Humlan flyger med kulturen

Det kändes så varmt i hjärtat när Stina Berge skrev i sin Logg på Facebook, att man numer kan boka Stina mfl på Humla kulturförening. Varmt för att det finns artister som vågar gå en annan väg än genom traditionella bokningsbyråer och skivbolag där enskild profit styr mer än utbudet.

Jag unnar givetvis alla artister som stödjer och finns på Humla all framgång och rätt till betalning, men jag tycker om det som skrivs på hemsidan, att överskottet skall gå till att satsa på fler kulturarrangemang. I en tid då regeringen bestämmer vad som är kultur och vad som skall stödjas, behövs nytt tänkande och en kulturrevolution.

Det blir heller inte sämre av att artistutbudet består av det bästa som svensk visa och folkton kan visa upp just nu. Obs min smak. Men det känns skönt att det finns ett gäng som kan föra vidare det andra påbörjat. Ändå är inte artisterna på Humla några duvungar, de flesta har en lång karriär inom musiken och har nått en mogen ålder och en mogen lyrik. Men det stämmer till glädje att de finns där de finns och att de kanske lockar en och annan yngre visartist att också börja revoltera mot det som idag håller på att bli skräddarsydd kultur enligt regeringsformulären.

Flera av de bästa författarna skrev alltid sina böcker i länder med diktatur och förtryck, i länder där allt som inte var accepterat av staten var ickekultur. Kanske är det så att kulturen blomstrar bäst i klimat där gränserna blir allt snävare och där det råder en form av formaliserad kulturstandard.

Alliansen skriver på sin hemsida att de satsar på kulturen, ”Kulturen är så stark i sig själv att den med bevarat oberoende kan samverka med andra och därmed ta en större plats i hela vårt samhälle. De ideella krafter som bär upp kulturlivet runt om i landet är av stor betydelse för kulturen.”

Kulturarbetare förutsätts jobba på ideell basis. Det gäller allt från utgivning av tidskrifter till böcker. När Alliansen skriver att kulturen är stark i sig själv, tänker jag osökt på att bokutgivning allt mer blir en monopolfråga för de stora förlagen. Författarna domineras av namn som förknippas med kändisskapet som sådant än litterärara kvaliteer. Det är inte lönsamt att ge ut böcker av okända namn även om det är bra, kändisskapet har större säljyta än litterära kvaliteer. I musikaffärerna idag är det omöjligt att hitta annan musik än den absolut senaste och mest spelade. Det lönar sig inte att sälja eller ge ut musik som inte finns på hitlistorna eller av artister som inte är ”kända”. Jag skulle köpa en CD till en vän i USA med svensk folkmusik och efter tre försök gav jag upp.

Men också film går samma väg, biograferna ägs av SF och utbudet bestäms utifrån om det är gångbart. Smal film, mindre kommersiella produktioner kämpar på de små filmklubbarna, biografer som Zita i Stockholm som aldrig skulle överleva en dag om det inte fanns människor som jobbade ideellt eller människor som ser ett värde i alternativ film.

I Aftonbladet kunde vi den 6 dec läsa att 46 kulturarbetare skrev bla ”Det var ett initiativ i antirasistisk anda, en reaktion på Sverigedemokraternas sätt att använda poesin i sitt nationalistiska projekt. Vår festival ville också ta avstånd från Stockholms poesifestival, som trots sitt antirasism-tema efterfestade i Berns salonger. Sedan flera månader är Berns satt i facklig blockad på grund av sin behandling av bland andra papperslösa arbetare.”

Att sätta sitt kulturengagemang i relation till samhället är stort – i mina ögon – att vägra delta i dubbelspelet. Bra musik kommer från vänster och en gång försökte Socialdemokraterna genom SSU skapa en socialdemokratisk musik (60-70-talet) som ett försök att slå ut progmusiken. Det lyckades inte särskilt bra och progmusiken kom också att omfatta även SSU och radikala socialdemokrater. Däremot har jag svårt att minnas musik från höger som fått eller får genomslagskraft. Detta trots att det finns en hel kulturarbetarkår som stöttar alliansen. De är antagligen det som alliansen menar kulturens bärare.

Jag lyssnade på Charlie Engstrand när Stefan Sundström hade sin 30-år som artist på Debaser. Jag hade innan köpt hans CD och blev så glad över den och tänkte att Hälsingland kan locka fram det bästa. Jag letade efter recensioner av Charlies CD Kärlek på Svenska och lyckades hitta en i Barometern av alla tidningar.

”Honom har jag aldrig hört nåt med, han har släppt två soloalbum tidigare, men Kärlek på svenska är ingenting annat än en bländande stark upplevelse. Från början till slut, skriver Barometerns Dennis Andersson, heder åt någon som vågar ta upp det nya långt från trista musikrecensenter i papperstidningar.

Jag saknade någon tidning vid Stefan Sundströms otroligt braiga konsert på Debaser, 30 år som artist av ett 50 årigt liv. Med musikkompisar som tolkade Stefans musik, med en publik som kunde i princip varenda låt och faktum gruppen, Johnny Dunders Elektriska Cirkus som inte behöver några kommentarer. Alla vet de är djävulskt bra. Emma Essinger har blivit något av roman i Stefans konserter och en av de bästa och mest spänstiga saxofonromaner jag hört på länge. En saxofon lika stor som Emma men där Emma har kontrollen och kommandot. Detta hade kunnat uppmärksammats.

Kulturen blir lätt stöpt i bekväma former inte minst när kultur bara är något som skall financieras eller sponsras av privat kapital. Fria utövande konstnärer, musiker och författare förtjänar mer än att kallas för kulturelit av Göran Hägglund, eller betraktas som ideella insatser.

Så nu hoppas jag att många bokar via Humla Kulturförening, det är ni värda, Charlie, Stefan, Stina, Toni mfl.

Vi behöver många Humlor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s