Alliansregeringens styrka är inte empati – en ny istid lägger sig över landet

Ibland brukar jag skoja om norska språket och dess som jag tycker oerhört alltid positiva tonfall. Lite retsamt brukade jag säga att tonfallet när man i Norge pratar om döden är det lika glatt som vid en rolig historia. Skämtet sätter sig numer i halsen, Norge har drabbats av något som för att travestera Tage Danielsson, ”Det som händer i New York,  kan inte hända i Norge” (Harrisburg). Men det gjorde det, terror är inte uppdelat mellan I och U-värld. Terror är vapnet för de människor-grupper som inte accepterar den grundläggande demokratin som bygger på att vi kan rösta och alla kan delta. Men Terror är också diktaturens vapen mot de människor som arbetar för demokratin.

Norge är ett litet land med stor värme och öppenhet. De är rikare än vad vi är, de har lite finare båtar och bilar kanske än genomsvensken. Men de flesta norrmän är som vi andra nordbor – fredliga och lite tjuren Ferdinand under Korkeken. En avvek, Anders Behring Breivik. Han har med alla medel i tio år byggt och planerat och byggt sig själv så att han skulle förmå sig genomföra dessa dåd. Anders är ovanlig trots allt och det skall vi vara glada över. Däremot börjar jag tröttna på hans namn, rapporterna om vad Brevik gör nu, vill nu, säger nu, kräver…etc. Låt rubrikerna om Brevik tystna och lyft fram än mer den sammanhållning och gemenskap som kom i spåren av detta brott.  Jag tycker att Jens Stoltenbergs tal var inte bara kärleksfullt och empatiskt, det var helande och positivt – ge inte upp. ”Deres drømmer ble brutalt knust. Dine drømmer kan bli virkelighet. Du kan føre videre ånden fra i kveld. Du kan gjøre en forskjell. Gjør det! Min oppfordring er enkel. Engasjer dere. Bry dere. Meld dere inn i en organisasjon. Delta i debatter. Bruk stemmeretten. Frie valg er juvelen i demokratiets krone. Ved å delta sier du et rungende ja til demokrati.”

Detta är vad jag kallar skillnaden mellan riktig empati och formella uttalanden. Medan Statsminister Reinfeldt skriver och pliktskyldigast gör små mediaframträdanden, kliver de svenska ungdomsförbunden fram och ställer sig sida vid sida, överens om att unga har rätten till engagemang och att förändring och att det måste ske inom ramen för demokrati. Jonas Gardell sa något,  som jag tycker också är värdefullt  då han uppmanade  till att engagera sig mot hat och intolerans. ”– Gå med i ett demokratiskt parti, gå in i en moské, gå med i en prideparad. Idka nolltolerans mot hatet. – Tänd gärna ett ljus i dag, men kom ihåg att när ljuset brunnit ut är det i oss själva som lågan måste brinna.

Jag kan ju inte låta bli att tycka att något liknande borde kommit ur Reinfeldts mun, en skådespelare, två tidigare partiordföranden uttalade det som självklart borde varit en stats angelägenhet framförd av dess valda ledare. Nu skickades Beatrice Ask, paranoid som jag är undrar jag om hon själsligen kände för sin närvaro eller om det var för att uttrycka regeringens insatser för lag och rätt. Nej ursäkta Beatrice, jag tror fast du var en aning kylig och opersonlig i ditt tal att du faktiskt precis som jag och vi alla andra kände meningslösheten med våld och terror. Kanske skickade du en tanke till föräldrar i Norge som nu skall begrava sina barn som föll offer för meningslöst våld. Men du kunde väl sagt några ord om alla människors rätt till att verka för förändringar i demokratins tecken, om den sorg du kände inför de ungdomar faktiskt vill förändra världen, men som inte fick göra det i levande livet. Vet du Beatrice, det hemska är att genom sin död,  har de här ungdomarna faktiskt förändrat världen, jag tror fler unga människor kommer att kämpa och bli engagerade i framtiden.

Nej Alliansregeringens styrka är inte att visa empati lika lite som att använda tonfall och röst för att uttrycka eller komma människan närmare. Den enda som jag sett bryta igenom är Maria Larsson (KD) på presskonferensen kring delrapporten om Vanvård i den svenska barn- och socialvården. Maria Larsson höll ett utmärkt anförande inför media och oss ur Vanvårdsgruppen, vi kände att hon hade närvaro.  Sedan att Maria Larssons, egna empati inte fick större genomslag i Regeringen är ju bara att beklaga.

Nej mina vänner, vi har sedan flera år tillbaks en ny istid i Sverige, där fåniga saker som känslor, kärlek, omtanke, tillit, tilltro, självkänsla inte har utrymme i den nationella ordlistan utan trängts ut av ord som, jobbskatteavdrag, jobba mer, bry dig inte i andra, var och en sin egen lyckas smed, pengar…

Läs mer om Norge

SVD, Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om händelserna i Norge

Ett svar till “Alliansregeringens styrka är inte empati – en ny istid lägger sig över landet

  1. Mycket fint och mycket viktigt skrivet Anne! IGEN!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s