Fosterbarnet når toppen – men där nere finns vi andra eller..

Aldrig har ordet Barnhemsbarn blivit så laddat som de senaste dagarna när det blev klart att Stefan Lövfén IF Metalls ordförande skulle inträda som räddare för socialdemokratin. För mig var han en fackpamp bland många, inte det namn jag följt med andra ord,  särskilt mycket. Den fackliga rörelsen har i mina ögon blivit en tandlös tiger där många frågor som var förknippade med fackets kamp idag är lite av salongernas män som påhejas av Alliansen som intygar fackets betydelse – men troligen inte makt.

Nu satt jag på Fotografiska omgiven av S-folk, media, bloggare och partistyrelsen som genom att göra valet öppet,  visade att nya tider stundar inom det slutna Socialdemokratiska partiet. Fördelen att inte vara organiserad i ett parti är man kan känna och tycka fritt utan att behöva vara rädd för att förlora en position. Fallet blir alltid lågt när man sitter på nedersta grenen av trädet.

Stefan Lövfén har lyfts fram som barnhemspojke det är inte sant. Stefan har aldrig varit på Barnhem som vi,  han placerades av fattigdomsskäl i en fosterfamilj och hör till den lyckliga skara som fick det oerhört bra. Inte bara i familjen utan också med möjligheten att ha kontakt med sin biologiska mamma under senare år. Tidningarna lyfter fram mötet med okänd bror som han mötte efter 19 år Brodern är alliansröstare men tycker att Stefan blir en bra partiledare för S.

Stefan är en av oss i och med att han lämnades bort,  men ändå inte. Han har till skillnad från oss inte stått i kön för upprättelsen, han finns inte med i kön som kräver ersättning av staten. Men media älskar att lyfta fram just barnhems- och fosterbarnsaspekten. Det är väl i så fall vår förtjänst för det är vi som gett Barnhem- och Fosterbarn ett ansikte,  inte för att vi kända,  utan för att vi slogs för något vi varit utsatta för ”vanvård”. Lite med ilska i botten kan jag ibland spy på hur lättvindigt det idag är att ha varit foster- och barnhemsbarn. Det är en merit för vissa, skådisar, författare och politiker. Men för den stora skaran är det fortfarande skammen och skulden som styr. Parkbänksfolket, de sexuellt utnyttjade barnen, missbrukarna, långtidssjukskrivna går inte gärna ut och berättar och ingen sätter heller rubriker på deras öden för än vi skall samlas för att kräva vår ersättning.

Jag var med på Fotografiska och visst kunde jag känna en viss stolthet över att någon ur ”våra led” styr ett av landets största partier. Men jag hade önskat att få ställa frågor till Stefan Lövfén om oss. Hur tycker han och tänker om OSS. Vill han slåss för vår sak också, vill han förhindra att barn idag och framtiden utsätts för vanvård. Är han stolt över att vara ett fosterbarn, är han stolt tillsammans med oss,  även om inte alla omfattar den politik han står för? Jag fick inte ställa frågorna för att de kändes små när Stormedia ställde frågor om EU, Jobben och Ekonomin.

Kulturbloggens Rosmarie Södergren bad mig ställa några frågor om Kulturpolitiken. Bästa Kulturbloggen jag lovar att ingen var ens i närheten av att lyfta fram så oviktiga frågor som kultur just då. Än mindre Barnhems- och fosterbarnens situation. Håkan Juholt som också fanns på plats, lyfte under sin korta tid, kulturen och faktiskt de små människorna i sitt installationstal så kanske det färgat av sig, vem vet.

Jag kunde givetvis ställt en öppen fråga, inför kameror och journalister, men det kändes inte riktigt bra att göra det och eventuellt förknippas med fd Fosterbarnet möter den nye S-ledaren. Nej rubrikerna vill jag nog skaffa för frågan och inte för mig som person.

