Censurera inte det fria ordet….styvbarn är som andra ganska vanliga

I många år har jag arbetat inom föreningsliv och organisationer av olika slag. Det som slår igenom är en form av föreningscensur som jag har svårt att förstå mig på. Jag har alltid trott att föreningsliv är en demokratisk verksamhet där alla har ett inflytande och möjlighet att tycka utan att ställas i skamvrån. Det innebär också att ordförande och styrelse kan få sina fiskar varma, men det är saker som måste tålas i demokratiska sammanhang. Återigen handlar det om att om man är vald till en styrelse måste man tåla att också inte alla medlemmar är nöjda. Det handlar inte så mycket om person som om sak. I mångt och mycket är det svårt att skilja på detta.

Sociala medier är en relativt ny form av verksamhet, allt fler grupper kan via bloggar och inte minst Facebook göra sin röst hörd. Det är viktiga kanaler för att nå ut men också för att pejla stämningar och vad människor tycker och tänker. I en blogg på Samhällets Styvbarns sida läggs ut information om medlemmar som av olika skäl inte levt upp till kraven för förbundets verksamhet och det må vara, men saken är den att ingen kan bemöta eller försvara eller tycka kring det som skrivits. Jag har tidigare idag 8 mars tagit många smällar på Facebooksidan för Samhällets Styvbarns vänner, jag köper det fast jag inte längre är ordförande. Den ilska och sorg som medlemmar inom Samhällets Styvbarn eller drabbade känner måste få pysa någonstans. Man kan inte förvägra den debatten även om det kostar på och bitvis gör ont. I Styvbarnsbloggen skrivs att Samhällets Styvbarn är en förening som andra men ändå inte. ”Vi arbetar för ömsesidigt stöd mellan alla styvbarn. Därför bildar vi lokalföreningar och lokalgrupper där medlemmar kan träffas ansikte mot ansikte och vara ett stöd för varandra. Vi bygger en intresseorganisation som tidigare inte funnits, ett riksförbund för alla som varit samhällets styvbarn. Eftersom en sådan organisation inte funnits tidigare, så finns det inget färdigt schema för hur man bygger en sådan. Men vi kan hämta stöd i de erfarenheter som finns från andra intresseorganisationer.”

Jag har varit med och tagit fram såväl stadgar och program för Samhällets Styvbarn. Jag har överlevt åtta år, två styrelseordföranden, mängder av interna diskussioner. Kritik från medlemmar, icke medlemmar. I olika sammanhang har det försökts lösa dem, allt i akt och mening att Samhällets Styvbarn skulle vara intakt som organisation. Det innebär att ta stryk, kritik och ta emot medlemmars sorg och ilska. Ilska som man inte vet vart man skall rikta den, men som får bli en del av att vara i en styrelse för en organisation som Styvbarn.

Nej det är inte förening som andra, men det är en typisk klientorganisation i den bemärkelsen att det handlar om människor som samlas kring en gemensam erfarenhet, i det här fallet att ha varit omhändertagen. Från början var det bara gruppen ur vanvårdade som var med, sedan utsträcktes det till att täcka också icke vanvårdade, anhöriga, syskon och barn eller bara sympatisörer.

Samhällets Styvbarn har under åren haft det precis som alla andra organisationer, tvingats bygga ett skelett en struktur. Det har gjorts med framgång. Parallellt med detta har det varit en intensiv debatt internt, vilket har varit jobbigt men också lärorikt. Jag inbillar mig inte en dag att man skulle vara orörbar bara för att man är ordförande eller sekreterare i en organisation. Men det handlar om fingerkänslighet om hur man löser kommunikationsproblem. I bloggen står att medlemmar i Samhällets Styvbarn är sköra. Ja det är de precis som missbrukarna i Brukarföreningen är sköra, medlemmarna i KRIS och Xcon är det. Det är människor med oerhört negativ erfarenhet av hur de startat sina första år i livet. Ibland sammanstrålar medlemmar i Xcon, KRIS och Brukargrupperna med Samhällets Styvbarn därför att de har en likartad bakgrund. Det är den kraschade uppväxten sveket som gör att man också ifrågasätter dem som företräder en.

Företrädare är ofta starkare än de övriga medlemmarna. De har kommit längre och har en bättre social kontroll och kontakt med samhället. Därmed är det ofrånkomligt att ledare i den här formen av organisationer ifrågasätts. De får inte sticka ut för mycket, de får inte leva så mycket bättre än övriga. De får inte köra dyrare bilar, de får inte bo så mycket bättre. På något sätt är det som att ledare för grupper som våra måste vara på ungefär samma nivå som senast tillkomna medlem.

