Tessans kamp för sina barn

Jag lyssnade på radiodokumentären i P4 om Tessan, tvåbarnsmamma från Norrköping. En mamma ur den sociala  vanvården,  Tessans mamma har också varit omhändertagen. Tessan förlorade sin son, när hon bad om hjälp hos Socialtjänsten. Senare försökte socialtjänsten också ta hennes dotter, men detta avslogs i Förvaltningsrätten. Tessan som har hållit sig gömd, kunde flytta hem. Men socialtjänsten i Norrköping anser att Tessan är psykiskt sjuk, men det är inget som någon läkare skriver under på. Däremot har socialtjänsten i Norrköping gjort sig till specialister vad gäller diagnos av psykiskt sjuka. Med vilken rätt undrar jag, kan en en socialtjänsteman med tre år på Socialhögskolan i en sk alroundutbildning uttala sig om en förälders psykiska tillstånd, vilket dessutom inte kan beläggas av läkare som har kunskap inom området.

Tessans historia finns på P4, men det finns många Tessan i Sverige. Rebellrobban har jag skrivit  spaltmeter om, han har ingen bakgrund i social vanvård eller sociala problem. Hans fel är att han är musiker och inte ser ut som socialtjänsten i Farsta anser att en pappa skall se ut.  Och att han inte ser sin sons speciella behov. Det som utspelas i dokumentären om Tessan känner jag igen från mötet mellan Robban och hans son. Men nog om det, det här handlar om kvinnor som varit omhändertagna. Kvinnor som fått barn, bett om hjälp i en akut situation där hjälpen består i att man tar barnen. Normalt kanske inte tjänstemännen vet något om mammornas bakgrund, men här är det samma socialsekreterare som placerade Tessan som tog hennes barn, Helena Borin, socialkontor Söder Norrköping.

Tessan for illa i sitt fosterhem, utsattes för psykiska och fysiska övergrepp. När Tessan berättade om detta för bla Helena Borin till familjehemmet och skvallrade, alltså samma familj som misshandlade Tessan. Tessan tillhör dessutom gruppen efter 1980 som inte skall få upprättelse enligt regeringen. Inte nog med att hon inte ingår i gruppen som kan söka ekonomisk upprättelse,  hon straffas för att hon varit omhändertagen. I Thomas Kangers film ”Barnhemmens Döttrar” sägs att 60 procent av de kvinnor i Västra Götaland som varit omhändertagna också får sina barn omhändertagna. Skulle den här statistiken vara utslagsgivande för riket, innebär det att den svenska socialtjänsten underkänner 6 av tio kvinnor som mödrar. Jag tror inte att 60 procent av fd omhändertagna kvinnor är oförmögna att klara av att ha barn. Jag tror däremot att väldigt många behöver ömsint stöd och hjälp för att växa in i något man saknar referenspunkter till.

Helena Borin talar om barnperspektiv och ev skador som inte kan ses nu men i morgon. Underförstått menar Helena Borin,  att Tessans dotter genom att få bo kvar hemma kommer att få skador av allvarlig art om några år. Jag kan givetvis Helena Borin lägga in mitt barn på sjukhus i flera år för att undvika ev sjukdomar i vuxenlivet. Det är däremot inte säkert att det blir några sjukdomar mer än att barnet separerats i en miljö som inte är hemma.

Skadan ligger alltså i att barn som separeras från en relation som fungerar blir skadade som vuxna. Barn behöver föräldrar och har rätt till föräldrar.

Jag har fått en ljus bild av Norrköping. Framsynt genom kommunalrådet Lars Stjernqvist som pratar om social investeringsbudget. Att förebygga och hjälpa för att inte barn i framtiden skall hamna i samma sits som vanvårdsgruppen. En bild av Norrköping i officiella sammanhang och en annan bild i verkligheten. Eller är det så att kommunalrådet i Norrköping inte känner till hur det fungerar i den egna förvaltningen. Lars,  är detta vad som kallas socialt förebyggande och insatser för föräldrar och är det så här kvinnor skall behandlas som själva varit utsatta.

För mig om jag hårddrar Tessans historia, en form av kastrering utförd av Sociatjänsten, okunniga socialpolitiker för om man läser mellan raderna i Radiodokumentären, menar Helena Borin att Tessan aldrig skall ha rätt att ha barn. Tvångssterilisering drabbade kvinnor i Sverige, kvinnor som inte levde enldigt det mönster som den dåtida Socialvården bestämt. Idag tvångssteriliserar man symboliskt kvinnor genom att ta deras barn och utsätta dem för hot och tving.

