-smittad. Regeringen säger också att staten då varit direkt ansvarig för övergreppen genom lagstiftning eller myndighetsutövning. Med andra ord Statlig lag hade inget ansvar för tusentals barn som utsattes för vanvård inom Barn och Socialvård i Sverige. Vilken lag var då ansvarig, motfrågar jag Regeringen.

Slutligen säger Maria Larsson att hon skall ge färdiga förslag för att öka säkerheten i samhällsvården av barn och unga för att förhindra övergrepp i framtiden. Vill då bara påminna om att i proportionslistan för hösten finns inga radikala förslag för ändringar som stärker rättssäkerheten för barn. Ett viktigt inslag saknas t.ex återinförande av tjänstemannaansvaret.

Jag har inte skrivit om Norge för att jag är missnöjd med den svenska ersättningen, för jag ser inte vår upprättelse som en tävling i pengar. Men det är viktigt att se hur ett annat land med likartad kultur som Sverige resonerar och inte minst att man tror på Barnen. 98 procent har till dags dato fått ersättning i Norge.

Därför svek Maria Larsson Vanvårdsgruppen

I Aneby tvingades Maria Larsson svara på en frågan från Peter Lindberg, fd Stulen Barndom om ersättningen till Vanvårdsgruppen. Maria Larsson Lovade att driva på frågan, vilket hon redan sagt. Men hon säger också det som redan gissats, att hon var gisslan i Alliansregeringen och tvingades lämna det dåliga beskedet för lite drygt en vecka sedan.                                                                         – Det var otroligt svårt för mig att gå ut med beskedet – om KD hade haft majoriteten skulle ni ha fått era pengar, sade hon vid ett besök i Aneby på torsdagen, uppger TT. Ja du Maria men nu är läget sådant och det visste du redan inför Harpsundsmötet (första budgethelgen) att det blev avslag. Alltså väntade du i nästan en månad innan beskedet kom. ”Regeringen sade nej till utredarens förslag om ekonomisk ersättning till fosterhemsbarn som farit illa”.

Ja men det visste vi ju att Moderaterna var motståndare till detta och i samråd med centerns fd ordförade Maud Olofsson och FP Jan Björklund.

- Det handlar bland annat om hur man ska hantera sekretessen för de som utpekats i utredningen, sa Maria Larsson. Ja men Maria Larsson sekretessen är inget problem och har aldrig varit om du läst Kerstin Wigzells utredning.
ASekretessen för fosterföräldrarna har utredningen redan tagit upp. Vilka förövarna är kommer att sekretessbeläggas och oskyldighetspresumtion kommer att tillämpas. (utredningen s. 174f.)
Det verkar vara lite si och så med läsningen av Kerstin Wigzells utredning och förslag eftersom det som redan är avklarat blir ett syntetiskt problem för politikerna och inte minst regeringen verkar det som.
Vad det handlar om är en ny lag motsvarande den lag som togs i samband med ersättningen till Tvångssteriliserade gruppen.   Vid besöket i Aneby kommenterade hon också rollen som regeringens budbärare, med ett negativt budskap till fosterbarnen, kontra sin egen och väljarnas inställning.
- Jag tycker det är viktigt att vi fortsätter allianssamarbetet och att Kristdemokraterna talar för de sociala frågorna. Vi fick igenom mycket i budgeten som tar sikte på de sämst ställda, sade Maria Larsson till TT.
Vad var det ni fick igenom, en prop för barnrättsfrågor, höjt bostadsbidrag för pensinärerna, skattelindring för penninggåvor. Nej Maria ni fick inte mycket och jag vidhåller att Du borde ha avgått utifrån att du inte kunde ge oss det besked som du gav.
Det skulle ha ämnats av Fredrik Reinfeldt eller Göran Hägglund, du skulle ha stått på vår och barnens sidan gentemot dina regeringskollegor.
Nu vågar du istället inte möta oss den 29 sept då slutrapporten om ”Vanvårdsutredningen”  presenteras. Du skulle där kunnat säga samma saker som du nu tvingades säga i Aneby.
För mig är politik aldrig ett alternativ om man tvingas kompromissa med sin heder och ärlighet. Tillit och förtroende Maria byggs inte upp med en enkelt uttalande i en lokaltidning/TT. Det byggs upp med att stå för sanningen och det klarade inte du, så mycket KD och därmed medlem i Guds eget parti.
Hoppas nu du kan stå emot spritlobbyn och det sjuka förslaget att köra spriten till dörren.
<a href="Läs även andra bloggares åsikter om gisslan till regeringen, borde avgått, maria larsson, sekretess”>Läs

