Barnhemmets döttrar – dubbel vanvård av flickor

På söndag visar SVT 1 Thomas Kangers uppföljare till Stulen Barndom, Barnhemmens döttrar. En film om kvinnor som varit omhändertagna av samhället  i akt och mening att få ett bättre liv, men som för många blev en fullständigt katastrof ur uppväxtsynpunkt. Flickor som omhändertogs utnyttjades inte bara i fosterhemmen utan också på institutionerna och möjlligheterna till ett normalt liv efteråt har  för många blivit omöjlighet. Samhällsvården blev till vanvård och kvinnoförnedring.

250 000 – 300 000 personer beräknas ha varit omhändertagna i den sociala barnavården från 1920 och en bit in på 1990 talet. Statistisk är mer än hälften kvinnor och av den grupp farit illa, där drygt 1 000 människor skall intervjuas fram till februari 2011 borde alltså majoriteten vara kvinnor. Om ca 30 000 barn utsatts för vanvård skulle allstå lite dryg 15 000 vara kvinnor.

Men oberoende den chimära sifferleken finns det en kvalitativ skillnad mellan gruppen män och kvinnor inom vanvården.

Som kvinna hade man redan utan problem ett lägre värde i Sverig och att dessutom vara omhändertagen skapade bara det en värdeminskning av könet. Flickor utsattes inte bara för övergrepp i sina fosterfamiljer utan utnyttjades också på samhällets institutioner. Men med den gamla synen på sexuella vergrepp räknades det knappast som brottsligt att ligga med lillpigan som var placerad av barnavårdsnämnden. Och om lillpigan klagade var det hennes ord mot familjens.

Jag vill inte bortse från att många pojkar utsattes för sexuella övergrepp, men det finns en konsekvenskillnad som jag tycker måste lyftas fram ut ett genusperspektiv.

Kvinnor var generellt mer utsatta i det gamla Sverige, våldtäkt i familjen existerade inte oh kvinnor som mot sin vilja accepterade detta betraktade det knappast som våldtäkt utan mer som mannens rätt.
Kvinnor/flickor var från början ett hot. Risken för att föra vidare den dysfunktionella odugliga familjens sociala mönster låg hos flickorna, alltså var barnhemmen ut garanten för att flickor skulle fostras till moraliska medborgare och billig arbetskraft.

Även om flickor inte utsattes för övergrepp sattes det en social kappa på könet, bara att vara omhändertagen och placerad i en familj gav flickan mindre värde än familjens egna döttrar. Sagan om Askungen kan transfereras i många modeller.

Växer man upp med självbilden som skapas av sin omgivning förstärks ”dålig flicka”.
Brist på social bakgrund, socialt sammanhang tvingar fram andra lösningar. Många flickor använde den enda de ägde, sin sexualitet. Genom sexualiteten uppstod en stunds bekräftelse, under en kort stund var man någon. Rollen upphörde i samma ögonblick som akten var över, vem ville ha en flicka som vandrade runt.
Det var också bristen på positiv självbild som följde med när man bildade familj. Brist på referensramar och råmodeller gjorde att många tidigare placerade kvinnor också förlorade sina barn till samma myndighet som själva varit utsatta för. Bara med en liten skillnad modern/föräldrarna var nu ointrassant, barnen skulle räddas. I Thomas Kangers film berättar en flicka att hon är fjärde generationen kvinnor som omhändertas för samhällsvård.

Är det en slump eller en arvsfråga! 1954 genomförde Skågustav undersökningen 222 stockholmspojkar, där han kom fram till det sociala arvets betydelse för vilken livssituation man får som vuxen. Generellt sett borde Gustav Jonssons teori fortfarande vara relevant. Men jag vill nu överföra det till gruppen kvinnor. När jag diskuterar vanvårdsfrågan ur ett genusperspektiv är det utan någon förankring inom forskningen, för det finns inget på gjort på kvinnor. Det finns därmed ingen statestik eller belagd validitet för det jag säger mer än egna upplevelser och vardagsberättelser i skönlitteraturen, tidningsartiklar och nu i Thomas Kangers film.

Av många män som varit omhändertagna finns många berättelser om sexuellt utnyttjande, barnarbetskraft, misshandel etc, men män kunde gömma sig manskollektivet när de kom ut i samhället. Detta oberoende om det var et kriminellt kollektiv eller det vanliga samhället. Den här gruppen män blev i princip samma typ av manliga förtryckare som dem som inte varit utsatta. Styvsystrarna fick ingen högre status och anledningen kunde så enkel som att man inte vill skylta med sin egen historia.

