Regeringen måste gå vidare med Upprättelseutredningen

I januar för lite drygt ett år sedan släppte Vanvårdsutredningen sitt delrapport om den Svenska Vanvården. I ca tre veckor höll mediaintresset i sig för att sedan segna ner och dö ut. Nu kommer Upprättelseutredningen, kön av medier hopar sig trots att det är några dagar kvar, alla vill veta vad kommer i Upprättelseutredningen.

Kerstin Wigzell har gjort det bra som lyckats hålla media utanför sitt jobb, tiden för hennes uppdrag i en så stor och komplex fråga, var relativt kort. Därav krävs arbetsro och fokus, inte prata med media, Nu lämnar hon sin utredning och vi som är berörda väntar med spänning. Vi vet lika lite men vi hoppas att innehållet är det vi önskar officiell ceremoni och förslag till ekonomisk gottgörelse.

Utredningens fortsatta liv, handlar om regeringen och dess vilja att ta Upprättelseutredningen till sig med alla de argument och underlag som kommer att finnas. I mångt och mycket hoppas jag att det som kallas skarpa förslag i Upprättelseutredningen också läggs till arbetet med Barnskyddsutredningen.

Upprättelse för en grupp människor som berövats sin barndom kan för den som,  levt i den trygga förvissningen om att Samhället gör sin plikt, aldrig sett baksidan av Sverige mer än tiggarna på stockholms gator eller missbrukare kring strategiska platser på tätorter runt om i Sverige. Men det är kanske just där bland uteliggare och missbrukare som skörden av tidigare generations vanvård återfinns. Jag säger inte vetenskapligt att så är, men jag känner och vet många vars historier handlar om omhändertaganden, institutioner, föräldrar som levt dysfunktionella liv. Men det finns också den andra gruppen, dem som lyckats och kunnat använda sin historia till att överleva och göra något av sitt liv. Det finns mellanskiktet som tillhör fattigSverige, som lever under knappa ekonomiska villkor. Kastas runt inom sjukvård och socialtjänst som eviga kollon utan att få den hjälp de behöver eller behövt.

Just för att bilden av vanvårdsgruppen är så diffrentierad finns det behov av grupper som för talan och pratar för dem som inte orkar inte kan argumentera mot samhället. Det borde väl vara lika naturligt att fd omhändertagna, placerade har en intresseorganisation som att det finns för fysiskt/psykiskt handikappade. Samhällets Styvbarn försöker arbeta för detta, att både den som farit illa eller den som haft det bra skall kunna mötas under samma tak och att ett gemensamt motto blir – aldrig mer.

Vanvårdsfrågan har pågått i sju år, allt sedan filmen Stulen Barndom visades i TV, där Thomas Kanger så föredömligt och klokt gjorde en film som visade sidor som ingen svensk trodde funnits. Han följde sedan upp med Barnhemmens Döttrar (2009) som tyvärr inte fick lika stor uppmärksamhet. Jag kan tycka att den borde fått det eftersom den visade på konsekvenser för gruppen omhändertagna alt fd.

Inför nästa steg i Vanvårdsfrågan, nu Upprättelseutredningen och 30 sept 2011 slutrapporten om Vanvården inom den Svenska barn och socialvården, skulle jag önska att medias urval av offentliga gråtare tonas ner och att man fokuserar på konsekvenser och vad som döljer sig under. Som journalist skulle jag aldrig ha svårt att göra mängder med vinklingar med hänvisning till Vanvården, men den sociala kunskapen kanske är den högst prioriterade inom media.

Men allra helst skulle jag önska att såväl Vanvårdsutredningen som Upprättelseutredningen blir slutet och början till något nytt. Ett avslut för de berörda med anhöriga, där Samhället erkänner att de gjort fel. Det torde vara första gången i historien i så fall som Svenska Staten öppet erkänner att man inte fullföljt sina egna beslut och lagar.

Jag skulle önska att forskare såg Vanvårdsutredningen som unik chans att studera konsekvenser av olika handlings eller brist på handling. Det finns i England och Norge, men inte i Sverige. Nu öppnas möjligheten.

