Monthly Archives: november 2011

Varför gör du så mot familjen….skit samma om du gör det mot dig själv

Flickor är sexobjekt. Pojkar slåss. Män våldtar – kvinnor blir utsatta. Män utövar våld för att få makt, våld mot kvinnor är mäns sätt att få kvinnor att underkasta sig. Kvinnor stannar i våld för att de är rädda för att bryta upp. Flickor är varelser utan ansvar där varje felaktig handling skyddas av offerkoftan. SVD hade en artikel idag som ingår i en serie kring ökat våld och kriminalitet bland flickor.  Antalet flickor misstänkta för våldsbrott har fördubblats under tio år, enligt polisen. Det har blivit grövre och råare våld.

Män är pedofiler… ja det är fler men vi det finns kvinnliga pedofiler och har alltid funnits.

Ungdomstjänst som påföljd har på kort tid blivit vanligare än vårdinsatser, det vill säga behandling, stöd och samtal inom socialtjänsten. Det är exakt lika som man gjorde med pojkar tidigare och som blev en insats utan verkan. Behandlingen skedde i hemmiljön och många kunde fortsätta trots att man var dömd till socialtjänst. Idag döms allt fler unga pojkar till fängelse eller sluten vård.

När det nu äntligen uppmärksammas att flickor begår brott sker det som ett yrvaket uppvaknande. De snälla undergivna flickorna var tog ni vägen! Ni som bara hängde på som kuttersmycken i gängen och upplät er som sexobjekt vid behov.

Om polis, utbildare och socialtjänst läst sin historia hade man kunnat upptäcka för länge sedan,  att flickor inte alltid är synonymt med passivitet och underkastelse. Jag har minnen från min tid som ung där tjejer slogs, mobbade, stal och även aktivt deltog i grabbarnas verksamhet.  Om män inte kunde våldtas så kunde flickor inte medvetet begå brottsliga handlingar.  Alla kvinnor som sitter i fängelse idag gör det för att de begått brott. Det omfattar allt från mord till droghandel och egendomsbrott. Och oberoende om du är man eller kvinna borde lagen se brottets art som lika. Den negativa sidan i jämställdhetsdebatten och som gör tjejerna en otjänst är just att skilja arten av brott som en könsfråga.

Om vi lämnar brottsligheten en stund och ser rent allmänt på hur kvinnor/flickor adopterar dåliga beteenden från mansvärlden så finns åtskilliga exempel.                                                                                                                               När jag växte upp var det dåliga och underklassens kvinnor som rökte öppet. När jag växte upp, drack inte kvinnor tillnärmelsevis lika mycket som idag. De kvinnor som drack kallades lite nedlåtande för fyllekäringar. Kvinnor har i historien varit dem som arbetat mot alkoholen mot bakgrund av konsekvenserna för familjen – i dag dricker kvinnor mer än män. Fler kvinnor än män rökar. Den  sexuella friheten med många partners och otro har betraktats som en manlighetsfråga. Prostitution har i hög grad förknippats med kvinnor och flickor.  Såväl unga som äldre kvinnor anser det helt okej att på samma sätt ha fler partners idag och otrohet kallas numer en krydda i tillvaron. Prostitution ökar bland pojkar.

Har då inte kvinnor/flickor rätt att välja sin livsstil! Jo självklart men av någon anledning använder vi oss av samma metoder och tillvägagångssätt som de män vi samtidigt kritiserar. Vill vi därmed ta en del av deras makt att avgöra vad som är goda eller dåliga levnadsregler.

Kvinnlig alkoholism var bara för några år sedan något hemligt och skuldbelagt. kvinnor blev givetvis inte alkoholister officiellt. Polisen säger att ”tonårsflickornas kriminella gärningar sker i skuggan av jämnåriga pojkars våld”. En glömd och osynlig grupp som behöver mer insatser.
Förklaringar till varför unga tonårstjejer hamnar i de här situationerna är bla en havererad skolgång och brister i föräldrakontakten.

Hallå, vad är då skälen till att pojkar hamnar i motsvarande situation! Kan det möjligen vara problem  skolan och med familjen. Flickor förutsätts med andra ord klara sig bra om familjerelationen är bra och betygen höga.                              Det går självklart inte att generalisera varför. Barn från bra familjeförhållanden, med bra betyg i skolan hamnar faktiskt också i sociala/kriminella sammanhang. Fredrik Reinfeldts son, har väl den bästa av världar familj, men lyckas ändå hamna i våld och problem.

Jag hittar en gemensam nämnare både bland män och kvinnor/pojkar-flickors våld – alkoholen. Statistiskt sker nästan allt s.k oprovocerat våld i samband med alkohol. Alkohol används i flickgängen liksom det görs bland pojkarna. Socialförvaltningen i Skarpnäck säger att flickorna får hålla på längre för att det är svårare att upptäcka.                                                                                                Hmmm skolkande flickor, unga tonårstjejer som är borta sent på nätterna, ibland inte hemma alls…skall det vara så svårt att upptäcka och ställa frågor kring.

Efva Gullberg på Socialförvaltningen inom Vantör och biträdande chef på utredningsenheten, säger att man måste ställa rätt frågor till flickorna. Hur frågar man då pojkarna: Slog du någon idag? Var du full igår? Vilka frågor skall vi ställa till flickorna som inte är de samma som till pojkarna.

Valentina berättar i SVD om varför hon startade i tjejgänget. Hon var mobbad i skolan. Vågade inte berätta. Kände underläge i förhållande till andra i klassen. Hade en kropp som tydligen inte var modell Mediamärkt. Klarade inte skolan och ingen hemma som egentligen frågade eller ifrågasatte hennes beteenden.

”Jag hade känt mig så liten, och när jag fick den här makten mådde jag bättre.” Valentina tror att många har en felaktig bild av tjejer och kriminalitet. De är inga passiva offer som hamnat i dåligt sällskap utan ofta pådrivande i konflikterna mellan olika grupperingar. ” Mamma var jätteledsen och frågade hur jag kunde göra så här mot familjen”. De orden tog jag verkligen in. Då förstod jag allvaret i vad jag hade gjort.

Retorisk fråga, förstod familjen vad de hade gjort mot Valentina!

Det är ofta en vanlig anklagelse att man skadar sin familj, gör den illa. Det är familjen som skall bli förövarens dåliga samvete. Inte de skador man utsätter sig själv för i en eller annan form. Familjen blir givetvis påverkad, men familjen kan också välja bort vilket många gör när en medlem i gruppen inte passar in. Men all rehabilitering handlar om att individen för sin egen skull måste ändra livsstil. Förändring är något som måste vara bra för mig, inte familjen, mina barn, relationer i allmänhet. Å hemska tanke, kanske skulle socialtjänten vara mer aktiv inom skolan och rycka in tidigare, innan barn hinner blir mördare, våldsverkar och tjuvar.

Jag undrar som man säger samma sak till sonen, hur kunde du göra så mot oss- familjen.