Barnskyddsutredningsförslag – bidde en tumme i Höstbudgeten

Maria Larsson fick 500 miljoner till sin satsning på att säkra omhändertagna barns rättigheter vid årets budget. Något som gick ganska spårlöst förbi mediarubrikerna. Kanske för att pengarna fördelas under tre år och att sett utifrån, är en ganska medioker summa om man avser att göra rejäla insatser inom barn- och ungdomsvården.  I grunden till satsningarna ligger erfarenheten från ”Utredningen om Vanvård” och Kerstin Wigzells ”Barnskyddsutredning”. I det förslag som Kerstin Wigzell presenterade låg skarpa åtgärder som saknas i det som skall genomföras i höst. Barnskyddsutredningen har blivit en proposition under hösten och skall tas i november. Om Kerstins förslag skall jag återkomma. Den markerade texten är de förslag som Socialdepartementet föreslår som ändringar inom Barn- och Ungdomsvården.

1/ Varje barn som placeras ska få en egen socialsekreterare som ska besöka barnet regelbundet och prata enskilt med barnet vid dessa besök. Socialsekreteraren får ett uttalat ansvar att följa vården och hålla kontakt med barnet. Barnets skolgång och hälsa ska uppmärksammas särskilt.

Detta har redan delvis genomförts i vissa kommuner, men ställer krav på kommunerna att friställa socialsekreterare för att enbart arbeta som ombud för placerade barn. Han eller hon får inte ha några andra uppgifter som har med placeringen att göra. Inte heller hamna i lojalitetskonflikt med den grupp som handhar placeringen. Jag ser vissa problem i detta inte minst i mindre kommuner där man skurit ner bemanningen på socialkontoren. Vidare hur skall man lösa långa avstånd mellan placerad och deras hemkommun. Tanken är ju också att barnen skall kunna nå sin kontaktsekreterare vid behov. Socialkontoren stänger kl 17.00. En ide är att komplettera förslaget med en godman för barnet eller ”ojävig” stödperson även vid SOL placeringar men framför allt vid LVU placeringar, någon som inte ser till kommunens sparbudget eller har andra motstridiga intressen.

2 Familjehemmen ska få bättre stöd. I Barnskyddsutredningen finns förslag om att det ska skrivas avtal mellan socialtjänsten och familjehemmet. Syftet är att uppdraget till familjehemmet blir tydligt och att det också klart framgår vad socialtjänsten ska ansvara för under placeringen.

Hemförsäkringen täcker inte om ett fosterbarn skadaren fosterförälder, om de inte är skrivna på samma adress. (vilke de sällan är) Försäkringen som socialen tecknar täcker bara självrisken. Men det hjälper inte om inte hemförsäkringen gäller. Socialens försäkring behöver allstå ses över. Rätten att begära företräde inför nämnden borde understrykas och stärkas. Det är idag den enda rättighet som familjehem har. Utnyttjas sällan då de flesta inte ens vet att rätten finns.

3 Socialnämnden är skyldig att ha rutiner för att förebygga, upptäcka och hantera missförhållanden i den egna verksamheten. Stödet till kommunerna i detta arbete ska stärkas. Det måste också utvecklas en medvetenhet om att oacceptabla händelser kan inträffa och en beredskap att göra allt för att undvika att så sker.

