Att älska gamla, att älska sig själv

Jag arbetar extra inom äldrevården. Kvällar. Jag lagar kvällsmat och nattar. Pratar och får en massa input av erfarenheter och historia som inga böcker kan ge. Jobbet var i första hand ett sätt att få extra inkomst, för kvinnor finns inte så många alternativ om vi inte vill utnyttjas av telemarketingföretag. Men jag funderar ofta över varför jag tycker det faktiskt är roligt, intressant och inte minst viktigt för mig att göra det. Som barn i mitt fosterhem hade jag en foster- farmor och farfar. De bodde i en liten stuga knappt kilometern från den gård jag bodde. Vägen till dem gick på en upptrampad kostig och jag vandrade den vägen många gånger. Farmor drabbades av demens och slängde ut sin gubbe eftersom hon trodde han bestal henne på husets få ägodelar. Isjälva verket gömde hon det under stenar, granar ja överallt utanför huset. Farfar flyttade in hos oss. När farmor dog, fick jag veta det samma dag. Men hennes begravning kom jag aldrig till, barn skulle enligt dåtiden inte gå på begravning eftersom det var en för sorglig händelse för barn att uppleva.

Vad jag minns var att farmor trots hennes höga ålder klarade av det mesta i stugan utan hjälp. Det var innan äldre kunde få hjälp hemma. Men i sitt förvirrade tillstånd lyckades hon ändå laga mat, diska och hålla stugan i ordning.

Som vuxen har jag alltid funderat över varför jag alltid kommer för sent, för sent för att säga hej då av människor som funnits i min närhet. Jag har heller aldrig varit med vid livs slutskede hos någon av dem. Min fosterpappa hade cancer i många år och varje sommar när jag kom ner till dem i Blekinge låg han där i sängen, lite sämre men med glimten i ögat. När han var döende, pratade jag mycket med min fostermamma i telefonen. Hon berättade om oron och ångesten över att bli ensam. Om hur svårt det var att få hjälp och hur illa sjukvården fungerade. De ville t.ex. att min fosterpappa skulle bo på eget äldreboende detta var bara ett dygn innan han dog.

Hon var så kränkt och ämnet återkom många gånger, om hur inte läkarna kunde förstå att han var döende och inte i behov av äldreboende.

När vi besökte bårhuset var det första gången jag såg en död människa. Jag rörde vid honom och kände förundrat hur kall kroppen var, som en gång var så levande. Som vandrat miltals på sina åkrar bakom hästen, som ilsket ropade åt min son som liten att inte hoppa i sandhögen som han skulle göra cement av. Av alla sol- och skrattrynkor fanns bara det släta ansiktet som lyste av en frid om att nu var det över.

Min biologiska farmor var mitt ljus i livet. Hon bodde på Nybrogatan i Stockholm, två trappor över gården, 617349. Besöken hos farmor var något av det viktigaste i mitt liv. Hur illa det än var gav hon aldrig upp om mig och vi hade många samtal om livet, sex och politik. Hon var en tidig kvinnosakskvinna som ansåg att män skulle klara samma saker som kvinnor vilket också inkluderade att ta hand om sina barn. Hon hyste en stor respekt för Mao och Kina, och otaliga var de stora colorerade tidningarna om Kina som jag bläddrade i hos henne och som hon skickade till mig som barn i Blekinge. Hon var en stor beundrare av Barbara Streisand som hon ansåg var förebilden för att misslyckad barndom inte är hinder för att bli framgångsrik. När feministdebatten startade i slutet av 60-talet var hon fundersam över varför kvinnors kön inte kunde ha ett mer vackert namn än ”fitta”. Det låter så vulgär, sa farmor och lade ner mycket tankar kring ämnet och nytt namn.

Farmor flyttade till ett äldreboende på Östermalm där hon skulle få tillsyn och inte minst äta ordentligt. Det senare blev lite si och så när hon bodde kvar hemma och efter att ha ramlat i trappan tvingades hon flytta. Farmor blev med ens en liten gumma, som bara väntade på att dö. Borta var hennes debattlust, hennes filosofiska funderingar och Kinatidningarna hade slutat att komma för länge sedan. Jag ärvde lagret av tidningar efter hennes död.