Jag är besviken och förbannad. Det finns inget som säger att inte Tessan kan klara sina barn, men hon behandlas som en kriminell. Hon får inte träffa sin son utan övervakning, inte ens i ett eget rum utan tillsammans med andra som träffar sina barn. När hennes son säger att han älskar Tessan och hon honom, ringer Rebellrobbans ord i mina öron: Jag får inte säga att jag älskar min son när jag träffar honom.

Föräldrar som förlorat sina barn får inte säga att de älskar sina barn till barnen. Det hotar barnets möjlighet att anpassa sig i familjehemmet. Barn som bor i Familjehem skall enligt Socialtjänsten på flera ställen i Sverige inte ha rätt till sin biologiska familj.  De skall växa upp med kunskapen om att det var något fel på just deras familj. Myndigheterna kränker den biologiska familjen inför barnet, men än värre är att man kränker barnet och dess rätt att älska sin familj.  Hur inkonsekvent det kan vara visar en annan historia. En ung tjej föder sitt barn men vill adoptera bort det. Det tog henne två år innan den aktuella socialsekreteraren kunde acceptera hennes beslut.

Om målet med Vanvårdsutredningen och Upprättelseutredningen var att arbeta för att inte upprepa historien, när börjar då arbetet med att inte upprepa historien.

Målet enligt Socialtjänstlagen och LVU är att  verka för att barn skall kunna komma tillbaks till sina föräldrar i de fall där det är möjligt. Tessan säger i Radioprogrammet, att om min mamma fått hjälp och min mormor i sin tur hade vi haft ett annat utgångsläge. Är det nu meningen att det här skall fortsätta med min son. Hur kommer han att må när han blir större och förstår vad som hänt.

Maria Larsson, lyssnar du på Radiodokumentären när du kommer hem från din partistämma. Hör du att Tessan säger, att om Tessans mamma och mormor fått stöd, hade det inte behövts separera Tessan från sin familj. Det enda felet i två generationers omhändertaganden var två kvinnors utsatthet och fattigdom.

Lyssna på, Helena Borin, jag är chef här för en massa socialsekreterare…ja fortsätt du…” Lyssna på tonen. Att barn springer fram till föräldern är för att barnet är rädd för sin förälder, att de känner sig hotade om de inte gör det….säger Helena Borin, Norrköpings socialförvaltning.  Det är viktigare att barnet har en relation med socialsekreteraren än med mamman. Socialsekreteraren känner barnet och vet om dess behov, det vet inte mamman.

Jag blir bara trött och förbannad över den mästrande tonen som anser att man från tjänstemännens sida utgår från barnen. Nej ni utgår inte från barnen, ni utgår från era värderingar och tyckanden. Ni utgår ifrån att ni har större kunskap än läkare och psykiatriker när det gäller att bedöma en förälders status. Ni använder i det här fallet helt kallt Tessans barndom, ifrågasätter hennes berättelse om sin egen placering. ”Säger hon ja…….” Med andra ord Helena Borin säger att Tessan ljuger om det som skedde i familjehemmet.

Enligt Maria Larsson, landets barnminister skall man lyssna på barnen och lita på barnen. Ja det är möjligt att lappverket av LVU, små tillägg och ändringar räcker i politikernas ögon. Men det gör det inte. Det behövs en ny lag, det behövs en ny utbildning, det behövs en ny attityd från myndigheterna gentemot de människor man är satta att hjälpa. Det behövs en ordentlig utbildning i vad barnperspektiv och barnkonventionen innebär. Det behövs tvingande regler och lagar genemot  kommunernas socialtjänst.  Slutligen Barn som utsätts för felaktig behandling, hantering skall via juridiskt ombud kunna föra talan mot sin hemkommun och få skadestånd.

Det är därför vanvårdsgruppen kräver 250 000 kr av Staten, vilket Staten accepterat och därmed  erkänner att det begåtts fel. I morgon är det kanske Norrköping, Mark, Stockholm som får betala. Seriösa jurister, advokater här har ni morgondagens case. Läs in er på barnrättsfrågorna det är där juridiken behövs.

