Resande och Styvbarnsfrågan har en gemensam nämnare – Upprättelse

Sverige är inte känt för att göra upp med det förflutna. Under flera år drevs under socialdemokratin kravet på att bl.a.  Tyskland skulle göra upp med med den judiska historien. Vi har tidigare varit oerhört solidariska mot andra nationer vars befolkning utsätts för förtryck. Vi har hela tiden alltid gått utanför våra egna gränser när det gäller historien, Sverige har varit ofelbara och vi har i byråkratin gömt vår egen svarta historia.

Vanvårdsfrågan – om svenskar som varit placerade på barnhem- och i fosterhem tvingade Sverige att öppna ögonen till en del av det förflutna. Nu har vi som grupp fått vår upprättelse muntligt och avvaktar det ekonomiska beslutet. Men jag instämmer i DN där Bo Hazell tar upp Resandefolket och Romerna. Det är en skandal att Sverige inte fullföljer sitt historiska reningsbad. Bo Hazell skriver,  ”En ny offentlig ursäkt är inte tillräcklig. Tillsättandet av en sanningskommission och beslut om ekonomisk gottgörelse för 500 års förtryck – till exempel i form av en fond för att stötta resandekulturen – är avgörande för att de resande ska återfå självrespekt och känna stolthet både som individer och som grupp. Om inte regeringen ändrar inställning är det ett stort svek mot Sveriges romer och resande. I förlängningen kan det innebära dödsstöten för resandefolkets egenart.”

Efter att ha arbetat med Vanvårdsfrågan i över åtta år, inser jag med all tydlighet att vi trots allt inte hade kommit där vi är idag om inte Morgan Johansson (S) som sista insats i den socialdemokratiska regeringen tillsatt vanvårdsutredningen som därmed kunde fortsätta under den borgliga regeringen. Vad som fick Morgan Johansson att ta det steget har jag inte riktigt fått klart för mig för det var inte många ur hans partiled som klev fram och ställde sig bakom.

I det läge som vi befunnit oss i har frågan om Vanvård blivit en oppositionsfråga och troligen starkare i det läget än den skulle varit med oppositionen i regeringsställning.

Den borgliga regeringen har tillsatt en vitbok för att utreda Resandefolkets lidande, ”En vitbok är en skrift som med viss auktoritet sammanfattar idéer eller ambitioner inom ett område; det kan också benämnas policydokument. Vitboksbegreppet används inom såväl politiken som inom företagsledning.” Man kan alltså se det som ett dokument till intet förpliktigande även om det heter att det i slutänden skall bli en offentlig ursäkt. En offentlig ursäkt skulle Svenska Staten kunna ge utan Vitbok, dokumentationen finns redan.

”Av regeringsdirektiven framgår att vitboken inte ska lägga fram förslag om ekonomisk kompensation för det lidande som romer och resande utsatts för. Vitboken ska endast leda till en offentlig ursäkt. Det blir med andra ord en repris på den socialdemokratiska framviskade ursäkten år 2000 vars budskap varken nådde resande eller övriga svenskar. Och inte heller till några konkreta resultat.”

Det är samma direktiv som gavs Utredningen om Vanvård, som heller inte fick diskutera ekonomisk ersättning. Det är tveksamt om det ens blir en offentlig ursäkt mot bakgrund av hur långdraget Upprättelsefrågan för vanvårdade inom social barnavård har tagit. Kravet på ekonomisk ersättning för Resandefolket i form av en stiftelse är i mina ögon en självklarhet. Inom gruppen finns en kultur på väg att dö ut, låg utbildningsnivå och stora sociala problem. Ute i kommunerna finns en generellt en dålig kunskap när det gäller människors bakgrund och behov utifrån detta. Om jag utgår från okunskapen om att hantera människor ur den sociala vanvården, så skulle jag tro att kunskapen om Resandefolkets behov och särart är ändå sämre.  Jag skulle också vilja veta t.ex hur många av de omhändertagna barn vi har idag som har en bakgrund bland Resande och Romer. Som en ur Samhällets Styvbarn och vanvårdsgruppen känner jag djup solidaritet mot förtryck av minoritetsgrupperna i Sverige och jag vet att en del av dem som intervjuades i Vanvårdsutredningen också tillhörde Resandegruppen. Den ersättning som vi väntar på för år av försummelse och vanvård, skall självklart omfatta alla oberoende etnisk och kulturell bakgrund. Den måste också omfatta gruppen utvecklingsstörda som hade ett än sämre läge som placerade inom institution- och fosterhem. Gemensamt för samtliga grupper är att de kom ur fattiga sociala miljöer, ur grupper som inte förmådde föra eller hade någon talan. Idag finns fler som talar för,  men gehöret högre upp är dåligt och symptomatiskt i en regering där humanistiska frågor har degraderats till en icke fråga. En minister bär utåt hela den samlade regeringens humanansvar  – Maria Larsson – men hennes makt är lika med noll och stödet för hennes arbete slutar innan ens partiledarens namn hinner uttalas.