Under hennes sista år bodde jag i Fagersta och jobbade på lokaltidningen. Farmor hamnade på Danderyd, vilket jag fick veta flera dagar senare. Min förtvivlan var stor, jag insåg att hon skulle dö och ville inget hellre än att träffa henne innan hon hann gå bort. En lördag i maj året minns jag inte, åker jag till Stockholm. Syrran bodde i Täby så jag skall bo där och samtidigt besöka farmor på Danderyd. När jag kommer fram till Danderyd lördag förmiddag och frågar efter farmor tittar personalen undrande. Någon Hedvig Skånér hade man inte inlagd. Farmor hade dött redan på fredagen men ingen hade meddelat mig hennes bortgång. Ångesten över farmors död levde jag med i flera veckor. Tre nätter efter hennes borgång, drömmer jag om hur jag sitter hos farmor. Hon har sitt huvud i mitt knä, hennes vita hår är välkammat. Vi pratar och farmor säger, det är dags Anne att gå vidare. Vi håller varandra i händerna och farmor somnar stilla in.

När jag vaknar på morgon är jag glad och lättad. Trots allt fick jag vara med henne in i det sista även om det bara var en dröm.

Min fostermamma tillbringade också hon sin sista tid på sjukhus. Då hade jag flyttat tillbaks till Stockholm och arbetade som lärare. Beskedet om att slutet var nära fick jag av min ”kusin” och jag kastar mig i bilen för att köra de 56 milen till Ronneby Sjukhus. Efter tre timmars bilresa ringer mobilen och min kusin berättar att min fostermamma dött. Hastighetsmätaren sjunker betydligt, tårarna rinner och jag håller krampaktigt i ratten och tänker…jag hann inte fram.

Några år senare dog också min faster, Cecilia. Hon var sinnebilden av en person som aldrig ansåg något för sent. 75 år gammal tog hon sin doktorand i företagsekonomi vid Stockholms Universitet. En stor dag för oss alla, med Cecilia i sin doktorshatt (som vi samlat ihop till som present) hennes egensydda sverigedräkt och med gitarren i handen. För också under disputationen var det ofrånkomligt att hon skulle sjunga en sång. Sången var hennes stora intresse. Strax efter detta var det som allt släppte. Cecilia fick en lättare åldersdemens och minnet var inte längre lika klart. Men om favoritämnet som hon också disputerade i cooperativ ekonomi utifrån ett genusperspektiv kunde hon fortfarande tala om peridovis.

Efter ha ramlat i hallen i bostaden, hamnar Cecilia på Södersjukhuset. Då bor jag i Stockholm och jag åker raka vägen upp för att finnas vid hennes sida. Efter flera timmars väntan läggs hon in för observation. Ett jack i huvudet, men personalen tror inte att det är så farligt. Man vill avvakta. Det avvaktades i flera dagar innan jag tvingade dem att göra en undersökning, som visade att hon hade blodsamling i hjärnan. Men man ansåg ändå att det skulle avvaktas utvecklingen. Efter flera dagars diskuterande flyttar Cecilia till Ersta Rehabiliteringssjukhus. Men där säger man redan efter ett dygn att de inte kan göra något, hon är för dålig. Tillbaks till sjukhuset och slutligen till Karolinska där man öppnar och tar bort blodet. Direkt efter operationen är det som vår gamla Cecilia är tillbaks. Hon pratar obehindrat och minnet verkar klarare än på länge. Min kusin och jag får in henne på Rosenlunds sjukhus i början av sommaren. Vi tror nu att allt skall bli bra, midsommar firas i trädgården på Rosenlund. Cecilia har sin Sverigedräkt och verkar glad och min kusin och jag planerar för hennes fortsatta tillvaro. Två veckor senare var hon död.

Det var första gången jag hade en möjlighet att finnas nära under i stort sett hela tiden inför slutet, som jag hade en möjlighet att göra lite insatser om än små för någon av dem som betytt så mycket för mig och mitt liv. Jag saknar Cecilia än idag, jag saknar min farmfor. Jag tänker mycket på mina fosterföräldrar och tänker på hur mycket som skulle varit annorlunda om inte om funnits.

Den sista i raden av anhöriga som lämnar mig är min biologiska mamma. Under den sista tiden vårdas hon på sjukhuset i Gävle. Kontakten med Margareta har aldrig var särskilt nära men jag vill i alla fall träffa henne innan hon går bort. Margareta frågar aldrig efter mig, men vill gärna träffa sina två barnbarn (min halvsysters döttrar). När jag kommer till Gävle två dagar innan hon dör, har hon redan sjunkit in i det medvetslösa tillstånd som kan förekomma innan någon dör.

Beskedet om Margaretas död, lämnade mig relativt oberörd. Jag konstaterar att man inte kan sörja någon man aldrig känt. Man kan sörja att vi aldrig hade möjligheten att prata igenom eller få förklaringar till varför allt blev som det blev. Men det finns inga minnen, inga stunder som fångar mig när jag tänker tillbaks på de få åren jag hade kontakt med min biologiska mamma.

Här slutar jag nu…men det finns en fortsättning och den kommer i nästa blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s