Vem lyssnar på fosterbarnens behov

Skolhälsovård och förebyggande hälsovård inom förskolan är ett av samhällets viktigaste instrument för att förebygga ohälsa bland barn. I ett land som Sverige tar vi detta som självklart och givet, men trots detta hamnar en stor grupp barn och ungdomar utanför. Är det en tillfällighet att det är just fosterbarn som drabbas. Nej jag tror inte det. Det som kunde ses som problem tidigare att fosterbarn inte fanns eller fick synas, verkar märkligt nog leva kvar. Var ligger ansvaret för placerade barn idag? Inom HVB och SIS finns en viss kontroll eftersom staten står som garant och kontrollmyndighet, men också där vittnar ungdomar om att personalen inte tar deras psykiska ohälsa på allvar och men att sjukdomen är en ursäkt för att slippa ansvar.

Inom Familjehemmen saknas all insyn och kontroll av objektiva personer, samma socialsekreterare som placerar, väljer familjehem är också kommunens kontrollant. Detta kan med ett grövre ord kallas för korruption. En person som är involverad i att välja familjehem har troligen ingen större intresse av att kontrollera hur hemmet fungerar.

 

I ett socialdistrikt i Göteborg har socialtjänsten inte gjort ett enda familjehemsbesök på fyra år. Är det konstigt att placerade barns såväl fysiska som psykiska ohälsa negligeras. Det måste finnas också en granskande instans av familjehemmen, i det Lex Sara som föreslås gälla för HVB/SIS hemmen är inte möjligt i familjehemmen därför krävs ideer och förslag från socialdepartementet om hur detta skall kunna fungera.

Placerade barns ohälsa tas upp av Kerstin Wigzell i Upprättelseutredningen där hon skriver om vikten av de här barnen får samma resurser som andra barn och att detta skall övervakas av myndigheterna så att så sker.

Jag vill inte göra ner alla familjehem, många arbetar seriöst och kärleksfullt, gör allt för sina barn och lite till. Men också de familjer som har ett fungerande system lämnas ofta därhän utan support och stöd från myndigheterna. Det yttersta ansvaret för att barn idag far illa, ligger på samhället delegerat till lokala sociala myndigheter ute i kommunerna. Det är väl heller ingen tillfällighet att landets kommunpolitiker och högre tjänstemän inom socialtjänsten motsätter sig en särskild av kommunen utsedd kontaktperson för barn i familjehem. Är det ekonomiska skäl, ovilja att bli granskade eller brist på allmänna resurser som får dem att säga nej. Troligen är det en kombination av många faktorer, men om man nu verkligen vill förbättra för de här barnen borde nej bytas mot att se möjligheter.

Maria Larsson har via Socialstyrelsen tillsatt ett försöksprojekt där 10 kontaktpersoner under två år skall ha kontakt med 6 barn vardera. Detta är ett måsteprojekt och de kommuner som väljs ut måste gå med. Det jag tycker är bedrövligt är att det måste till ett forskningsprojekt och att göra barn till objekt för att deras självklara rättigheter skall kunna uppfyllas. Forskning är bra men idet här fallet fördröjs målet med bättre villkor för de här barnen ytterligare. Skall Barnskyddsutredningen (Wigzell 2009) genomföras via projekt och forskning lär det dröja innan vi får en ny Barnavårdslag där barnsperspektivet sätts i centrum.

Det finns lösningar som går att kombinera med utsedda socialsekreterare för barnen, som inom förskolan där det finns tränad personal som snabbt kan se om barn mår bra eller ej. Jag tror att främst förskolan, låg och mellanstadiet är viktiga instrument för placerade barns trygghet, de skulle också kunna bli en garant för att barnen får åtnjuta lagstadgad förebyggande hälsovård. Om kommunerna vågar säga ja och hitta nya arbetsmetoder kommer rättssäkerheten för barnen att stärkas, men om Kommunerna inte vågar kommer placerade barn fortsätta vara undantagsbarn.

Min förhoppning är att Stefan Klings rapport tas på allvar och leder till en radikal förändring i synen på placerade barns behov.

Konstaterar att Marks Kommun fortsätter utmärka sig och att vice ordförande S märkt i Socialnämnden sa ja till omhänderta tre barn, där utomstående konsulter gjort utredningen. Det står klart och tydligt i Socialtjänstlagen att man skall prata med barnen och höra vad de tycker. Marks Kommun lyssnar bara på själva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s