Jag har vid flera tillfällen skrivit om vikten av att Sverige måste göra upp med sin historia. Lyfta på varje sten, analysera och lära. Vi måste mer diskutera i skolorna och i undervisningen om människors olika ursprung i Sverige, hur det sett ut och varför. Vi behöver betydligt mer humanism än vad som är idag, jag är inte säker på att den regering vi har kan svara upp till detta.

Jag instämmer i kravet på en sanningskommission som Bo Hazell reser ”En sanningskommission kan  arbeta oberoende om den består av representanter för olika riksdagspartier, organisationer för mänskliga rättigheter, historiker, andra forskare och sakkunniga samt – framför allt – företrädare för resande och romer.”

Detta borde väl vara en självklarhet liksom en självklarhet att den politiska oppositionen också driver den här frågan till sin spets. Jag förväntar mig att V, S och MP också agerar för Resandefolkets rätt till Upprättelse.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

Barnavårdsakt en del av vårt liv – kommunerna sviker

Mina akter är borta. De säger att det kan ha slarvats bort. Jo det brann för några år sedan o då brann arkivet upp. Okunskap om hur personakter rensas och framför allt bristande regelverk och kunskap i landets kommuner. När Vanvårdsutredningen startades för att utreda den sociala vanvården av preskriberade fall, blev arkiv och barnavårdsakter en viktig del i arbetet. Så viktig att Utredningsgruppen hade en egen arkivexpert. När människor som växt upp på barnhem och i fosterhem plötsligt insåg att stora delar av deras liv fanns på ett antal sidor i en pappersakt någonstans i Sverige, började de söka och leta.

En personakt från barndomen är de förlorade pusselbitarna i ett liv. Det finns tillfällen när man ställs inför frågor som kanske inte får svar någon annanstans än i en akt upprättad av en barnavårds- eller socialnämn. Att sedan barnavårdsakterna inte innehåller hela sanningen om stryk, misshandel, övergrepp, psykiskt lidande etc är en annan sak men akten är viktig för den som söker.

Idag bemöts människor väldigt olika när de söker sin historia. Om man tillhör de lyckligt lottade att ha sin historia samlad i Stockholm, Göteborg eller Malmö är problemen mindre eftersom det trots allt finns kunnig och uppdaterad personal som vet vilka regler som gäller. Tyvärr ser det inte likadant ut i övriga Sverige. Vissa kommuner/socknar har upphört och inlemmats i andra kommuner. Små och medelstora kommuner har ofta inte kunnig personal som sköter arkiven utan överlåter detta som en extra uppgift inom administrationen. Det innebär att bemötandet för den som söker sina akter blir väldigt olika.

I Enköpings kommun kom en person med fullmakter från samtliga syskon in för att ta ut sina handlingar. Efter mycket stridande, inblandning av media, advokater skickades handlingarna hem till den sökande för att då finna att allt av värde var struket. Detta trots att akten inte skulle ha censurerats utan lämnats över intakt.

I en annan kommun hänvisades till en brand i personalrummet som också drabbade arkivet. I en annan kommun ifrågasätts den sökande som vill ha sina akter uttagna. Andra akter är så hårt rensade (och felaktigt rensade) att det knappt går att läsa om personen varit placerad eller ej.

Det är en skriande respektlöshet ute i kommunerna mot de människor som söker sina handlingar. Det är en skriande brist på kompetens om hur barnavårds- och personakter hanteras. Ytterst lidande blir de människor som söker sin historia med stöd av barn- och personakter. Jag kan förlåta okunskapen för den kan åtgärdas genom att fråga eller ta reda på vad som gäller. Men bemötandet från Kommunernas kansli kan jag inte förlåta eller överinse med. Jag kan heller inte förstå bristen på kunskap när det gäller sk censur i barnavårdsakterna. Det står klart och tydligt att om det finns fullmakter från samtliga berörda skall akterna ograverat lämnas ut. Man skall också upplysa sökande om att det går att överklaga censuren från kommunen, vilket ingen kommun idag gör.

