Hur man köper hundar del 1

Nu skall jag berätta historien om mina hundar. Jag har idag två stycken, blandisar. Min första hund fick jag som sexåring i mitt fosterhem, men glädjen blev kort då hunden avlivades efter att anklagats för att bita ihjäl grannens höns. Vilket skedde utan rättegång eller ens fundering på om en liten krabat ungefär minipudelstorlek kunde göra det. Sorgen var stor i sexåringens hjärta och fortfarande minns jag hur min fosterpappa tog hunden till skogen med ett gevär i ena handen och hundens koppel i det andra.

Idag kan jag se det som en symbolhandling och som har många likheter med min barndom och uppväxt.  I Stockholm flera år senare köpte jag en hund via hundstallet, en blandras. Hunden följde mig från Stockholm till Hasselakollektivet 1969. Problemet var att hunden troligen hade omplaceringsskador men att också mitt liv i Stockholm inte var särskilt nyttigt för en hund som behövde lugn och ro. Min hund nummer 2 avlivades den här gången med mitt godkännande.

En dag såg jag en annons som fodervärd till yorkshireterriervalpar. Nils Bejerot hade en liten sak som var oerhört mini och lätt att sköta och bestämde mig för att titta på valparna. I kullen fanns en stor kille vilket genast väckte mitt intresse. Uppfödaren sa att han är på tok för stor för rasen och kan inte vara på utställningar. Möjligen avel. Jag åkte därifrån med en stor hane inte lämpad för utställning, men vem bryr sig jag var ingen utställare och hund för mig var sällskap och någon i sin ensamhet. Hunden följde mig överallt och blev en given kamrat och följeslagare. På SSU möten eller bio, hunden var med. På bion smugglade jag in honom i jackan och han satt snällt nedför stolen med filmen visades. När jag flyttade till folkhögskolan var jag tvungen att lämna honom, men då hade jag redan en familj som kände honom och som lovade att sköta honom åt mig. York blev kvar där i all välmåga.

Det skulle dröja många år innan nästa hund, klokt nog. I Fagersta gift med en pälsallergiker bestämmer vi oss gemensamt för att bli fodervärd till Shitzuhona på tre år. Nojsan. Hon var så liten och lugn att även min dåvarande man kunde klara henne trots sin allergi. Nojsan var social och älskade att vara med i alla sammanhang. Hon vilade under skrivborde på redaktionen i Skinnskatteberg och hon fanns med vid redaktionsmötena inne i Fagersta. Kenneln beslöt att ta en kull valpar till på Nojsan och en av dem Zigge (också han för stor för sin ras) hamnade i familjen som nu var utökad med en son. Zigge var busig och rolig. Vi brukade kalla honom rymmarhunden eftersom han tog alla chanser till att rymma. På gården hade vi en inhägnad för hundarna för att de skulle kunna vara ute, medan Nojsan (mamman) satt på insidan av staketet satt Zigge utanför. Hur han kom ut är en gåta än idag.

När barn nummer 2 kom, blev Zigge storebror mot sin vilja. Barn nummer två kröp på golvet och mumsade gärna i sig  frolik, under det att Zigge satt bredvid och surt glodde under lugg. Zigge fick depressioner och vi diskuterade mycket hur vi skulle lösa problemen. Nojsan var trött efter en kull valpar hon inte borde ha haft och Zigge tjurade. Våra bästa vänner tog hand om Nojsan och Zigge kom till en gård utan småbarn och blev bästa kompis med husets Schäfer. När husets dotter sedan fick barn upprepades Zigges beteende. Han kunde aldrig acceptera att bli nummer två.

För snart fem år sedan var i Ängelsberg och tittade på en kull blandrasvalpar och möttes i dörren av en hoppande glad gråsvartvit hund. Ägaren berättar då att hunden troligen måste avlivas eftersom ingen verkade klara av honom. Kort. Det slutade med att Axel (hunden) placerdes i baksätet i min bil och sedermera blev Årstahund. Axel har sedan dess varit min följeslagare och vän. För några år sedan blev ägarna till en blandrastik förtjusta i Axel och frågade om vi kunde tänka oss valpar efter Axel. Sagt o gjort. Fyra små lurviga saker kom till världen med obestämd ras. Axel är tibetansk terrier och Schnauser, tiken var dvärgpudel och dvärgspets av finskt ursrung. En av valparna (Täppas) var redan min, men som jag helt klart tänkte sälja en hund räcker! Men valpen skulle innan jag annonserade ut honom bo hemma hos mig några dagar och nu är det fyra år sedan och han bor fortfarande kvar. Trots att Täppas är över tre år kallar jag honom för Bäbben.

Jag är medveten idag om att jobba, ensamstående och ha hundar är inte en lätt kombination, men jag har en extramatte i Täby Kyrkby som är en bättre matte än jag någonsin kommer att bli. Hon har tre toypudlar, två katter och en anka. Där älskar såväl Axel som Täppas (bäbben) att vara. Nå vad är nu sentensen av mina hundhistorier. Det skall jag berätta om ni nästa blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s