Jag skulle önska att Barnskyddsutredningen tillsammans med skarpa förslag i Upprättelseutredningen leder till att vi får en ny form av utbildning av socialsekreterare och andra socialarbetare. Jag skulle önska att Media skaffade sig djupare kunskap inom den sociala sektorn för att man på ett konstruktivt sätt fortlöpande kan granska socialtjänstens utövande.

När Jan Björklund talar om legitimation för blivande lärare, har jag min uppfattning klar, men inom det yrke, socialtjänsten, där det handlar om att ta enskilt ansvar för individer som kan påverka hela deras sociala situation skulle det självklart finnas betydligt mer än tre år på socialhögskolan och sex månaders praktik,

Utbildningar som skall arbeta med människor och fatta beslut om människors villkor borde också i högre grad göra den gruppen delaktig i utbildningarna. Bjuder man inte en fd kriminell, missbrukare etc varför bjuder man inte in människor som varit omhändertagna eller på annat sätt drabbats av socialtjänsten i verkligheten.

Vi behöver socialtjänst och socialvård i Sverige, men vi behöver större rättssäkerhet för de berörda, vi behöver mer av gemensam syn och tolkning som är likvärdig över landet. Vi måste ge blivande politiker i socialnämnder och utskott mer utbildning och ställa krav på att de också granskar sina tjänstemäns beslut och underlag. Idag är den dystra sanningen den att många nämndpolitiker öppnar handlingarna när mötet börjar och slentrianmässigt säger ja till tjänstemännens förslag.

Vi behöver öppenhet inom debatten i socialtjänsten. Sekretess har blivit tjänstemännens möjlighet att slippa stå till svars eller ta ansvar. Genom att hänvisa till sekretess även när motparten gett tillstånd, skapas ett avstånd mellan socialtjänst och den grupp som antas behöva deras hjälp.

Ett strikt tjänstemannansvar i kombination med samma ansvar för beslutande poliker där felaktig hantering kan leda till rättsliga åtgårder, skulle troligen vara bra både för beslutsfattare och tjänstemän.

För det var just bristen på ansvar som ledde fram till att så många vanvårdes på institutioner och i fosterhem, Nu skriver jag, var, men tyvärr förekommer de fortfarande och socialtjänstemännen kan gömma sig bakom sekretess och difusa regelverk, Journalister brukar har rätt bra koll på sekretesslagstiftningen men i arbete med socialtjänsten verkar man förvånansvärt okunnig.

Slutligen, omhändertaganden av barn kommer inte att upphöra och skall inte upphöra. Det bör finnas vettiga och bra system för vårdnadsöverflyttning, adoption etc. Det måste finnas ett ansvar för Staten att värna om människor också efter 18 årsdagen om de varit omhändertagna och saknar fasta punkter i sitt liv.

Upprättelseutredningen kommer inte att läka eller hela alla sår, men den kommer att ge de vavårdade sitt stöd för sina krav om en officiell ursäkt framförd av Fredrik Reinfeldt, i Riksdagshuset inför berörda, deras anhöriga och Svenska Folket via direkt TV sändning. Vanvården skedde i tystnad, men Upprättelsen skall ses och höras.

Om UPPRÄTTELSEN HÖRS AV ALLA, kan vanvård aldrig mer ske i tysthet.

 

 

.

8 svar till “Regeringen måste gå vidare med Upprättelseutredningen

  1. Mycket bra redovisat!

  2. Helt ense med dig vännen..min önskan som varande en av de som råkade illa ut på 80 talet,är att vi fick stöd med att återupprätta våra llv på sånt sänt vi har behov med. Tror inte att direkta skadestånd kan vara nåt-då alltför många av de utsatta lever i överskuldsatthet och därmed riskrear få skadeståndet konfiskerat av kronofogden-trots att reglerna säger att de inte får röras,vem orkar fortsätta slåss för att ännu en myndighet fortsätter trampa på en.Nej jag hoppas på klippkort i vården,rätt vård märk väl..Och ekonomisk uppr’ättelse för de som är skuldsatta…osvVi få¨r väl se..men de viktigaste är att vi får just upprättelse på något vis,Massa kramelikramar på dig o vi ses på Fb med