Barnavårds- och personakter är tung läsning för många, men det blir inte mindre tungt med dåligt bemötande och felaktig hantering. Och det är min tro att allt fler kommer att söka sin kompletta livshistoria med stöd av barn- och personakterna också i framtiden. Det måste till ett beslut om att inga barnavårdsakter får rensas bort. Att de skall vara lättillgängliga för den som söker. Att man skall erbjudas allt hjälp som finns för att hitta rätt.

Det ringde en person till mig som troligen hade sin barnavårdsakt i en norrländsk kommun. Först svarade kommunen att det inte hade några akter. Sedan att de troligen slängt dem. Slutligen att de kanske fanns i Uppsala. Det senare är möjligt då Sveriges Riksarkiv finns där men detta skall upplysas om med tydlig adress och handläggare att vända sig till.

Jag har full förståelse för den som inte har några papper från barndomen att de tycker detta är en märklig debatt, men om era barn har haft kontakt med myndigheterna är det samma problematik, era barn har rätt att se sina handlingar, få kopior och redovisning. Det gäller med andra ord inte bara gårdagens vuxnabarn utan även barn och ungdomar i dag.

Maria Larsson måste uppdra åt Riksdagen att fatta beslut om att barnavårds- och personakter inte får förstöras eller rensas. Just mot bakgrund av att där finns en del av historien ur ens uppväxt. Att som en kommun sa, det är inget att läsa det är så dystert så vi lämnar inte ut akten, tillkommer vare sig kommun eller riksdag att avgöra. Barnavårds- och personakter är min historia och den skall ingen politiker eller klantig outbildad tjänsteman ta ifrån vare sig mig eller andra.

Jag uppmanar att maila till kommunerna, lokaltidningar och riksdagspolitiker om den här frågan är viktig för er. Enda möjligheten att få stöd är att det blir ilska och nu får det vara nog.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

Snart dags för juldagsmorgon ett barn är fött och det är nästan nytt år

Två hundar ligger utslagna en i soffan den andra på fönsterbrädet. Runt omkring mig lyser ljus en blandning av levande och el. Jag förnimmer att det är en sådan stor glädje över att ha två barn (vuxna idag) att få haft möjligheten att resa med dem i deras liv till vuxna. Nu delar vi vår resa vid olika tillfällen och möjligheter ges. Ibland finns deras pappa (min fd man) med och vi reser i tysta minnen och i nutid. Jag beundrar min fd man som trots att han är pälsallergiker med andningsproblematik står ut i alla timmar med mina två minst sagt pälsiga hundar.

Det är lätt att vara missnöjd och tycka att livet är inte alltid vad man vill, jag upptäcker att det är svårt att glädjas med de små tingen det lilla i tillvaron. Att inse att tillfredsställelse är så mycket mer än bara materiella saker. Värme o medmänsklighet kostar så oerhört lite och tankar till den som saknar det vi har tar inte ens plats. Ett barn föddes enligt bibeln på julafton, var det Jesus eller var det barnet i oss som  återföddes. Att tolka bibeln och Julevangeliet kan göras antar jag utan att vara teolog, på många sätt. Om vi ser barnet i krubban som hoppet och visionen om det goda som skall komma kan också den mest rabiata ateisten vara med. För vem kan säga att det är fel om godhet, värme och kärlek föds och ges en chans åtminstone en gång om året. Om detta ryms i ett barn ryms det då inte i alla barn. Det kanske är så vi skall tänka…att det är vi de vise männen/kvinnorna som inte förmår att förvalta det goda som föds åtminstone en gång om året.