PS. Om Helena Borin ifrågasätter Tessans upplevelser från familjehemmet, kanske det är förståeligt varför många ur vanvårdsgruppen idag är rädda för att ingen skall tro deras historia.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Newsmill

Annonser

5 svar till “Tessans kamp för sina barn

  1. Ojojoj, vad jag blir less av att familjehemsvården smutskastas. Har tagit hand om barn o ungdomar o samarbetat med föräldar i många herrans år. Vissa föräldrar är mer lämpade att ha umgänge med sina barn än andra- o visst får biologiska föräldrarna säga att de älskar sina barn- oftast är det tvärtom- de biologiska föräldrarna förbjuder barnen att tycka om o älska sina familjehems-släktingar…. Alla familjer är unika o alla familjer klarar inte att ta hand om sina barn trots stöd till familjen- då ska barnen ha rätt till en trygg uppväxt- så trygg den nu kan bli med tanke på den start han eller hon har haft i livet. Vissa barn mår dåligt av att träffa sin bio-föräldrar, andra mår bra av det. Vuxnas behov får aldrig gå före barnets behov…

    Hej om man tar åt sig varje gång det blir kritik börjar jag undra om allt är rätt. Vi har många bra familjehem – JA men vi har också dåliga sådan och dåliga institutioner. Där du kommenterar handlar om en kommun som tagit ett barn utan egentlig orsak, där man gjort alla fel som går att göra. Jag kommer att fortsätta min kampanj mot dåliga socialförvaltningar, dåliga familjehem, privata snikna kapitalplaceringsbolag som familjehemsvården som den nya mjölkkon i samhället och givetvis i de fall föräldrar inte kan sköta sina barn. Så länge det finns problem kommer jag aldrig att ge upp.

  2. Hej ! Jag lyssnade på detta idag och ger inte gärna Sociala myndighet några rosor precis utan mer ris . Efter vad jag själv har fått erfara utav dem vid år ca: 1995 och fick kämpa ett tag inom det året. Har inte efter det haft med dem att göra sen dess . Så mina åsikter om sociala är mest hat. Sociala Myndigheter i många fall tror att dem har makt i vissa fall och även säger emot sig själva .Ena stunden behöver barnet närhet av sin mamma och i annat fall skall dem ta barnen ifrån sina sin mamma . Dem stjälper mer barn familjer mer en att dem hjälper . Det finns ju fall som dem verkligen skulle behöva ta snabba beslut och rycka i från dem . Men då finns dem inte där . I mitt fall så vann jag hem min barn efter den näst sista domstolen . Jag hade bra advokat med. I detta fallet ”Tessan”fallet så handlar det också om att soc. i Norrköping vill ha makten igen efter alla dem har haft med samma familj i alla år. Socialsekr bör bytas ut ,tycker jag ! För hon verkar ju helt vrickad som inte ens lyssnar på Tessan hur hon har haft det och fattar inte ett smack om vad som är bra för Eddie . Mamman ”Tessan” har ju bevis på att hon inte är sjuk . Det är ju i såfall sociala själva som gör henne sjuk om inte Eddie får hem till både Vera och sin mamma. Stå på dig ,”Tessan” !

  3. Jag har haft den enorma förmånen att få lära känna Tessan, en fantstisk tjej med enorma resurser. Trots allt hon utsatts för så har hon klarat av att bygga upp ett liv för sig och barnen, Jag har också haft förmånen att lära känna sonen….och sett dem tillsammans en massa gånger och hon och pojken hade en jättefin relation.
    Det som görs här är ett enormt övergrepp mot både barn och förälder och det är skandal att det inte finns ett tjänstemanna ansvar och större möjligheter att stämma kommunerna för denna typ av övergrepp.
    Jag har också haft den stora äran att Kommunicera med Rebell Robban…också han en person med enorma resurser.
    Vad gäller gamiljehem….det finns bra familjehem….MEN de som är dåliga är viktiga att belysa och förhoppningsvis få bort på sikt. De som är bra gör ett viktigt arbete.
    Dock har jag egen erfarenhet samt flera års arbete i en stödförening för föräldrar, barn och ungdomar som är berörda av den här problematiken och jag har hört så många uttrycka samma sak, de får inte säga att de älskar sina förädrar/barn. De straffas då med indraget umgänge, kraftfullare inskränkningar i umgänget osv. Oftast sanktionerat från socialförvaltningen och familjehemmet måste givetvis göra vad arbetsgivaren beordrar dem att göra. Om barnen gråter vid avsked så används det som orsak för att minska umgänget då det är så jobbigt för barnet. Om föräldern skulle visa känslor vid avsked så skadar föräldern barnet genom att tvinga det att känna skuld över att föräldern är ledsen osv.
    Jag skulle önska att ala familjehem var bra och att alla familjehemsförädrar hade civilkurage nog att stå emot konstiga order från arbetsgivaren. Jag skulle önska att de barn som behöver omhändertas ges en bättre möjlighet och att alla som inte behöver omhändertas får stanna i sina hem…..nu lever vi i en ofullkomlig värld där vissa tjänstemän är mer intresserade av att visa sin makt än att faktiskt hjälpa. Det finns dock tjänstemän som är empatiska och som verkligen försöker hjälpa….och inte stjälpa….all heder till dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s