Jag väljer att vara glad om än positivt kritisk – måndag 21 var en unik historisk händelse

Vad betydde måndag den 21 november. Dagen vi inte glömmer och anledningen till detta kan vara många. En stor del av oss för att ett av våra krav är uppfyllda – den offentliga ursäkten och vi godtog den. Andra för att det blev besvikelse. Några för att pengarna spelar en större roll än att Staten tar på sig ansvaret för det som hänt oss i barnåren i form av en officiell ursäkt.

Låt mig säga en sak. Det har aldrig i Svensk historia hänt att Svenska Staten inför någon grupp bett om ursäkt. Man har efter krångel ersatt tvångssteriliserade, HIV smittade och Neurosedynbarn, men aldrig offentligt inför en hel nation kanske värld bett sina meborgare om ursäkt för de fel som begåtts. Man har inte löst frågan med Samernas rättigheter eller de kränkningar samerna utsatts för. Man har inte bett Resandefolket, Zigenare och andra om farit illa som grupp om ursäkt.

MEN man bad oss om Ursäkt för att de tog vår barndom. Den ursäkten delar jag med mig av till de grupper som inte fått något erkännande. Gårdagen var UNIK i svensk rättspraxis. Låt oss inte glömma det, du som tycker att det var torftigt, organisatoriska missar, inte räckte med orden, inte trodde på vad som sas, Du som inte gillade Maria Larssons närvaro, du som undrade vad Drottningen gjorde där.

Låt mig säga att jag också funderade över detta men en av mina vänner på Facebook inte helt okritisk sådan vare sig mot mig eller samhället, sa att om jag hade fått vara med på en så stor fest där Drottningen också var gäst, hade jag känt mig hedrad. En stor fest av dignitet har kunglig glans och även om drottningen var tyst, så betydde hennes närvaro kanske mer än vad vi vill förstå.

Jag var några dagar innan på ett Forum på Slottet tillsammans med ca 600 andra föreningsmänniskor, diplomater och tjänstemän. Det som slog mig var Drottningens ärliga engagemang för barn och ungdomar. Visserligen lät hon lite spänd i sitt tal, men innebörden var klar – Barn och ungdomar har rätt till ett bra och tryggt liv med vuxna som ger dem möjligheten att växa. Jag slogs av på lunchen hur avspänt hela kungafamiljen vid olika bord, pratade och skojade på ett öppet och ur tror jag europeiskt perspektiv sett, oerhört ovanligt. Jag slogs av hur Victoria rotande i sin handväska skojade med de förbipasserande om problemet att hitta i röran som vi tjejer ofta har i våra väskor.

Jag tror precis som Piraten att Drottningens närvaro var äkta och ärlig. Sedan kanske hon kunde ha stannat och pratat med några, inte minst kvinnan som var född 1917 och som var den äldsta av oss alla i går. Hennes närvaro lyfte Mark Lewengood fram på ett så strålande sätt att då grät jag. Hans återkoppling till Finlands födelse, sin farmor och till idag. Det var något jag hade önskat fått större utrymme i media och att fler hade reagerat på på facebook. Fundera också över hans tankar kring Sorg.

Ibland känns det som att inget någonsin kommer att vara nog för en del människor i att få upprättelse. Det känns snarare som behov av ständig bekräftelse. Det är självklart en skada ur barndomen en av många tragiska konsekvenser, men jag kan också känna att vi måste ha någon form av glädje, en snäll vän, snäll tant, någon som varit god eller är god. Vem eller vilka skall duga åt de värsta offren. Jag tror tyvärr att också ekonomisk ersättning inte är nog för vissa för att inte fortsätta.

Detta kan jag delvis skylla på Staten, men jag kan också anse att vi som vuxna har ansvar, har vi klarat oss något så när i tillvaron tycker jag vi skall sträcka på ryggen och sluta vara offer. Offerrollen är krympande, förminskande och kränkande och HANDLINGSFÖRLAMANDE. Det tar ifrån oss ansvar som vuxna medborgare.