Nej jag är ingen övermänniska, jag är en i mina kritiska stunder oerhört långt ifrån det jag skulle vilja vara. Men om jag inte trodde att det fanns något gott, något bra, något ljus, något som rör vid mitt innersta skulle jag troligen ge upp eller gett upp för länge sedan. Tänker på att jag likt en fe skulle svinga mitt spö och låta tusen gnistor av stjärnor spraka runt spöt samtidigt som jag skulle önska att du och jag fick möjlighet att uppskatta om än bara lite av det goda. Att världen i ett slag blev det vi alla skulle vilja att den var – jämlik, varm, omfamnande och respektfull mot allt som inte är som just du och jag. Att vi kunde se olikheter som möjligheter, det annorlunda som en del av regnbågen, att vi kunde inse att varje människa förtjänar respekt och om vi alla under fens magiska spö plötsligt upptäckte att alla vapen bara smalt ner, att det som naturen ger och gett oss får leva i harmoni med evigheten. Egentligen är det så att vi aldrig kan föreställa oss den paradisiska bilden av världen…men väl önska att den fanns.

Nu skall jag ägna mig åt att lyssna på musik, läsa en bok, krama mina hundar och hoppas att någon däruppe – ute vakar över mig och vill mig väl. Att någon vakar och skyddar dem och de jag älskar, men också alla ni som känner att ni inte hittat hem. Hemlöshet är inte en fråga om fyra väggar utan också att känna att man bor i sitt hjärta. Detta är mitt julevangelium fritt att tolka för var och en.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

God Jul alla människobarn

Det här blir mitt kortaste inlägg någonsin. God Jul alla mina följeslagare på RosenRasande…nu samlas kraft inför nästa omgång. Avslutar med några stulna ord:

Där ute någonstans finns de. De tysta och väntande. Svagt synliga för ögats inre öga. De ropar med höga tysta röster som bara kan höras av örats innersta öra. Det tickar hjärtan och själar i en vild rytmisk dans. Du ser inte, hör inte. Inte jag heller. Vi anar att något finns men hittar inte vägen. Det finns en bro som osynligt gömmer sig någonstans i intet. Den kan ses av dem där ute, de tysta och väntande. Båten som ligger förtöjd, guppande i vågsvallet väntar på att rorsman skall komma. Vill du åka med till någonstans där ute, öppna dina ögon, dina sinnen och ditt hjärta. Då hör du, ser du och deltar i tickande hjärtans och själars rytmiska dans.

Moderat synonymt med Reinfeldt – Borg

Är det moderaterna som parti eller de två huvudfigurerna Reinfeldt och Borg som är partiet? När moderaterna idag är det största partiet ser vi det som att organisationen som sådan står för det människor söker. Jag tror inte på det. Jag tror inte att moderaterna lockar som parti och inte alliansen som sådan heller. I Fagersta har vänsterpartiet i flera år varit störst och lett kommunen i flera år. Inte för att Vänsterpartiet som sådant är attraktivt utan för att ledaren för det kommunala partiet Stig Henriksson, har förmågan att förmedla det människor vill ha ut av sin kommun. En person med hög trovärdighet. Skulle Stig Henriksson sluta skulle Vänstern i Fagersta falla tillbaks, eftersom det saknas en motsvarande personlighet att ta över.

BARN GÖR, VUXENVÄRLDEN ELAK – DET ÄR BARNENS FEL

Om man betänker att ett stort antal barn i Sverige oberoende ursprung växer upp i fattigdom. En fattigdom som inte är lik den i lägren på Gazaremsan, Afganistan eller annan krigshärd, så ser de barnen dagligen hur deras möjligheter beskärs mer och mer. Deras skolresurser dras ner, dagis är en källa för internationellt kapital under täckmantel dagis. De rika får än mer lättnader och de välbeställdas barn köper Ipod, Iphone och märkeskläder. Ibland möts de här barnen och den fattiga gruppen tänker stilla att de inte ens har råd med en biobiljett eller ens en dator hemma. Är det då inte förståeligt att den gruppen växer upp med en form av ”när vi blir vuxna”.

Om barn som dagligen ser sin värld bombas sönder, föräldrar dödas av granater, hus som raseras och där ord som Ipod och Iphone är lika ovanliga som begreppet fred är det då märkligt att de barnen tänker när vi blir vuxna…

Det finns en avgörande skillnad mellan välfärdens fattiga barn och de krigshärjade ländernas barn. I de senare talar man om drömmen om att få i skolan, bli läkare för att rädda människor som skadats i krig, advokater eller t.o.m politiker. Detta trots att deras skolor bombas sönder och skolsalen nästa dag är en tältduk under stekande sol. För under natten försvann de sista skyddande träden i kaskaderna av bombnedslag. När välfärdsbarnen i Väst äter junkfood och blir fetare och övernärda, är en skål ris, en brödbit en fest i den andra delen av världen.