När någon begår brott eller missbrukar, vare sig  flicka eller pojke tänker de nog inte specifikt på att man skadar vare sig familjen eller andra. Jag tycker Valentina gav en bra förklaring till varför – makt. Maktlöshet över sig själv och sin situation, brist på att bli sedd, kompenseras genom att utöva negativ makt mot andra.  Ingen frågar eller ställer krav på svar. Skolan betraktar dig som ett problem. OM vi vill minska kriminalitet och våld bland unga tror jag att det handlar om att bli sedd. Tidigt. Förälder borde se signalerna ganska tidigt och gripa in. Varför lägger familjen bördan på barnen!

Män utövar våld och förtryck – utövar makt. Flickor/kvinnor som gör samma sak har också behov av makt. I vissa fall kanske det är så illa att man som kvinna gör saker i visshet om att samhället ser snällare på kvinnor. Sedan måste vi gå ner på individnivå för att hitta lösningarna. Men om det ligger i förklaringen som Efva Gullberg har, att man måste ställa rätt frågor till flickorna…ställer jag mig frågan…VAD är rätt fråga?

Flickor o omhändertaganden Flickor o sex

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

Finland omhändertar fler än Sverige och kostnaderna ökar

Vi tror att Sverige är ett isolerat land i världen när det gäller sociala barnfrågor. Men faktum är att fler barn i Europa omhändertas än vad som skrivs och sägs i svensk press. För att få veta måste man söka sig till de uppgifter som finns runt om inom EU för att få en bild av det hela. Att fosterhem är lönsam affär för många i Sverige skrivs mycket om, men vårt grannland i öst, Finland har snarlik utveckling. Finland vill dessutom utreda hur vanvården sett ut i Finland, Krister Lumme, ålänning som fått gensvar på Åland om utredning, har också skrivit till Finlands regering och Omsorgsminister Maria Guzenina-Richardson (SDP) hon vill utreda hur finländska barnhemsbarn har haft det.

Därtill finns en grupp av finska krigsbarn som allt mer börjat ifrågasätta nödvändigheten att skilja barn och föräldrar åt under kriget. Många av de finska barnen blev kvar i Sverige, andra kom tillbaks till en fattigdom som saknade motstycket efter att ha haft det materiellt bra i Sverige. Ytterligare andra var barn med adresslappar kring halsen som ingen frågade efter eller som glömts bort att de skulle hämtas. Det är också känt att självmordsfrekvensen bland finska krigsbarn är hög.

 I Finland har andelen privata barnhem fördubblats på tio år och även sk utländska intressenter finns på den finska fosterhemsmarknaden. Det handlar i Finland om stora pengar, kostnaden under det här året ligger på 700 miljoner Euro  (6 838 720 000 skr)  och summan ökar med 50 miljoner Euro,  varje år. Problemet i Finland, säger Matti Rimpelä som är docent vid Tammerfors Universitet, är bristen på kvalitetskontroll. De privata barnhemmen vill av ekonomiska skäl heller inte släppa barnen. 17 000 finska barn är placerade utanför hemmet i sk dygnsvård och andelen placerade barn ökar med 2-5 procent sedan 1990-talet. Finland har 5 378 miljoner invånare, i Finland är andelen barn under 15 år 18 %,  totalt antal barn under 18 år är 582 360.       101 946 är ensamstående mammor, 15 000 ensamstående pappor.  Om vi skulle se det mot befolkningen i Sverige är andelen omhändertagna i Finland fler än i Sverige procentuellt och numerärt.

I Sverige ökar andelen s.k konsultunderstödda familjehem, vilket innebär att de köps upp av privata vårdbolag.  Jag skrev på Newmill  2011-03-07 ”HVB- och Familjehem är en ny växande industri där ersättningen avgör familjernas intresse för att ta emot barn. I det gamla socialsverige var det lägsta pris för fosterhem som gällde idag är det högsta pris. ”Johanna Hållén är presschef på Attendo som har 200 jour- och familjehem i Sverige. De säljer i sin tur sina familjehemsplatser till kommunerna. De familjer som kommunen inte lyckas rekrytera får köpas in genom Attendo.” (SVD 110306)

Men det handlar också om att Attendo,  köper upp familjehem i konkurrens med kommunernas betalning. Den ekonomiska ersättningen är en annan,  trolig förklaring till att allt fler väljer att ta in fosterbarn genom privata företag. Kommunens familjehem får en ersättning för omkostnaden för barnet på mellan 3400 och 5600 kronor. Till detta betalas ett arvode på mellan cirka 4000 kronor upp till cirka 9000 kronor,  beroende på bland annat barnets ålder, problem etc.”   Det finns inga trygghetsförsäkringar eller semestervillkor i arvodet.            Privata bolag betalar över 10 000 kr/månaden exkl omkostnader samt ersättning för tomma platser, semesterersättning mm.

Bakom Attendo liksom många andra vårdbolag återfinns riskkapitalbolag, och i slutänden är det de svenska skattebetalarna som får betala det höga priset för placering av barn. En liknande utveckling märks i Finland, Hälsovårds-koncernen Mehiläinen som också ägs av utländska riskkapitalbolag ”investerar” hårt inom Barnskyddet.

Köpet av flerbranschföretaget Leivo-yhtiöt  med flera barnhem år 2009,  beskrivs i Mehiläinens hundraårshistorik som det största i bolagets historia. Enligt verkställande direktör Matti Bergendahl ser Mehiläinen Barnskyddet som en växande marknad.

Mehiläinens , vd Matti Bergendahl  säger att man har ett långvarigt samarbete med kommunerna och att kommunerna gett tecken på,  att Mehiläinens har mycket att bidra med.  I Finland kallas instutioner och fosterhem för anstalter. Mehiläinen kommer att satsa på anstaltsplaceringar och familjerehabilitering. På mindre än sex månader har företaget köpt 160 anstaltsplatser i Finland. Matti Bergendahl tiger om vilken lönsamhet som eftersträvas, men riskkapitalbolag har aldrig gjort sig kända för att jobba med människan i centrum, vilket vi fått erfara i Sverige.

Precis som i Sverige finns en hård konkurrens inom den sociala sektorn, det är svårt för de mindre att konkurrera, Dan Broman driver ett s.k smågruppshem för omhändertagna,  ett av dem har stängts då klienterna inte räcker till. Ett dygn kostar ca 2 000 Euro och den nya Barnskyddslagen i Finland kräver högre personaltäthet än i Sverige. Hos Dan Broman jobbar 7 personer med 4 barn. För få barn för att få det lönsamt.

Att så många barn hamnar på s.k anstalt/familjehem, beror på att kommunerna inte arbetar förebyggande med familjerna. När de kommunala resurserna inte räcker till familjeinsatser tar man barnen för placering. Detta är också något som är svårt att få kommunerna att tänka om i. Socialtjänsten i Helsingfors säger att omhändertaganden är den sista utvägen, men att det brister i resurser att ge familjerna stöd när det behövs.  Det är också frivilligt att ta emot insatser. Köerna till Barnskyddet (socialtjänsten) är långa ibland upp till ett par månader. Det är de långa köerna som också till slut,  innebär att barn snabbomhändertas.

