Att sätta ettikett på barn…är det vanvård!

Som mycket liten betraktades jag som ett barn med psykopatiska drag, utan förmåga att känna empati eller bry mig om andra. I skolan beskrevs jag som 7-åring som ett barn som utan pardon knuffade sjuka och mindra barn i backen, för att rycka på axlarna. På Barnbyn Skå beskrevs jag som en tonåring som ifrågasatte andras värde. I den sk småskolan finns inga anteckningar om att barnet var duktigt, utan bara knappt medelpresterande, språkligt underutvecklad etc.

Jag har läst mina journaler igen. Och frapperas över hur psykologer, barnexperter bedömt mig och säkerligen många andra barn i min situation, som psykopater, obegåvade, okoncentrerade, kontaktlösa och hur våra utredningar under åren fram till dagen då man blev fri staplats med värdeomdömen och ettiketter. Vi var små burkar var och en prydligt dokumenterade och numrerade, utredda och intelligenstestade. Vi hade alla våra burkar märkta med fördomar och okunskap kring varför barn var som de var när de omhändertogs av samhället.

När jag läste mina journaler första gången tänkte jag att vem är den där hemska ungen. Inte var det väl jag! Jag kände igen mig mycket lite eller inte alls i de beskrivningar som gjordes och jag tokskrattade för mig själv. Nu läser jag dem med mer distans, inser att vanvård inte behöver handla om fysisk misshandel, övergrepp, slavarbete. Det handlar i lika hög grad om vilken bild som byggdes upp hos barnet som var omhändertaget.

I höstas promenerade jag med Thomas Lidman, son till Nybodahemmets föreståndare, på Nybodaområdet. Han växte upp som barnhemsbarn fast i en egen familj. Hans vänner var pojkarna på pojkavdelningen men konstaterade att det var oerhört lite kontakt med flickorna. När vi gick förbi spädbarnshemmet som låg/ligger på vänster sida när man går upp i Nybodaområdet, påminde han mig om ”de konstiga barnen”. Barnen med vattenskallar och utvecklingsstörda som bodde i huset bredvid småbarnens. Jag hade förträngt den gruppen, men kom sedan på ett minne där en med ”vattenskalle” alltid cyklade ute på vägen.

Det vi lärde oss på Nyboda var att vi levde i herarkier i en omvänd märklig ordning. På flickavdelningen var vi lite bättre om än sämre, pojkavdelningen var intressant men vi skulle självklart inte umgås med dem. Flickorna var fariga och kunde självklart locka dessa pojkar till farligheter. Avdelningen för ”dåliga flickor” var givetvis något högre i rang än barnen med vattenskalle och de utvecklingsstörda låg långt ner på listan och vi kunde känna oss lite glada över att det inte var vi som gick där med stora skallar och såg märkliga ut.

I min journal finns ett dokument från Barnbyn Skå, skrivet av Gustaf Johnsson, Skågustaf. Han skriver att undertecknad hade ett onaturligt intresse för sexuella aktiviteter och pojkar. Förklaringen skrev han var att jag var så illa omtyckt på stugan och hade svårt att anpassa mig med de andra barnen.

Den självbild vi får skapas av vår omgivning. Barns självbilder är de vuxnas förutfattade meningar kring barn. Om ingen säger till barnen att de duger, att de är viktiga att de är fria från skuld och skam bär man det med sig en stor del av livet, om än i olika varianter. Det ligger som en sten i själen och den är alltid ivägen, Frigörelseprocessen tar tid och först när någon uttalar ”du är utan skuld” och man själv förstår det, kan man kasta bort stenen. Men stenen har varit ett sällskap, i dess ställe kommer tomheten och utfyllnadsbehovet. Jag tror att många av vanvårdens barn brottas med just tomheten och letandet efter utfyllnad. Vi växte upp avidentifierade, vi tillskapades en självbild vi frigjorde oss  och gavs inget att ersätta det med. Det senare har gjort att så många kämpar långt upp i vuxen ålder med att hitta ett jag, en person som man kan leva med, sig själv.

Faktum är att jag inte är säker på om vi någonsin lyckas. Långt ifrån alla har fallit ur systemet. Dem som har lyckats har gjort det otroligt bra. Blivit namn, fått bra jobb, karriär en form av social bekräftelse. Man får social bekräftelse när man inordnar sig i systemet. Etablissemanget klappar sig på axeln och tar åt sig äran…de många insatserna i barnaåren har gett frukt. Glöm det  för var och en som lyckats efter den sk vården i Statens regi har gjort det av egen kraft, egen vilja. Det har skett genom egen satsning förlorad skolgång har betalats av barnet själv som vuxen. Karriären har inte varit vare sig gratis eller ens enkel att göra.

När reaktionerna på Upprättelseutredningen kom, var det många som vill mäta graden av helvetet. De som klarat sig och blivit ”vanliga” glider på dem som fortfarande barn barndomens sorg och trauman med sig. Det finns inga grader av helvetet. Lika lite som det finns grader av himlen. Det är antingen eller. Hur vi upplever helvetet är personlig relation. Vi kan inte mäta lidandet. Vanvårdsutredningen har gjort statistik över olika grader av helvetet. Men för människorna bakom siffrorna var lidandet troligen lika stort.

Dagens omhändertagna barn lever i en mer subtil vårdmiljö. Språket har förändrats, de psykologiska uttrycken har moderniserats. En större grad av analyser och tolkningar, men i botten finns samma förutfattade meningar. Att sätta ettikett på barn är att ge dem en sten att bära på. När de en dag kastar stenen uppstår samma tomhet. Behov av att fylla ut. Bli inte ledsna den dag ni läser era journaler. Se till den ni är och vad ni tror er själva vara. Journaler är bara papper och bokstäver det handlar inte om er.

5 svar till “Att sätta ettikett på barn…är det vanvård!

  1. Ett mycket bra och tankeväckande inlägg Anne!

  2. Så bra skrivet. Inte många som hittar sitt Jag. Grymt bra att kunna utveckla detta så bra!

  3. Berit Emanuelsson

    Jättebra Anne!Du är glasklar i din analys.

  4. Idag finns fina ord ”brukare” och ”värdegrund”. Ser fram mot Upprättelseutredningen med dagens fina termer.Som hundägare har man enligt lag, ansvar för att hunden ska vistas ute dagligen, men en gammal människa i samhällets vård kan sitta inomhus i veckor, kanske månader! Hade en jordbrukare med kreatur fått fortsätta ha djur om de behandlat djuren som vi barnhems- och fosterhemsbarn blev behandlade?Svaret är förmodligen nej under de senaste hundra åren.Jag undrar vad en fosterförälrar på 60-80-talet hade betalt för att de ”tog hand” om barnen?Varför satte samhället oss på gatan som 18-åringar, när de betalat så mycket för de som skulle omhänderta oss till dess?Som utsatt och utnyttjat fosterbarn har du varken pengar eller utbildning när du kastas ut i samhället!Jag blev tystad vid sju-årsålder, levde väl ut lite mellan femton och till jag blev mor vid arton. Är numera en ganska talför trebarnsmor med fem barnbarn.Min syster som är med i Vanvårdsutredningen, har väckt känslan av att jag vill berätta att samhället grovt misskött vården av redan utsatta barn och jag vill kunna påverka framtiden för de små liven som kommer att behöva samhällets hjälp i fortsättningen.Lillian

    • Många tankvärda frågor, inom Samhällets Styvbarn arbetar vi också för dagens barn och Vanvården får inte gå vidare eller upprepas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s