Alla politiker har varit barn. Alla finanshajar, riskkapitalägare, präster andra som styr vår värld har varit barn. En del av dem har växt upp i den fattigdom utan dess like och med referenspunkten att pengar är allt och vägen till evig lycka förvånas man givetvis inte över att också de barn som kan försöker ta en del av välfärdens kaka

Tänk om det är så himla illa att de barn som idag förmenas barndom och trygghet blir morgondagens diktatorer, finanshajar och samvetslösa beslutsfattare. Vuxna säger att de tänker på barnen och barnens framtid. I FN talas om barnen, i Regeringen talas om barnen, i EU talas om barnen. Vi talar alla om barnen, men gränsen går när vi måste avstå ur det dagliga överflödet för att ge alla barn möjligheter. I krigförande länder säger man att man slåss för barnens framtid, men har någon frågat barnen om de tycker att kriget är ett medel för deras framtid. Om vapentillverkare jobbar ur barnperspektiv. Om att alla samhällets pengar till stor del går åt för att rädda de redan rika och kapitaliserade istället för till insatser för att skapa en trygg värld för barn.

Nej självklart inte. De fattiga barnen i Sverige är lika maktlösa som de krigsutsatta barnen, ingen har frågat dem om hur samhället skall bygga sin verksamhet. I Sverige drar vi ner på pengar till skolan, till familjer som inte får jobb, till dem som hamnar snett socialt men lägger oerhörda belopp på att rädda banken, medelklassens plånbok, välsituerade barns tillvaro att kunna köpa en Iphone, Ipod och bästa modell av dator.

I krigförande länder lägger man ner oerhörda summor på att skaffa vapen som anses skydda mot andra länders vapen. Man lägger inte ner tiondelen på utbildning, förskolor insatser för drabbade familjer. Det slår mig att vi bygger ett flugornas herre samhälle. Där framtidens barn blir hämndgiriga och kyliga inför den egna generationens utsatta barn. För vilka är deras läromästare! Politiker som skapar ett samhälle av konsumenter och kunder för mer köp och släng. Politiker som beslutar om att sälja vapen, politiker som räddar de som kan rädda sig själva, politiker som beslutar om krig. Därtill kommer en vuxengeneration som kallas väljare, vilka aldrig skänker en tanke till vilket samhälle de fostrar sina barn. Som aldrig tänker att som de stora sjunger kvittrar de små.

Det är barnens fel att vuxenvärlden är elak. För alla har varit barn.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

Viggbyholmskolan hade inte platsat i Björklunds Skolsverige

Har haft den stora förmånen att få gå på Viggbyholmskolan, ett riksinternat  i Täby, bland de sista åren skolan fanns. Kom dit som dagelev och bodde hos Sven Richter som var lärare på skolan. Sven var en märklig person, gift med Joan och hade sönerna Theo och Christian. Närmaste granne var Sven Tumba och Mona. Jag lärde känna många fantastiska lärare på skolan och att jag hamnade där var uteslutande KA Westerbergs förtjänst. Han hade i många år varit mattelärare på skolan innan han flyttade till Hassela 1969 för att starta Hasselakollektivet. Många av hans kolleger och vänner från skolan kom ofta på besök och jag tror att KA var oerhört inspirerad av grundidén kring Viggbyholmskolan.

Skolan bestod av en salig blandning elever från utlandssvenska barn till dem som placerats där med stöd av Stockholms Barnavårdsnämnd. På hemisdan http://viggansvanner.se/ finns skolans historia och beskriven den idé som bar skolan.

Jag har knyckt nedanstående från Viggans Vänners Hemsida, men om vi tog bort årtalen och förflyttade till idag skulle den här skolan inte haft en chans i det högpresterande och björklundska sk kunskapssamhället.

”De ledande principerna för skolans arbete äro: Individualiserad undervisning och fri flyttning.  Stort utrymme åt praktiskt arbete. Härdande friluftsliv. De studiebegåvade eleverna föras fram
till student- eller realskoleexamen, de praktiskt begåvade till för dem lämpliga skolor för vidare utbildning.

Det var egentligen Per Sundbergs skola, han var initiativtagaren med nya idéer om barnens skolgång och fostran. Per Sundberg var ursprungligen lärare vid Matteus folkskola. Han tog tjänstledigt därifrån, 1927, då han var med om att grunda en samskola i Stockholm kallad Olofskolan. Den skulle fostra barnen till ”sunda, harmoniska och handlingskraftiga” människor, vara en skola utan läxor, klasser och kvarsittare.

