Aldrig mer – blir alltid mer – konsten att ljuga om verkligheten

”Efter vapenstilleståndet 1918 och  den påföljande freden var det en utbredd och djupt känd övertygelse på båda sidor, att detta krig skulle vara kriget som gjorde slut på alla krig. Europa var överens: ALDRIG MERA KRIG!” Det dröjde inte 20 år så stod världen inför ett nytt världskrig.

I talet som Per Westerberg höll inför upprättelseceremonin den 21 nov 2011 säger han att, den vanvård vi fick en ursäkt för aldrig får upprepas. Under tiden som Per Westerberg stod där och i skrivande minut,  pågår vanvården för fullt. Barnen i Mark är ett bra exempel, RebellRobbans son,  ett annat. Exemplen är många och aktiverade som en en bomb vilken kommer att brisera om kanske 20 år.

När världen säger aldrig mer, skriver under avtal och konventioner, finns givetvis en önskan om att felen inte får uppstå igen. Det goda finns säkert i botten av allt, men godhet kräver verkställighet och då kommer alltid privata- nationella egoistiska intressen in i bilden. Vi skall inte ha någon världssvält eller fattiga arbetande barn i 3:e världen, men vi offrar väldigt lite för att förhidra detta. För oss här skulle det innebära dyrare platt-TV-skärmar, mobiler, musikanläggningar. Dyrare mat och troligen allmänt dyrare levnads-omkostnader. Vi skulle inte längre kunna subventionera vår livsstil på fattiga länders bekostnad.

Detta vill självklart ingen ha. Vi vill ha billigt, om billigheten innebär att någon jobbar för en lön som vi inte ens kan tänka oss att ge våra barn i fickpengar, så offrar vi gärna en och annan på världsaltaret. Fred är bra, bara mitt land inte behöver delta. Vi kan självklart sälja vapen och jas-plan som någon form av förtäckt fredssträvan, men ytterst vet vi att alla plan och vapen används i aktiva krig. Aldrig mer Krig var en lögn 1918 eller en hopplös vision lika väl som det var en hopplös lögn när andra världskriget avslutades.

Fred är till de för starka nationerna och så länge det går att hålla krigen i länder där vi inte har några relationer eller något att hämta, där människorna inte ser ut som du och jag. Där människorna ber till fel gud, klär sig fel, äter fel och beter sig enligt dig mig helt fel, kan krigen gott utkämpas där. För att freda våra samveten har vi galor som Världens Barn, 90-konton, insamlingsbössor där vi lägger vårt halvt dåliga samvete i form av en 100-lapp – i bästa fall.

Aldrig mer skall vi ha barn i Sverige eller Finland, Tyskland, Norge, Australien som blir en vanvårdsgeneration. Vi ber om ursäkt för vad som varit, därmed fullgör man sin plikt. Vanvård liksom krig utspelas varje dag. Vanvård sker när socialtjänsten i brist på kanske resurser, trötthet, utmattning, dåliga löner, dåliga villkor vad vet jag, inte förstår att barn är det mest sköra och ömtåliga vi har. Barn är som glas och porslinsfigurer, varje gång vi tappar dem faller en liten skärva och figuren blir allt mer kantstött för att aldrig återfå sin forna skepnad.

Skärvorna faller på marken och plockas upp, vi slänger dem för det går inte att laga och klistra. Lika lite kan vi laga och klistra på kantstötta barn. När vuxna medvetet utsätter barn för vanvård,  det gäller föräldrar som myndigheter, är det dels egoism och jagbegär samt okunskap i rollen som myndighet. I det här fallet vet vare sig föräldrar och myndighet vad ansvar innebär. Och det vi ju alla att kantstötta saker är mindre värda än de välbevarade.

Jag tycker det är lika djävla illa när barn som bor i sk biologiska familjer upplever att uppväxten är ett veritabelt helvete, där barnen förväntas acceptera och finnas tillhands för att skydda de vuxna. Istället för tvärtom. Jag tycker det är illa när Maria Larsson, barnminister säger till mig att om hon avgått när beslutet om att inte ge ersättning i september meddelades, hade det inte funnits någon kvar med intresse för barn över huvudtaget. Det är illa när en regerings ansvar för barn läggs på en minister som faktiskt vill något, men som saknar stöd i den egna regeringen. Och som inte orkar eller våga söka stödet från annat håll.

Jag hörde att ordförandeskapet utskotten lottas mellan partierna, utom i de utskott som är sk tunga. I den regering vi har idag,  med en aldrig sällan skådad styrka av Nya Moderater, är barnfrågorna de lägst prioriterade. Inte av Maria Larsson, vilket skall sägas till hennes heder, utan av hennes regeringsvänner.

När hörde jag Anders Borg, tala om barnens rätt, under de år han har styrt Sveriges finanser har barnen alltid varit hans minst prioriterade område. När hörde jag Carl Bildt uttala att krig är kvinnor och barns största fiende och att vi därför måste bygga en värld där kvinnor och barn kan känna sig trygga. När hörde jag Jan Björklund säga att vi behöver en skola där barn också får växa – inte bara sprutas fulla av kunskapshormoner.

Däremot är det duktigt att kliva ut från förlossningsrummet till arbetet, att vara en mamma som minsann kan unna sig lyxen av ett barn men ändå fortsätta sin karriär. I mediavärlden blir det beundransvärda kvinnor. Gissa vilka de mindre beundransvärda är?

Barn är asseoir som vi har för att fylla prylhyllorna, skapa avbilder av oss själva. En normalitetsförsäkring. Jag tycker att barn alltmer sällan finns för att de är önskade som individer utan bara finns för att bekräfta vår egoism.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

2 svar till “Aldrig mer – blir alltid mer – konsten att ljuga om verkligheten

  1. Jättebra!

  2. Instämmer. Jättebra skrivet, Anne!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s