Att skrika högt hjälper inte – det blir bara tystare

Det här inlägget handlar om att ju högre vi skriker ju mindre hörs vi. Jag har lärt mig genom åren att det är så. När jag var barn var jag ett skrikande barn, ingen hörde och det jag ville nå fram med doldes i mina ilskna toner. Barn som skriker gör det för att de saknar kommunikationsredskap. När barn lär sig tala och förklara har vuxna svårt att ge sig tid att lyssna, då blir barn högljudda igen. Ge barn tid att förklara och berätta, då skriker de inte.  Men vi tystar vi barnet och ber dem att inte skrika. Jag kan pedagogiskt förstå detta. När man arbetar i skolan, är det ofta höga röster som blandas och om man som lärare skall överrösta 30 elever får man ha en dj……a hög röst. Jag blev i bland arg i klassen och skrek högre än eleverna, men det var inget lyckat grepp. Om vi pratar lågmält och i underton, tvingas människor lyssna.

Jag brukar säga att ilska är drivande. Jag var alltid arg som barn. Jag sa saker utan att tänka. Ofta utan knyta an till mig själv. Det var svårt att hitta kopplinge mellan det som var jag och det jag ofta uttryckte om allt och alla. I dag kallar vi det frispråkighet då var det ett gissel och i ungdomsterapin (2 år) fick jag ganska hårdhänt lära mig att  bara ägna mig åt mig själv och inte omvärlden.  Uttryck från barndomen var ”sköt dig själv och skit i andra” fick ett accentuerat innehåll.

Men det är som med all terapi och allt man förutsägs ta till sig, man väljer det som passar en bäst. Så gjorde jag. Jag slutade skrika, inte lika högt i vilket fall. Jag gav inte fan i andra, engagemang blev en del av mitt liv en överlevnad. Det var som yngre tonårig jag bestämde mig för att adoptera barn, att världen måste kunna bli bättre än det jag hade upplevt. Jag ville bli älskad av allt och alla. Bristen på kärlek där jag önskat att den fanns var omättlig. Med avund såg jag hur tjejer i min ålder hade killar, gick på dans, blev uppvaktade, gick i skolan, hade fina kläder. Familj och släkt. Jag var inget av detta och det spelade ingen roll om jag skrek ingen skulle  ha hört och inget blev bättre.

Förändring måste börja hos sig själv. Man blir aldrig fulländad, inte bäst inte perfekt och långt ifrån älskad av alla. Jag är idag en person som slutat skrika högt, men som är arg och där ilskan blivit en drivkraft. Jag är en person med mängder av märkliga betyg och kurser i CW:t, men inget avslutat. Jag är en person med konstant dålig ekonomi som lärt mig att 2 veckor till nästa utbetalning från A-kassan innebär att leva på noll och inget. Jag har en lägenhet hyggligt belägen i Stockholm vilket är få förunnat idag. Jag har en grupp människor som tycker om mig för den jag är, några älskar mig, andra tycker jag är okej och ytterligare en grupp älskar att hata och avsky mig. De senare finns alltid i grupperna som skriker högst, tappat nyanserna i tillvaron och själva är lika desperata som jag var en gång tidigare i livet.

Jag hatade kvinnor tills jag 19 år. Jag avskydde socialtjänsten och Barnavårdsnämnden och allt vad samhällets institutioner innebar. Jag gick så långt åt vänster man kan komma för att inte gå åt höger. Idag har jag många kvinnliga vänner och en stark kärlek till feminism och kvinnor som grupp. Jag ligger i mittskalan politiskt med lite övervikt åt vänster och jag inser att det finns bra familjehem, precis som det fanns bra fosterhem när jag barn. Jag inser att det finns socialsekreterare som vill göra sitt yttersta, liksom det finns institutioner som försöker göra bra saker för barn och ungdomar. Problemet är att det bra drunknar i skriken och de höga rösterna/skriken ger inte utrymme för det som är bra. I min tidiga yngre period skulle man hata allt, samhället, etablissemanget, borgare, bönder ja allt. Lite grann är det samma sak bland vuxnabarn, man måste hata och besvärja allt. Allt är skit, just jag har rätt. Alla andra har fel. Det är precis det jag fick lära mig så hårdhänt. Jag har inte alltid rätt långt ifrån, jag är inte felfri och jag gör misstag. Det är också beskrivningen av människan.

På Facebook skriker allt fler. Man baktalar och förtalar den som tycker annorlunda. Det bildas grupper som avskyr andra människor, yrkesroller, kategorier. Signifikativt för grupperna är att de förenas av en enda sak – de har rätt i allt, alla där vet sanningen som ingen annan vet. Detta sker också på vissa sk forumsidor på nätet, i kommentarsfält till debatter. Men jag förstår också varför….när samma människor var tysta hörde ingen dem, när de försökte förklara lyssnade ingen, de gavs inte tid. Nu skriker de och fortfarande lyssnar ingen.

Det är också märkligt vilken syn på demokrati som frodas inom internetvärlden. Alla skall bestämma, alla skall ha sina egna system. Valda accepteras inte som röster eftersom just jag inte valt dem. Min slutledning är att samlad kraft innebär att:

Lyssna på andra och ge sig tid att lyssna – utan att behöva ta det som att man tycker lika i allt, men ändå överväga om det kan ligga lite sanning eller guldkorn bakom det som sägs.

Våga ta ansvar och besluta – utan att betraktas som avvikare och odemokratisk och våga stå för att man tar ansvar.

Säga sin mening – men också acceptera att andra har samma rätt.

Tycka saker – men utan att såra den som har en annan uppfattning.

Stödja goda initiativ och människor som försöker – utan att betraktas som en avfälling eller förrädare.

Så nu har gett tusen anledningar att diskutera igen.

Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

2 svar till “Att skrika högt hjälper inte – det blir bara tystare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s