  3. Jag har kommenterat Din artikel på Facebook med följande 420 nedslag: September 2011 kommer slutrapporten om Vanvården inom den Svenska barn och socialvården. Till den bör kopplas dagens barnavårdsärenden. ”Vi måste ge blivande politiker i socialnämnder och utskott mer utbildning och ställa krav på att de också granskar sina tjänstemäns beslut och underlag.” (…) ”Många nämndpolitiker öppnar handlingarna när mötet börjar och slentrianmässigt säger ja till tjänstemännens förslag.”

  4. Jag hoppas på att utredningen tar upp alla kränkningar som har skett mot barn i Sverige mellan år 1900 och år 2010.Jag vill berätta om att jag blev bestraffad på Solberga med smisk på rumpan vid 3 tillfällen under perioden hösten 1969 och våren 1970,och vid ett tillfälle under våren 1971 fick en örfil bara för att jag råkade slarva i ämnet form.Är det mer som har blivit illa behandlad på institutioner så berätta det här

  5. Det var alltför länge sen, av orsaker som inte har med bloggen eller dej att göra, men nu är jag här:-)——————–Tumme upp för ett suveränt inlägg! När jag läser detta kan jag inte låta bli att tänka på mitt studiebesök på Lövsta Skolhem, som var fruktansvärt. Vi fick inte träffa en enda elev, blev bjudna på förtäring och fick ställa frågor, vilket jag gjorde såpass mycket att föreståndaren vred sej i plågor. På Lövsta finns just samhällets styvbarn. Det förstod jag. Inte peppande, mer pådyvlade av skuld och skam, isolering etc. DET fick vi inte se, men jag tvingade fram svar. ”Du måste förstå att…”osv, som om jag som jobbat med just ovälkomna barn (och vuxna) i ca 7-8 år inte skulle fatta…De hade behandlingsassistenter, som säkert gjorde sitt bästa. ½ psykolog i veckan. En terapeut som kom då och då.Inlåsning var inget ovanligt. Stället borde haft många fler terapeuter / psykoterapeuter som har utbildning nog att tackla såna problem som ungarna har.Det är så förbannat skämmigt när man symptombehandlar i.st.f att ORSAKSBEHANDLA. Barnern blir i 95% av fallen ett symptom på föräldrarnas okunnighet och / eller drog/alkoproblem. Att dessa inte har tid för sina barn.Både SOCoch BUP borde omreformeras. De lär sej uppenbarligen fel saker, eller för lite av det de borde kunna för att hantera den här typen av problem. I stället ställer de till det ännu värre.Felet i grunden är att man inte tar tag i problemen redan när barnen är på dagisnivå och det är då det brukar börja synas om något är fel. ”Stora barn stora bekymmer, små barn små bekymmer”. Detta citat är just precis som det är : sant.De som blivit kasttade hit och dit mellan värdelösa institutioner och är helt vilsnai tillvaron borde få ersättning (och bostad) för det lidande de utsatts för och som följer dem ända upp i vuxen ålder.Jag kan skriva hur mycket som helst om detta, men slutar här. (Har skrivit mycket redan). Kolla bland mina nyckelord och klicka på Lövsta skolhem….Återkommer för att läsa mer här.Ha en bra dagKaoSamhällets styvbarn ska jag läsa mer om.

  6. rune eriksson tel, 0708-443350

    fick avslag på ansökan besviken i Sverige får endast 20 proc bifall men i Norge motsatt utslag alltså 80 proc bifall varför jo de humanitära norrmännen intelligent tänkande har en fallande skala på ers,nivån varför, inte Sverige svaret byråkratiskt, lagen är sådan,blivit anmodad skicka ny ansökan, men så länge den stelbenta lagen gäller kommer resultatet
    bli samma, slutsats lagen måste omedelbart ändras till Norges linje
    för att full rättvisa uppnås, hela min ansökan med alla tänkbara uppgifter
    finns på utr,bordet sålede måste lagen förnyas omgående
    med besviken hälsning rune eriksson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s