Var finns fackens lojalitet – facket har de medlemmar man förtjänar

Svensk fackförening har inte haft så låg anslutningsgrad sedan storstrejken 1909. Reda januari 2007 skrev DN om att facken tappade medlemmar och Hotellrevyn skrev samma år”, att tidigare stod var tredje hotell och restaurangarbetare utanför och idag ännu fler”.

Vad gör Fackföreningsrörelsen för motdrag! De beklagar den borgliga regeringens låga A-kasseersättningar och LO noterar att den traditionella industrin minskar och att detta skulle vara en orsak. Tjänstesektorn ökar i förhållande till traditionella industrijobb men det är inte detsamma som att tjänstemannafacken ökar sitt medlemsantal.

Medlemstappet kan självklart bero på inom LO, att den traditionella industrin blir mindre, men argumentet är defensivt och minst sagt uselt. Om vi tittar på senare år, hur den fackliga rörelsen har agerat finns det inte mycket som talar för facklig anslutning eller tilltro till facken. Var finns kampen, solidariteten med de medlemmar man organiserar? Var finns den uttalade kritiken mot ett samhälle som allt mer tenderar att bli det verkliga 2/3 dels samhället. Var finns kritiken mot den rådande borliga regimen, som lite glatt kallar sig arbetarregering och visst, tycker att facket behövs. Ja varför skulle inte Borg och Reinfeldt säga det, när en fackliga rörelsen är mer tandlös tillsammans än de uteliggare jag känner. Facket är inget hot mot systemet eller regeringens förslag. Facket är en partsinlaga som förhandlar och kompromissar för att få vad? För att få vara med vid smörgåsbordet och plocka till sig lite av de håvor som regeringens välgörenhet ibland kastar ut.

När fackliga ledare hellre äter ur köttgrytorna än dricker välling med sina medlemmar försvinner grundvalen för den fackliga rörelsen. Höga avgifter till facket har ständigt diskuterats och åtskilliga gånger har jag hört, ”vad får vi för pengarna, mer än att betala ombudsmännens löner”. Än mindre relevant känns det idag när vi inte ens ser att det finns en facklig rörelse i landet.

I kristider tvekar inte facket att medverka till att sänka lönerna, för att rädda ekonomin. Vems ekonomi skall de rädda, kapitalmarknaden eller de anställdas? Hotet är, godkänner vi inte lägre löner försvinner jobben. Vem har sagt det och vad ligger det för grund till det resonemanget.

Jag har hit tills aldrig hört en fackligt anställd eller styrelseledamot eller politiker som talar om att sänka sina löner för att rädda samhällsekonomin. Räddningen skall ske ur den grupp som redan kämpar för att få sin vardag att gå runt. Var fanns facken när beslutet om att sänka pensionerna för pensionärerna nästa år med närmare 800 kr/månaden och när talade nomenklaturen om att sänka sina pensionskrav för att rädda samhällsekonomin. Var fanns de höjda röstlägena i facket när pensionerade medlemmar fick betala löntagarnas skattesänkning genom att betala högre skatt. Var fanns de höga protesterna när en arbetslös skall leva på en lön innan skatt på 16 000 kr i månaden. Och detta utan att de fasta kostnaderna sänks i motsvarande grad.

Jag är inte medlem i LO facket, men jag kan se att LO borde vara den organisation som hårdast slogs för medlemmarnas intressen. Tjänstemannafacken har av hävd alltid varit beredda till kompromisser och eftergifter och högljudda krav på löneförbättringar har blivit skräddarens tumme.

Istället för att slåss för de stora värdena ägnar facken tid åt att förfölja enskilda små entreprenörer men eller två anställda som inte har kollektivavtal. Samtidigt som uppsägningar, lönesänkningar och urusla pensionsvillkor genomförs utan en nysning.

Fackliga ledare sätter sig hellre i knät på makten än att markerar sin tillhörighet. Det måste vara något grundläggande fel när man inte utlyser strejk för att för gehör för en vettig A-kasseersättning för arbetslösa. Det måste vara något grundläggande fel när man rakt av köper nomenklaturens pensionsförmåner med livstidslöner som en vanlig arbetare inte ens når upp till i fantasin.

När ordförande Wanja Lundby-Wedin, ställer sig ovetande till att det betalats ut höga bonusar i den styrelse hon själv är ordförande, börjar jag ifrågasätta den s.k. fackliga representa-tionen i företagsstyrelserna. Vilka enskilda förmåner vinns på att kompromissa bort medlemmarnas intressen!

LO;s agerande mot de anställda på Lagena, Systembolagets lager i Jordbro, vittnar om hur lite man bryr sig om enskilda medlemmar eller hur företagen alltmer ”skiter” i fackliga krav.

30 av de anställda tågade till LO borgen för att kräva att LO tar upp den fackliga kampen. Systembolaget hade sagt upp personal och ville sedan ersätta dem med inhyrd arbetskraft. 50 av 150 fick gå strax före jul.

LO ordförande Wanja Lundby-Wedin hade inte tid att möta sina medlemmar, däremot sa vice ordförande Ulla Lindqvist att “ja så får det ju inte gå till, det underminerar lagen om anställnings-skydd”.

Goddag Yxskaft, det visste nog Lagenaanställda redan om, de hade troligen väntat sig en mer stridbar replik som att “nu är det dags att visa tänderna och den fackliga rörelsens styrka klart vi står bakom er.”

 

Lönerna inom den s.k offentliga sektorn är skrupulöst usla och har alltid varit. Kommunal skall vara tryggheten för landets kommunalanställda. ”Fackförbundet Kommunal kämpar för dig” kan man läsa på deras hemsida, vilken kamp då. Att fler och fler kommunala avknoppningar görs utan att Kommunal reser ragg, att alla rättigheter därmed försvinner för dem som får en ny arbetsgivare i privat avknoppningsregi, faller tyst genom det fackliga diset. Ökad konkurrens bättre löner, vilken otrolig lögn. Inom hemtjänsten som exempel, är lönen usel i kommunal regi men lika usel också i den privata sektorn.

 

Varför har inte facket satt emot alla telemarketingföretag där unga människor arbetar utan garanterad lön. Min dotter jobbade i två månader innan hon fick ut en mindre summa. Lönen betalas när kunderna betalat för sina tjänster som marketing-företagen säljer. Under de två år hon jobbade inom den branchen gick två företag i konkurs, vilket gjorde att de inte behövde betala någon lön alls. I det andra fallet, gavs 3 000 kr i månaden som garantilön. Också det företaget gick sedan  i konkurs.

Varför avkräver inte facken regeringen på vad som är skälig lön att leva på, när regeringen talar om arbetslinjen och att alla skall vara skyldiga att ta det jobb som erbjuds oberoende vilken ersättning man får.

Svensk Fackföreningsrörelse har arbetat ihop till sina egna medlemsförluster. Och för att återskapa förtroendet behövs en facklig rörelse som är beredd att ta strid för medlemmarnas intressen och inte för att rädda kapitalmarknaden.

Jag instämmer i att vi inte har ett samhälle som 1909, men arbetsgivarens makt är cementerad än någonsin och det kanske behövs en storstrejk för att få en facklig

 

 

Ett svar till “Var finns fackens lojalitet – facket har de medlemmar man förtjänar

  1. portolanseglaren

    -Visst har du rätt: Vi behöver kämpande fackföreningar, särskilt i tider när högerkrafterna lyckats splittra de arbetande genom att fundamentalt skilja arbetande från arbetslösa. I själva verket var det vad fascisterna gjorde i Italien på 20-talet. Nu har vi det igen. Bra inlägg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s