Se till mig som liten är..Se till oss som små är fast vuxna

Läste om Emelie 16 år som bor på öppet behandlingshem i Skåne. Inte för att hon är stökig eller egentligen särskilt besvärlig. Emelie har fått stryk sedan hon var baby, hon har psykiskt och fysiskt misshandlats av sin mamma och blivit bestulen på inte bara en barndom utan också sina pengar. Emelie var inget fosterbarn men hennes mamma hade den bakgruden. Men Emelie fick betala priset för mammans  upplevelser som barn, utan att samhället griper in och hjälper till.

I det här finns två livsöden. En ung tjej på 16 år med hela livet framför sig som borde fundera över pojkvänner, fritidsintressen, skolan och utbildning. Men Emelie håller på att lära sig att leva ett liv där hon måste stå på egna ben. Emelie berättar inte mycket om pappan mer än att hon inte fick träffa honom, varför gick han inte in och skyddade Emelie. Anmälde mamman! Det förtäljer inte artikeln i UNT:s nätbilaga.

Det andra livsödet är Emelies mamma, vars uppväxt med föräldrar som missbrukade och tvångsomhändertagen. Var fanns myndigheterna när Emelies mamma växte upp och skyddade henne. Lyssnade mellan raderna. Ställde frågor.

Det handlar här om två personer som utsatts för vanvård, den ena i familjehem och under myndigheternas tillsyn, den andra som fick betala priset för att mamma inte blev som mammor skall vara. Samhällets Styvbarn – Vanvårdsgruppen är något betydligt djupare än bara en organisation. Det är livsöden som formar våra liv och tyvärr också andras liv. Inte i alla fall, blir det kanske så illa som i Emelies fall. Men jag är övertygad om att mörkertalet är större än vi vet. Socialtjänsten har en förmåga att ingripa mot kvinnor som varit omhändertagna för att de enligt myndigheterna inte klarar sin föräldraroll. Men det finns också underlåtenhet att ingripa i fall där det vore befogat. För barnens skull och för förälderns skull. Jag tror inte att kvinnor som varit omhändertagna som barn diskvalificerar sig som förälder, jag tror att merparten vill något mer med sitt föräldraskap.

Pratade men kvinna vars liv var ett helvete som barn, utan referensramar och ärvd kunskap fostrade hon sin dotter i den bästa av miljöer. Hon vågade söka hjälp genom att helt enkelt säga att jag har haft en dysfunktionell uppväxt, så jag behöver hjälp för att bli den mamma jag vill bli.

Vi skall alltid utgå från barnperspektivet, men också föräldrar har varit barn, dock inte under en tid då begreppet barnperspektiv var känt. Därför kan jag se också vuxna som varit utsatta som barn och som utsätter sina barn för övergrepp ur ett barnperspektiv. Det måste finnas stöd och hjälp, kunskap och fingertoppskänslighet i arbetet med den här gruppen. Det måste finnas de som lyssnar, finns till hands även om lyssnaren inte kan lösa alla problem. Det måste finnas myndighetspersoner inom den sociala sektorn som har så stor kunskap om vad som kan drabba vuxna/barn att de förmår ställa frågorna.

Det finns idag ingen bra organisation för den här typen av frågor. Samhällets Styvbarn engagerar sig inte i enskilda fall och saknar den empati och lyhördhet som är nödvändig. Att tro att en förändring av en lag är detsamma som att sakernas tillstånd ändras är befängt. En lag tolkas, men hur den sedan fungerar är en annan sak. I Samhällets Styvbarns program står att barn och ungdomar skall ges bästa möjliga vård o hjälp. Bästa möjliga vård är något som ger utrymme för tolkningar av inte minst myndigheter. För det kan innebära näst till ingen alls till relativt dålig eller i bästa fall bra sådan. Målet måste trots allt vara att barn om omhändertas och placeras skall ha vård och hjälp som bygger på FNs barnkonvention och De Mänskliga Rättigheterna. För bästa möjliga kan i en myndighets ögon vara att flytta barn mellan olika familjehem eller institutioner eller underlåta att bry sig. Garantin som jag ser är att placerade barn får det bättre än biologiska familjebarn. Därmed skulle man kanske nå jämvikten bra placering.

Placeringen måste också göras i samråd med barnen inte över deras huvuden.

Jag skulle önska att jag hade resurser att jobba med kvinnor i Emelies mammas situation, för jag tror inte Emelies mamma är född ond eller elak. Det är offer för omständligheter där den yttersta skulden ligger i Samhällssystemet.

Nystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressenSVDDN,SVT,TV4 Nyheterna Alliansfritt SverigeNewsmill kulturbloggen

About these ads

8 responses to “Se till mig som liten är..Se till oss som små är fast vuxna

  1. Magdalena Ekenkrantz

    Anne en viktig fråga detta tycker också jag. Men nästan alla i Samhället Styvbarn, av oss kvinnor, har haft ungefär samma elände som Emelis mamma. Det fanns ingenstans att gå, när man inte visste hur man skulle bli en bra mamma. Flera av oss hade ju inga föräldrar, inga vuxna som kunde lära oss. När vi sedan blev vuxna och fick barn fanns det ingen farmor o farfar eller mormor o morfar . Vi har fått göra så gott vi kunnat. En del av oss har lyckats andra inte. Vad det beror på är svårt och kanske omöjligt att veta. Detta Du nu skriver om Anne, finns ju på nära håll.

    • Magdalena jag nämner det men väldigt kort. Jag har en ide om hur man skulle kunna jobba, men problemet är att hitta en socialförvaltning etc som vill delta i ett sådant projekt.

      • Magdalena Ekenkrantz

        Tack för Ditt svar Anne. Då behöver Du kanske inga mer idéer. Lycka till med ditt projekt och hoppas att Du hittar rätt ställe/socialförv.
        M v h
        Magdalena

      • anne skaner

        Hej Magdalena ideer är aldrig bortkastade menade inte så…utan ideer kommer vi ingen vart, skriv om vad du tänker på

  2. Ett ämne som berör. På vissa utredningshem (och säkert HVB-hem också)finns det dessvärre inte personal med den kunskapen och den empati som behövs för att ungdomarna (som jag har erfarenhet av) ska få en bra relation med sina föräldrar, sin socilatjänst och sig själv. Pengar styr givetvis, hur får man professionen där den behövs om ingen vill betala för den.
    Jag har mött vuxna människor som ser ner på föräldrarna till dessa ungdomar och säger att de inte förstår hur de kan ”skita” i sina barn, så ungdomarna hör.
    Men är det vad föräldrarna gör? Skiter i sina barn, nej jag tror inte det. Jag lever i föreställningen att så gott som alla föräldrar älskar sina barn och vill dem det bästa av allt. Men ibland går det inte, av olika orsaker, som man vill. Det viktigaste arbete vi vuxna har i detta är att på sikt få dessa ungdomar (och barn) att älska sig själva, just så som de är. Att ha förståelse för sin uppväxt och sin bakgrund för att orka bära den. Att leva i föreställningen att inte vara älskad är nog svårt. Jag är lyckligtvis ovetandes om det. Det är ett viktigt arbete och det är bra att du lyfter ämnet.

    • jag tror inte Emelie kan få en god relation till en mamma som misshandlar o så gjort i alla år. Möjligen förståelse för mammans bakgrund. Det måste in mycket tidigare i de här kvinnornas,,,jag har en ide men jag är ju amatör och Klient/brukare så det är svårt att få gehör för de ideerna.

  3. Kärstin Eliasson

    Hej Anne,
    Så kloka och bra tankar du har. Jag kom precis hem från en utbildningsdag om anknytning och det handlar så mycket om barn som har föräldrar som aldrig själva fått möjlighet att knyta an till en trygg vuxen. De vill men vet inte hur man gör. Många som arbetar inom socialtjänsten vet för lite så är det nog säkert. En del orkar inte lära sig men det jag sett mest av är arbetsgivare (kommuner) som förvägrar sina anställda adekvat utbildning. För det har man inte tillräckligt när man går ut socionomprogrammet. Att mina kunskaper som jag tillägnade mig 1976-79 skulle räcka är ju befängt. Sen har man fått lite föreläsningar här och lite föreläsningar där. O förstås lärt sig av livet, men… MEN det stora hindret är att regering och kommunpolitiker inte är beredda att ge barn och föräldrar som behöver hjälp det de behöver. I min kommun ska socialtjänsten spara 16 miljoner samtidigt som politikerna talar om att bygga ett nytt idrottshus. O hur många rondeller och gatstenar som är nya på den fina paradgatan kan jag inte tänka på utan att få blodstörtning. Ett sparförslag är att dra ner eller slakta hela öppenvården för barn och familjer. Det är som att gå till doktorn och få reda på att du har cancer men nån hjälp kan du inte få för vi har lagt ner all behandling! Det är så cyniskt! Vi socialarbetare måste bli mycket bättre på att berätta om vilka behov vi ser och sen måste allmänheten rösta på partier som vill ha en välfärd värt namnet.
    Kram.

    • jag skulle vilja delta i sådant arbete eller utbildning faktiskt för det ligger mig varmt om hjärtat i målet att förhindra ny vanvård och utsatthet. kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s