Usch märker att jag låter cynisk och gnällig, vilket jag faktiskt inte är. Jag är glad över att Stefan Lövfén fick växa upp i ett bra fosterhem, med föräldrar som älskade honom och en biologisk mamma som kunde fortsätta att vara hans mamma trots allt. Så skulle det varit önskvärt att det blivit för många fler. Jag är glad över att Öviksgrabben är partiledare,  för förhoppningsvis kanske han kan förstå och kasta en ljusstråle över oss också och förstå våra krav. Kanske kan han till och med förstå önskemålen för gruppen efter 1980 att de också måste få del av den ekonomiska ersättningen.

Om vi nu skall tro Göran Johansson (fd S-ledare) utsaga , att Stefan Lövfén är lik Reindfeldt vet jag inte om det är på gott eller ont. I så fall blir V och Jonas Sjöstedt politikens velourparti som får slåss för de mjuka frågorna. Men skämt å sidor, sträck på er barnhems- och fosterbarn alla når inte månen, men vi når talltopparna och det har vi gjort genom att överleva. Förhoppningsvis kan ni också utan rädsla och skam säga ”VI ÄR BARN- OCH FOSTERBARN SOM HAFT DET LITE MINDRE BRA ÄN ANDRA BARN”  men vi finns och vi lever och vi kämpar för varandra och framtidens barn.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

About these ads

7 svar till “Fosterbarnet når toppen – men där nere finns vi andra eller..

  1. Så då har media fel när de rapporterat att han var de första nio månader på barnhem? Vad kommer en sådan uppgift ifrån undrar man. Var det snarast en öppen adoption? Frågorna till honom kommer det fler tillfällen att ställa Anne. Och bort med skammen från alla som inte blivit skådespelare, politiker eller vad man nu ska bli för att vara ”lyckad”. Det är aldrig barnens fel.

  2. Tack för länken jag följer din blogg med jämna mellanrum och gillar den. Finns en hel del erfarenhetskunskap här som jag gillar, till skillnad från mycket annat prat man tuggar sig igenom.

    • tack det värmer. det är min förhoppning att det skall ge just innehåll och substans. leda till tankar och reflektion.

  3. Kära Anne! Du är så härlig när du beskriver hur du känner. Förstår dig. Det finns många skalor att beskriva, vem har varit med om mest? Och hur?

    Mitt ömmaste råd vilar på din egen slutsats: Sträck på er barnhems- och fosterbarn!

    Löfven (utan accent) är en gåva till er och oss alla andra så vi bättre kan förstå vad som kan hända barn. Hans egen berättelse lär komma.

    Stor kram, Maria

  4. Kärstin Eliasson

    Du skriver bra och klokt som alltid. Nä, bara för att man har haft det fattigt och jäkligt som barn är det ju inte säkert att man står för sitt ursprung och solidariserar sig med dem som har det jobbigt idag. Även om det är svårt att förstå hur man kan glömma…Jag hade fattiga men snälla föräldrar och kommer givetvis ihåg att de inte alltid kunde dölja sin oro för hur pengarna skulle räcka. Min mamma kände sig alltid underlägsen ”fint folk” .Min pappa var en härlig kämpe som såg igenom allt bjäfs… O på äldre dar fick vi allt mamma att vara stolt över sig själv också.

  5. Tur att du lade till det sista, annars hade jag tolkat dina kveruleringar som just gnäll och centrering bara på de fosterbarn som hade en dålig uppväxt. Det har många andra också haft, utan att vara fosterbarn…

    • Det finns en skillnad Ander, barnen jag talar om togs från sina sk dåliga föräldrar eller av andra tvingande skäl av samhället för att få det bättre. Utifrån det perspektivet anser jag att barnhems- och fosterbarn har en viss skillnad jämfört med barn som bodde kvar hemma. Jag ifrågasätter inte att barn hemma haft det dåligt men jag kan bara säga att samhället kanske mer noga skulle utvärdera var man gör ingripanden idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s