Maria Larsson skriver att stödet till kommunerna skall stärkas. DET är kommunerna som har den möjligheten redan idag, men som inte tar barn och ungdomar på allvar. Man skall hantera missförhållanden i den egna verksamheten. Vad innebär det i klartext. Det framgår inte. Men rimligt borde vara återinförande av Tjänstemannaansvar. Ett tydligt påpekande att den tjänsteman som ansvarar för utredning och beslutsunderlag också är den som måste stå till svars om den placerade far illa och inte får sina rättsliga behov tillgodosedda. Jag skulle vilja påföra att varje placerat barn har rätt till en oberoende juridisk kontaktperson, som prövar och går igenom ärendet utan påverkan från socialtjänst eller politiker. Brister i utredning, grundläggande konkreta och faktiska bevis skall innebära att barnets ombud kan begära en ny utredning eller komplettering innan beslut tas och barn placeras.

Metoder behöver utvecklas för risk- och händelseanalyser. Hur skall det gå till i en Socialtjänst där man anser sig aldrig göra fel och där politiker slentrianmässig följer utredarnas underlag.

4 Vi vet att det i ett antal kommuner förekommer missförhållanden i vården, flertalet kända fall finns i familjehem. Regeringen avser därför även att se över möjligheterna för Socialstyrelsen att stärka uppföljningen av den sociala barn- och ungdomsvården på nationell nivå. Den sociala barn- och ungdomsvården har fått mycket uppmärksamhet för sina problem. Ett särskilt fokus har riktats mot barn och unga som är placerade i familjehem och HVB. Regeringen påbörjade därför redan förra mandatperioden ett systematiskt arbete med att stärka den sociala barn- och ungdomsvården.

Socialstyrelsen fick i uppdrag förra året att kontrollera HVB-hemmen och att i den kontrollen också samtala med de ungdomar som fanns på hemmen. Än så länge är det på sk startnivå, och anmälningarna till Socialstyrelsen om granskning av LVU-ärenden och ev fel begånga i Kommunen tar tid och faller oftast ut till Socialförvaltningens favör. Anledningen till detta är att Socialstyrelsen inte har någon feedback till anmälaren och avgör ärendet utifrån de handlingar som kommer från Socialtjänsten. Dessutom underlåter Socialstyrelsen att meddelanär ärendena är utredda och vilka resultat man kommit fram till. Att Socialförvaltningarna vinner beror oftast på att man har en egen kommunjurist och större resurser samt att anmälarnas inlagor inte alltid är skrivna på ett sådant sätt att de förklarar hela skeendet. Socialstyrelsen skulle erbjuda muntlig redovisning som ett komplement. Den som vill anmäla skall också ha rätt att anlita ett juridiskt ombud för att göra sin anmälan.

5 Socialtjänstlagen har ändratsför att ge barn och unga bättre möjligheter att komma till tals. Regeringen har också stärkt förutsättningarna för att vården alltid ska ges i enlighet med kunskap och beprövad erfarenhet. Socialstyrelsen är numera tillsynsmyndighet och HVB för barn och unga ska tillsynas två gånger om året, ett besök ska vara oannonserat.Lex Sarah har förändrats, så att alla som arbetar inom socialtjänstens verksamheter ska vara skyldiga att rapportera om missförhållanden eller påtagliga risker för missförhållanden. Allvarliga missförhållanden ska rapporteras vidare till Socialstyrelsen oavsett om de avhjälpts eller inte. Ytterligare lagändringar har genomförts som innebär att vid inledandet av en barnavårdsutredning ska socialnämnden kunna tala med ett barn utan vårdnadshavarens samtycke, och utan att vårdnadshavaren är närvarande.

Att unga får komma till tals fungerar inte, ytterst få av de ungdomar och barn jag träffat har sällan fått komma till tals eller framföra sina åsikter. I vissa fall sker de med familjehemsföräldern bredvid tillsammans med en socialsekreterare som sköter själva familjehemmet. Det gör att placerade säger det som förväntas, eller tillrättavisas av familjehemmet. Maria Larsson skall här också ang en ålder för när barn anses ”mogna” att utan bevakning framföra sina åsikter eller uppfattningar. Lex Sarah har när det gäller åldringsvården inte lett till några hisnande resultat, att en socialsekreterare skulle anmäla sig själv med risk för att få en tillsägelse eller krav på ändring har jag svårt att tro skall hända. Med få undantag är socialsekreterare idag en grupp som anser sig själva ofelbara och hänvisar problem vid placeringar till den biologiska familjen.

