Media vill ha vanvårdens gråterskor inte vår kunskap

När vi var placerade inom den svenska barn- och ungdomsvården, pratade myndigheterna över våra huvuden. De pratade om oss och inte med oss. Framför allt lyssnade de inte även om de någon gång tog sig tid att prata med oss. Idag är vi vuxna, ca 1000 av oss ingår i landets historias största och mest unika utredning. Vi har kostat miljoner och kommer att kosta än mer innan det är klart. Mängder av människor vilka inte varit med i utredningen, några som inte känt till andra som inte orkat eller velat ringer och mailar. Hur blir det nu? För oss omfattas också vi av era krav på upprättelse.

I dag ställs vi inför en unik situation, i ett exeptionellt läge får de forna barnhems- och fosterbarnen uttala sig i media. Ju fler tårar och svordomar dess bättre. Jag föringar inte dem som framträder, men jag blir trött över medias ensidiga fokusering på individer, institutioner och behovet av gråtande barnhemsbarn. När Media sedan skall diskutera de tunga aspekterna återkommer experterna, socialfolket, juristerna, sofftyckare som upprepar det vi upplevt sedan tidigare, att de talar över våra huvuden. Vi är degraderade till källan för den korta nyhetens behag för att åter överlämnas till de som vet kan och analysera bättre än vi etc.

window.Fusion.space(”Rektangel”);

 

Thomas Kanger som gjorde filmen Barnhemmens Döttrar som uppföljare till Stulen Barndomfilmen, är en mästare i att göra lågmälda men starka sociala reportage. Barnhemmens döttrar som fokuserade på flickorna/kvinnorna blev en visning i TV som inte ens ansågs värdig att skriva om i pappers- nätmedia. Inte ens SVT gjorde någon större drive på temat som jag tycker är givet, genus/kvinnoperspektivet i vanvårdsfrågan.

Det finns en samlad erfarenhet på flera tusen år om vi slår ihop alla vanvårdade, deras kunskap handlar inte bara om att gråta i TV när man trycker på rätt knapp utan också att kunna förmedla de djupare perspektiven av deras liv. Jag har tittat mycket på kvinnobilden inom gruppen vanvårdade och sett att det finns skillnader i utvecklingen mellan de män och kvinnor som varit föremål för omhändertaganden. jag är trött på grovhuggna gubbar i TV och tidningar som säger samma sak som de alltid sagt och berättat men som inte förmår att lägga ett djupare sammahang i vår historia, Var finns alla de kvinnor som drabbades vi trots allt fler kvinnor i utredningen än män. Inom Samhällets Styvbarn har vi haft förmånen att ha kvinnliga ordföranden vilket gjort att det åtminstone ibland fokuserats på mer än återkommande upprepande historier. Men det innebär statitstikt att vi är underrepresenterade i mediasammanhang trots att det finns fler kvinnor än jag och min  föregångare Linda Styf.

Det finns så oerhört många infallsvinklar på vanvårdsfrågan att jag som journalist aldrig skulle ha problem att göra vare sig artiklar, TV eller Radioprogram. Och är det inte märkligt att de absolut bästa inslagen gjordes av kvinnliga journalister efter det att utredningen presenterats. De hade ha läst på och satt sig in, och kunde åtminstone förstå varför jag inte var intresserad av att berätta mitt livs historia utan ville se Vanvården i ett större sammanhang. Vanvården handlar ja om placeringar, taskiga fosterhem, hugg och slag. Men vi har samma elände idag om än i andra tappningar. Vanvården handlar om posttraumatisk stress, ångest, sömnlöshet, rädsla för att bli ungslängd från försäkringskassan, inte få den hjälp vård man behöver. Omhändertagna barn- och barnbarn (socialt stigmatiserande) människor som inte förmått eller orkat vara de föräldrar de önskat i brist på referenser i livet. Kvinnor som lever under den perfekta ytan av rädsla för att historien skall hinna i fatt och korthuset rasa ihop.

Jag blir arg och upprörd när man skriver att barnhemsbarnen skall lämna sin historia och gå vidare. För det första är det inte 20-25 åringar som berättar om vanvården utan människor i övre medelåldern.  Ur den grupp som levt vad vi kallar normalt liv har inte ens det räckt till. Med stigande ålder kommer också verkligheten i fatt oss, vi börjar fundera över sammahang och varför. Skulle den gruppen inte ha rätt att berätta och föra sin historia vidare och självklart få ersättning för den tid då många av oss var obetald och gratis arbetskraft åt  bl.a svenska bönder.

jag blir arg och upprörd över partipolitiska anspelningar och dålig historiebeskrivning. Den borgliga kören av skribenter och kommenatatorer talar om sossestyrning i 70 år. Låt mig då säga att det fanns både lagar och förordningar om hur barn skulle ha det i det sk sossstyrda Svverige. Socialdemokratin styrde nationellt men i kommunerna var det borgligt i allra högsta grad och det var i kommunerna som försyndelser och övergreppen gjordes. Skall jag då anklaga bondrörelsen och kommunerna om jag är på andra sidan.

Vanvård av barn vare sig det skedde för 20 år sedan o längre eller idag är lika illa oberoende vilket parti som styr. Det är utifrån detta som jag anser att kunskapen och erfarenheterna från vanvården borde ha haft en större inverkan i  Maria Larsson barnpolitska lagstiftning. Det skulle funnit referensgrupper av annat slag än socialbyråer, institutioner etc.  Dagens tal om evidencebaserad behandling etc av barn och ungdomar blir sjukt galet. Evidence ingår i naturvetenskaplig forskning där man siffermässigt etc kan mäta resultat. Människor är kött och blod, olika beteenden, erfarenheter miljler och de kan inte mätas men man väl ta till vara deras erfarenhet och kunskap på ett socialt mänskligt plan. Det bästa fosterhemmet är inte den utbildade kvinnan och mannen som gått igenom socialstyrelsens utbildningar utan kanske människor med stort hjärta, grundläggande kärlek till barn, vilja och förmåga att kunna älska de här barnen och därmed också kunna ge dem gränserna. Men det skall jag återkomma t

2 svar till “Media vill ha vanvårdens gråterskor inte vår kunskap

  1. Lisa Soulagera

    Jag kan bara nicka igenkännande. Samma fenomen finns med allt, inte bara vanvård utan även annan utsatthet. Jag rensade just min blogg från en seriös dialog och tystnar. Idag speglar inte medier samhället – de styr. Även sociala medier faller in under samma.

  2. Mycket starkt och bra skrivet……har sett alla tre program av Thomas Kanger och gråtit för han berör, jag har insett att jag haft tur, jag är uppfostrad av ett fosterhemsbarn och ett krigsbarn. jag är fosterhemsbarnsdotter och på äldre dar har jag börjat inse att även det har bidragit till den jag är. Turen jag nämner skulle då bestå i att jag själv aldrig blev fosterhemsplacerad, vilket alltid förvånad mig….Regering/riksdag måste göra rejäla utredningar, för att i möjligaste mån förhindra att nya barn utsätts för samma sak…. Viktigt ämne, tummen till dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s