Viggbyholmsskolan representerade den s.k. ”nya skolan” med psykologiskt  motiverad individualisering och en fostran av eleverna till självständiga och socialt ansvarskännande medborgare. Per Sundberg ansåg det helt naturligt att det skulle vara ett saminternat. Många betraktade detta som
alltför djärvt och det fanns i skolkretsar en stor tvekan till experimentet. Det gällde kanske också proportionerna mellan ”teoretisk” undervisning och ”handens arbete” som skulle vara likvärdiga. Skolan blev i början av 1940 talet öppen för många, som på grund av förföljelse blev tvungen att fly. Den största insatsen gjorde man 1944-45. Då togs många flyktingar emot från inte mindre än 17 länder, ett 50-tal danska, 40-tal norska och 30-tal finska skyddslingar fick en fristad i Viggbyholm.”

Det som slår mig är att det idag inte finns mycket kvar av de tankar som bar Per Sundbergs skola, i en tid då auktoritet och att barn skall synas men inte höras, var hans skola unik. Men den är unik idag också så till vida att kunskap inte bara var att läsa innantill i böcker utan också att kunna diskutera, tycka och tänka. En intellektuell frihet.

På Viggan gick Jan Guillou, som tydligen älskade Viggan lika mycket som han hade sin gamla internatskola, Solbacka, och var så raka motsatsen till Lundsberg en skola kan bli. Så här kan man läsa om Viggan i Arbetarbladet

”Nej, precis tvärtom. De vuxna behandlade barnen med respekt. Inga dörrar hölls låsta. Elever och lärare kunde sitta och dricka te och diskutera tills mitt i nätterna. En lektion i geografi kunde förvandlas till ett engagerat undersökande av fysikaliska lagar sedan skolans centralvärme börjat bullra och påkalla klassens uppmärksamhet. Musik, konst, slöjd och teater räknades som lika viktiga ämnen som matematik. Beslut togs på stormöten där såväl elever som kökspersonal var representerade. Många av lärarna saknade formella meriter. Viktigare ansågs deras demokratiska ideal och humanistiska livssyn. För några elever blev skolan mer hemma än hemma. Kanske särskilt för de som blivit ditplacerade genom barnavårdsnämnden. Viggan räddade mitt liv. Inte bara en person säger det. Regissören Suzanne Osten, musikern Simon Brehm, artisten Lill Lindfors, författaren Sandro Key-Åberg, författaren och kändismamman Anna Wahlgren, Expressens kulturskribent Pia Zandelin, scenografen Lotta Melanton, tv-filmaren Peter Torbjörnsson. Där har ni ytterligare några som gått på Viggan. Börjar man titta närmare på saken ser det banne mig ut som om hela svenska kultursvängen har gjort det.”

Om Lundsberg fött fram Finanseliten (vilket är tveksamt) har Viggbyholmskolan fått fram kulturpersonligheterna. Det senare lär vi lida brist på i framtiden, eftersom kultur inte längre betraktas som en nödvändig del i skolutbildningen.

Så KA tack för att jag fick möjligheten inte bara till där jag befinner mig idag utan också fick gå på Viggan om än kort.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

Spela på nätet – skaffa dig kunskap

Funderar du över alla spelsajter som finns på nätet. Eller hamnar det ibland i mailboxen erbjudanden om att spela poker eller andra vinstgivande spel på internet. Många av slänger länken i skräpposten, andra provar att klicka. Där möts vi då av en värld där vi erbjuds att provspela med förbetald insats, i hopp om att man givetvis skall fortsätta.

Det finns ett otal olika spelsajter och alla lovar lika, möjligheter att vinna. Men ytterst är det ju jag som spelare som ändå avgör om det blir vinst eller förlust. I djungeln av de olika möjligheterna kan det vara bra att ha en informationssida, en sida som helt enkelt beskriver vad de olika casinosajterna har att erbjuda. Vad det innebär, vilka regler har man. Och framför allt är det säkert.

Spel förutsätter ju att jag anslår en del av mina pengar och jag vill gärna veta att ingen fortsätter på mitt konto utan medgivande och att vinsterna faktiskt hamnar hos mig.

