Socialdemokratins utveckling är en intern fråga

Råden till socialdemokratiska partiet är många idag. Allt från SVD till Expressen, debattprogram mm diskuterar vad som skall göra partiet bättre. I dag skriver Cecilia Garme på Expressen om betongsossar som inte förstår icke önskvärdhet när valen förloras. Socialdemokratin skulle alltså mer än andra partier vara mer intresserade av pensionerna i slutänden än att förändra och vinna val.

Genom en sk ringning till SKL får hon ett svar som troligen stämmer på flertalet kommunpolitiker i landet, även inom de styrande borgliga. Makt Cecilia är inget som bara eftertraktas inom socialdemokratin, den längtan finns hos många. Frågan är snarare om hur medborgare som är med i S eller åtminstone sympatiserar med skall kunna väckas och bli aktiva. Så pass att de åtminstone orkar ta sig till en vallokal, arbetarkommun eller partimöte. Jag kan inte låta bli att bli irriterad över alla som vet lösningarna och som antingen inte har en politisk uppfattning eller tillhör en borglig väljarkår. Jag skulle aldrig i livet diskutera vem som skall efterträda Maud Olofsson eller hur Centern skall lösa sina problem. Jag kan däremot diskutera och fundera, men lösningarna måste slutligen bli en fråga för respektive parti.

LO Tidningen tar upp en intressant fråga om SAP och LOs fortsatta samröre i en facklig rörelse där allt fler medlemmar röstar borgligt. Skall man som moderat facklig tvingas omfatta också socialdemokratin. Den frågan borde diskuterats för länge sedan, facklig politisk samverkan var ledorden när jag var med i SSU på 70-talet. Men då var grupperingar åt vänster som inte accepterads inom LO. Det fanns heller inga utrymmen att diskutera kring detta.

Stigbjörn Ljunggren väcker många funderingar om LOs framtid och de frågorna borde i högre grad diskuteras inte minst inom den fackliga rörelsen också på gräsrotsnivå. Han tar också upp fråga som varit en het potatis inom rörelsen ”utbildning”.

På lite längre sikt har LO ett snårigare problem. Hur ska den egna organisationen försörjas med rätt kompetens i ett kunskapssamhälle?

Den fackliga begåvningsreserven har sugits upp av ett allt bredare utbildningssystem – som till skillnad från förr nu ger alla med ”läshuvud” en chans. Därmed får arbetarklassens barn större möjligheter att odla sin begåvning.

Men när de återkommer till rörelsen duger de inte att stå på listorna, utan får nöja sig med att bära trunken åt dem som har rätt bakgrund. Partiets listor tillåter bara folk med representationskompetens snarare än kunskapskompetens. Partiet tvingas därför anställa en flock med politiska sekreterare som ska uppdatera 120-åringen med lite samtidskunskaper.”

Instämmer i att det finns ett otroligt resursslöseri med human kraft, men så har det alltid varit. Rätt åsikt och rätt ta rygg på har alltid gett framgång inom Arbetarrörelsen. Det fick en av mina vänner erfara inom Gävleborgs partidistrikt, som till slut tröttnade och gick till privata näringslivet. Men det finns också en anna fara, att framtidens representanter hamnar så långt från vardagen och de medlemmar man företräder att de mål man vill uppnå ligger långt från basen.

Jag tror det behövs en kombination av kunskap och förankring. Jag kan inte låta bli att dra parallellen med socionomerna. Man kan komma ut 23 år gammal som socionom för att sedan ”vägleda” och tala om för en dubbelt så gammal människa hur de skall sköta sin ekonomi, söka jobb etc. Varje yrke uppdrag kräver en förankring så länge det handlar om att möta människor. Också inom fack och politik. 

Däremot blir jag lite fundersam över slutklämmen ”Folk stödjer nämligen inte rörelser på grund av deras visioner utan därför att de gör samhället bättre”.

Jag tror tvärtom att människor vill ha visioner och något som strävar framåt. Men visionerna kanske skall ligga på en nivå så att vi alla kan förlika oss med dem.

Erik Laakso tar upp tråden på Uppstuds/Voltaire och talar om en ny form av facklig organisation som kastar av sig den tunga kappa som omsluter LO-byråkratin. Men stora organisationer tenderar till att stelna och komma allt längre från sina medlemmar. Inte minst själva organisationssystemet gör att avståndet mellan toppen och organisationens rötter ökar. Med andra ord överheten gör sig till tals för grupperingar de aldrig har mött. Det är också sådant som på sikt fått många fackliga medlemmar att välja andra partier kanske i ren protest mer än av övertygelse. Kan vi inte förändra orginisationen kan vi alltid försöka straffa den.

IF Metall, Pappersindustriarbetareförbundet och GS-facket, kanske tillsammans med byggfacken, borde ta Unionen i hand och initiera en ny organisation som kan möta dagens situation och samhälle på den nivå där den befinner sig. Arbetsgivarna  är redan där, när ska facken komma loss? Fackföreningsrörelsen kan och ska samverka med politiska parter men den ensidighet som råder ger i det närmasta ett carte blanch för Socialdemokraterna eftersom alla vet att fackföreningarna inte kommer förhandla med något annat parti utan hellre stå på Mynttorget och ropa tomma slagord.”

Jag delar diskussionstråden men är tjurig nog att tro att ju större en organisation blir dess mer förlorar medlemmarna intresset. Vi överlåter till andra att bestämma, för att sedan kunna gnälla på jobbet över facket som inte gör något. Eller över att ”vi” aldrig har en chans att föra fram vad ”vi” tycker. Den representativa demokratin har sina fördelar men den är också ett effktivt hinder för att hålla massorna borta.

Socialdemokratin skulle må väl av att stå på egna ben, liksom den fackliga rörelsen. Men mycket av de lagar och förändringar som gjorts och som varit bra hade aldrig kunna förverkligats i en borglig regering.

Men viktigast av allt frågorna bör diskuteras där de hör hemma. Om LO ändrar form, facken förändras är det frågor som ytterst måste avgöras där. Sedan får media svälja, antingen är man för eller också emot. Samma sak gäller Socialdemokratins framtid. Det är inte borglig press eller Reinfeldt som skall bli glad över valet utan medlemmar och ev väljare i framtiden.

2 svar till “Socialdemokratins utveckling är en intern fråga

  1. Jag har svårt att hitta exempel på att politiska rörelser lyfts fram om de bara har haft visioner att leverera. Överhuvud klarar sig ingen bara på att ha ett trevligt budskap, ta kristendomen som har det vackraste budskapet av alla – deras framgångar är inte enbart Jesu bergspredikan utan sjukvård, handelsplatser etc. Thats my point. Ingen är med i facket för att de pratar solidaritet etc, enbart, utan det har med lön och arbetsförhållanden att göra, sådant som vi har under naglarna, inte i salig blick…

    • först¨år vad du menar men jag tror att kombinationen vision och praktisk politik är ett måste. man måste kunna beskriva vilket samhälle man strävar efter genom de olika beslut etc som fattas. i annat fall hänger samhället ungefär som i USA etc..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s