Inom Samhällets Styvbarn är det inte bilar eller bostad som väcker debatt utan rätten att få tycka, ställa frågor och få svar som diskuteras. Det fria ordet. Ofta är det de människor som mår sämst, de känsliga som är mest aktiva periodvis i att ifrågasätta sin organisations ledning. I varje organisation finn som jag skrev starka krafter, människor som anser sig mer kallade och utvalda att leda. Man ser till att bli vald. Skall jag vara ärlig, jag ville bli ordförande, inte för att jag är ett organisatoriskt geni utan för att jag kan ta till mig de känslor och den vanmakt som finns bland medlemmarna. Jag kan förstå den och acceptera den. Mitt jobb som ordförande är att hantera detta i högre grad än att vara medial. Besvärliga medlemmar måste få utrymme, egentligen kan man inte bara stänga dem ute för att andra sköra tycker att det är besvärande. Vart skall vi göra av de besvärliga som i lika hög grad är syster och bror som alla andra inom en förening, om inte ens deras egen intresseorganisation kan acceptera dem. Det kan aldrig vara en förenings sak att fostra medlemmar till att bli sådana att de passar in i föreningen och lägger sig platt med order från ovan. Lärare skulle med den pedagogiken stänga ute en stor del av sin klass. Ledarskap kräver pedagogisk diskussion och lyhördhet. Man kan inte smacka till medlemmar genom att lyfta sin egen status, hur bra man lyckats etc. Det finns människor som är så brutna att de inte ens går på ett möte, i en förening inom Styvbarn åker ordförande hem till dem som inte kommer till mötena. Det är den ultimata medlemsvården.

Facebooksidan för Samhällets Styvbarns vänner har nu stängts, kvar av 800 är 37 betalande som måste söka om medlemskap igen på Facebook. För att få tillträde till Facebook måste man betala in sig som medlem i Samhällets Styvbarn. Det var aldrig meningen med Facebooksidan när jag startade den. Däremot var tanken att kanske några blev medlemmar via Facebook och att vi kunde får ut information via sidan. Sociala medier skall aldrig underskattas och där har Styvbarn en stor brist i att inte förstå. Det finns tre bloggar på Styvbarns Hemsida. Men bloggarna är inte till för att skapa debatt eller opinion för vanvårdsfrågan, utan för att föra en form av intern debatt. En blogg skall väcka intresse, reta och skapa nyfikenhet. Men när man börjar censurera, fostra människor som skriver på Facebooksidan har det gått långt. Min uppfattning om debatt är att det inte skall skada person, men väl vara öppen för sakdiskussion. Detta är moderatorns arbete.

Jag tänker jobba vidare i organisationslivet, men en sak är säker att människors rätt att fritt få tänka och tycka kan jag aldrig ta bort. jag kan bemöta och ifrågasätta men vi har rätt till vår åsikt vare sig vi är sköra styvbarn, starka styvbarn eller fd kriminella etc. När det gäller grundlagen om och mänskliga rättigheter skiljer sig inte Styvbarn ett dugg från andra.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4 Nyheterna Alliansfritt Sverige, Newsmill kulturbloggen

About these ads

3 responses to “Censurera inte det fria ordet….styvbarn är som andra ganska vanliga

  1. marita lindblom

    Tänk så galet allt kan bli när man blir censurerad av samma grupp som hela tiden har starka men ändå trasiga på samma gång rör inte min kompis finns inte längre utan nu är det rör inte mitt inlägg.Tänk att av 702 kunde 28 st stänga en gruppchatt helt otroligt…MVH Marita Lindblom

  2. Tänk att för mig finns det nog ingen mer än du som kan sätta ord på tankar som säkert många av oss har!!
    Att på ett så starkt men så otroligt empatiskt sätt framföra åsikter så som jag själv önskar att jag hade förmågan att göra.
    Dina inlägg berör och får iaf mig att tänka ”att alla är vi lika mycket värda” oavsett vad vi har varit med om.
    Mvh Lill

  3. Jag får en känsla av att detta inte är förenligt med Facebooks intentioner att – för att få tillträde till en Facebookssida som visserligen är en sluten grupp så måste du vara en betalande medlem i en annan förening. Jag menar att det ju Facebook som upplåter sidan gratis för en förening som tar betalt för att medverka. I det fallet så skulle detta innebära att Facebook kan komma att se möjligheter att ”ta betalt själva” för vissa grupper. Nej jag är inte till hundra procent övertygad om att detta är rätt..men det är givetvis min uppfattning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s