Upptäcker att även nätcasinovärlden har certifieringar på de olika bolagen, och märkningen eCOGRA är min garanti på att det nätföretag jag väljer sköter sin verksamhet så att jag som kund inte blir lurad. Håll utkik efter den märkningen för går något fel så har jag chans att få rättelse.

Fördelen med informationssidan är att man tar upp alla spelformer som finns, redovisar vilka dem som ingår i de olika casinobolagens sidor. Regler och givetvis provspelsmöjligheter. Som spelare vill jag gärna vinna och att veta oddsen och vinstchanserna känns bra. Jag tillhör inte gruppen som besöker casinosidorna särskilt ofta, men om jag gör det blir det genomgående Black Jack eftersom det är ett spel jag känner mig hemma med. Under mina provspel brukar det gå ganska bra, men så fort jag spelar om pengar är dealern den givna vinnaren. Har tittat på strategier och tips, men vad hjälper det om turen i alla fall stannade någon annan stans.

Nåväl jag tror det är klokt att läsa på allt som finns av upplysning innan man ger sig in i spelandet på nätet. Ju mer kunskap jag dessto bättre och är man en oerfaren spelare som undertecknad finns det än större anledning att läsa och tänka efter vad man väljer.  Men vad du än väljer, sätt en gräns för hur mycket du tillåter dig spela

Adjö julefrid och vit jul från Arla 2012

Nu vankas gyllene tider för Systembolaget. Hemförsel till dörren och givetvis så höga kostnader att hemförseln blir dyrare än spriten. För så sa hon Systembolagsdirektrisen Magdalena Gerger, vi tar ju ansvar för alkoholpolitiken. Magdalena Gerger har varit chef för Arla, ni vet de där som säljer vit dryck och kallas mjölk. Undrar om Magdalena någon gång funderade över att ordna mjölkleveranser till köparens dörr för att spara en och annan sliten förälders kropp. Nej givetvis inte,  i mjölk finns inga pengar, vem betalar mer än vad mjölken är värd för att få den till dörren..men se spriten betalar vi gärna för. Det skall bli dyrt att få spriten hemkörd. Nästan lika dyrt som priset på varan. Då lär inte hemkörningen bli långlivad, visserligen blir spriten i Sverige aldrig för dyr, men gränserna finns väl helt klart. Men är man några stycken som betalar blir priset överkomligt också för problemdrickare och ungdomar.

Barns och familjehemmens framgångar skall belönas – Sollentuna satsar på vågat försök

Sollentuna Kommun genomför det något kontroversiella folkpartiförslaget om  belöning till familjehem som lyckas nå målen med sina ungdomar. Det kan verka som en god idé att framgång ger bonus, att det stimulerar familjehemmet att göra sitt yttersta.  Familjehemmens ersättning idag är arvode samt omkostandsdel, inte kopplat till prestation eller resultat. En hel del diskussioner för om hur mycket familjehemmen tjänar på att ta hand om barn.

Jag vill tro att merparten av alla familjehem verkligen vill att de barn som placeras där skall lyckas och få ett bra liv. Och att det i det konceptet också ingår en stor portion kärlek och omsorg om barnen. Att barnen under placeringstiden är en del av familjen och dess liv.

Inom Folkpartiet har det tidigare fört fram idén om bonus för familjehem, vilket inte fått någon större genomslagskraft i debatten. Jag har även skrivit om det och känner mig fortfarande ambivalent.

”Familjehem som tar emot barn som behöver extra stöd får idag ersättning från kommunen enbart baserad på hur stor insats man tror att barnet behöver. Socialnämnden i Sollentuna kommun har tänkt om och vill koppla ersättningen till de mål man sätter upp för barnet.

Det kan vara att barnen inte missbrukar alkohol, att barnet får minst godkänt i alla ämnen och att familjen stärker barnets identitet genom att spara minnen och fotografier.”

Flertalet idag familjehemsplacerade barn har sämre förutsättningar att lyckas och säger socialnämndens ordförande, Lennart Gabrielsson (FP), man måste försöka vända trenden och det är också därför de provar s.k. bonussystem inom familjevården.

Om familjehemmen når målet som sätts delas det ut en summa pengar som kan användas för att göra något tillsammans för. Pengarna skall användas ihop med det placerade barnet.

Kerstin Lidman, socialchef i Sollentuna säger att målen måste vara tydliga och mätbara och de områden som Sollentuna väljer är hälsa, utbildning, identitet och familj/sociala relationer.

