Monthly Archives: mars 2012

Hallå Nya Sköna Värld – dags att provocera – säg nej till datalagringslagen

Mina mail är väl inte så farliga eller SMS heller för den delen. Mina mail är inte farliga, lite skitsnack vänner emellan. Lite ilskna tankar om än det ena än det andra. Men vill jag att någon tredje-fjärde person jag inte känner skall kunna spara det jag skickar via datorn eller telefonen! Skulle det inte kännas lite pinsamt att veta att jag skriver att ”någon djävla säposkalle” är en terrorist som lider av förföljelsemani och egentligen borde de förpassas dit pepparn växer. Eller mina små ilska sms när min snubbe o jag är osams, lagras in databank någonstans för att ev analyseras om de innehåller farligt skrivet material. Läs mer

Sista vårvisningen i Hagaparken

Nu ger jag mig ut på hal is genom att skriva om en konstvernissage i Hagaparken, men ibland skall man gå emot sig själv och sitt förnuft. Ett litet citat innan: Det behövs en rejäl grund att bygga ett hus på i annat fall ramlar allt ihop även om överbyggnaden verkar perfekt.

I lördags var det sista gången som konstälskare kunde gå på konstutställning bredvid Fjärilshuset i Hagaparken. Efter 12 år måste nu Stockholmskonstsalong hitta en ny plats för sin verksamhet. Läs mer

Tillit och att vara trovärdig

Jag har fått många reaktioner från Benny Jacobssons blogg på Samhällets Styvbarns sida. En blogg skriven av den nyvalde ordföranden för Riksförbundet Samhällets Styvbarn, men undertecknad med den gamla styrelsen, den 8 mars två dagar innan han blev ordförande. Inte för att de håller med Benny J,  utan för hur en ordförande i förening med 1 300 medlemmar kan hänga ut och sänka en fd förbundsordförande på det sättet. Läs mer

Se till mig som liten är..Se till oss som små är fast vuxna

Läste om Emelie 16 år som bor på öppet behandlingshem i Skåne. Inte för att hon är stökig eller egentligen särskilt besvärlig. Emelie har fått stryk sedan hon var baby, hon har psykiskt och fysiskt misshandlats av sin mamma och blivit bestulen på inte bara en barndom utan också sina pengar. Emelie var inget fosterbarn men hennes mamma hade den bakgruden. Men Emelie fick betala priset för mammans  upplevelser som barn, utan att samhället griper in och hjälper till. Läs mer

Mitt liv som Rebell till toner av musik och sång-Rebellrobban o Sanna

RebellRobban har jag känt ett antal år. Jag har följt honom mest i kampen för sin son, som jag skrivit om i flera omgångar. Det är en historia i sig, men RebellRobban har också en story, något som vi sällan har tänkt på. Nu ges möjlighet att höra RebellRobbans liv. Ett liv som uteliggare, inspärrad på Barn- och ungdomspsyk för att föräldrarna inte tyckte det var normalt att Robert gillade punk och ville se ut som en punkare. Och därtill även spela.

RebellRobban o Sanna Carlstedt

BUP fann inga större fel på Robban och efter vistelsen på BUP flyttade han för gott från familjen. För många är RebellRobban den skäggige figuren som sjunger vid Slussens Tunnelbana.  Inte för inte skrev han låten Tunnelbanepsykologen, som är en berättelse om de människor han möter och har mött under dygnets alla timmar.

I en familj där allt måste vara vanligt och traditionellt var det svårt för Robban att anpassa sig. Ju mer stryk jag fick, ju mer rebellisk blev jag, berättar han i showen ”Mitt Liv som Rebell”. Nu är hans uppväxt en show av faktiskt bra kvalitet och med ett otroligt samspel med Sanna Carlstedt, som blivit något av en mentor för RebellRobban. RebellRobbans lite skrovliga röst och Sannas starka andrastämma gör de musikaliska inslagen både spännande och musikaliskt intressanta.

Sagan om Sanna och RebellRobban får vi höra om i showen, men det var Sanna Carlstedts förtjänst att Robban sökte Västerviks VisFolkhögskola. Där blev han bland de bästa i sin årskurs. Sanna har ett ömsint sätt att styra RebellRobban, hon har tonat ner den skräniga rock/punkstilen som var inledningen på hans musikkarriär till en otroligt duktig vis och balladsångare. Många av de gamla låtarna Robban har skrivit har arrats om till ett betydligt lugnare och mer harmoniskt tempo.

