BARN GÖR, VUXENVÄRLDEN ELAK – DET ÄR BARNENS FEL

Om man betänker att ett stort antal barn i Sverige oberoende ursprung växer upp i fattigdom. En fattigdom som inte är lik den i lägren på Gazaremsan, Afganistan eller annan krigshärd, så ser de barnen dagligen hur deras möjligheter beskärs mer och mer. Deras skolresurser dras ner, dagis är en källa för internationellt kapital under täckmantel dagis. De rika får än mer lättnader och de välbeställdas barn köper Ipod, Iphone och märkeskläder. Ibland möts de här barnen och den fattiga gruppen tänker stilla att de inte ens har råd med en biobiljett eller ens en dator hemma. Är det då inte förståeligt att den gruppen växer upp med en form av ”när vi blir vuxna”.

Om barn som dagligen ser sin värld bombas sönder, föräldrar dödas av granater, hus som raseras och där ord som Ipod och Iphone är lika ovanliga som begreppet fred är det då märkligt att de barnen tänker när vi blir vuxna…

Det finns en avgörande skillnad mellan välfärdens fattiga barn och de krigshärjade ländernas barn. I de senare talar man om drömmen om att få i skolan, bli läkare för att rädda människor som skadats i krig, advokater eller t.o.m politiker. Detta trots att deras skolor bombas sönder och skolsalen nästa dag är en tältduk under stekande sol. För under natten försvann de sista skyddande träden i kaskaderna av bombnedslag. När välfärdsbarnen i Väst äter junkfood och blir fetare och övernärda, är en skål ris, en brödbit en fest i den andra delen av världen.

Alla politiker har varit barn. Alla finanshajar, riskkapitalägare, präster andra som styr vår värld har varit barn. En del av dem har växt upp i den fattigdom utan dess like och med referenspunkten att pengar är allt och vägen till evig lycka förvånas man givetvis inte över att också de barn som kan försöker ta en del av välfärdens kaka

Tänk om det är så himla illa att de barn som idag förmenas barndom och trygghet blir morgondagens diktatorer, finanshajar och samvetslösa beslutsfattare. Vuxna säger att de tänker på barnen och barnens framtid. I FN talas om barnen, i Regeringen talas om barnen, i EU talas om barnen. Vi talar alla om barnen, men gränsen går när vi måste avstå ur det dagliga överflödet för att ge alla barn möjligheter. I krigförande länder säger man att man slåss för barnens framtid, men har någon frågat barnen om de tycker att kriget är ett medel för deras framtid. Om vapentillverkare jobbar ur barnperspektiv. Om att alla samhällets pengar till stor del går åt för att rädda de redan rika och kapitaliserade istället för till insatser för att skapa en trygg värld för barn.

Nej självklart inte. De fattiga barnen i Sverige är lika maktlösa som de krigsutsatta barnen, ingen har frågat dem om hur samhället skall bygga sin verksamhet. I Sverige drar vi ner på pengar till skolan, till familjer som inte får jobb, till dem som hamnar snett socialt men lägger oerhörda belopp på att rädda banken, medelklassens plånbok, välsituerade barns tillvaro att kunna köpa en Iphone, Ipod och bästa modell av dator.

I krigförande länder lägger man ner oerhörda summor på att skaffa vapen som anses skydda mot andra länders vapen. Man lägger inte ner tiondelen på utbildning, förskolor insatser för drabbade familjer. Det slår mig att vi bygger ett flugornas herre samhälle. Där framtidens barn blir hämndgiriga och kyliga inför den egna generationens utsatta barn. För vilka är deras läromästare! Politiker som skapar ett samhälle av konsumenter och kunder för mer köp och släng. Politiker som beslutar om att sälja vapen, politiker som räddar de som kan rädda sig själva, politiker som beslutar om krig. Därtill kommer en vuxengeneration som kallas väljare, vilka aldrig skänker en tanke till vilket samhälle de fostrar sina barn. Som aldrig tänker att som de stora sjunger kvittrar de små.

Det är barnens fel att vuxenvärlden är elak. För alla har varit barn.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige

Ett svar till “BARN GÖR, VUXENVÄRLDEN ELAK – DET ÄR BARNENS FEL

  1. Bra skrivet Anne,

    Fattigdom är först och främst relativ. Alltså i förhållande till vad omvärlden har. När vi ser en dokumentär om människor som försörjer sig på att plocka sopor på en soptipp så förfäras vi av deras fattigdom, men ser vi under ytan ser vi att dessa människor inte är ensamma, det är många som samlar sopor och där har formats ett samhälle på soptippen där gemenskapen är stor och där det finns en enorm rikedom i den gemenskapen.
    En fattig i Sverige behöver inte gå på soptippen för att hitta mat och tak över huvudet, så i jämförelse så är den personen inte lika fattig i våra ögon sett eftersom vi bara räknar fattigdom i pengar och då gärna jämför ”våra fattigas” inkomst med de fattiga på soptippen.
    Låt mig visa på ett fall ur verklighetens Sverige. En ung ensamstående mamma som inte har något att falla tillbaka på och måste få en egen lägenhet får 2 500 kronor att starta sitt nya hem, köpa allt, sängar, möbler, husgeråd, barnvagnar, tv, städartiklar. Hon kommer inte långt och sitter med sitt barn i en lägenhet med en sliten trasig lädersoffa som hon fått av en vän, en gammal vedeldad TV som hon också fått, en säng till sig själv och en spjälsäng till sitt barn. Hon har 4 köksstolar och ett bord, några slitna tallrikar och kastruller. Där finns inga tavlor på väggarna, inga mattor på golven. Det ekar obehagligt i lägenheten. Barnvagnen hon lyckats komma över går inte att köra på kullersten eller i snön på grund av väldigt små hjul. Hon sitter i sin lägenhet med nerdragna persienner och tittar på TV. De pengar hon fått av Soss skall betala TV licensen, men behoven har varit större och mer akuta på andra områden, bland annat så behövde hon akut nya glasögon, som hon fick 300 kronor från soss att betala för, så hon har inte betalt licensen och hon får besök av TV pejlare, så kronofogden. Soss har inget förbarmande eftersom man anser hon fått pengar till allt hon behöver och drar till och med in 800 kronor i nästkommande försörjningsstöd, 800 kronor hon fått av sin mor i födelsedagspresent. Soss säger att hon får förbättra sig vartefter, men när man drar av allt hon får från andra i nästkommande försörjningsstöd så är chanserna till att förbättra sig obefintliga och när sedan kronfogdar och annat dyker upp så blir situationen hopplös. Hon har inga andra ”fattiga” att vara med, inte som där på soptippen. Hon är ensam och utstött och står som en tiggare med mössan i handen till maktfullkomliga myndigheter som inte tycks vilja hjälpa, mer stjälpa.
    Hon är långt mycket fattigare än de på soptippen, men hon har finare tak över huvudet och slipper stanken från soporna, men är övergiven av samhället och ensam.

    Vi kan inte mäta fattigdom i pengar och den verkliga fattigdomen i Sverige är långt mycket grymmare än den på soptippen, fast det inser inte vi svenskar i våra trygga soffor när vi ser den fruktansvärda misär de som lever på soptippen lever under, så vi skapar olika storslagnas TV sända hjälpgalor för att hjälpa dessa arma människor ute i världen, för här, här hemma i Sverige, där finns ingen fattigdom.
    När den ensamma mamman sitter och tittar på dessa galor så känner hon sig bara mer utstött och ensam. Hon finns inte, hennes situation existerar inte. Hon slipper ju bo på gatan, slipper rota i soptunnor, men blir lycklig då hon hittar en pantburk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s