Den finska och svenska utvecklingen är delvis parallell, det finns oroväckande tecken att kommuner och landsting drar ner på förebyggande till förmån för placeringar i familje- och HVB-hem. Två områden som blir allt mer attraktiva för investerare inte för barnens skull utan för skattepengarna som medföljer. Gemensamt är också att kvalitetskontrollen försämras. I Sverige finns dessutom en råzon mellan sk bolagsägda familjehem och kommunens ansvar. Om detta kan ni höra mer på i P 1.

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

Att skrika högt hjälper inte – det blir bara tystare

Det här inlägget handlar om att ju högre vi skriker ju mindre hörs vi. Jag har lärt mig genom åren att det är så. När jag var barn var jag ett skrikande barn, ingen hörde och det jag ville nå fram med doldes i mina ilskna toner. Barn som skriker gör det för att de saknar kommunikationsredskap. När barn lär sig tala och förklara har vuxna svårt att ge sig tid att lyssna, då blir barn högljudda igen. Ge barn tid att förklara och berätta, då skriker de inte.  Men vi tystar vi barnet och ber dem att inte skrika. Jag kan pedagogiskt förstå detta. När man arbetar i skolan, är det ofta höga röster som blandas och om man som lärare skall överrösta 30 elever får man ha en dj……a hög röst. Jag blev i bland arg i klassen och skrek högre än eleverna, men det var inget lyckat grepp. Om vi pratar lågmält och i underton, tvingas människor lyssna.

Jag brukar säga att ilska är drivande. Jag var alltid arg som barn. Jag sa saker utan att tänka. Ofta utan knyta an till mig själv. Det var svårt att hitta kopplinge mellan det som var jag och det jag ofta uttryckte om allt och alla. I dag kallar vi det frispråkighet då var det ett gissel och i ungdomsterapin (2 år) fick jag ganska hårdhänt lära mig att  bara ägna mig åt mig själv och inte omvärlden.  Uttryck från barndomen var ”sköt dig själv och skit i andra” fick ett accentuerat innehåll.

Men det är som med all terapi och allt man förutsägs ta till sig, man väljer det som passar en bäst. Så gjorde jag. Jag slutade skrika, inte lika högt i vilket fall. Jag gav inte fan i andra, engagemang blev en del av mitt liv en överlevnad. Det var som yngre tonårig jag bestämde mig för att adoptera barn, att världen måste kunna bli bättre än det jag hade upplevt. Jag ville bli älskad av allt och alla. Bristen på kärlek där jag önskat att den fanns var omättlig. Med avund såg jag hur tjejer i min ålder hade killar, gick på dans, blev uppvaktade, gick i skolan, hade fina kläder. Familj och släkt. Jag var inget av detta och det spelade ingen roll om jag skrek ingen skulle  ha hört och inget blev bättre.

Förändring måste börja hos sig själv. Man blir aldrig fulländad, inte bäst inte perfekt och långt ifrån älskad av alla. Jag är idag en person som slutat skrika högt, men som är arg och där ilskan blivit en drivkraft. Jag är en person med mängder av märkliga betyg och kurser i CW:t, men inget avslutat. Jag är en person med konstant dålig ekonomi som lärt mig att 2 veckor till nästa utbetalning från A-kassan innebär att leva på noll och inget. Jag har en lägenhet hyggligt belägen i Stockholm vilket är få förunnat idag. Jag har en grupp människor som tycker om mig för den jag är, några älskar mig, andra tycker jag är okej och ytterligare en grupp älskar att hata och avsky mig. De senare finns alltid i grupperna som skriker högst, tappat nyanserna i tillvaron och själva är lika desperata som jag var en gång tidigare i livet.

Jag hatade kvinnor tills jag 19 år. Jag avskydde socialtjänsten och Barnavårdsnämnden och allt vad samhällets institutioner innebar. Jag gick så långt åt vänster man kan komma för att inte gå åt höger. Idag har jag många kvinnliga vänner och en stark kärlek till feminism och kvinnor som grupp. Jag ligger i mittskalan politiskt med lite övervikt åt vänster och jag inser att det finns bra familjehem, precis som det fanns bra fosterhem när jag barn. Jag inser att det finns socialsekreterare som vill göra sitt yttersta, liksom det finns institutioner som försöker göra bra saker för barn och ungdomar. Problemet är att det bra drunknar i skriken och de höga rösterna/skriken ger inte utrymme för det som är bra. I min tidiga yngre period skulle man hata allt, samhället, etablissemanget, borgare, bönder ja allt. Lite grann är det samma sak bland vuxnabarn, man måste hata och besvärja allt. Allt är skit, just jag har rätt. Alla andra har fel. Det är precis det jag fick lära mig så hårdhänt. Jag har inte alltid rätt långt ifrån, jag är inte felfri och jag gör misstag. Det är också beskrivningen av människan.

På Facebook skriker allt fler. Man baktalar och förtalar den som tycker annorlunda. Det bildas grupper som avskyr andra människor, yrkesroller, kategorier. Signifikativt för grupperna är att de förenas av en enda sak – de har rätt i allt, alla där vet sanningen som ingen annan vet. Detta sker också på vissa sk forumsidor på nätet, i kommentarsfält till debatter. Men jag förstår också varför….när samma människor var tysta hörde ingen dem, när de försökte förklara lyssnade ingen, de gavs inte tid. Nu skriker de och fortfarande lyssnar ingen.

Det är också märkligt vilken syn på demokrati som frodas inom internetvärlden. Alla skall bestämma, alla skall ha sina egna system. Valda accepteras inte som röster eftersom just jag inte valt dem. Min slutledning är att samlad kraft innebär att:

Lyssna på andra och ge sig tid att lyssna – utan att behöva ta det som att man tycker lika i allt, men ändå överväga om det kan ligga lite sanning eller guldkorn bakom det som sägs.

Våga ta ansvar och besluta – utan att betraktas som avvikare och odemokratisk och våga stå för att man tar ansvar.

Säga sin mening – men också acceptera att andra har samma rätt.

Tycka saker – men utan att såra den som har en annan uppfattning.

Stödja goda initiativ och människor som försöker – utan att betraktas som en avfälling eller förrädare.

Så nu har gett tusen anledningar att diskutera igen.

Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

Som man vill bli behandlad..behandlar man andra

Jag leker med tanken att en rik amerikan vill bo i Sverige, jag känner några som gör det. De kan bo här hela året utan problem, komma och gå som de vill. Det är nog så med alla som gästar Sverige att är plånboken välfylld kastas man inte ut. Om du är barn, gammal och sjuk eller förföljs i ditt hemland av skäl som homosexualitet, råkat få barn och inte vara gift, gift dig med en svensk som när han tröttnat ser till att du åker ut, för att snabbt byta upp sig mot något nyare finns inga humanitära regelverk, ömmande fall är en tolkning som är så vid att den inte finns.

Genomgående drabbar den svenska azyllagen de svagaste grupperna, svensk invandrarpolitik är till för att få billig arbetskraft som inte klagar över dåliga förhållanden, inte kräver att få vara med i facket eller har för höga ambitioner om lönen. Jag blir förbannad när Immigrationsverket bestämmer sig för att utvisa två barn där ingen vet var mamman finns till ett land där ingen känner dem och till en tillvaro som vi vet väldigt lite om. Däremot vet vi att många sk flyktingbarn i Europa är de barn som ingår i trafficking, tiggeriligor och pedofilsammanhang. Detta kan ske eftersom det finns ett bristande ansvar för barn inte bara i Sverige utan också inom EU. FNs barnkonvention är en vackert formulerad artikel utan förpliktiganden.