Att Robban sedan valde Birger Sjöbergs visor på Folkhögskolan har förvånat honom själv. Det var inte så många som sjöng hans visor, säger Robban men jag tycker de har ett oerhört värde. Lite kuriost är att under utbildningen ingick att också bekanta sig med opera. Robban berättade för mig en gång att det var ju något han knappt visste fanns än mindre sjunga. Men han gjorde det och enligt andras utsago blev resultatet bra.

Det är lite den RebellRobban vi skall se. Killen med minimum självkänsla som tonåring, aldrig själv förstått att han har förutsättningar. Där varje liten uppmärksamhet, som t.ex Talang fick honom att utbrista – varför just jag. Och sedan: Bert Karlsson tyckte jag var bra, han av alla.

Musiken som bjuds under den lite drygt timmes långa showen är allt från det första som han skrev till kärleksförklaringen till son, låten Bamse. Sannas inledning om det vackra folket som inte finns på Stureplan är perfekt som startlåt.

Robbans dröm är att få hem sin son. Få bli pappa till sonen med samma namn. Men det är också rätten att få vara sig själv:  ”Jag blev ingenting, bara mig själv…” är en av stroferna ur en av hans låtar. Ja Robban men det är inte så illa pinkat att bli RebellRobban med svenska folket och om än inte landets bästa vissångare såväl en av de mest originella och ödmjukaste jag träffat.

Sanna Carlstedt är inte ett namn på var mans/kvinnas läppar, men hon har en grupp av fans och vänner som aldrig missar en konsert när Sanna spelar. Hon har också enligt mig en av de bästa rösterna i landet inom sitt område.

Jag hoppas ”Mitt liv som Rebell”  ges möjlighet att spelas på fler ställen och att flera tar chansen att se den. Det är roligt, lättsamt och underhållande och en spännande uppväxthistoria. Vad mer kan vi begära.

Nystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressenSVDDN,SVT,TV4 Nyheterna Alliansfritt SverigeNewsmill kulturbloggen

Låg lön för ungdomar är en klassfråga

Folkpartiet har väckt förslag om att ungdomar skall ha lägre ingångslön än avtalets lägsta lön. Detta för att få tillträde till arbetsmarknaden och locka arbetsgivare. Centern förde fram samma ide för några år sedan. Nu testas sk lärlingslöner i några kommuner där de unga sedan erbjuds fast jobb och normal lön.

Rent generellt kan jag se det oroväckande i att ungdomar skall jobba för lägre lön än andra eftersom det blir en klass/utbildningsfråga i slutänden. Dessutom kan det bli en kvinnofälla. Den ungdom som satsat några år på universitet och en attraktiv utbildning kommer knappast att behöva anta lägre lön för att få jobb. Tvärtom välutbildade akademiker får faktiskt jobb om de valt utbildning inom områden som är efterfrågade. De skulle heller aldrig acceptera att jobba för kaffepengar. En hel del av dem väljer att jobba utomlands istället där lönerna ofta är bättre än i Sverige.

Nyutexaminerade sjuksköterskor vägrar nu jobba för en lön under 24 000 kr i månaden när de anställs som vikarier. Sjuksköterskor behöver inte lönedumpa för att få jobb, de är väl mottagna och väl betalda i Norge och väljer man lite okonventionellt som jobb inom Emiraten/Saudi kan en sjuksköterska få en lön som motsvara en vdmåndaslön i Sverige.

Duktiga hantverkare saknar inte möjlighet att få jobb, det finns brist på hantverkare, elektriker, rörmokare etc. De kommer knappast att tillåta sig jobba för 75 % av ingångslönen.

Vilka är det då som återstår: Först och främst flickor som inte gått klart skolan, som inte har betyg eller utbildning som håller. De kan alltså erbjudas ett jobb som ger låt säga 17 000 kr/m enligt avtal men deras lön innan skatt blir ca 10 – 11 000. Bor de inte kvar hemma skall de på den inkomsten också betala ett boende, vilket tar från 35-50 % av inkomsten. Om samma flicka väljer att skaffa barn blir hennes föräldraersättning den samma som sk ungdomslönen vilket gör det svårt att försörja både sig och barnet. Bostadsbidrag ges bara för bostäder med en maxhyra på 6 000 kr.

Den andra gruppen som tvingas till låglönearbete är pojkar som misslyckats i skolan, saknar betyg eller utbildning.

Förslaget om lägre lön för ungdomar är djupt orättvist och cementerande av klassgränser. Det blir självklart de ungdomar som har det svårast som blir tvingade till underkastelse medan den andra gruppen ordnar sina jobb utan problem.

Det slår mig att detta också kan bli en lösning för att ge äldre människor jobb, arbetsgivarna behöver bara betala 75% procent av lägsta lönen, till en äldre arbetskraft. På sikt innebär det också att arbetsgivare hellre tar en ung billig arbetskraft istället för än äldre med lång erfarenhet och kunskap och därmed krav på högre lön.

Ungdomsarbetslösheten kommer inta att lösas genom lönedumpningar, den måste lösas genom att pensionsavgångarna ersätts med yngre kraft. I det läge vi befinner oss verkar det befängt att tala om att jobba till 75 år. Att få flera ungdomar i arbete innebär att vi också kan bära pensionärsgrupperna bättre. Enda skälet till att utöka antalet arbetande år är att man slipper betala ut pensioner eller bara betala ut under några år. Detta då chansen är stor att den äldre arbetskraften helt enkelt dör i rätt tid.

För att överbrygga mellan ung och gammal arbetskraft, kan jag tänka mig en tillfällig övergång där man går parallellt för att få del av kunskap som finns hos äldre anställda. Under den tiden skulle det kanske vara okej med en lägsta lön. Men den lönen skall höjas omedelbart den dagen den unga nytillträdda börjar jobba självständigt. Det skall också klart och tydligt framgå att arbetsgivaren förbundit sig till anställning.

Slutligen måste vi få en skola värd namnet. Alla ungdomar måste ges möjlighet till likvärdig baskompetens för att själva kunna välja vilken väg de vill gå.

När man i undersökningar frågar ungdomar om vad de tycker accepterar förvånansvärt många förslaget med låg lön, det tror jag inte bara beror på att de vill ha jobb utan för att de är sorgligt omedvetna om konsekvenserna. Svensk Fackföreningsrörelse borde arbeta för att förklara så väl nackdelar som fördelar med lönedumpningssystemet.

Nystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressenSVDDN,SVT,TV4 Nyheterna Alliansfritt SverigeNewsmill kulturbloggen

Mesallianser och fraktioner hör inte hemma i demokratin

Demokrati är en röst per människa. Att fritt utan påtryckning få välja det man själv finner rätt. Ingår man i en förening, politiskt parti kan det också vara på sin plats att ha med sig i backfickan vad medlemmarna tycker som inte deltar i en kongress eller på ett årsmöte. Inför Samhällets Styvbarns årsmöte gjorde jag några förslag till motioner och förändringar, som jag tyckte borde kunna diskuteras i min lokalförening. Skickade ut det och tog även upp det på styrelsemötet med Styvbarn. Vår dåvarande organisationssekreterare tyckte dock inte att några frågor skall diskuteras i lokalföreningarna och att de valda ombuden skall vara fria att rösta som de vill.

Det innebär att man kan åka på ett årsmöte, stämma eller kongress och rösta tvärtemot vad eventuellt hemmavarande medlemmar tycker eller önskar.  För mig har politik en gång i världen varit roligt. Det var kul med debatter och evigt bollande av tankar och ideer. Däremot har politiken den motbjudande baksidan att den bygger på mygel och kamratföräderi. Man säljer sig till den grupp som ger mest i utbyte och förmåner. Vänskap förstörs, rykten sätts igång för att bredda vägen. Det är inte det bästa som vinner utan det som samlar flest deltagare, det är inte alltid de bästa personerna som vinner taburetterna utan de som kan samla mest stöd för sin sak.

