Dokumentär ja men inte om livsöden eller….!

Var ligger  värdet för en dokumentärfilm! Jag vet inte hur många usla sådana som visas inte minst på reklamkanalerna och som egentligen inte är dokumentärer utan förlängda reportage. En stor del av materialet köps in från utländska TV bolag. SVT har försökt hålla en ganska hög profil på just Dokumentärer, men det är inte många av dem som är svenskproducerade. Tom Alandh är det lysande undantaget när det gäller att göra film om människor där kameran glöms bort till förmån för det han berättar om.

Svensk Dokumentärfilm håller hög klass, skördar priser – men ändå fanns det ett motstånd mot ”Han tror han är bäst”, och ett ointresse från dokumentärinstitutioner när Maria Kuhlberg berättade om sin ide. Jag minns när jag träffade Maria första gången och hon berättade historien om Carmine och Aldo Ingrosso och om iden att göra en film om sina morbröder och deras antagonism mot varandra. Om deras resa inte bara med tåg utan också en klassresa. Jag gillade idén, det var en bit Sverige som vi inte visar upp och det var en beskrivning om vad som kan hända när människor frånhänds sin kultur. Aldo berättade att han tappade det italienska språket efter tre månader i Sverige.  Det finns fler filmer  ”Jag är min egen Dolly Parton” jag tyckte den var så tät och ett starkt kvinnoporträtt, och det var till skillnad från, vad SVD skrev som saknades, skönt att slippa höra talas om musik utan mer om hur de såg en styrka i Dolly Parton som männska och en styrka de själva hämtade kvinnokraft ur.  Så här skrev SVD   ”Jag hade önskat att de fem sångerskorna hade talat mera om sitt yrke och de eventuella hinder de mött när det nu var utgångspunkten och är något som är så relativt lite dokumenterat.” (Jeanette Gentele , SVD).

Kanske skulle hon skrivit som Aftonbladets, Jan-Olov Andersson  om  ”Han tror han är bäst”,  ”Närgånget rullas deras liv upp. Man blir allt mer berörd. Historien blir inte sämre av att en av männen är pappa till Emilio och Nicola Ingrosso, tidigare gifta med Pernilla Wahlgren och Charlotte Perrelli. (Jan-Olov Andersson)  Morgan Alling din bok blev ju inte sämre för att du är kändis…:-)

Stina Gardell filmens,  producent har berättat om hur svårt det var att ens få en biograf att visa den. Maria vittnade när jag träffade henne första gången om hur svårt det var att få pengar. Maria filmade i mellantiderna mellan barn och arbete som skådespelare. För mig känns det självklart att filmer som beskriver liv som ”Han tror han är bäst” har en given plats inom svensk dokumentär och i SVT. Men jag känner också igen motståndet mot att visa några tilltufsade barnhemsbarn på filmduken, vem vill se det? sa faktiskt en ansvarig för Drama och Dokumentär på SVT för några år sedan. Vi försökte ro i land en dokumentär om kvinnor som bott på barnhem i Stockholm. Svenska Filminstitutet kunde inte förstå att den sådan film skulle ha något värde eller stöd. Nej självklart inte. Barnhemsbarn skall vara ”Barnen från Frostmofjället”   Norra Sverige i mitten av 1800-talet. Sju barn förlorar sina föräldrar och för att inte bli utackorderade till socknens storbönder flyr de från hemgården och påbörjar en lång vandring över fjället för att finna ett bättre liv eller den lite romantiserade Rasmus på Luffen. Då kan vi gråta lite för att tänka att det är ju bara film. Så var det ju inte.

Jo det är värre. Fosterbarn slogs med livremmar, ris och högafflar. De orkade inte ens rymma. I materialet kring ”Vanvård i Social Barnvård”, finns stoff till åtminstone en långfilm som skulle klå Barnen från Frostmofjället med råge.

Många vuxna som varit omhändertagna som barn, försöker skriva sina berättelser. Andra drömmer om att göra det, för att eftervärlden inte skall glömma. Film kan vi ju inte ha i bokhyllan,  men vem eller vilka vill betala för att berättelser om barnhems- och fosterbarn! Nej jag är inte cynisk. Morgan Allings bok, Kriget är över, sålde för att några tusen hört honom i Sommar och för att han trots allt är ett namn. Kicki Danielsson har också skrivit en bok, men om den är det ganska tyst.

Men trots min cyniska framtoning,  tror jag på boken och filmen. Jag tror verkligen att, Vanvårdsgruppen,  liksom den som haft det bra i fosterhem,  skall berätta. Berätta om det som inte blev som tänkt eller om hur livet blev lite lättare i en ny familj. Jag tycker att Public Service skall uppmuntra dokumentära filmer om livsöden, tex människor vars barndom försvann tidigt utan att någon egentligen brydde sig. Jag hoppas många ser Maria Kuhlberg o Stina Gardells film,  Han tror han är bäst, för att få en inblick i och kanske lite intresse att se mer film kring konsekvenserna av hur det kan bli när barns start inte blir vad som var tänkt.

I mitt tycke passar ”Han tror han är bäst” utmärkt på bio. Det är en stark historia med ett fint foto som understryker allvaret, men framförallt känsligheten, kärleken och sorgen i Aldo och Carmines berättelse. Jag kan bara tacka och bocka för att Kuhlberg och Gardell orkat fightas, det var det värt.” (Erika Pohjanen)

Don Christos värld  ”Ett starkt familjeporträtt men också ett stycke svensk nutidshistoria om kontraktsinvandringen från Italien på 1940- och 50-talet.  När filmen kommer att visas på SVT senare i höst, är den tyvärr stympad till 58 minuter (för att passa in mellan Rapport och Aktuellt).”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s