I Boden bor två barn som bott övergivna i en tom lägenhet ingen vet hur länge, kommit till ett familjehem och nu avvisas barnen. Barnen har bott i Sverige i 13 månader.  Migrationsverket har även tillfälligt stoppat Hiyabs och Deymonds utvisning. – Vår advokat har överklagat igen. Men han säger att det ser mörkt ut. Men vi kommer att ta det här så långt det behövs. Ingen familj ska behöva gå igenom det här. Systemet måste ändras, säger Therese.

 

Utdrag ur FNs Barnkonvention

Ett barn är varje människa under 18 år.    Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Staten ska vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra konventionen.

Ett barn som berövats sin familjemiljö har rätt till alternativ omvårdnad. I det här fallet handlar det om barn som förlorat sin familj. Om Barnkonventionen var lag i Sverige skulle barnen ha fått stanna utifrån den. Jag förstår ju att Nya Moderaterna inte vill ha någon barnkonvention, den är ju ett hot mot allt som partiet står för utom humanism och empati.

Egentligen tycker jag synd om politikerna eftersom de ytterst sällan funderar över om de själva skulle kunna hamna i en situation där de blev drabbade. Frågan är ju då hur de vill bli bemötta. Ibland måste vi tumma på regelverket och tolka välvilligt. Detta gäller även i ersättningsfrågan för vanvårdsgruppen.

Anna Greta Leijon blev utatt för kidnappningshot, jag tror hon liksom de blivit kidnappade har en liten aning om hur de känner sig i ögonblick av maktlöshet. Kanske skulle våra politiker sluta att resa runt i guldinramade delegationer och besöka sk fattiga länder och röra sig i områden som inte är städade och upputsade för att passa syftet. Tycker ni inte det verkar lite som gamla tiders barnavårdstjänstemannabesök….

Låt barnen och de gamla damer som är allvarligt sjuka stanna i Sverige. De äldre damerna har barn som tar omhand dem, barnen har en familj som vill ha ansvar för dem. Visa hjärta i regelverket.

Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

 

 

 

Att missa nyanser vrider debatten åt fel håll

Det råder en form av kaos på olika sajter och debattforum kring socialtjänsten, en form av att alla skall överträffa varandra i olika livsöden. Omhändertagna barn och föräldrar som förlorar sina barn, blir ett tävlande i vem som har blivit sämst behandlad. Ungdomar som omhändertas får inte oväntat stöd i en socialdebatt som mynnar ut i att allt vad samhällsingripande innebär är fel. Ungdomar skall självklart få skolka, knarka och dricka helt ostört. Barn och ungdomar skall självklart leva ett liv som vuxna utan den grund som behövs för ett vuxenliv. Däremot skall oroliga föräldrar och samhället stå för kostnaderna.

Alla ungdomar provar och testar säger motståndare till alla ingrepp. Jo då självklart skall unga tjejer och killar få sälja sig på gatan för att få ihop dagens knarkdos, det är ett steg i deras utveckling. Föräldrar som missbrukar skall självklart ha hand om sina barn, att jag sedan kan och vet ungdomar som berättar om hur de fått sin sk jungfrusil av pappa, mamma eller deras vänner är ju en ren familjefråga.

Föräldrar som misshandlar varandra inför sina barn och inte allt för sällan även sina barn är självklart en privat angelägenhet. Lite stryk tycker ju NKMR (Nordiska Kommitten för Mänskliga Rättigheter) är helt okej. Ett av deras språkrör reser världen runt och klagar på att det förbjudet att aga barn i Sverige. Föräldrar som av andra skäl inte klarar sina barn skall självklart ha kvar sina barn, till glädje och nytta för dem själva. Barn är ju en form av de vuxnas leksak och napp, där man som vuxen anser sig ha all rätt och allt ägande till barnet.

Barn betraktas också då som att de alltid accepterar detta hellre än att erbjudas en alternativ uppväxtmiljö. Barn skall självklart ställa upp på att mamma och pappa är aspackade jul, nyår, midsommar och semester och kanske resten av årets dagar också. Barn skall ju inte ha valmöjlighet att själva bestämma vilken trygghet de behöver, det vet ju vi vuxna mycket bättre vare sig vi är olämpliga eller ej.

Socialtjänsten har skapat den här debatten utan att gå emot, utan att slå ner foten. De tiger som muren, hänvisar till sekretess även i generella debatter. De värjer sig och hänvisar till att de också alltid gör rätt. Vuxna gör alltid rätt. Så är det. Bristen på bemötande, pedagogiska incitament, märklig yrkesheder och slappa socialpolitiker, lämnar fritt utrymme åt det jag kallar den mest virriga och onyanserade debatten som nu pågår.

Utsatta debattörer har inga nyanser, ytterst sällan språk att kommunicera med. Det blir en form av allmänna hatutryck, generaliseringar och brist på att se sig själva i sammanhanget. När människor/familjer som är utsatta försöker nyansera sig lyssnar skaran på det som passar bäst i syftet att inte föra debatten framåt utan få debatten att stagnera. För faktum är att Sandvikenfamiljen sa inte att det var fel att bli undersökta, de vände sig mot bemötandet och beteendet om hur det gick till. Detta är en oerhörd skillnad. Jag vågar påstå att alla de debattörer som idag anser sig felaktigt behandlade av socialtjänsten inte skulle tveka en minut att anmäla ett dagis etc om de misstänkte att deras barn utsattes för någon form av övergrepp.

Problemet idag är inte att Socialtjänsten allmänt rusar till när de får anmälningar, problemet är att det saknas riktlinjer och grunder för när man skall ingripa och hur man skall göra det. I vissa fall anmäls fosterfamiljer för misstänkta övergrepp, men socialtjänsten avstår från att lyssna och det händer sällan att de lyfter barnen från hemmet med omedelbar verkan. I biologiska familjer sker det i betydligt högre grad. Ett fall som tyvärr just nu är kört i väggen, fanns en misstanke, men familjen är kompis med socialsekreteraren som ansvarar för familjen och placeringen, därmed är frågan död.

Fick höra en annan historia om en socialchef i norra Sverige som sa att flickor i invandrarfamiljer får finna sig i sexuella övergrepp, det är en kulturfråga. Därför har man inte ingripit mot familjen trots vetskap under flera år. Jag har träffat vuxna som säger tänk om vi blivit omhändertagna som barn, då kanske vi blivit besparade mycket lidande. Men det skall ju barn stå ut med vare sig de är svenskar eller invandrarbarn.

Om alla rättrådiga som vet hur det skall vara på olika forum kunde formulera godtagbara och icke egoistiska förslag till förbättringar och all kraft lades på att stötta och lära sig kring det som redan finns men inte används, skulle den kraften troligen försätta berg. Om man kunde se skogen för alla träd, skulle vi kunna få en debatt som leder framåt och att några lyssnade. För idag lyssnar ingen av dem som kan förändra för att alla skriker den ena högre än den andra.