Det hör politiken till men borde inte finnas i föreningar och organisationer utanför politiken. Men det borde även vara ledord i politiken. Inte ens i riksdagen bland de förtroendevalda existerar friheten att rösta eller agera som känns rätt. För lite sedan kunde vi läsa att inom Moderaterna kvittar man ut folk som inte vill rösta som partiledningen anser är rätt. Det sker inom flera partier. Ett bekvämt sätt att göra sig av med oliktänkande.

Inom  den organisation som borde vara oerhört varsam mot sina medlemmar finns tendenser att rensa bort det som inte passar. På Facebooksidan för Samhällets Styvbarn tillåts numer bara de som tänker enligt styrelsens riktlinjer och därtill har betalat medlemsavgiften. Så att vara betalande medlem räcker inte man måste tycka och tänka som ledningen också. Nu har Facebooksidan blivit ett instrument för att hålla ordning i leden. Man får gärna slänga glåpord och kasta skit varandra som vanliga medlemmar, men inte säga något som kan störa den högre ordningen. Lekstugan vaktas av en styrelseledamot som godtyckligt efter samråd med ordförande avgör vem eller vilka som får vara med i pajkastningen.

Det är värre än den traditionella politikens rävspel för där är det en del av spelet. Kraftmätningar för att få gehör och genomslagskraft för sina ideer. Men i en organisation som säger sig arbeta för de utsatta och av samhället skadade hör inte rävspelet hemma. Där om borde man istället visa att det går att driva verksamhet utifrån rent spel, utan mesallianser, fraktioner och skvaller. Vidare borde man i högre grad kunna acceptera olikheterna mellan de olika medlemmarna i stället för att uppfostra dem för att plassa in i verksamheten.

Men tyvärr är denna sjukdom utbredd inom många klientorganisationer och jag gillar ledorden inom Xcons: Kärlek, respekt, ärlighet. Det är tre ledord som borde finnas i alla sk klientorganisationer.

andra om Samhällets Styvbarn: K Fontaine

Nystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressenSVDDN,SVT,TV4 Nyheterna Alliansfritt SverigeNewsmill kulturbloggen

Myten, lögnen och sanningen.

Vänskap är ett märkligt ord. Jag hade några få som jag trodde, vänner, men de har hastigt desarmerats under senare tid. Tiden som ordförande i Samhällets Styvbarn har varit rolig, omväxlande och lärorik. Det är ofrånkomligt att vara något av en exhibitionist, trivas i rampljuset. Offentlighet ger bekräftelse, Styvbarn är som många andra som växt upp under dysfunktionella förhållanden i behov av bekräftelse. Det är inte fel att trivas i ljuset och offentligheten, men det är lätt att tappa kontakten med den bas som är grunden till det och jag har haft en strävan att aldrig glömma den enskilda medlemmen. Vi är lite eljest många av oss i Styvbarnsgruppen, en del är trasiga, brister totalt i tillit, avsaknad av självkänsla. Andra är starka och framgångsrika. Det innebär att de starka och framgångsrika också blir ledstjärnor för den svagare grupperna, jag brukar kalla det självhävdelse.

Som ordförande tar man en hel del informella kontakter, skapar nätverk och kanaler. Detta är en del i att bygga broar mellan förening och intressenter. Inom den närmaste kretsen inom Samhällets Styvbarn ansågs detta vara regelvidrigt och ifrågasattes av vissa. Men vad det egentligen handlade om, var inte det som är naturligt i ett ordförandeskap, utan om kontroll och maktbehov och framför allt oförmåga att samarbeta med en kvinna. Min företrädare på ordförandeposten också en kvinna hoppade av innan mandatperioden gick ut.

I min mailbox ligger gamla mail från medlemmar i Samhällets Styvbarn, det är väldigt mycket tack och uppmuntran. Det är medlemmar jag stöttat och backat upp, som kalla mig för sin mentor. Varit glada för att jag alltid haft tid för dem i telefonen, gett tips och råd när det efterfrågats. En dag skall jag publicera delar av det men inte på bloggen. Det är samma medlemmar som nu sprider rykten om att jag är alkoholist, dricker sprit, inte klarar mitt sociala liv, berättar vitt och brett om mitt privatliv vilket de inte vet något om. Möjligen att jag är arbetslös, arbetssökande och lever på begränsad inkomst vilket vi är några hundratusen som gör i det här landet. Skall väl sägas att Förbundet aldrig betalat en krona i telefonersättning och det sista beslutet som togs var att alla resor måste betalas i förskott av ledamöterna i Styrelsen. Det drabbade mig och ytterligare en i styrelsen.

