Bruce, Bach o grabbarna….

Rockens värld är männens värld. Men jag kan förlåta för att det finns så otroligt många duktiga män inom den världen, liksom inom bluesen och jazzen. I kväll njöt jag av reprisen från galakonserten på Madison Square Garden i New York med namn som Bruce Springsteen, Stevie Wonder, Simon and Garfunkel, Mick Jagger, Billy Joel, Jeff Beck,  John Fogerty, Sam Moore mfl och jag kände bara en stor nostalgi efter en svunnen tid. Hel viss om att den musiken som skapades från mitten av 60 och 70-talet inte kommer att uppstå på samma sätt.  Jag kunde också känna en viss glädje över att jag inte tror att rockmusiker i gemen missunnar sina kvinnliga kolleger att vara i ljuset, problemet är väl snarare att de är färre eller syns mindre.

Bonnie Raitt är en av dem, hon lyftes fram på galakonserten av mina absoluta 60-tals favisar och hennes röst är …ja sätt mig i en sandstorm och hon skulle höras genom alla sandkornen, lysande klar och oerhört engagerande.

Sedan kunde man glädja sig åt att en hel del av musikerna faktiskt var tjejer, på min tid fanns det inga tjejer i banden som spelade gitarr. Fanns de var de oftast en form av kuttersmycken åt resten av gänget. Det som gör SVT till en kanal att hylla och public service TV till dess storhet är att man kan se guldkorn utan avbrott från Ipremmannen, margarin och schampo. Men också att SVT vet att sända det som många vill se och jag tror vi var många, Hall of Fame Rock´n Roll, som satt uppe och såg den redigerade varianten av en två dagars konsert. Tänk om vi fått se hela…..

Jag är ett barn av 60-talet, med Vietnamkriget som aldrig glöms, Montereifestivalen, Janis Joplin, Woodstock 1969 som var starten för den nya musiken, Bob Dylan, Jefferson ja hela skaran och kartan av en storartad musik som växte fram. Märkligt nog var musiken också bärande ideologiskt, det fanns samhällskritik inbäddat i livsstilen, revolten mot etablissemanget om än inte alltid i själva musiken. Men hela 60-70 talsmusiken var i stort sett en spark mot det etablerade och cementerade samhället där de vuxna och beslutsfattarna inte lyssnade och trodde att ”det skulle gå över”. Beviserligen gjorde det inte det, för en stor del av musiken från den tiden lever i högsta grad idag. Många av mina elever kan minst lika mycket om Pink Floyds musik som någonsin jag eller andra i min generation. Bruce Springsteen lockar idag en publik från 10 – 80 år. Rooling Stones samma. Inte ens den sk klassiska genren som Bach, Beethoven drar den publiken idag. Sett ur det perspektivet är Publik Service TV och SR det som håller kulturen levande. Men om radion vill jag återkomma i ett annat sammanhang. Nu spelas den gamla klassiska musiken av andra så det kanske finns orsak till att den inte drar, om Beethoven levt idag skulle han troligtvis fyllt Globen.

Men rockens kvinnor glänser liksom jazzens, Janis Joplin vars musik jag har kvar på vinyl är oförglömlig och Joan Baez den amerikanska progmusikens drottning, som skapade sin musik kring kriget i Vietnam och var en oförtröttlig protest mot krig och våld. Var det en händelse att SVT körde en dokumentär om Buffy Sainte-Marie. Indianflickan som adopterades och fostrades i ett vitt medelklassamhälle men som aldrig glömde sina indianska rötter och 1964 blev känd för sina sånger om den amerikanska ursrpungsbefolkningen. Hon gav oss sånger The universal soldier, Soldier blue och I´m gonna be a countrygirl again. Billie Holliday gav oss en bild av hur det var att vara svart och sjunga i ett vitt samhälle. En firad artist som fick gå bakvägen in på de ställen hon spelade på och som tvingades bo på ruffiga hotell för att de bättre hotellen hade skylten ”only withe”.

Kvinnor har i alla tider betalat ett högt pris på olika sätt. Billie på grund av hudfärg, Janis på grund av att samhället inte kunde bejaka henne för den hon var och för att männen ville se en sexsymbol som inte fanns och som Janis aldrig levde upp till. Buffie Sainte Marie återsåg sin familj och stam i vuxen ålder, hur påverkade det henne? Det sas inget om i dokumentären. Jag skulle kunna skriva mer om kvinnor och fler kvinnor inom musik, konst och litteratur som nått framgångar och där framgången kostat i någon form.

Det som irrieterar mig idag är alla som går på konserter och lyser i vimlet. Anders Borg gillar Bruce Springsteen men vad har de gemensamt. Bruce är troligtvis mer socialdemokrat och arbetarpojke än kostymnisse i moderaterna i Sverige. Alla kändisar som froterar sig på Globen, Hovet när U 2 grabbarna från Irland med arbetarbakgrund och vars ursprung är långt från den borgliga publiken  av kändisar, kungligheter etc.

Jerry Williams en av Sverige stora rocklegender, med rötter i arbetarklassen lockar även han en mixad publik där merparten inte har en aning om  att Jerry W faktiskt än idag återfinns på vänsterkanten. Hade han varit amerikan hade Globen varit smockfylld, nu är han svensk och jag tror inte även om fansen är många att han fyller Globen.

Så tllbaks till starten. 25 år med rockens storheter…jag är så stolt och glad över att ha upplevt dem från starten innan många av er som läser ens var påtänkta. Jag är till och med glad över att ha upplev den Rockande Samen, Little Gerhard, Elvis, JockMocksjocke, det ger en så otrolig referensram inom musik i alla dess shangers och det ger referens att ha sett gamla svartvita klassiker på film, läst Vilhelm Moberg i orginal, sett ursprunget av Folket i Bild som sedan blev porrtidningen Fibban, upplevt fotokonsten i tidningen SE, läst om skådisar i Bildjournalen…

Det är möjligt att vi i min generation och grannarna runt om i samma ålder kan ses som mossiga, men himmel vi har verkligen sett kulturens utveckling. Och idag mer än 40 år senare njuter jag av Simon&Garfunkel, Bruce, Janis, Mike J och faktiskt även Michael Jacsson, Madonna…osv…samtidigt som jag gärna njuter av ett stycke 1700-talsmusik eller kastar mig in i den komplicerade operavärlden.

 

 

 

 

<!– /* Font Definitions */ @font-face {font-family:”Times New Roman”; panose-1:0 2 2 6 3 5 4 5 2 3; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:auto; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:50331648 0 0 0 1 0;} /* Style Definitions */ p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-parent:””; margin:0cm; margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:”Times New Roman”; mso-ansi-language:SV;} table.MsoNormalTable {mso-style-parent:””; font-size:10.0pt; font-family:”Times New Roman”;} @page Section1 {size:612.0pt 792.0pt; margin:72.0pt 90.0pt 72.0pt 90.0pt; mso-header-margin:36.0pt; mso-footer-margin:36.0pt; mso-paper-source:0;} div.Section1 {page:Section1;} –>

 

 

Ett svar till “Bruce, Bach o grabbarna….

  1. Jag såg den tillsammans med mina söner (20 och 18). Det var intressant att se hur olika våra preferenser är. De saknade vad de kallade ”de riktigt stora artisterna” som Radiohead, The Cure och Coldplay.De tyckte att de flesta som var med verkligen hade haft sitt bäst-före-datum, som Sting och Mick Jagger.Metallica var de enda vars uppträdande fick OK av dem.Själv njöt jag av blandningen, att se dessa legender uppträda tillsammans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s