Sofias Kamp

För några år sedan fick jag kontakt med Sofia. Jag såg henne i ett morgonprogram där hon berättade om sin uppväxt, sin ungdom eller snarare brist på barn- och ungdom. Hon berättade om sin bok Silverfisken, som jag sedermera läste och grät, läste o grät. Det var ett dokument så avskalat och nära om hur ett barn upplever den absoluta kränkningen i sitt liv. Om flykt i själen och tanken för att uthärda.

Jag träffade Sofia i samband med Debatt i Göteborg, där satt hon med sin hund och såg så skör ut men också så oerhört stark. Sedan dess har vi haft kontakt, telefon, mail och givetvis Facebook. Det jag älskar hos Sofia är hennes förmåga att se sig själv som stark och den helhet hon har trots uppväxten. Det finns glöd och kamp i den tunna kroppen och en envishet och okränkbar. Jag publicerar Sofias blogg här…läs och begrunda…

Till viss del är jag nöjd. Jag är tacksam för alla de vanvårdade barn som har chans till upprättelse. Jag är tacksam för deras skull vars förflutna nu kommer få en ursäkt, kanske en ersättning.

Men jag tillhör inte dom.
Ursäkten från Maria Larsson och staten kommer inte att gälla mej. Jag måste driva mitt ärende på egen hand då jag placerades första gången 1987.
När jag, under själva upprättelseutredningen frågade varför dom satte gränsen vid 1980 fick jag svaret att ”ärenden som rör placering efter 1980 ännu inte är preskriberade och att man (jag i det här fallet) får driva och anmäla kommunen själv.
Så nu, efter det positiva om än lite luddiga beskedet att man som vanvårdad och felplacerad under 1920-1980 kan få sitt mål prövat och ev. en ersättning, gäller det för mej att hänga på – kavla upp ärmarna och börja slåss.
Och slåss det tänker jag göra.
Efter att i stort sett hela mitt liv varit i myndigheternas”våld” vet jag hur svårt det är att göra sin röst hörd. Blir man ens insläpp på ett kontor någonstans har man kommit mycket långt. Oftast får man en telefonsvararei örat, blir vidarekopplad, bortkopplad eller hänvisad till en mail som det vid efter några veckors väntan visar sej inte existera längre.
Det är ett näst intill omöjligt projekt att som privatperson driva en rättsprocess mot en kommun.
Det är fight som jag inte kommer att vinna, men för alla barn som sitter fast i hemska familjesituationer, som idag lever med dödshot, våld och sexuella övergrepp.Som tvingas flytta runt mellan institutioner nya familjer och inrättningar. För eran skull. För eran skull ska ändå göra det.
Ja, jag ska kavla upp mina ärmar och stånga min panna blodig mot socialkontoret i Enköping. Jag ska ställa de som en gång gjorde mej så illa till svars.
Just nu antar jag att socialkontoren runt om i Sverige efter Maria Larssons besked igår, drar en suck av lättnad men jag tänker se till att kommunerna ute i landet måste betala dyrt för att vanvårda barn. Endast genom ekonomisk bestraffning kommer problemet att lösas.
Jag vet att det här är ett omöjligt projekt. Jag vet att jag slåss mot en makt som kan göra mej mycket illa –
Men till alla er barn och ungdomar som under myndigheternas överseende tvingas ta emot slag, kränkningar och övergrepp: Jag gör det för er.
Sofia Rapp Johansson
Annonser

Ett svar till “Sofias Kamp

  1. Gäller inte 25 års gräns för detta..har de satt 30 år som gräns??
    Jag kan ju inte påstå att de låter särskilt bra att regeringen påstår att ärendena inte är preskiberade,alla andra fall preskiberas ju efter 25 år..tom mordet på Palme..så man undrar-vem har bestämt den gränsen???

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s