När avslaget om ersättningen kom i sept, visste jag det ett dygn innan. Men jag var bunden och kunde inte berätta om det innan det blev officiellt. De närmaste dagarna efteråt talade jag med åtskilliga medier, deltog i TV och talade väldigt noga om att kampen för vår ersättning handlade om kollektivet och att vi skulle kämpa tillsammans. Jag minns inte hur många samtal som kom från medlemmar efter den perioden men de var åtskilliga.

Jag hade en vana att bolla ideer och tankar med några som jag trodde stod väldigt nära, det var väl vad som skulle sägas vara vänner i det sammanhang vi jobbade. Men det var också där som Judaskyssen utdelades. Det är ofrånkomligt att människor som sticker ut hakan, tar plats och syns blir offer för någon form av myt. Det hette ofta att det var jag som räddade ersättningsfrågan, vilket jag aldrig sagt. Det var vi tillsammans som vann den kampen. Lögen om mitt privatliv, spridande av bisarra rykten irriterar mig. Inte minst då jag tillhör lågkonsumenterna av alkohol. Jag tror också att jag med den erfarenhet och kunskap jag har om droger vet mer om hur jag lever än dem som sprider lögner.

Sanningen är den att ingen vågar stå upp för vad de tycker och tänker. Det gör mig riktigt arg. Människor som inte vågar se mig i ögonen och säga till mig vad de anser utan måste gå till tredje person, skapa rykten och låta sig korrumperas är bara att betrakta som förlorare. Skapar allianser och mygel som inte ligger de politiska partiernas sätt att jobba efter. Att jag skriver om det på min blogg gör jag i den förvissningen att jag nu är fri att skriva vad jag vill och om vad jag vill. Det är ofrånkomligt att det blir konflikter i en klientorganisation. Samhällets Styvbarn har klarat sig länge. Men att hänga ut medlemmarna i offentlig beskådan på förbundets hemsida är väl magstarkt. Det har skett en gång tidigare i ett nyhetsbrev, med namnet fullt utsatt, författat av en ur styrelsen. Nyhetsbrevet delades ut vid en tillställning i Kungsträdgården. Jag har kvar det nyhetsbrevet.

En av de första blogarna jag skrev på Förbundets Hemsida handlade om kritik mot hanteringen av ersättningsfrågan till vanvårdsgruppen. Detta var saker jag inte fick skriva om. Det var heller inte tillåtet att kritisera sociala samhällerliga problem som arbetslösheten, social nedrustning eftersom detta skulle förknippas med mig som ordförande för Samhällets Styvbarns organisation. Vi skall vara snälla mot politikerna och inte göra dem till våra ovänner. Eftersom jag har allt material kvar som skrivits vågar jag nog påstå att det mesta ligger inom ramen för normal yttrandefrihet. Styvbarn skall inte stå med mössan i handen och tacka och buga, det har man gjort tillräckligt.

Men det är fullt tillåtet att hänga ut medlemmarna på hemsidans blogg, visserligen finns inga namn, men tillräckligt många känner igen händelserna och de personer det berör ändå. Och när det gäller beskrivningen av vad som hänt enligt ”styrelsen” är det en förskönad och tillrättalagd version av händelsen.

Jag älskar Samhällets Styvbarn, det är den enda kvarvarande föreningen idag för våra frågor. Men Samhällets Styvbarn förtjänar bättre än så här. Det handlar inte om mig som ordförande, det handlar om ärlighet och att vara sann mot sig själv och andra. Det finns tendenser till blockpolitik inom förbundet och det är illavarslande. Jag fick lära mig som barn ”som man själv vill bli behandlad, skall man behandla andra”. Det är en bra ledstjärna och jag använde den bl.a när jag jobbade inom hemtjänsten. Varför skriver jag om detta öppet? Jo för att det varit så många slutna rum och låsta dörrar den sista tiden att det är dags att öppna dem och vädra ut.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT,TV4 Nyheterna Alliansfritt Sverige, Newsmill kulturbloggen