När vi inte kan se nyanser utan bara väljer svart/vita skalor faller det som skulle kunna bli substansen i ett nytt tänk. Jag vidhåller med en åsnas envishet att socialtjänsten skall ingripa när barn far illa. Jag vidhåller att socialtjänsten måste lära sig bemöta familjer med problem på ett sätt så att familjen känner värdighet och bemöts med respekt som människor. Jag vidhåller att ingen skaffar barn för att bli en ond förälder, men att alla inte är mogna, några saknar förutsättningar för att ta hand om barn eller inte är beredda att ta det ansvar som krävs för att klara av sina barn.

Jag vidhåller att samhället skall stötta utsatta familjer så långt som möjligt är, men när det inte fungerar måste BARNPERSPEKTIVET OCH FN:s BARKONVENTION vara det som gäller. Vare sig jag eller någon annan förälder har oinskränkt rätt till mina barn. För den snödda verkligheten är att när de här barnen som VI har rätt till blir lite lite större och samhället måste komma in via socialtjänst för ungdomar, kriminalvården etc så kostar de här barnen mer  och mer utan att det medför resultat. Då sitter VI där och anklagar samhället för att våra barn blev som de blev, att vi inte fick hjälp etc.

Ingen av oss tycker det är fel att den som begår brott hamnar i fängelse. Vi blir arga när äldre rånas, misshandlas eller på annat sätt utsätts för brott. Vi blir arga när våra döttrar utsätts för våldtäkt, pojkar får vi inte veta så ofta om, Vi blir arga när någon går in och gör inbrott i mitt hem. Skinnar mitt bankkonto. Eller skall vi då säga att deras uppväxt var så dålig så att vi förstår  att det gör det som är rätt. För i gruppen förövare inom kriminalvården finns faktiskt också de som har växt upp i sina biologiska familjer. Det finns de som har haft det bra ekonomiskt och socialt. Det finns de som växt upp i familjer där de inte skulle ha varit kvar som barn men som blivit det ändå.

Vad jag menar är att allt är inte svart eller vitt och framför allt inte i den debatt kring Socialtjänsten. Dåliga familjehem skall bort, anhörigplaceringar skall i högre grad provas än idag. Stöd till familjer skall prova. Men barn skall inte betala priset av det exprimentet.

De partier som vågar eller har intresse nog i de här frågorna borde föra upp barn och ungdomsfrågorna inte bara som en arbetsmarknadsfråga utan också en fråga om uppväxtvillkor och möjlig grund för att bli vuxen.

Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

Jag väljer att vara glad om än positivt kritisk – måndag 21 var en unik historisk händelse

Vad betydde måndag den 21 november. Dagen vi inte glömmer och anledningen till detta kan vara många. En stor del av oss för att ett av våra krav är uppfyllda – den offentliga ursäkten och vi godtog den. Andra för att det blev besvikelse. Några för att pengarna spelar en större roll än att Staten tar på sig ansvaret för det som hänt oss i barnåren i form av en officiell ursäkt.

Låt mig säga en sak. Det har aldrig i Svensk historia hänt att Svenska Staten inför någon grupp bett om ursäkt. Man har efter krångel ersatt tvångssteriliserade, HIV smittade och Neurosedynbarn, men aldrig offentligt inför en hel nation kanske värld bett sina meborgare om ursäkt för de fel som begåtts. Man har inte löst frågan med Samernas rättigheter eller de kränkningar samerna utsatts för. Man har inte bett Resandefolket, Zigenare och andra om farit illa som grupp om ursäkt.

MEN man bad oss om Ursäkt för att de tog vår barndom. Den ursäkten delar jag med mig av till de grupper som inte fått något erkännande. Gårdagen var UNIK i svensk rättspraxis. Låt oss inte glömma det, du som tycker att det var torftigt, organisatoriska missar, inte räckte med orden, inte trodde på vad som sas, Du som inte gillade Maria Larssons närvaro, du som undrade vad Drottningen gjorde där.

Låt mig säga att jag också funderade över detta men en av mina vänner på Facebook inte helt okritisk sådan vare sig mot mig eller samhället, sa att om jag hade fått vara med på en så stor fest där Drottningen också var gäst, hade jag känt mig hedrad. En stor fest av dignitet har kunglig glans och även om drottningen var tyst, så betydde hennes närvaro kanske mer än vad vi vill förstå.

Jag var några dagar innan på ett Forum på Slottet tillsammans med ca 600 andra föreningsmänniskor, diplomater och tjänstemän. Det som slog mig var Drottningens ärliga engagemang för barn och ungdomar. Visserligen lät hon lite spänd i sitt tal, men innebörden var klar – Barn och ungdomar har rätt till ett bra och tryggt liv med vuxna som ger dem möjligheten att växa. Jag slogs av på lunchen hur avspänt hela kungafamiljen vid olika bord, pratade och skojade på ett öppet och ur tror jag europeiskt perspektiv sett, oerhört ovanligt. Jag slogs av hur Victoria rotande i sin handväska skojade med de förbipasserande om problemet att hitta i röran som vi tjejer ofta har i våra väskor.

Jag tror precis som Piraten att Drottningens närvaro var äkta och ärlig. Sedan kanske hon kunde ha stannat och pratat med några, inte minst kvinnan som var född 1917 och som var den äldsta av oss alla i går. Hennes närvaro lyfte Mark Lewengood fram på ett så strålande sätt att då grät jag. Hans återkoppling till Finlands födelse, sin farmor och till idag. Det var något jag hade önskat fått större utrymme i media och att fler hade reagerat på på facebook. Fundera också över hans tankar kring Sorg.

Ibland känns det som att inget någonsin kommer att vara nog för en del människor i att få upprättelse. Det känns snarare som behov av ständig bekräftelse. Det är självklart en skada ur barndomen en av många tragiska konsekvenser, men jag kan också känna att vi måste ha någon form av glädje, en snäll vän, snäll tant, någon som varit god eller är god. Vem eller vilka skall duga åt de värsta offren. Jag tror tyvärr att också ekonomisk ersättning inte är nog för vissa för att inte fortsätta.

Detta kan jag delvis skylla på Staten, men jag kan också anse att vi som vuxna har ansvar, har vi klarat oss något så när i tillvaron tycker jag vi skall sträcka på ryggen och sluta vara offer. Offerrollen är krympande, förminskande och kränkande och HANDLINGSFÖRLAMANDE. Det tar ifrån oss ansvar som vuxna medborgare.

Gårdagen gav startskott till kommunernas fortsatta ansvar att de nu får ta kostnaden om barn far illa och jag lovar att där finns mycket kvar att göra. Inte minst att upplysa barn och ungdomar om deras rättigheter. Det är också viktigt att familjer vars barn omhändertas får en professionell utredning som inte bygger på tyckanden. Att biologiska föräldrar får hjälp vare sig de förlorar sina barn eller ej.

Vad vi väljer idag är vårt val. Jag är glad för för mig innebär det att jobba vidare med gruppen efter 1980, dagens barn och ungdomar, föräldrar. Givetvis också utformningen av den lag som skall ge ersättning. Nu skall jag tacka varmt och ärligt:

Tack Per Westerberg som trots sin lite stela riksdagsmannaprofil talade lysande – andra halvan var tror jag också en del av hans hjärtas mening.

