Upprättelsen äntligen…..slut nu upp

I dag den 14 oktober kom beskedet om upprättelseceremonin. Ett åtta år långt arbete, startat av Kent Sändh o bla Ylva Mårtens SR P1 Barnen, har fått sin slutpunkt. Den 21 november kl 13.00 håller talmannen Per Westerberg det tal vi väntat på sedan kampen för detta startade utanför Vidkärs Barnhem i Göteborg.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Och att vi nu fått i land både ersättningsfrågan och Ceremonin är stort. I vilket fall för mig och de mina. Det blir en punkt i en lång och segdragen historia och möjlighet för många att vända blad och gå vidare. Det som hände oss i barndomsåren är inte vårt fel, Sveriges Riksdag kommer att ta ryggsäckarna ifrån oss utan saknad.

Inför det här har också gjorts ett grandiost arbete av Vanvårdsutredningen med Göran Johansson i spetsen, Jag hoppas att Maria Larsson inser den kunskap och erfarenhet som finns där och anlitar honom också i nämnden för ersättningar.

Kerstin Wigzell gav oss Upprättelse genom sin utredning, Stort varmt tack till Kerstin för hennes känsla för oss och den grupp vi tillhör, men också för den varma känsla hon har för dagens utsatta barn.

Den 21 november kan vi sätta punkt för en del av historien, men 1980 års grupp återstår att jobba för. Jag hoppas emellertid att vi möts alla i Stadshuset den 21 nov kl 13.00. Kom ihåg ni alla vi har vunnit en seger större än vad ni kanske själva inser.

Kärlek och Respekt till er alla

About these ads

3 responses to “Upprättelsen äntligen…..slut nu upp

  1. Hoppas att det sänds i direktsändning så att vi ickke mobila kan få ta del av det också. Lycka till och Grattis till alla Er som klarade Er igenom skärselden det är oss icke alla förunnat att klara detta!
    Med varmt hjärta och stor kärlek
    Nenne Johnsdotter

  2. Kravet var ju: ersättningen först. Då hade man kunnat glädja sej åt ceremonin, på ett annat sätt. Många bor långt från Sthlm o har kanske inte råd att åka till så långt. Sen kan ju vintervädret stoppa många från att åka upp.
    Sen står väl resten typ ersättning i stjärnorna

  3. Jag känner stor glädje för de som nu får upprättelse och en ceremoni där talmannen håller tal och från mig går en speciell tanke till Kent Sändh som inte fick uppleva det han startade.
    Kent och jag hade många långa samtal om just nödvändigheten av upprättelse och vi diskuterade hur det skulle gå att inkludera även dagens barn och av den anledningen var jag med Kent och några andra vid ett möte med en stadssekreterare och några andra, minns inte från vilket departement eller vilka de var.
    När vi säger att detta blir en punkt i en lång- och segdragen historia och att de nu går att vända blad och gå vidare, så blir jag både skrämd och ledsen.
    Under många år företrädde jag familjer vars barn farit illa efter 1980.
    Jag tänker speciellt på två pojkar som 1992-93 då 1-2 och 3-4 år gamla som torterades i ett familjehem under 13 månader. Det fanns fler och äldre barn i detta hem som fick stryk varje dag, speciellt en pojke som fick knytnävsslag i mage och ansikte, alltid i köket och alltid inför de andra barnen, han höggs också med gafflar i axlar och ansikte. Han duschades i iskallt vatten och fick slag av duschslangen, vilket även drabbade 3åringen. Alla barn fick som bestraffning stå på tå med armarna utåt tills de kollapsade. När ett barn betett sig illa kunde en bestraffning vara att ställa fram maten, men sedan ta bort den så fort barnet skulle börja äta och barnet fick sitta och titta på när de andra åt. Detta kunde pågå över en vecka i sträck. Ett barn som inte åt ordentligt, tillräckligt fort eller som inte tycket om maten tvångsmatades med fingrar som tryckte ner maten i halsen, vilket ofta ledde till att barnet spydde och sedan tvingas äta upp sin egen avkastning. Detta drabbade 3åringen. Listan på övergrepp kan göras längre. Misshandeln uppdagades men innan dess hade de båda pojkarna pr3ecis flyttats från hemmet till ett nytt hem. Familjehemsföräldrarna dömdes till långvariga fängelsestraff, men åklagaren åtalade inte för misshandel av de två pojkarna för han tyckte de för unga för att vittna. När pojkarna visar sig må dåligt remitteras de till BUP där de börjar berätta vad mamma och pappa gjort dem. Mamma och pappa är familjehemsföräldrarna som barnen inte har några andra namn på än mamma och pappa, vilket alla barn tvingades kalla familjehemsföräldrarna. BUP tror nu att det är de biologiska föräldrarna och rekommenderar att kommunen inför besöksförbud för föräldrarna. Kommunen meddelar inte BUP om att barnen varit i familjehem där de torterats utan inför besöksförbud vilket varar i 9 år. Allt som hänt i familjehemmet döljs, ingen utreder och BUP avslöjar inte sanningen. Pojkarna får inte träffa någon ur sin släkt, inte mormor och morfar, inte farmor och farfar, inte kusiner eller släkt. De berövas sin identitet. De far också illa i det nya familjehemmet, vilket myndigheten vägrar utreda utan istället särar på pojkarna och flyttar den ena till nytt familjehem.
    De här pojkarna är nu 21 och 23 år gamla. Den äldsta pojken har kronisk posttraumatisk stressyndrom och kroniska kommunikationsproblem med vuxna.
    Kommunen har stämts för de man gjort, men både tingsrätt, hovrätt och högsta domstol lyckas frita alla inblandade från ansvar och domarna blir i princip ett hån mot föräldrar och barn, föräldrar som anklagats för extremt grova brott, misshandel av sina barn och sexuellt utnyttjande av dem. De har aldrig fått försvara sig i domstol mot de anklagelser som samhället riktat mot dem.
    Men pojkarna, var får de stå när talmannen håller sitt tal? Vad känner de då samhället vänder blad och glömmer bort? Var finns deras seger? Vem finns där för dom? Inte samhället, inte domstolarna. Domstolarnas domar är mer ett hån emot både barnen och föräldrarna. Förhandlingar pågick mellan 2004-2009. Domstolen gör allt för att frita inblandade från ansvar trots att allt går att bevisa och trots att kommunen exempelvis erkänner att man inte meddelat BUP om att barnen varit i ett familjehem där de torterats eller att man någonsin ens utrett det hela.

    Jag har pratat med Kerstin Wigzell, men hon säger att hennes arbete är slutfört och Göran Johansson är inte intresserad av att ta del av hur domstolarna dömer idag.
    De här två pojkarna känner sig oerhört utlämnade, samhället ber om ursäkt, men inte till dom, de är inte välkomna på några ceremonier och ingen är intresserad av att se hur de återigen kränkts av dagens domstolar. Ingen vill se hur det går till idag, bara hur det var igår. De här pojkarna upplever inte det här som någon seger, de upplever istället att samhället nu lägger locket på, att allt är glömt och att ingen är intresserad av vad som hänt dem. De kan bara hoppas på en ny upprättelseutredning om sisådär 50 år. Den stora seger som de vanvårdade mellan 1920-80 nu upplever blir till ett gigantiskt nederlag för de som drabbats därefter, för om dem är ingen intresserad och de som arbetat för upprättelseutredningen är trötta och nöjda och orkar inte fortsätta. Upprättelseutredningen ger inte dessa pojkar minsta hopp om att någonsin får upprättelse. De kan bara hoppas på att högsta domstolen kommer att bevilja resning i ärenden, vilket är föga troligt. Vi skall återigen stuva detta under bordet. Segern är vunnen och upprättelsen gjord och alla har lämnat skeppet. De drabbade är mer ensamma än någonsin och dom är många och de är bittra och de känner ingen segerns sötma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s