Censurera inte det fria ordet….styvbarn är som andra ganska vanliga

I många år har jag arbetat inom föreningsliv och organisationer av olika slag. Det som slår igenom är en form av föreningscensur som jag har svårt att förstå mig på. Jag har alltid trott att föreningsliv är en demokratisk verksamhet där alla har ett inflytande och möjlighet att tycka utan att ställas i skamvrån. Det innebär också att ordförande och styrelse kan få sina fiskar varma, men det är saker som måste tålas i demokratiska sammanhang. Återigen handlar det om att om man är vald till en styrelse måste man tåla att också inte alla medlemmar är nöjda. Det handlar inte så mycket om person som om sak. I mångt och mycket är det svårt att skilja på detta.

Sociala medier är en relativt ny form av verksamhet, allt fler grupper kan via bloggar och inte minst Facebook göra sin röst hörd. Det är viktiga kanaler för att nå ut men också för att pejla stämningar och vad människor tycker och tänker. I en blogg på Samhällets Styvbarns sida läggs ut information om medlemmar som av olika skäl inte levt upp till kraven för förbundets verksamhet och det må vara, men saken är den att ingen kan bemöta eller försvara eller tycka kring det som skrivits. Jag har tidigare idag 8 mars tagit många smällar på Facebooksidan för Samhällets Styvbarns vänner, jag köper det fast jag inte längre är ordförande. Den ilska och sorg som medlemmar inom Samhällets Styvbarn eller drabbade känner måste få pysa någonstans. Man kan inte förvägra den debatten även om det kostar på och bitvis gör ont. I Styvbarnsbloggen skrivs att Samhällets Styvbarn är en förening som andra men ändå inte. ”Vi arbetar för ömsesidigt stöd mellan alla styvbarn. Därför bildar vi lokalföreningar och lokalgrupper där medlemmar kan träffas ansikte mot ansikte och vara ett stöd för varandra. Vi bygger en intresseorganisation som tidigare inte funnits, ett riksförbund för alla som varit samhällets styvbarn. Eftersom en sådan organisation inte funnits tidigare, så finns det inget färdigt schema för hur man bygger en sådan. Men vi kan hämta stöd i de erfarenheter som finns från andra intresseorganisationer.”

Jag har varit med och tagit fram såväl stadgar och program för Samhällets Styvbarn. Jag har överlevt åtta år, två styrelseordföranden, mängder av interna diskussioner. Kritik från medlemmar, icke medlemmar. I olika sammanhang har det försökts lösa dem, allt i akt och mening att Samhällets Styvbarn skulle vara intakt som organisation. Det innebär att ta stryk, kritik och ta emot medlemmars sorg och ilska. Ilska som man inte vet vart man skall rikta den, men som får bli en del av att vara i en styrelse för en organisation som Styvbarn.

Nej det är inte förening som andra, men det är en typisk klientorganisation i den bemärkelsen att det handlar om människor som samlas kring en gemensam erfarenhet, i det här fallet att ha varit omhändertagen. Från början var det bara gruppen ur vanvårdade som var med, sedan utsträcktes det till att täcka också icke vanvårdade, anhöriga, syskon och barn eller bara sympatisörer.

Samhällets Styvbarn har under åren haft det precis som alla andra organisationer, tvingats bygga ett skelett en struktur. Det har gjorts med framgång. Parallellt med detta har det varit en intensiv debatt internt, vilket har varit jobbigt men också lärorikt. Jag inbillar mig inte en dag att man skulle vara orörbar bara för att man är ordförande eller sekreterare i en organisation. Men det handlar om fingerkänslighet om hur man löser kommunikationsproblem. I bloggen står att medlemmar i Samhällets Styvbarn är sköra. Ja det är de precis som missbrukarna i Brukarföreningen är sköra, medlemmarna i KRIS och Xcon är det. Det är människor med oerhört negativ erfarenhet av hur de startat sina första år i livet. Ibland sammanstrålar medlemmar i Xcon, KRIS och Brukargrupperna med Samhällets Styvbarn därför att de har en likartad bakgrund. Det är den kraschade uppväxten sveket som gör att man också ifrågasätter dem som företräder en.