Wiveka Lärn för en underbar berättelse och betraktelse över Sörgården och dess motsats.

Mike Lewengood för empati, kärlek, innerlighet och förmåga att säga det som inte de mer formella klarade. Tack för att du tog upp den äldsta kvinnan i Blå Hallen. Hoppas du finns kvar och verkar för vår sak.

Min kamrat Morgan  Alling som på ett sprudlande och i vanlig ordning med hjärtat på plats talade och har blivit ett ansikte för Styvbarn i Sverige.

Underbara medlemmar i Samhällets Styvbarn som är mina barn, mina systrar och bröder som ger kampen innehåll och mening.

Ni politiker som enskilt och i grupp arbetat för oss, skrivit motioner, debattinlägg, pratat i media och Jan Björklund (även om jag inte står nära dig poltiskt) tack för att du var i Blå Hallen i går med oss. Och istället för att bli arg på dig Reinfeldt du missade något. Något som kunde gett ny dimension i ditt liv både som statsman och pappa. Det var inte synd om oss det var synd om dig.

Tack till media för att ni bevakar och skriver, för att nu vände ersättningsfrågan med oss. För att ni skall fortsätta och bevaka den orättvisa socialvården/socialtjänsten och lyfta på orättvisorna och ge de stumma och tysta röster. För att ni skall inbegrepa Barnsperspektivet också i ert arbete. STrid för att FNs barnkonvention skall bli en del av den svenska Socialtjänstlagen.

Tack till min son Kaj för att följde med och stod ut med en mamma som sprang omkring och till Lennart för ditt tålamod.

JAG slutade dagen på bästa sätt. Gick på Big Ben och lyssnade på Richard Lindgren och Lars Bygdén. Tyvärr var vi inte många, men vi en fantastisk stund av musik. Synd att inte fler upptäckt två lysande musiker som Richard och Lars var i Stockholm. Inte minst blev jag så glad över att Richard trots halsont valt att genomföra konserten och spelade några av mina absolut favoriter: Richard Lindgren – From Camden Town To Bleecker Street, One step behind, Richard Lindgren – Five Pints And A Wink From Gwendolyn, Richard Lindgren – Dead Man, Richard Lindgren – I Don’t Belong In This World Anymore.

Lars Bygdén för att du och Richard kompletterar varandra så bra och min ursäkt att jag inte lyssnat på dig innan.

Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

Delning om Upprättelsen i Allhelgonakyrkan 20 november

Söndag den 2o november delade jag mina tankar inför Upprättelsen den 21 november. Detta är vad jag sa.

Domsöndagen är den sista helgen i kyrkoåret, en dag för uppgörelse och inte minst,  tänka efter vad man gjort under året. Det är ett bra tema mot bakgrund av att i morgon måndagen den 21 november får flera tusen ur gruppen vanvårdade i den svenska social och barnavården sin upprättelse av Staten. Något som jag varit med och arbetat för i sju år.

I morgon får svenska staten möjlighet att tänka igenom,  inte bara året som gått utan åren då jag och flera tusen andra var placerade i samhällsvård för att vi skulle få det bättre än det vår ursprungliga miljö kunde ge oss.

För mig liksom många andra började resan i svensk samhällsvård som liten och slutade när jag var 18.   I 15 år var Samhället min ställföreträdande förälder som skulle svara för min fostran, skolgång och allt annat som ingår i barns välbefinnande. Barnhem, ala Alva Myrdalsk modell från de låga tvättfaten, de kliniskt rena salarna till lika kliniskt rena och kyliga anställda. Det blev en tid med fosterhem där jag två gånger om året mättes, utvärderades och testades på Barnhemmet för att som jag skulle kunna fungera i en sk normal miljö.

Men det värsta var inte barnhemsbarn eller fosterbarn, utan den stämpel som osynligt satt i pannan av att inte vara som andra, ett fosterbarn ett barn som på nåder togs om hand när ingen annan ville ha det. För att göra resan lite kortare livet blev ganska snårigt i ett ständigt sökande efter identitet, hemmahörighet, åtskilliga försök i att bli som alla andra i min ålder.

Det tog mig lång tid innan jag formade ett liv som fungerade med mig och min personlighet och det var först när mina barn blev stora som jag började bearbeta det som hänt som barn. Barndomen lämnar vi aldrig, den följer oss hela vägen vare sig den är dålig eller bra.

När jag började arbetat i Samhällets Styvbarn för sju år sedan var målet, Upprättelse/officiell ursäkt, ersättning och noll ny vanvård. Vi har uppnått ersättning, officiell ursäkt men har långt kvar i arbetet med att förhindra ny vanvård bland de barn och ungdomar som idag får Samhället som förälder.

Arbetet fram till beskedet om att Staten ber tusentals ur vanvårdsgruppen om ursäkt,  har varit lång och knappast smärtfri. Men det känns stort att om några timmar sitta i Stadshuset och dela stunden med 1200 bröder och systrar på plats och alla de andra som ser detta via en TV-ruta.

Det känns stort att stå här ikväll och berätta om min och vår upprättelse, där kanske några av er som är här,  ingår. Tillsammans skall vi ta emot Ursäkten som lyfter av oss ryggsäckarna som följt i många år – det var inte vårt fel. Samhället kunde inte leva upp till sitt föräldraskap, vi låter Staten bära den ryggsäcken utan oss i framtiden.

Vi kan avsluta måndagen den 21 november och vända bladet i boken – att arbeta vidare för dagens barn och unga och de som ännu inte omfattas av den ekonomiska ersättningen, gruppen omhändertagna efter 1980.

Vad jag har lärt mig under de här åren är att man aldrig får ge upp. Man måste tro att det blir bättre att det finns ljus och möjligheter. Jag vill därför tro och ge hopp till alla som ibland känner att det är ingen idé, att om vi verkligen bestämmer oss går samman, så klarar vi så oerhört mycket. Så här slutar min betraktelse över kyrkoårets sista dag – det är nu ni  har chans att göra rätt. Kevin Rudd Australiens premiärminister sa, i det australienska upprättelstalet,  att efter att så många fel begåtts i Australien,  gentemot ursprungsbefolkningen, var det dags att göra rätt. Nu har Staten alla möjligheter att göra rätt. I morgon är vår dag, vår Upprättelsedag, jag delar den med er här och nu. Dela gärna morgondagen och ge oss en tanke i morgon kl 13.00.

I Sorg och Glädje med dem vi älskar

Det är snart måndag. Måndag den 21 november, Upprättelsedagen. Den dagen betyder något för mig, dig och våra anhöriga. Anhöriga som under flera år funnits vid våra sidor, ibland ovetande, ibland väl medvetna. Men de har funnits där och de finns där. Några av dem finns med på måndag bredvid oss. Min son, din dotter, din man. Det är vi som ska få upprättelsen och ursäkten, ursäkten för att så många barnaliv gick till spillo och allt för snabbt in i en vuxenvärld alla långt ifrån var mogna att möta.

Några av er är 80-talare, dem som inte inte finns med i det nuvarande förslaget till ersättning, men ert lidande var inte mindre. Er utsatthet förtjänar samhällets ursäkt inte bara i en Ursäkt för förlorat liv utan också rätt till ersättning för samma barndom som ni liksom vi förlorade. Ni finns där också i Blå Hallen och delar den stunden med oss alla. Men där finns också organisationer som BRIS, Rädda Barnen, Röda Korset, FACO (Familjehemmens centralorg.), FR (Familjehemmens riksförbund) 

Jag kan förstå BRIS och Rädda Barnen, i viss mån Röda Korset, men inte FACO och FRs inbjudan att delta. Vad har Familjehemmen gjort för vanvårdsfrågan, var finns de idag i den här debatten. Vem eller vilka representerar de. En medlem sa att i de organisationerna finns också våra förövare.

Det var inte de som väckte frågan om den svenska vanvården, det var inte de som stod främst och berättade att barn mer än 70 år utsatts för vanvård i den sociala barnavården. Det var en grupp fd barnhems- och fosterbarn som som 2004 beslöt att nu fick det vara nog av tystnad. Filmen Stulen Barndom, Tomas Kanger, gav vittnesmål om hur det varit. Det är vanvårdsbarnen som skall äras för att de fäst ögonen på hur barn inte får behandlas. Men det slutade inte vid 1980 det fortsatte och det fortsätter. Det är fortfarande vanvårdens barn som för kampen och skall fortsätta för att ge också gruppen efter 1980 ersättning.

Skall talet i Blå Hallen handla om hur bra alla etablerade organisationer är eller skall det handla om vår upprättelse och vår trovärdighet,  att regeringen i själ och hjärta tror på vad som berättats av 900 och som väntar på att berättas av ytterligar flera hundra. Skall talet handla om att Ursäkten är en vändpunkt och en markering på att detta inte för upprepas. Att barn i samhällets vård har rätt till all den trygghet, stöd och kärlek som andra icke omhändertagna barn får ta del av. Förlåt alla barn hemma får heller inte trygghet och kärlek. Jag tänker på er och ger er min omtanke – i vilken mån det nu hjälper. Men här skulle självklart Rädda Barnen och Bris ha en viktig funktion att fylla, att se till att Samhället idag tar hand om de barn som far illa.  Att de påverkar de myndigheter som påstår sig värna om barnen. Kevin Rudd

frustrationen var lika stor där som här. Många var glada och lättade andra förbannade över att inget hände eller hade hänt mer än en ursäkt.

20 feb 2008, då Aboriginerna fick sin officiella ursäkt. Detta var kort deras historia,  under en period från ca 1869 till ca 1969 fördes ca 100 000 barn bort från sina familjer och sattes i internment camps (hittar ingen bra översättning), barnhem och andra institutioner. Flertalet barn utnyttjades som gratis arbetskraft och fick arbeta under slavliknande förhållanden och många utnyttjades sexuellt. Få återsåg sin familj igen. En ursäkt från regeringen har efterfrågats i många år men har motarbetats bla av den tidigare premiärministern, John Howard. Han menade att dagens regering inte kan be om ursäkt för vad tidigare regeringar har gjort. Många tror dock att motståndet beror på att en ursäkt öppnar upp för möjligheten för ekonomisk kompensation vilket är en kontroversiell fråga både hos allmänheten och på regeringsnivå.

Rudd kommer tre gånger att säga ordet ”sorry” (förlåt) i sitt tal. Han har varit mycket noga med att konsultera formuleringarna i talet med representanter för aboriginerna.

”For the pain, suffering and hurt of these Stolen Generations, their descendants and for their families left behind, we say sorry,
To the mothers and fathers, the brothers and sisters, for the breaking up of families and communities, we say sorry.
And for the indignity and degradation thus inflicted on a proud people and a proud culture, we say sorry.”

Den påminner om svenska vanvårdade barns historia och den debatt som förevarit tidigare i Sverige kring vår fråga.

Kevin Rudds tal är ett av absolut vackraste och mest känslosamma tal jag hört.

Kommer Maria Larsson att säga att hon vill göra Barnskyddsutredningen till ny Barnavårdslag, att Barnkonventionen blir en svensk lag för barn. Att hon tror på alla som sitter där vare sig de berättat eller inte berättat sin historia.

Kommer man att prata om barnhemsbarnen i riksdagskorridorerna. Kommer fler fd barnhemsbarn träda fram i riksdagskorridorerna. I Direktörsrummen, i de fina salongerna. I kulturspalterna. I Konst- och musiksammanhangen. Skall barnhembarn bli något accepterat som vi säger lika självklart som halvsyskon, något vi talar öppet om och ingen vänder sig bort.

Gör 21 november till en årligen återkommande Upprättelsedag precis som We are sorry day i Australien.

 

Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, Amnesty Press


 

 

privat äldrevård och pampers blöjor – vad väger du lille vän

Skam på torra land. Carema får inte besök av Kronprinsessa och Daniel. I Falun, Stockholms län och säkerligen på andra ställen med nagelfars nu vårdföretagen där vinsterna hamnar i skatteparadis, de feta blir fetare och pensionärerna magrare. Vårdföretagens egen organisationschef sa i TV för en vecka sedan, att de inte kunde göra något åt Carema, de var ju medlemmar som alla andra, privatägda vårdföretag. Jo så är det naturligtvis, de etiska reglerna står väl inte särskilt hög inom de företag där syftet är att föra ut skattefinansierad vinst till ställen där pengarna blir oåtkomliga för pensionärernas behov.

Jag tycker att Carema har en bra inställning till de äldre och deras problem. Den senaste given är att mäta blöjvikten, med urin i. Alltså blöja av och mäta, blöja på och kissa.. Jag minns Pampersreklamen för några år sedan, om att Nisse eller vad de nu var blev så glad när han fick en blöja med extrem uppsugningsförmåga. Ja så när han kissat många gånger var blöjan ändå torr.  Pampers utgick för pojkar eftersom de antas kissa mer än flickor som har Pampers. Hur är det med pensionärerna. Kissar gamla gubbar mer än gamla damer. I så fall får är äldre damer mer lönsamma, Carema borde ta in äldre mindre kissande damer för att spara pengar. Gubbarna kanske kan placeras på en kommunal inrättning där det förhoppningsvis finns blöjor för mängdkissande gubbar.

Carema hade en underbar förklaring till varför man mäter kissiga blöjor informationschef Elisabeth Frostell säger ”att projektet går ut på att prova ut rätt inkontinensskydd till varje patient. – Det är inte så att de boende får gå omkring med blöta blöjor. Utprovningen görs för att kunden ska ha det så bra som möjligt, säger hon.”

När jag arbetade inom Hemtjänsten berättade en av mina damer som flyttade hem från ett sk privat boende. Hon var beroende av blöja och sa att trots att vi bara kom fyra gånger per samt på larm, hade hon mindre problem med blöjorna nu än på det privata vårdhemmet. Där kunde hon ligga i timmar med bajsblöjan på utan att få hjälp. Det gick så långt att personalen sa åt henne att inte bajsa så ofta.