Gårdagen gav startskott till kommunernas fortsatta ansvar att de nu får ta kostnaden om barn far illa och jag lovar att där finns mycket kvar att göra. Inte minst att upplysa barn och ungdomar om deras rättigheter. Det är också viktigt att familjer vars barn omhändertas får en professionell utredning som inte bygger på tyckanden. Att biologiska föräldrar får hjälp vare sig de förlorar sina barn eller ej.

Vad vi väljer idag är vårt val. Jag är glad för för mig innebär det att jobba vidare med gruppen efter 1980, dagens barn och ungdomar, föräldrar. Givetvis också utformningen av den lag som skall ge ersättning. Nu skall jag tacka varmt och ärligt:

Tack Per Westerberg som trots sin lite stela riksdagsmannaprofil talade lysande – andra halvan var tror jag också en del av hans hjärtas mening.

Wiveka Lärn för en underbar berättelse och betraktelse över Sörgården och dess motsats.

Mike Lewengood för empati, kärlek, innerlighet och förmåga att säga det som inte de mer formella klarade. Tack för att du tog upp den äldsta kvinnan i Blå Hallen. Hoppas du finns kvar och verkar för vår sak.

Min kamrat Morgan  Alling som på ett sprudlande och i vanlig ordning med hjärtat på plats talade och har blivit ett ansikte för Styvbarn i Sverige.

Underbara medlemmar i Samhällets Styvbarn som är mina barn, mina systrar och bröder som ger kampen innehåll och mening.

Ni politiker som enskilt och i grupp arbetat för oss, skrivit motioner, debattinlägg, pratat i media och Jan Björklund (även om jag inte står nära dig poltiskt) tack för att du var i Blå Hallen i går med oss. Och istället för att bli arg på dig Reinfeldt du missade något. Något som kunde gett ny dimension i ditt liv både som statsman och pappa. Det var inte synd om oss det var synd om dig.

Tack till media för att ni bevakar och skriver, för att nu vände ersättningsfrågan med oss. För att ni skall fortsätta och bevaka den orättvisa socialvården/socialtjänsten och lyfta på orättvisorna och ge de stumma och tysta röster. För att ni skall inbegrepa Barnsperspektivet också i ert arbete. STrid för att FNs barnkonvention skall bli en del av den svenska Socialtjänstlagen.

Tack till min son Kaj för att följde med och stod ut med en mamma som sprang omkring och till Lennart för ditt tålamod.

JAG slutade dagen på bästa sätt. Gick på Big Ben och lyssnade på Richard Lindgren och Lars Bygdén. Tyvärr var vi inte många, men vi en fantastisk stund av musik. Synd att inte fler upptäckt två lysande musiker som Richard och Lars var i Stockholm. Inte minst blev jag så glad över att Richard trots halsont valt att genomföra konserten och spelade några av mina absolut favoriter: Richard Lindgren – From Camden Town To Bleecker Street, One step behind, Richard Lindgren – Five Pints And A Wink From Gwendolyn, Richard Lindgren – Dead Man, Richard Lindgren – I Don’t Belong In This World Anymore.

Lars Bygdén för att du och Richard kompletterar varandra så bra och min ursäkt att jag inte lyssnat på dig innan.

Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

8 svar till “Jag väljer att vara glad om än positivt kritisk – måndag 21 var en unik historisk händelse

  1. Suzan Göransson

    Underbart skrivet av dig, precis så känner man efter att ha fått deltagit i cermonin . Stort tack för ditt enorma arbete som du gör.
    Kram

  2. Mycket bra skrivet. Jag känner likadant som du. För fem år sen fanns det inte på kartan att vi skulle få en ursäkt, vi fanns inte ens. Igår fick vi en stor ceremoni och en kraftfull ursäkt.

    Det var många som kom fram efteråt och sa att en pusselbit föll på plats. Skönt att höra. Andra var inte alls lika glada. De tyckte att är skit och elände ändå. Men det ligger nog mer i deras personlighet.

    Man får ta steg för steg. Dag för dag. Vi vann en viktigt delseger igår. Nu är det nästa steg och sen efter det nästa och nästa.

    Morgan

  3. Visst bra så. Däremot hade ingen fått något om inte Kent Sänd hade dragit lasset. Skamligt är det att ingen nämner honom. Du själv vill ha allt ljud på dig själv. Ni borde skämmas där ni finns i föreningen han grundade.

    • Bästa Lumme du var inte med efteråt på Eken, Benny nämnde Kent Sändh som grundare…läste brev från Kents döttrar som tackade för vårt arbete i hans anda. Tomas hade Kents foto i pressrummet. Ja jag vill ha allt ljus Kriseter 🙂 självklart…vill inte du det…tycker det verkar som du försöker hela tiden få ljus på dig.

      • Bra Anne. Vad ni borde göra är att nämna detta officiellt.Självklart ska man ut i media. Hade inte Kent jobbar med detta hade du själv stått i skuggan. Frågan är hur mycket man ska lysa innan mörkret tar över…

      • anne skaner

        Krister ibland blir jag inte klok på dig. Ingen har glömt Kents betydelse, men vi fick brev från hans döttrar om att de var glada och att detta var i den anda som Kent ville. Vad mer begär du. Vi kan trots allt inte driva en verksamhet utifrån en person som inte finns ibland oss. Det måste finnas andra som driver vidare,jag tar inte åt mig äran av något krister, för utan medlemmar hade detta inte varit möjligt. Vi är idag den största organisationen och då menar jag med registrerade medlemmar, betalande etc. Det stöd som finns från dem och andra i den här frågan har gjort att den hamnat på bordet. Det är många som lyst och vi har många medlemmar idag som vågar gå ut och prata i media kring detta, vilket är bra. du skall inte förringa det arbete som sker i en förening, du verkar själv inom ett parti med den inställning du har om föreningar som har intressebakgrund, borde du inte jobba politiskt bundet eftersom föreningar i dina ögon inte tjänar något till.

  4. Kärstin Eliasson

    Jag har börjat läsa din blogg Anne och förutom att du är helt lysande på att skriva drabbas jag av innehållet också. Jag jobbar som familjehemssekreterare och jag har sett både det ena och det andra kan jag säga. Jag är också så glad för att ni fått detta erkännande, men kom ihåg vad den borgerliga regeringen tog för ståndpunkt först…Det är så bra att ni fortsätter med barnen som for illa efter 1980, har aldrig begripit varför de undantogs… Men man får inte heller glömma att det finns barn som föräldrarna inte kan eller vill ta hand om och som goda extraföräldrar ger en andra chans.
    Jag ska lära mig mer om er organisation. I min vardag ser jag så många barn som inte får hjälp och det beror sällan på elaka soc sekr utan på neddragningar, trångsynthet hos stadens politiker, en omänsklig arbetsbörda som gör det helt omöjligt att se alla barn. Jag började jobba i slutet på 70-talet och då fanns en politisk medvetenhet hos många socialarbetare. Sen kom de vedervärdiga Satsa på dig-själv-decennierna, men vete 17 om man inte kan skönja en vändning…
    Jag beundrar dig för din kamp och hoppas att du vet att många socialarbetare kämpar för samma sak.
    PS Jag har ett sign ex av Kents/Bengts bok och Kent och jag var inte helt överens när vi träffades, men i det grundläggande, att barn ska ha det bra, var det ingen skillnad. /Kram

    • Hej Kerstin tack jag blir glad för varje läsare även om inte alla tycker som jag vilket gud förbjude. Skulle vara intressant att prata mer med dig kring detta. Jag tror nämligen att vi måste hitta människor i gruppen som just du. instämmer barn kommer alltid att behöva omhändertas och det sker ibland i mina ögon kanske allt för sällan…problemet är väl att det råder olika regler, tolkningar etc låt oss mötas och prata.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s