Företrädare är ofta starkare än de övriga medlemmarna. De har kommit längre och har en bättre social kontroll och kontakt med samhället. Därmed är det ofrånkomligt att ledare i den här formen av organisationer ifrågasätts. De får inte sticka ut för mycket, de får inte leva så mycket bättre än övriga. De får inte köra dyrare bilar, de får inte bo så mycket bättre. På något sätt är det som att ledare för grupper som våra måste vara på ungefär samma nivå som senast tillkomna medlem.

Inom Samhällets Styvbarn är det inte bilar eller bostad som väcker debatt utan rätten att få tycka, ställa frågor och få svar som diskuteras. Det fria ordet. Ofta är det de människor som mår sämst, de känsliga som är mest aktiva periodvis i att ifrågasätta sin organisations ledning. I varje organisation finn som jag skrev starka krafter, människor som anser sig mer kallade och utvalda att leda. Man ser till att bli vald. Skall jag vara ärlig, jag ville bli ordförande, inte för att jag är ett organisatoriskt geni utan för att jag kan ta till mig de känslor och den vanmakt som finns bland medlemmarna. Jag kan förstå den och acceptera den. Mitt jobb som ordförande är att hantera detta i högre grad än att vara medial. Besvärliga medlemmar måste få utrymme, egentligen kan man inte bara stänga dem ute för att andra sköra tycker att det är besvärande. Vart skall vi göra av de besvärliga som i lika hög grad är syster och bror som alla andra inom en förening, om inte ens deras egen intresseorganisation kan acceptera dem. Det kan aldrig vara en förenings sak att fostra medlemmar till att bli sådana att de passar in i föreningen och lägger sig platt med order från ovan. Lärare skulle med den pedagogiken stänga ute en stor del av sin klass. Ledarskap kräver pedagogisk diskussion och lyhördhet. Man kan inte smacka till medlemmar genom att lyfta sin egen status, hur bra man lyckats etc. Det finns människor som är så brutna att de inte ens går på ett möte, i en förening inom Styvbarn åker ordförande hem till dem som inte kommer till mötena. Det är den ultimata medlemsvården.

Facebooksidan för Samhällets Styvbarns vänner har nu stängts, kvar av 800 är 37 betalande som måste söka om medlemskap igen på Facebook. För att få tillträde till Facebook måste man betala in sig som medlem i Samhällets Styvbarn. Det var aldrig meningen med Facebooksidan när jag startade den. Däremot var tanken att kanske några blev medlemmar via Facebook och att vi kunde får ut information via sidan. Sociala medier skall aldrig underskattas och där har Styvbarn en stor brist i att inte förstå. Det finns tre bloggar på Styvbarns Hemsida. Men bloggarna är inte till för att skapa debatt eller opinion för vanvårdsfrågan, utan för att föra en form av intern debatt. En blogg skall väcka intresse, reta och skapa nyfikenhet. Men när man börjar censurera, fostra människor som skriver på Facebooksidan har det gått långt. Min uppfattning om debatt är att det inte skall skada person, men väl vara öppen för sakdiskussion. Detta är moderatorns arbete.

Jag tänker jobba vidare i organisationslivet, men en sak är säker att människors rätt att fritt få tänka och tycka kan jag aldrig ta bort. jag kan bemöta och ifrågasätta men vi har rätt till vår åsikt vare sig vi är sköra styvbarn, starka styvbarn eller fd kriminella etc. När det gäller grundlagen om och mänskliga rättigheter skiljer sig inte Styvbarn ett dugg från andra.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4 Nyheterna Alliansfritt Sverige, Newsmill kulturbloggen

Ljusdal(s) Kommun ställer er i skamvrån ….

En offentlig syn är att alla kommuner värnar om de sk vanvårdades situation. Tror inte jag läst ett inlägg där någon kommun säger sig inte bry sig. Alla kommuner har i en enkät till Samhällets Styvbarn uppgett att de bidrar till att hjälpa till arkivhandlingar etc. Det låter fint, men sedan finns verkligheten. Den officiella synen är inte detsamma som hur det fungerar. SKL har för lite sedan skickat ut en skrivelse till sina medlemskommuner om att kommunerna måste bli bättre på att hjälpa människor som söker sina barnavårdsakter. Det visar att Sveriges Kommuner och Landstings egen förening har en större förståelse för problemet än enskilda kommuner. Och att det behövs en rundskrivelse för det mest självklara är märkligt. Kommunerna är medborgarens serviceorganisation, som sådan skall de stå till tjänst.

Men det är inte bara uteblivet stöd till sökande av barnavårdsakter som brister, fick höra att Ljusdals Kommun medverkat till att en av Samhällets Styvbarns medlemmar blir av med sin lägenhet, trots att hon har minderårigt barn som bor hemma. Anledningen var att personen i fråga köpt en begagnad billig bil för att kunna skjutsa och hämta barnet från olika aktiviteter, men också för att kunna ta sig till sin utbildning som ligger i en annan kommun.

Detta anser Ljusdals Kommun vara överdriven lyx och följdaktligen har man nekat bostadshjälp i tre månader. Ljusdals Kommun bryter mot flera av Kommunallagens paragrafer, en av dem är att man inte lämnar skriftliga besked i de beslut som fattas. I det här fallet har Socialchefen i kommunen dock gett ett muntligt bifall till hjälp med hyran, men skickar samma dag ut ett avslag. Man underlåter att svara på skrivelser, advokatbrev. I Ljusdal frodas korruptionen säger personen som drabbats.

Fick sedan en liten hint om att Hudiksvalls Kommun inte är särskilt mycket bättre och kanske är det så att även om det är S-märkning i en kommun är det ingen garanti för Kvalité eller bättre bemötande än i en borgerlig. Kanske är det så att borgerliga kommuner kanske har en större förståelse för både vanvårdsgruppen, foster- och familjehemsfrågor än S-märkta.

Det verkar vara lite av att man inom Socialdemokratin inte har behov av att lära av historien eller anser sig vara berörd av den debatt kring sociala frågor som pågår. Det är ungefär som två olika skolformer. Centralt inom S-partiet uttalar man sig högtidligt om upprättelse, sociala orättvisor medan det ute i kommunerna verkar som den debatten aldrig funnits. Skärpning krävs verkligen.

När det gäller socialbidrag och vad man får äga är det så kränkande regler att de faktiskt sänker istället för hjälper. Expressens ledare 27 februari skriver ”I år höjs socialbidragen. Men de pengar som ska gå till mat, bland annat, ligger fortfarande under den nivå som Konsumentverket betraktar som rimlig. ”För en vuxen handlar det om flera hundra kronor (för lite) varje månad”, säger Socialstyrelsens utredare, Elis Envall, till Dagens Nyheter.”

Bidragstagarna måste göra sig av med alla tillgångar, innan socialbidrag kan komma på tal. De måste fläka ut sina liv för tjänstemän som ska bedöma deras behov. Eftersom socialtjänsten ska göra individuella bedömningar uppstår naturligtvis godtycke. Det gäller att träffa rätt person – och bo i rätt kommun.”

”En kommun ger till exempel bidrag till läsglasögon för medelålders som börjar se sämre. Det gör inte alla, enligt DN:s genomgång. Det finns förvisso billiga receptfria glasögon, men de hjälper inte alla. Hur ökar chanserna för en människa, som får ont i huvudet när hon sitter och kisar över anställningsannonserna, att hitta ett jobb?”

I Ljusdalsfallet handlar det om att avstånden mellan tätorter och landsbygd är stora. Allmänna kommunikationer är inte som i Stockholm eller andra stora städer, något som är anpassat till när man vill resa utan när man måste resa för att kunna använda offentliga färdmedel. I landsbygdskommunerna är självklart behovet av bil stort och det borde inte betraktas som en lyx att man vill kunna skjutsa sina barn. Dessutom handlar det här om en person som är aktiv genom utbildning och satsning  på att på sikt bli kvitt beroendet av socialtjänstens sk hjälp.

Socialbidraget måste vara en studsmatta som ger mottagarna kraft att ta sig upp igen, inte ett sugande träsk där människor går ner sig i förödmjukelse och psykisk utmattning.”

Nystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressenSVDDNSVTTV4  Nyheterna Alliansfritt SverigeNewsmill kulturbloggen