Välkomna till Mosebacke Etablissements sista säsong! Riksteatern dödar den fria kulturen

Är Riksteaterns övertagande av Mosebacke och Södra Teatern dödsstöten mot Stockholms enda alternativa konsertscen. Efter första september avslutas en långvarig epok som började redan med Ernst Rolf och som fick sin kulmen med Git Magnusson och Bosse Stenhammar. Söndagen den 25 juli ägnades helt åt Git Magnusson och Bosse Stenhammar i ett nästan åtta timmars festivalprogram på Mosebacke Etablissement. Var det slutet för Mosebacke som alternativ musikscen!

Jag tror att Git Magnusson sitter i sin himmel och fäller en tår eller fylls av ilska över att skattefinansierad verksamhet skall driva krog på Mosebacke och att stället blir ett av otaliga vattenhål för väl bemedlad medelklass ungdom.

Det fanns glädje i luften i söndags. Allt från Pierre Ströms och Per Sörmans finstämda visor till ett helvilt avslut med Wasa Express och gudabenådad trombonist Gun Carling. För 180 kronor fick vi ett program som omfattade musik för alla riktningar och smaker. Ung publik applåderade och sjöng med Trio med Bumbas ”Vi skall leva för varandra”. Äldre stampade takten till Clas Yngströms otroliga gitarrspel och Grus i Dojan fick oss alla att ramla tillbaks till slutet av 60-talet då folkmusik blev musik för alla.

Mosebacke har lyckats rida ut alla ekonomiska problem under åren utan att tynga skattkistan, inkomsterna från restaurangverksamheten har gjort att biljettpriserna är överkomliga trots att musiken varit och är oftast av hög klass.

Här har fostrats generationers underhållare i allt från visor till jassfunk. Det har varit poesiaftnar och filosofidiskussioner. Orentaliskt disco där det dansats så att svetten regnat bland den minst sagt blandade publiken. Ja säg den musikstil som inte rymts på Mosebacke Etablissementet. Så även om kycklingsalladen är medioker och man letar efter kycklingbitarna bland salladsbladen för 125 kr, så vem klagar när man fortfarande har råd fattig som rik att gå på konsert utan att plånboken känns övergiven dagen efter.

Var annars ser vi en publik där gammal som ung blandar sig med varandra, lyssnar och respekterar. Det var en otrolig söndagkväll, som blev allt mer magisk vart efter timmarna gick. Fortfarande hör jag Clas Yngströms vilda gitarrsolon, Wasa Express improviserande jass där Gun Carling blev kvällens absoluta överraskning. Vi hade stått kvar än om inte till slut också Gun Carling gav upp. Vilket driv. Vilken absolut musikalisk talang. Vilken strålande trombonist som ömsom dansade och ömsom sjöng med sin trombon så nära och så intimt det bara kan bli mellan två som har absolut gemenskap. Så samspelt mellan henne och Wasa Express att man kunde tro de spelat ett liv tillsammans i stället för en timm och tio minuter. Därtill har Gun en underbar röst, som fick mig att minnas stenkakorna med Bessie Smith…egentligen det går inte att beskriva det måste höras. Hon sjöng klassiska Bei mir bist du schön och Killing me softly så det gick rysningar utefter ryggraden

Jassfestivalen har något att hämta i den gruppen. Låt oss få se Wasa Express med Gun Carling nästa sommar på Skeppsholmen….

Jag vet inte om det var ett styrkefält på söndagens festival men det var en kavalkad av år och musik, och kanske lurade Karl Gerhard bakom kulisserna och stampade takten tillsammans med oss andra. Vilken tur att Evert Taube och Erik Asklund bildade ”Stockholms Litterära akademi med följande devis ”Mosebacke är Stockholms ansikte. Mosebacke är också Södermalms och hela rikshuvudstaden Stockholms litterära parnass och bokstavligen dess Montparnass, så sant som det ordet betyder sånggudinnornas och poesins högsäte”.  Som också stoppade KF ifrån att riva husen för nytt kontor. Kulturskyddet idag gör att rivningsgalna Stockholms Stad inte kommer åt marken för då skulle det troligen stå bostadsrätter i miljonklassen på en anrika kulturplatsen.

Visste ni förresten att revypappan på Södra Teatern, Emil Norlander gärna använde karaktärer hämtade från söders vardagsliv.

När Strindberg skrev Röda Rummet, blev CA Wallman Mosebackes nöjespappa, han hade utskänkning med karuseller, kägelbanor (kägelbanan finns kvar) skapade akrobatiska upptåg och 1852 rev han det gamla huset och byggde det som numer kallas Södra Teatern. Teatern brann ner men Wallman byggde upp igen och 1859 var det klart. Sammantaget har Mosebacken en 300 årig historia som nöjespalats.

Ett stenkast från Götgatans folkmyller ligger Mosebacke torg där Mosebacke Etablissement tillsammans med Södra teatern utgör en oas för kultur- och musikälskare. Sedan slutet av 1700-talet har Mosebacke varit ett nöjespalats, men dess karaktär har skiftat genom åren. Det senaste generationsskiftet skedde 1999 då Git Magnusson och Bosse Stenhammar lämnade Mosebacke efter att ha drivit det i nästan 30 år. Här nedan kan du läsa mer om etablissementets historia.

Sedan många år är Mosebacke Etablissement en av de viktigaste scenerna för skådespelare och musiker. Här ges plats för de som kan leverera bra kultur utan offentlig finansiering. Mosebacke Etablissement bryr sig inte om huruvida artisterna är högskoleutbildade eller anställda vid institutioner. De som drar publik och har god kvalitet är välkomna. Storleken på scenerna gör att det blir intima förställningar med närkontakt. Här kan du möta en världsartist på någon meters håll. Det behövs inga storbildsskärmar och ljusorglar. Det är upplevelsen och kontakten mellan publik och artist som räknas.

Det är en helt unik scen och den har fungerat i många år. På väggen hänger fotografier av alla de världsstjärnor som stått på scenerna och de är många.

Varje kväll året om så har de två föreställningar, på lilla och stora scenen.

Hur kan man producera så mycket kultur helt utan offentlig finansiering undrade jag och frågade ägarna. ”det vi förlorar på kulturen tar vi in på sommarens terrasservering” fick jag till svar. Två riktiga kulturhjältar, som verkligen producerar mycket kultur till många. Helt utan skattepengar!

När Riksteatern tog över fastigheten så sa de upp Mosebacke Etablissement. Är det rimligt att våra institutioner går in och aktivt stoppar det fria kulturlivet undrar jag?” /Erik Winqvist, Newsmill/

Jag saknar upproret mot makten. Kampen för att behålla kulturella vattenhål i Stockholm intakta. Jag vill ha mer Badhusentusiaster från Aspudden fast i fler sammanhang. Upp till kamp mot överheten och makten. Ta tillbaks Staden och kulturen.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s