Aftonbladet har kollat upp Sverige sämsta äldreverksamhet, inget privata äldreboenden fanns med på listan. Däremot finns bara kommunal verksamhet på topp 20 sämsta-listan.  Det skulle då innebära enligt aftonbladet att klagomålen på Carema och Attendos hem är påhittade och att de hem som fått kritik tillhör de bästa äldreboendena i landet. Jag tror inte att kommunerna alltid är bättre, men pengarna finns åtminstone kvar i kommunen. Sedan är det ju faktiskt så att samma kommunalråd som ojar sig över de privata äldreföretagen, är samma kommunalråd som sedan tycker att äldrevården i kommunen inte skall ha så mycket pengar.

Få den ekvationen att gå ihop, ni. Nåväl jag tycker tanken är intressant med utprovning av inkontinensskydd för äldre.  Mig veterligt finns det inte så många varianter av blöjor för äldre. Och Carema måste ha en egen tillverkare i så fall som specialtillverkar individuella blöjor åt varje behövande. Typ Nisse kissar lite, 2 timmar, Stina kissar tre gånger om dagen, ingen blöja alls. Stigge kissa mycket, blöja för fyra timmar behövs. Men behoven är ju inte bara det som kallas 1 utan även 2 och hur mäter man 2-delen. Är det mängden 2 som avgör när blöjan byts eller vad?

Vårdbolagen och snåla kommuner borde lära sig av gamla tiders foster- och barnhem. Ta fram det bästa och snyggaste på inspektionerna och åter till det gamla när de gått hem. Personalen är ändå snart så kvaddad att de inte vågar säga något och lite skit har ju ingen dött av. Reinfeldt är en man med insyn i äldreverksamheten, enligt honom ”handlar det inte om något stort utbrett problem. – Jag tror att det här handlar om enskilda fall där det inte har fungerat bra, säger statsministern.” Men ändå märkligare, Reinfeldt uttalar sig i en annan minisers område. Äldrevård är Maria Larssons bord, jag tycker ju att Göran H borde ha skyndat till Maria Ls hjälp och sagt något om verklighetens folk.

Men nu ska man kiss och belägg från  regeringen ge i uppdrag till Socialstyrelsen att reda ut om det finns några skillnader i kvalitet mellan privat och offentlig omsorg, berättade Maria Larsson. Det går säkert att i slutänden få det till att alla privata är bättre och alla kommunala sämre. Aftonbladet fick ihop det den vägen, inga dåliga privata alternativ. Anders Borg har fått för sig att kissiga blöjor är en räntefråga. Han skall nu kolla privata vård och skolbolag inte gör ngåra aggressiva ränteavdrag. Enkelt uttryckt, drar av fel räntesatser. Jag trodde inte det var räntorna som placerades i skatteparadis utan konstiga köp- och säljvinster mellan företagen inom t.ex Carema. Apr—å Carema, i Agenda sa Carema Cares vd, ”att han inte kan inte förklara varför skandalerna kring företaget fortsätter att dugga tätt.  Han är heller inte säker på att det behövs mer personal. – Det är en jättesvår fråga, säger han i SVT:s ”Agenda”.

Äntligen ett sanningsenligt svar. Carl Gyllfors, har väl aldrig satt sin fot på ett äldreboende och troligen kommer han inte att göra det heller. För män och kvinnor högre rang brukar inte behöva utsättas för sin egen vård. Maria Larsson anser att kommunerna måste ta större ansvar. Det gör de Maria, när kapitalbolagen flyr landet med sina miljarder, sparar kommunerna sönder sig och mest sönder går barn och gamla.

Jag säger bara, ge mig ett piller den dag jag inte orkar att klara mig själv och Gode Gud låt mig inte hamna på vårdhem för gamla. Det torde vara en bön som många lite till åren ber om idag. Den sociala sektorn blir allt mer människofientlig,  ”socialtjänst, biståndsfrågor, äldrefrågor… det är sådant vi skall undvika  framtiden.” Tänkte på när barnen säger måste jag gå till dagis mamma, så säger de gamla ”tvinga mig inte till hemmet”.

Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT

Barn och Gamla fritt villebråd för kapitalmarknaden

Vanvård är ett ord som allt mer används som det yttersta begreppet på hur människor i systemet far illa. Vanvård är begreppet som användes när fd barnhems- och fosterbarn for illa, vanvård är det idag när allt fler människor upplever socialtjänsten som fiende, som i allt fler mediafall beskrivs utifrån att kränka människor som söker hjälp. Vanvård är det när gamla människor som behöver samhällets stöd och hjälp lämnas att dö framför en TV-apparat för att företaget inte har råd med personal. Eller när gamla människor får ligga i sina blöjor i timmar för att personalen inte hinner byta. Eller tycker att de gamla bajsar för mycket. I vissa fall finns det tydligen heller inga blöjor. Är det 2011 vi talar om verkligen eller är det gamla fattigvårdsverksamheten innan ålderdomshemmens tid.

Det märkliga är också att eller kanske inte, att Regeringen valt just barn och äldrefrågor som privata företagskoncerners vinstmaskin. Allt stöds också av hugade nyrik medelklass som anser att det bästa är friskolor, skit samma om de flyttar miljoner av våra skattepengar till skatteparadis långt från svensk skattelagstiftning. Den nya medelklassen behöver inget stöd och skiter blankt i om landets pengar stannar här eller ej. Under socialdemokratin såldes svensk industri ut till utländska intressenter. Det innebar att en stor del av företagens beskattning försvann ur statskassan. Men det var privata företag och inte som idag skattefinansierad verksamhet.

Äldrevården var inte den bästa i offentlig regim heller, men nyset om att det skulle bli bättre med konkurrens av privat sektor blev den stora bluffen. Lönerna är lika usla som inom Kommunal. Sämre förresten jag har jobbat extra både i privat och offentlig äldrevård. Andelen timanställningar är hög inom den privata sektorn än inom den kommunala. En nära anhörig till mig har arbetat i flera år inom ett av de två största äldrevårdbolagen i landet, hon utbidlade sig mot löfte om fast tjänst men fick ingen. Fackets makt är minimal inom företaget och de flesta fackliga företrädare sitter i knät på privata vårdföretagen.

Det är faktiskt inte facken som väcker kritiken utan modiga enskilda anställda. Varför kan man nu sälja ut barn och gamla? Ja helt enkelt för att det är två röstsvaga grupper som saknar politisk makt. Inget parti är rädd för barn och gamla. Inget parti är heller rädd för att barn och familjer som utsätts för orättvis behandling av socialtjänsten, de påverkar inte valets viktiga grupper – den välburna medelklassen.. Det innebär att så länge vi inte har politiker som vågar förändra och kritisera det som sker i samhället kommer orättvisorna att fortsätta.

Följande behövs göras: Avskaffa vinstmarginaler inom äldrevården, förbjud vinster lämna företagen och kräv återinvestering i personal och material.

Gör om Lagen om Vård av Unga fullständigt och inför en Barn- och Ungdomslag med alla de krav och ändringar som finns i Barnskyddsutredningen, Upprättelseutredningen. Ge familjer som får sina barn omhändertagna stöd och hjälp för att på sikt om möjligt återförena familjen. Avskaffa sk privata konsultstödda familjehem. Det innebär mindre insyn och kontroll och ökad vinst för privata vårdföretag.

 

 

Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT