Tack Gode Gud för att alla män inte är som Virtanen!

”Anne Lundberg har ingen speciell personlighet, hon ser ut som snygga kvinnor gör mest, hon saknar klädstil och pratar rikssvenska med obestämbar dialekt i botten.”
Det är inledningen på Fredrik Virtanens tv-recension i Aftonbladet 25 juli.
Om jag hade pratat med Virtanen hade jag bett honom fara åt helvete, för något så grundligt förakt för kvinnor var det länge sedan jag läste, nu kan jag skriva det istället.
Nästa slag är Virtanens kommentar om pensionärs-tv, som givetvis Anne Lundberg står för, samt att Björn Ranelid får sig en känga för det språk han använde i beskrivningen av kusten utanför Ystad. Virtanens litterära förståelse klarar inte uttrycket att ”bläddra med en nål”.
Pensionärer Mr Virtanen, är inte vad du tänker dig i din fördomsfulla värld. Pensionärer lyssnar på Stones, går på hårdrock, Bruce Springsteen, blues, svensktopp, actionfilmer, mm. Pensionärer är inget kollektiv som TV skall skräddarsy program för utan en grupp som arbetat ett helt liv och nu försöker njuta av den tid de har kvar utan att behöva jobba.

Ja vad skall man säga om Fredrik Virtanen och alla män av hans kaliber, mer än att när kvinnor recenseras utgår man ifrån kläder, utseende och deras sätt att prata om frågor som män anser sig ha förhandsrätten till, som ekonomi, politik, lättsamhet och humor.
Virtanen har aldrig tillhört min typ av skribentpersonligheter, lika lite som jag skulle vilja finnas i kretsen av en så egotrippad person. Nu slipper jag det för jag är en vanlig politisk bloggare utan några offentliga behov.

Efter Joss Stones konsert på Stockholms Jazzfestival läste jag en kort recension i Aftonbladet. Konferenciern Petra Wanglers gjorde i mina ögon en bedrövlig presentation av Joss Stone, som gjorde det än lättare för Jenny Seth på Aftonbladet att göra ner hela konserten. Petra beskrev ”Joss Stone som vit, barfota” och Jenny Seth skriver  ” För vad finns det mer att tillägga än att Stone är en wigger som klär sig som en hippe?
Ja just det, hon har en irriterande guttural röst som antingen skriker eller tantrocks-morrar nånstans mellan Anastacia och Macy Gray. Och hon gillar att göra övermogen, generisk soul som likt Rouge i ”X-men” suger all livskraft ur sina lyssnare.
När all motståndsvilja är nedbruten står en hel publik och applåderar olidliga saxsolon, gräsliga ”You had me” och trista coverval.”

Om Erykha Badu skrev Jenny Seth “ Som alltid är excentriska Badu en visuell uppenbarelse och det är inte konstigt att publiken är begeistrad. Ingen, förutom möjligtvis Grace Jones, skulle kunna bära tajta lackbralllor, luvtröja och höghatt (!) med sådan självklar pondus och sexig elegans. Dessutom är ljuset otroligt snyggt och följer varje kattlik rörelse.
En 36-årig trebarnsmamma och superegensinnig artist äger alltså, tillsammans med lördagens toppnamn Estelle, den här festivalen. Imponerande och coolt.”

Jag läste många recensioner om manliga artister, men ingen av dem beskrevs utifrån sin klädsel, sin sexighet eller eventuella föräldrastatus. De beskrevs professionellt som de musiker de var, bra eller dåligt men utifrån musikalisk prestation.
Att män har ett behov av att lyfta fram utseende, klädsel om Fredrik Virtanen kan jag förstå eftersom, tyvärr, många män fortfarande inte förstår att utgå från yrkesroll och professionalism, men att kvinnor faller i samma grop är för mig obegripligt.
Jenny Seth kanske inte gillar Joss Stone, vilket helt klart publiken gjorde, men hon kanske skulle ha låtit någon annan skriva den recensionen som förstått att mer nyanserat beskriva Joss Stones framförande. Jag läste i andra tidningar också om Joss Stone men ingen diskuterade hennes klädsel eller irriterande röst etc.

Det är möjligt att jag i min värld av feminism blir överkänslig. Men jag tycker nog att kvinnor i sina yrkesutövande som artister, programledare har rätt att beskrivas utifrån samma professionella attribut som män.
Nu råkar jag tycka att Anne Lundberg gjort bra sommarprogram, med lagom blandning av allvar och lättsamhet. Att Joss Stone var duktig, hon är 22 år och Erykha Badu var otroligt bra, men inget av detta har med deras klädsel eller utseende att göra.
Jag tycker däremot att vissa kvinnliga programledare i reklamkanalerna ofta blir skrikiga och överdrivet hurtiga, för att passa in i ramen av reklamfinansierad TV. Men det innebär inte att jag bryr mig om deras hur de ser ut, utan hur de agerar som proffs i sitt jobb.
Jag kan alltså tycka att flera män inom TV och musik inte är bra, men om de är fula, vackra, föräldrar osv. är inte grundkriteriet för att bedöma deras arbetsinsats.

Medan kvinnor i det traditionella arbetslivet och politiken kämpar för att bli accepterade för sin kunskap, utbildning, kompetens fortsätter Underhållningsvärlden att betrakta kvinnors prestationer utifrån hur de ser ut. Det skulle behövas en Gudrun Schyman i nöjesvärlden som kunde väcka debatten om jämställdhet också i den branschen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s