Jag tycker att de mål som Kerstin Lidman lyfter fram,  är väl genomtänkta och borde egentligen redan ligga som allmänna mål inom hela familje-hemsverksamheten. Däremot känner jag mig undrande vad gäller talet om ekonomiskt incitament. Bakgrunden till det resonemang som förs i Sollentuna finns delvis att hämta inom det som kallas Social investeringsbudget. Att insatser för barn och ungdomar skall på samma sätt om man planerar för fysisk utbyggnad – satsning i en kommun, även ha en investeringsbudget för socialt arbete.  Om jag ser till diskussionen kring Social Investeringsbudget tycker jag att Sollentuna resonerar rätt. Pengar rätt placerade i rätt tid,  kan göra om inte underverk,  ändå en hel del mycket bättre.

Det som är svagheten i Sollentunas beslut är vad händer med de familjer som inte lyckas. Kommer barnen att kategoriseras utifrån besvärliga, svårare, enklare. Faktum är ju att barn som inte har allt för mycket med sig i bagaget har lättare att uppfylla de fyra målen, medan barn med stora skador och problem får det svårare. I de familjer där man får de svåra barnen, vilka insatser och stöd får då den familjen för att lyckas. För det handlar ytterst om vilket stöd familjen får från den placerande kommunen. Innebär en familj som inte når målen att den är sämre, att man inte får fortsätta som familjehem.

Jag tror att incitationsmodellen innebär att familjerna också ges mer kunskap om de barn de får till sig. Att barn och familj får en chans att se om det finns förutsättningar. Saknas kemin mellan barn och familj spelar incitamentet ingen roll. I grund och botten handlar allt familjehemsarbete om att barn måste lita och ha tilltro till den familj man vistas hos.

Sett ur mitt tveksamhetsperspektiv kan jag också se risken med att barn med mindre förutsättningar att lyckas väljs bort från familjehemmen, då detta kan innebära att man inte får del av bonusen. Vidare finns också en risk för att bonustanken används som argument att barnet måste lyckas och utgör en press.

Inom den sk nya ungdomsvården arbetas mycket med Kognitiv beteendeträning som också den bygger på belöningssystem. Bädda sängen och du får extra poäng, laga mat, diska men om du inte gör något poängavdrag eller inget alls. Detta är lite av samma tänk med bonus för familjehemmen.

Jag är dock öppen i mina funderingar för om detta kan bidra till att minska andelen s.k. privata konsultunderstödda familjehem är det bra. Lika lite som jag tycker att äldre skall hamna i händerna på riskkapitalbolag tycker jag att utsatta barn och ungdomar skall göra det bara för att kommunen står för riskerna.

Jag kommer att följa Sollentuna och hoppas innerligt att de i sitt beslut också lagt någon form av forskning och utomstående granskning. För skulle detta vara en lyckad väg att få både bättre och fler familjehem i allmän regi, fler ungdomar och barn som lyckas är iden väl värd att testa på fler ställen. Men de kriterier som Sollentuna Kommun satt upp måste vara grunden också i andra kommuner. Och faller det väl ut hoppas jag att inte något så simpelt som partipolitik skall lägga hinder i vägen för att vidga projektet. Vidare hoppas jag att familjehem även om det ges bonus har sin drivkraft i att tycka om barn, ta dem till sig och göra dem till en i familjen och inte minst mängder av kärlek.

Så här skriver Sollentuna Kommun själva:                                  Familjehemmen ersätts utifrån hur stor arbetsinsats och tidsåtgång som bedöms behövas. Ersättningen kan ändras under placeringen. Socialnämnden i Sollentuna kommun har beslutat att införa ett belöningssystem som tar hänsyn till hur väl familjehemmen och barnen lyckas tillsammans. Belöningssystemet ska vara kopplat till mätbara mål inom områdena; hälsa, utbildning, identitet samt familj och sociala relationer. Om familjehemmet och barnet tillsammans uppfyller målen kan en extra ersättning på max 10 000 kronor betalas ut. Kontanta medel betalas inte ut utan ersättning ges för aktiviteter som barnet och familjen gör tillsammans. Om samtliga placerade barn uppnår målen tillsammans med familjehemmen innebär det en kostnad för Sollentuna kommun om 400 000 kronor. För att extra medel ska betalas ut ska placeringen har pågått minst ett år i familjehemmet och samtliga mål ska ha uppnåtts.
Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige