Det är trist när inte rubriksättare och debattörer kan hålla isär Skadestånd kontra Ersättning. ”Vanvårdsersättningen” har blivit lika med skadestånd, istället för det ursprungliga Ersättning. Trots att det är två olika juridiska begrepp. DN skriver som rubrik ”Skadeståndsbeslutet måste omprövas” till Mårten Schultz i övrigt mycket analytiska och välskrivna inlägg där han talar om Ersättning inte Skadestånd. ” Det som utmärker en rättsstat är att rättsordningen i sådana situationer tillhandahåller juridiska verktyg för den drabbats, instrument för upprättelse. I praktiken är det ofta skadeståndsrätten som står för verktygen i dessa situationer. Den ger enskilda personer rätt till ersättning för kränkningar som orsakats av någon annan. ”Någon annan” kan vara såväl en annan person eller företag, som en stat eller en myndighet. Skadeståndets funktion är mycket djupare än dess ekonomiska inkarnation: att göra den skadade eller kränkta hel igen. ” Men det går ofta att kompensera så att effekterna blir mindre förlamande, inte lika totala. ”
Mårten Schultz, professor i Civilrätt skriver också att den i allmänhet tioåriga preskriptionstiden är ett problem eftersom felen eller konsekvenserna oftast inte upplevs förrän lång tid efter händelsen. Många ur vanvårdsgruppen hann i kapp sin barndom vid ungefär i 40-50 årsåldern. I den gruppen finns inga som helst juridiska möjligheter att ställa vare sig de fysiska förövarna eller staten till ansvar.
För mig ter det sig enkelt att lösa detta för framtiden genom att avskaffa preskriptionstiden för brott och kränkningar mot barn. Det innebär att vuxna barn kan föra sin talan också som vuxna och de fall inte förövarna finns kvar – mot staten.
En intressant invändning från Regeringen var gällande beviskraven. Förutom placeringsbeslutet skulle ersättningsfrågan grundas på enskildas berättelser. Det skulle enligt regeringen vara lättare att få ersättning för en skada i förfluten tid än idag.
Ja Kära Regering det är idag stört omöjligt att vinna över myndigheterna och Staten. Inte ens Domstolsväsendet gör sig besvär att undersöka hur vida det finns grund för ersättning eller fällande dom i barn- och ungdomsärenden. Genom att ha en felfri Socialförvaltning i Sverige, som inte har tjänstemannaansvar och som anser att alla utom de själva har fel, kan naturligtvis inga barn eller ungdomar i dag vinna sina fall.
En stat med Hedern i behåll och som talar om att göra Barnkonventionen till lag, skulle självklart idag stå på barnens sida, istället för subjektiva myndigheter och deras tjänstemannatyckanden. En Stat med hedern i behåll skulle självklart tilldöma barn skadestånd för deras lidande som iscensatts av myndigheterna. Det skulle gälla allt från att inte bli ”hörd” vid placerings-ärenden, eller ha ett fristående ombud som kan tillvarata den unges rättigheter. Det skulle självklart gälla ersättning till familjer som felaktigt och utan saklig grund får sina barn omhändertagna, för det förekommer likväl som Myndigheter underlåter att ingripa där det borde ha gjorts.
Låt oss se vad som hände med vår norska motsvarighet.
Kommunerna i Bergen och Oslo genomförde granskningar 2001-03 samt 03-05 och Norska Stortinget (motsvarar vår Riksdag) tog initiativ till en landsomfattande undersökning 2004-04. Den undersökta perioden berörde ärenden från 1954 till 1993. Alltså betydligt kortare tid än i Sverige där vi går från 1920-1980. I Norge ingick 314 personer varav 220 var barnhemsbarn. Man granskade också arkiv och akter som visade sig likt många Svenska handla om adminstration men inget om övergrepp eller omsorg. I Oslo framkom att material också makulerats. Fysiska bestraffningar var vanligast under 1950- och 1960-talen. Sexuella övergrepp hade skett vid alla slag av institutioner, men minskat efter 1970-talet. Det fanns stora brister i den praktiska omsorgen, bl.a blev många barns skolgång eftersatt.
I Norge låg tillsynsansvaret på kommunernas barnavårdsnämnder och landshövdingen. samt socialdepartementet.Samtliga instanser fick av granskarna kritik för bristande tillsyn av barnhemmen. Svårigheterna som man fann i Norge var hur omfattande vanvården var. Hur många barnhem var bra, alt dåliga. Ca 95% av dem som berättar om övergrepp har verkligen varit utsatta för dessa övergrepp, fabricerade berättelser har kunnat skiljas ur. Samma siffror redovisas från Irland och Island. De som hört av sig i Norge var dem som utsatts för övergrepp. Men den norska utredningen försöker ändå utifrån jämförelser med utländsk forskning få fram ett underlag. Sexuella övergrepp var vanligare i fosterhem och barnhem än bland befolkningen i övrigt. 7-8 gånger i fosterhem och 6 gånger vanligare på barhem. 12 procent av pojkarna under 12 år och 24 procent av flickorna under 12 år har utsatts för för sexuella övergrepp på barnhem.
13000 barn varav hälften på institutionerna kan ha misshandlats och mint 1 000 av dem utsatta för sexuella övergrepp. Precis som i Sverige var dålig myndighetskontroll och att synen på barn var annorlunda. Personer som ville begå övergrepp eller hade pedofila anlag sökte sig till jobb på institutionerna. Dåvarande barn och familjministern Laila Dåvøy lovade att det aldrig skulle hända igen. Och så sa hon, ”Många av de här barnen har aldrig blivit trodda, men vi tror på dem”. Den Svenska regeringen tror däremot inte på de svenska berättelserna.
Men det var också så att barnhemsplaceringar trots allt blev räddningen för många och många hamnade hos familjer som gav långt mer tid och kraft än vad som begärdes. Och så var det även i Sverige.
Norska barnhemsbarn som utsatts för övergrepp eller kränkningar fick en statlig ersättning på 300 000 norska kronor. Oslo och Bergen har sa sig beloppet till 725 000 norska kronor.
I svenska kronor kan de norska tidigare barnhemsbarnen med andra få nästan 860 000 kronor i ersättning vardera.
Erlind Lange kommunalrådet i Oslo uttryckte att ”Det har varit en kränkning som både stat och kommun måste ta ansvar för och som vi ger en obetingad ursäkt för”.
Jag fick en fråga om varför Norge betalat ut ersättning så ”enkelt”. Jag tror att Norges historia från kriget, är allt annat än lysande och att detta är ett skäl.
De norsktyska krigsbarnen I Norge tillsatte regeringen redan i juli 1945 som skulle undersöka möjligheten att deportera de sk Tyskebarnen, ca 8 000. Stöd fanns också hos den dåvarande socialministern Sven Oftedal. Sverige, Tyskland och Australien tillfrågades innan försöket lades ner. En norsk överläkare utfärdade en kollektiv attest för alla sk tyskebarn i vilken de beskrevs om svagsinta och med avvikande beteende. Orsaken skulle vara att kvinnor som umgicks med de tyska ockupanterna i allmänhet var ”svagt begåvade och asociala psykopater samt höggradigt svagsinta” det innebar naturligtvis att också deras barn med automatik var samma. En del barn utsattes för medicinska experiment med LSD och andra droger. Ett stort antal av tyskerungerne drabbades under många år av misshandel, sexuella övergrepp, tvångsvård och tvångsadoption vilket drivit många till självmord. 1959 fick Norge 50 miljoner D-mark som en del av den tyska kompensationspolitiken efter kriget. Vart de pengarna tagit vägen är det ingen som vet men de nådde inte de utsatta barnen och deras familjer.
1998 sa Stortinget nej för tillsättandet av en undersökningskommission, utifrån ”onödig”. Men till skillnad från Sverige tilldelades offren för tvångslobotomier 1996 ersättning och 1999 ersattes arvingarna till av den norska staten konfiskerad judisk egendom, men tyskebarnen förblev utan kompensation. Däremot bad statsminister Kjell Magne Bondevik om ursäkt 1998 till den diskriminering som tyskebarn och deras mödrar fått utstå. Sju tyskebarn försökte dra Norges regering nför rätta 2001 men föll på preskriptionstiden. Stortinget instruerade däremot 2002 regeringen att komma överens med de drabbade. Mer än 59 år efter andra världskrigets slut, inledde Norge utbetalningar av kompensation för de övergrepp som skett efter krigsslutet. Belopp på 2000 till 20 000 nkr. Drabbade som kunde dokumentera svår misshandel kunde komma ifråga för det högre beloppet, utan bevis skulle bara det lägsta beloppet utbetalas. 159 barn vars fall avslagits av norska högsta domstolen tog 2007 ärendet vidare till Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
I Sverige har man tidigare betalat ut ersättningar till olika grupper, men då säger Regeringen att Rättssäkerheten varit hög. Det har lätt kunnat avgöras om en person blivit steriliserad eller HIV-smittad. Regeringen säger också att staten då varit direkt ansvarig för övergreppen genom lagstiftning eller myndighetsutövning. Med andra ord Statlig lag hade inget ansvar för tusentals barn som utsattes för vanvård inom Barn och Socialvård i Sverige. Vilken lag var då ansvarig, motfrågar jag Regeringen.
Slutligen säger Maria Larsson att hon skall ge färdiga förslag för att öka säkerheten i samhällsvården av barn och unga för att förhindra övergrepp i framtiden. Vill då bara påminna om att i proportionslistan för hösten finns inga radikala förslag för ändringar som stärker rättssäkerheten för barn. Ett viktigt inslag saknas t.ex återinförande av tjänstemannaansvaret.
Jag har inte skrivit om Norge för att jag är missnöjd med den svenska ersättningen, för jag ser inte vår upprättelse som en tävling i pengar. Men det är viktigt att se hur ett annat land med likartad kultur som Sverige resonerar och inte minst att man tror på Barnen. 98 procent har till dags dato fått ersättning i Norge.
RosenRasande 