Att prata med barn utan samtycke från föräldrar och vårdnadshavare är på gott och ont. Det ställer stora krav på lyssnaren och framför allt att man inte styr barnet/ungdomen i den riktning man själv vill. Regeln är bra för familjer där det förekommer hedersrelaterade situationer och där ett lands kultur krockar med svensk lag. Det är också viktigt vid fall där det kan finnas misstanke om sexuella övergrepp. Men det finns också en uppenbar risk i andra fall att man utesluter den biologiska familjen och då tänker jag på alla ärenden som idag borde omprövas och utredas på nytt där de biologiska familjerna desarmerats helt. Det jag saknar i Maria Larssons förslag är den rättsliga hanteringen. Barn skall kunna ställa kommunen till svars juridiskt med ekonomisk kompensation som möjlighet. Detta är en av de uppgifter som barns juridiska ombud skulle vara behjälplig med.

MEN jag anser också att Kommunerna skall ställas till svars för bristande ingripanden. För faktum är att sker det många omhändertaganden på felaktiga grunder, så sker det också motsatsen där Kommunen avvaktar tills det inte längre finns någon återvändo.

Det är också därför som jag anser att det måste finnas en nationell helhetssyn och grundläggande regler för hela landet när man skall omhänderta eller ej. Maria Larssons förslag skall ses som ett evigt plåstrande på en lag som för länge sedan tjänat ut. Istället borde hon tillsatt en översyn av Socialtjänstlagen och LVU och utrett möjligheterna att införa en särskild Barnavårdslag frikopplad från övriga Socialtjänsten.

Slutligen vad gör Maria Larsson för gruppen som varit omhändertagna när de kommer ut i samhället. Om man saknar familj och relationsanknytning vart vänder sig då den Ungdomen. Varför anslogs inte pengar till insatser för Barn som lämnat Samhällsvården i ett HVB alt Familjehem.

Var finns utbildningsfrågorna att skärpa kraven på utbildningen inom Socialhögskolorna, Lärarutbildning och Mattepaket fick stort utymme i Höstbudgeten, men kanske den viktigaste frågan utbildning av socialtjänstens personal nämns inte med ett ord. Var finns kravet på utökat Tjänstmannaansvar. Var finns möjligheten för den biologiska familjen att begära hjälp och stöd när deras barn rätt eller fel omhändertas. Var finns den nya synen överhuvudtaget inom Barn och Ungdomsvården. För mig ser det ut som ett paket som Reinfeldt släppt ifrån sig med ett minimum av förpliktelser och kostnadskrav. 500 miljoner låter mycket i vår privata ekonomi, men ur Kommunalt perspektiv eller myndighetssådant utslaget på 3 år är 500 miljoner en piss i missisippi bara lägger nya plåster på gamla sår, istället för en helt ny operation.

Var finns kravet på Utbildning av ledamöterna i Förvaltningsrätterna som handar SOL och LVU ärenden. I dag dömer man regelmässigt till socialtjänstens utrednings favör, framför allt när det gäller yngre barn. De traditionella Domstolarna har också brister i kunskapen kring Socialtjänstlagen och skulle behöva mer utbildning och kunskap i Social lagstiftning.

 

LVU-lag, Barnskyddsutredningen, Socialbudgeten, Höstproposition, Juridiska problem

När vård blir en fråga om kronor och inte människor

För några månader sedan skrev jag om att Hasselakollektivet   (juni 2011) ”Jag skrev om cirkeln som var sluten, ett livslångt livsverk uppbyggt av KA Westerberg 1969 hade sålts till Scientumgruppen. Scientumgruppen har 11 behandlingshem samt konsultverksamhet inom familjevården. Det senare innebär att man köper upp platser som sedan säljs till kommunerna för ett högre pris. Familjehemmen garanteras en fast inkomst också när det finns tomma platser, man kan alltså välja och vraka för att få de barn man vill ha. Scientumgruppen ägs av Lelle Hagström och Christer Lööv som bägge talade i varma ordalag om att bära KA Westerbergs arbete vidare i kombination med nya ideer. Det lät ju bra och jag minns hur KA sa att ja man får acceptera att allt utvecklas, men jag tror mig känna KA tillräckligt väl för att veta att han innerst inne kände sorg över att behöva släppa sitt livsverk till något som knappt visste vad Hassela stod för.                                                                                                         Nu är det sålt till en vad jag tror oviss framtid,  till Frösunda, en koncern som omfattar allt från LSS, Handikappomsorg, rehabilitering och nu även behandling för ungdomar.”

I Svenska Dagbladet läser jag om jan Emanuel, en fd Robinssonvinnare som sade sig höra hemma inom socialdemokratin, nu tjänat en kvarts miljard på att sälja 9 av sina 15 vårdbolag till Frösunda Social och Omsorg. Jag blir smått alergisk mot människor Jan Emanuel som under KAs ägartid på Hassela, sprang benen av sig efter Kollektivet för att bli ett ”Hasselakollektiv”. Inte för att han drevs av omtanke till ungdomar utan för att KA hade ett namn och renommé.

Jag vet att många som bott på Hasselakollektivet i Hassela, har sin uppfattning om kollektivet och de metoder som användes. Men man kan aldrig ta ifrån grundaren KA Westerberg den idealism som han trots allt drevs av och kanske drömmen om att rädda världen -åtminstone de ungdomar som kom dit. Allt KA gjorde var inte bra, men jag om följt verksamheten sedan dag 1 1969 tills han sålde kunde också se att KA blev allt mer pragmatisk och insåg att tiden inte stod still ens inom Hasselapedagogiken.

KA skulle aldrig ha kommit på tanken att sälja för att göra sig rik, han satsade in i det sista på att någon ur gamla gänget skulle ta över. Försäljningen var en sista slutgiltig lösning. Jag tror att med KA (oberoende vad alla gamlingar tycker och tänker) var en av de sista idealisterna inom svensk ungdomsvård. När jag läser om en av charlatanerna inom ungdomsvården, Jan Emanuel undrar jag hur de socialförvaltningar är funtade som skickar ungdomar till hans verksamhet. I en tid när det talas om evidens, högre krav på utbildning och kompetens inom HVB och familjehem, framstår Jan Emanuel som ett skämt.

För mig som tillhör dem som tror på människan och inte minst ungdomars möjlighet att med kärlek, tillit och omsorg kunna komma till rätta med sina liv, ter det sig som märkligt skeende att ungdomar räknas i kronor och ören för privata vårdbolag. Inte för att det inte finns bra privat driva vårdmöjligheter för ungdomar för det finns det självklart, men när storkoncerner med holdingbolag i skatteparadis tar över försvinner en del av människan. Åtminstone i mina ögon. En stor koncern kan de fakto bedriva vård och behandling, ja men frågan är i vilken form och under vilken kontroll. Om socialtjänsten i allt högre grad är hänvisad till en vård- och behandlingssektor som ägs av några få stora försvinner också möjligheten att göra alternativa placeringar.

Socialtjänsten måste idag ställa högre krav på de privata vård och behandlingsföretagen än någonsin. Den sk varudeklarationen som de utger sig för att ha inom olika kompetensområden, måste garanteras och ha en verklig substantiell hemvist. I annat fall blir den av regeringen avsedda kontrollen via Socialstyrelsen helt verkningslös.

Privat vård måste utsättas för konkurrens av samhällerligt ägd vård och behandling.

vårdcharlatan, Jan Emanuel, vård- och behandling, Frösunda, miljardvinst”>

Ödmjukhet leder till självkänsla och egen tillit

Rubriken är kryptisk, men den innehåller oerhört mycket av det jag sett delar av mitt liv. Jag har delat livet i mångt och mycket med människor på den lägre skalan i samhället. Gjort några snabbvisiter i de fina salongerna men vänt och gått ut i vardagsrummet. Inte för att finsalongerna inte är varma och välstädade utan för att de är trånga och fyrkantiga. Vardagsrummet och köket passar mig bra, lite oordning i redan. Sittvänligt och ofta utrymme för allt och alla. Jag är inte särskilt ödmjuk, kan framstå som oerhört burdus och påig. Men kan också känna stor tacksamhet över saker som i livet blivit så oerhört bra. Två underbara barn, en fd fantastisk X-man och till och från ett oerhört bra särboförhållande. Två goa hundar, som jag älskar men som också binder mig. Av alla drömmar från det jag var liten om Dramatens Stora Scen och att spela teater till att tja bli något, blev det kanske något mitt emellan. Det är inte så illa att leva ett mittemellan liv. Det innebär att vissa dagar är allt oerhört uppåt och bra andra dagar ganska trist och vardagligt. Men jag möter oerhört många ödmjuka personer runt omkring mig. En av dem är en person som under flera år levt med en tandstatus som direkt talar om vad och vem jag är. Ingen kostym i världen skulle kunna skyla det sociala utanförskap som dålig tandstatus skapar. Efter att äntligen fått hjälp med riktiga tänder (inte löständer) vände det för personerna ifråga. De började gå med rak rygg, de log och skrattade på ett annat sätt. Omvärlden såg plötsligt med andra ögon, det fanns inget som direkt pekade på ett utanförskap. Det slår mig att tänder är det viktigaste vi har. Det är också den mest eftersatta vården i Samhället eftersom det är fruktansvärt dyrt för en stor grupp människor.  Tänder är en social fråga mer än allt annat. Vilken arbetsgivare anställer någon med luckor och svarta stumpar i munnen och vilka är det som har den tandstatusen – utslagna, marginaliserade och fattiga. När samhället lägger ner pengar på att hjälpa människor, blir tänderna det som får vänta. I stället är det välgörenheten som träder in och förstår vikten av att tänderna är en del av vägen tillbaks. Borde det inte vara självklart att tandhälsa är lika med allmänt hälsotillstånd och omvårdnad. Vore jag socialminister skulle jag införa fri tandvård inom ramen för sjukförsäkringen. Ålägga socialtjänsten att betala för de människor som inte kan klara det på egen hand. Se till att alla fick samma rätt och möjlighet att underhålla sina tänder.

Ett annat om ödmjukhet kände jag när jag såg Skavlan i går med My Skarsgård och Benny Andersson och hans son Ludvig. Man pratade om alkohol och missbruk/beroende. Det som slog mig var med vilken insikt Ludvig pratade om ärftlighetsfaktorn och beroendet. Med vilken tillit det fanns mellan honom och Benny. My som berättade om gömda flaskor och den ständiga jakten på alkohol utan att inse att hon var beroende. Men i slutänden hur de alla tre kommit till samma uppfattning att de vill leva ett nyktert liv, för att det finns betydligt mer vinster i det än i att utsätta sig själv och anhöriga för avigsidorna med alkohol. Att visa den här formen av inslag på bästa sändningstid i ett underhållningsprogram är tycker jag personligen oerhört starkt. Att det är mer eller mindre kända personer är i sammanhanget ointressant. Sjukdomen alkoholism skiljer inte mycket mellan finsalongen och parksoffan. Den första gruppen har allt att förlora och den senare har redan förlorat allt. Benny Andersson var inte beredd att offra familj, barn och barnbarn. Det kallas eftertanke och insikt.

Jag är inte nykterist, inte beroende men jag har en så oerhörd djup respekt för människor som är nyktra alkoholister. Respekt för den ödmjukhet de visar inför sitt eget problem och omvärlden. Tillfrisknandet ligger till en del  i att vara ödmjuk mot sig själv. Jag skulle önska att bag in the box drinkare, tänkte på att visst är det lite kul att kunna ta ett glas när man kommer hem osv. Men vilka signaler sänder jag till mig själv i det läget och vilka signaler skickar jag till mina barn. Det som skulle kunna vara lite guldkant på tillvaron är tyvärr också en stor plåga och skam för några hundratusen barn i vårt land.

Så jag avslutar min blogg med att i respekt och kärlek tillönska alla som kämpar för sin nykterhet – en dag i taget och allt mitt stöd. För det är så att Ödmjukhet kan leda till bättre självkänsla och skapa egen tillit.