För många kvinnor är historien om vanvården, den stora tystnaden. Än idag vet jag själv kvinnor som inte berättat för sina barn om vad om hänt dem, av rädsla för vilka känslor det skall väcka hos barnen. Men det är också förknippat med smärta, skuld och ångest, för många skulle det krävas årtal av terapi om de lyfte på locket.

Därmed kan också märkliga beteenden, somatiska sjukdomar, dåligt psykiskt allmäntillstånd få en förklaring. Någonstans måste ångesten ta vägen.
Rädslan för att berätta är med andra ord rädslan för vad som kommer upp till ytan. Hur hantera man sin historia av utsatthet/övergrepp/dåliga självbild och de minnen detta medför.

Det finns inga belägg för att den här gruppen kvinnor dricker mer eller använder droger mer än andra, men totalt sett är överdödligheten i vanvårdsgruppen överrepressentativ.
Så om jag spekulerar borde andelen missbrukare vara högre inom gruppen vanvårdskvinnor. Missbruket blir en självmedicinering och livsstilen en konsekvens på det bristand värde man hade som barn.
Hur mycket spelar den historiska bakgrunden in! Om jag som barn växer upp utan att veta mina föräldrars/mammas historia får jag heller aldrig någon förklaring till familjens beteenden eller svårigheter. Hur många kvinnor har ett ”kvinnoarv” som härrör från vanvårdskvinnorna.
Nu blir inte alla kvinnor eller vanvårdade problemmänniskor. Många kanske lever ett utåt sett normalt liv med sin historia väl gömd men inte glömd. En del klarar av att skapa ett i tillsynes bra socialt liv, blir skådespelare, affärsmän, karriärmänniskor, får välartade barn och kanske även lyckliga äktenskap. Lär sig att vända det destruktiva och skapa synlighet på ett sätt som vi kan acceptera. Är det en tillfällighet att många skådespelare, journalister, författare och musiker har en bakgrund inom vanvården eller är det en konsekvens av vanvården,

Men det vi ser på ytan är nödvändigtvis inte sanningen. Övernitisk fostran och förväntan på sina barn. Överdrivet pedanteri för att smälta in i systemet i ett socialt sammanhang där vi inte hemma men tvingar oss att vara det. Lite mer fördomsfull och vid direkta frågor ett undvikan eller tillyxat svar om sin historia. ”Jag har inte fått något gratis minsann, det jag har jag kämpat mig till”.

Frågan är bara vilken mammahistoria barnen får höra när de frågar hur var det när du var ung mamma?
Kvinnor som lämnar sina lifestories till Vanvårdsutredningen är relativt gamla. Själv var jag strax över 50 när minnena inte gick att gömma längre. Har man ägnat ett liv åt att vara någon man inte är, fostrat sina barn, hållt ihop familjen har det inte funnits så stort utrymme att också bearbeta sin historia. När barnen lämnar hemmet ges det tid till egna tankar, då uppstår behovet av att göra något. I det här fallet har några hundra valt att berätta i vanvårdsutredningen som en början.

När delar av den här gruppen kvinnor söker sig till sjukvården för fysiska besvär behandlas de utifrån detta, psykisk ånger dämpas med lyckopiller. Kvinnorna behandlas för sina symptom som kanske mer troligt härrör ur den egna uppväxtens trauman.

Att komma ut i samhället efter att ha varit föremål för social fostran av Staten har jag tidigare beskrivit som ett större straff än att vara på barnhem. För det var som s.k. vuxna som vi möttes av de verkliga fördomarna och om vilka vi var. Jag skulle önska att Maria Larsson när hon får delrapporten kring vanvården i Januari(?) kunde låta någon titta på kvinnornas situation. Inte för att särbehandla vanvårdsgruppen utan för att hitta en förklaring till varför så många kvinnor idag har ett dåligt mående.

Det är min förhoppning som en av Barnhemmens Döttrar, Samhällets Styvdöttrar att Thomas Kangers film skall väcka inte bara, usch utan handling och intresse från forskare och kvinnor vågar träda fram och berätta sina historier.

