Vanvård i svensk sjukvård av gamla

Ikväll åkte en av mina små tanter till sjukhuset. Hon bad äntligen om att få åka. I det längsta har hon kämpat emot för att få dö hemma. Men nu orkade inte ens hennes starka vilja. Jag kallar henne Asta för det är enklare med namn än bara ersättningsord. Asta var när jag lärde känna henne för snart ett år sedan en pigg och periodvis lite bitig. Ena dagen skällde hon och i nästa stund bjöd hon på kaffe. Sedan dess har det snabbt gått utför. Asta blev mer och mer sängliggande, orkade inte gå upp ur sängen eller flytta sig till toaletten. Hjärnan vill mer än kroppen, sa Asta många gånger.

Alla visste att hon borde åka till sjukhus, men Asta vägrade och de gånger hon kom dit var hon lika snabbt hemma igen. Men det finns något som heter vård vid livets slut i hemmet. De som önskar att få dö hemma skall kunna göra det med värdigheten i behåll och ändå få den hjälp man ges på sjukhusen. Men det gäller inte gamla och inte i området där Fruängens Vårdcentral har ansvaret för de äldres hälsa. Asta var orolig och hade ångest. Ångest för att dö och oro över att kroppen var så mycket starkare än hennes vilja att få dö. Andra i Astas situation hade kanske fått lugnande eller morfin men inte Asta inte. När vi väntade på ambulansen sa Asta, lämna mig inte ensam följ med till sjukhuset och snälla ring X. Jag förklarade att jag inte kunde åka med in, men att jag skulle följa henne till ambulansen och att jag självklart skulle ringa X och berätta.

Det är 24 år sedan Astas man dog och han dog hemma i fåtöljen i augusti, det var det som gjorde att Asta ville dö hemma, men hennes död skulle inte bli lika rofylld som vid en infarkt.

När man arbetar i en liten grupp och servar samma människor under en längre tid, uppstår det relationer. Vissa tycker man oerhört mycket om andra mindre. Men det viktiga är att varje äldre är en individ, en människa som gjort och dragit sitt strå till stacken. När de blir sjuka våndas man över bristen på vård. På sjukhusen som skickar hem de gamla med vändande post. Jag är så tacksam över de gånger som Asta och jag drack kaffe vid köksbordet. När hon en kväll helt klar och pigg tog rulatorn och gick runt i lägenheten och med irriterad röst sa, det måste upp handdukar där. Värst vad skräpigt det är i vardagsrummet, måste damsugaren stå framme.

Asta domderade och bad mig att flytta runt, hänga upp handdukar innan hon nöjd satte sig i sängen för att så småningom lägga sig. Jag firade nyårsafton med Asta. Vi pratade länge, och Asta tittade på hörapparaten på bordet och undrade varför hon inte använde den när hon hör så illa.

Vi skojade när hon fyllde år, Asta var övertygad om att hon skulle fylla 99 eller 100 trots att det återstod några år tills dess. Jag sa när du fyller 100, Asta får du kort av kungen och blir en av dem som får säga du till honom.

Jaha, svarade Asta det blir väl nästa år då.

Nu ligger Asta på sjukhus, och jag ber till högre makt att hon får somna in. Jag hoppas att hon får vård och omtanke på sjukhuset. Att personalen inte blir arg om Asta tappar humöret och ber folk fara åt helvete, eller kallar de en massa mindre roliga tillmälen. Jag hoppas att de kan skoja lite med henne och göra hennes sista tid lugn och rofylld.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s