9 svar till “Barnhemmets döttrar – dubbel vanvård av flickor

  1. Mmmm! Hoppas att filmen ger den verkan som normalt sker i andra samhällsprogram, men man kan ju aldrig vara säker…Fight on Girl! FOR YOU AND FOR ME AND FOR ALL THE HUMAN RASES!!!! ***KRAMIZ***

  2. Du skriver många bra saker……..Men hur en levande människa kan säga att övergrepp på den ena eller andra skulle vara värre, bättre eller sämre gör mig helt skrämd……….Du skriver att det är värre för kvinnor att bli utsatta för övergrepp………..hur kan du säga det Jag vt män som sinna liv förstörda och de känner inte: Fan det kunde ju vart värre…om jag varit kvinna tex……………vansinne….ett förstört liv, man elller kvinnas är lika tragiskt, hemsk och onödigtDet du skrivit är inte feminism…………

  3. Hej Jimmy du har rätt jag har skrivit om pojkarna på Eolshäll som är så fasansfullt att jag inte kan ta det till mig helt. Jag menar inte att det är värr för kvinnor, men män kan lättare gömma sig i det manliga kollektivet. Kvinnor var en andrahandsgrupp inte bara på barnhemmen utan också i samhället. Med andra ord kvinnors rätt var generellt låg. Kvinnorna på lägsta pinnen hade inte mycket att gömma sig bakom då sk anständiga kvinnor knappast tog in dem i sin gemenskap. Läs om Eolshäll i min blogg så ser du också att jag tar den andra aspekten. tack för ditt inlägg

  4. Jag såg dokumentären häromdagen och jag tycker den var väldigt bra. Min mamma bodde på barnhem i Göteborg och bodde även i fosterfamilj. Hennes liv har varit en enda lång kamp och jag ser nu till att bryta mösterna i min släkt, framförallt bland kvinnorna i släkten. det är jävligt tufft men det går med kunskap och med massor av mod och hopp! Kram Hanna

  5. Jag anser också att flickor blev dubbelt utsatta. Även om pojkar också råkade ut för sexuella övergrepp ledde detta inte till graviditeter. Jag tror också det var mer ovanligt med sexuella övergrepp på pojkar än på flickor eftersom de flesta förövare är heterosexuella.

  6. Ville bara tala om att jag läste en artikel ur en gammal tidning jag hittade på vinden som gällde sommarbarn, artikeln vädjade till människor att även ta om hand om pojkar eftersom de var dom som blev kvar. Mina farföräldrars granne var barnhemsbarn och tvingades bo i ladugården när han blev fosterbarn. Han fick så mycket stryk att han hade ärren kvar på kroppen ett halvt århundrade senare.Min kusins pappa våldtogs till tarmen stack ut ur baken på honom.Oavsett kön och oavsett vad vi väljer att bry oss om eller inte så vet jag inte riktigt om dessa män har hjälp av sitt kön. Snarare tvärtom. Vilken ser dem som offer? Vilken bryr sig om dem? När ska det göras en dokumentär om alla offer med snopp?För de finns faktiskt och de är fler än vad media vill synliggöra.Så ”visst” finns manliga offer, men varför alltid sätta ett ”men” efteråt? Varför vill feminister förminska barns lidande för att de råkar vara pojkar?Dessutom har det inte skrivits en jota om sterilisering av pojkar på ungdomsskola inför sommarmånaderna. Det är ett övergrepp det också, även om det också väljs bort i ”bry sig om” kategorin. Bara för att det handlar om män.

    • jag förringar inte övergrepp på pojkar, läs bloggen om pojkarna på Eolshälls pojkhem i STockholm. vad jag skriver är att män kan gömma sig i ett manligt kollektiv och stödja varandra som män, utsatta män var inte solidariska mot sina ”styvsystrar” när man kom utanför barn- och fosterhemmet. pojkar blev offer som barn, men flickorna omfattades inte av sk broderlig solidaritet från den gruppen heller. för mig är alla övergrepp på barn oförlåtliga och att pojkar och flickor tvångssteriliserades ja det vet vi och det har samhället varit tvunget att erkänna. Stulen barndom handlade om pojkar…jag tycker du resonerar missunsamt gentemot gruppen kvinnor är det inte i så fall dags att bli solidarisk över könsgränserna.

    • sedan har vi den bistra verkligheten, de här tjejerna fick oönskade graviditeter och många av dem fick sina barn i sin tur tvångsomhändertagna, ofta för att det saknades en man som kunde dela ansvaret med kvinnorna.

  7. Hur resonerar jag missundsamt gentemot gruppen kvinnor? Hur får du ut det av mitt inlägg? Förklara tack?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s