Behovet att överleva den enes död den andres bröd

Jag har mött många reaktioner på bloggen om att ungdomar måste få en egen röst och diskussionerna kring klientorganisationer. Jag vill fortsätta de senare temat här eftersom jag anser att det är viktigt inte minst för den allmänhet som sällan förstår varför det plötsligt blir schismer nya organisationer på samma tema, bråk och motsättningar.

Jag tänker sticka ut hakan genom att säga att klientorganisationer till stor arbetar genom att klättra över sina medlemmar. Det blir en som ostämd kör alla sjunger i olika tonarter. Själva grunden ligger i att människor som alltid befunnit sig i underläge, ingen lyssnat på eller ens märkt att de funnits, får i en klientorgansation en helt annan möjlighet. Plötsligt lyssnar Samhället, det organ som inte sett den enskilda människan tvingas till att lyssna på när flera med samma bakgrund, erfarenhet gör sin stämma hörd. Så länge man sjunger i samma tonart, arbetar på ett gemensamt tema fungerar det bra. Men det är när den första falska tonen bryter ut som som dissonansen uppstår. Många klientorganisationer har svårt med demokratiska begrepp, inte för att de inte kan utan för att de egentligen misstror demokratin som verktyg. Det är svårt att acceptera majoritetsbeslut om än så med bara en röst. I mångt och mycket handlar det om uppdämda behov av att synas och märkas. Det är också skälet till varför jag tror Klientorganisationer mer än andra organisationer spricker och uppstår i nya konstellationer. Stulen Barndom uppstod när Samhällets Styvbarn inte vill slåss för 1 miljon till varje vanvård och per år. Samtidigt var behovet stort av många att synas och få plats på scenen. Samhällets Styvbarn hade en ganska tillbakadragen profil i förhållande till Stulen Barndom, eftersom man inte drev sk kontroversiella frågor på samma sätt. Problemet med klientorganisationsverksamhet är att man startar det för att få ett offentligt fokus, att media riktar sina ögon på just vårt område. Media å sin sida har inte något gemensamt med grupperna mer än att de vaknar när det är ”rubrikdags”. Det kan vi tycka vad vi vill om, jag anser personligen att Vanvårdsfrågan är betydligt större än 250 000 kr och en ursäkt i Stadshuset. Jag anser att Vanvårdsfrågan har så många delar att varje del skulle kunna bli kontroversiell om media hade intresse av att analysera och se sammanhang.

Om man ser till organisationernas innre liv, finns en inbyggd misstro som omfattar inte bara omvärlden utan också inom de egna leden. Medlemmarna har sina ryggsäckar av mer eller mindre dåliga erfarenheter, det gör också att man inte litar fullt ut på de människor som företräder dem. Man kan som i Stulen Barndom fallet starta ytterligare organisation, för att behålla strålkastaren mot sig. Men det som hänt i historien kring Stulen Barndom är att en stor grupp människor med misstro mot etablissemanget också känner misstro mot organisationer som företräder dem. Vad är syftet till att just jag eller någon annan är ordförande, ansvarig. Är det min karriär jag skall främja eller gruppens intresse. Samhällets Styvbarn har orätt kritiserats för att skapa karriärister, människor som surfar på andras olycka. Jag vet ingen ur Samhällets Styvbarns tidigare styrelser eller ordföranden som skapat sig en ny karriär med meriten av att ha varit barnhemsbarn och vanvårdad eller företrätt Samhällets Styvbarn.

Men det handlar inte om att medlemmar eller kritiker i sig är elaka eller medvetet försåtliga, allt bygger på grundad misstro. Driver verkligen den valda ledningen de frågor och de krav som ställs och hur gör man det! Kritik mot organisationer kommer också från icke medlemmar, som gärna surfar på organisationens framgång utan att själva vara delaktiga. Men det är också den gruppen som hårdast anfaller och anklagar rätt eller orätt.

Min rubrik är lite hård, men det som är svårt inom sk klientdrivna organisationer är just förmågan av att vara storsint mot andra. Solidariteten sträcker sig ofta inte längre än till den egna trängre kretsen av några för förtrogna. När verksamheten blir för stor tappar man som medlem greppet och kontakten, information om vad som sker uppåt. Man upplever att beslut som fattas inte är förankrade eller omfattas av just mig. Jag är ärligt nog att erkänna att hörs du inte syns du inte. Hur man hörs och syns avgörs av den ledning som väljs av medlemmarna. Ledningens uppgift är att göra rösterna hörda och ge varje medlem en känsla av att de är delaktiga. Ledning är inte jag utan VI. Det är detta som många förtroendevalda inom klientorganisationerna har svårt för att förstå. Att varje människa har en viktig del i organisationens uppbyggnad och utan den finns inget att företräda. Att vara ordförande i en klientorganisation innebär att vara mer av lyhörd förälder än traditionell ledare. Att ta emot kritik och ilska, men också kunna kommunicera, det kräver en stor portion pedagogiska förutsättningar och att acceptera att varje enskild är just individuell även om man delar samma basproblem. Klientorganisationer bygger på människor med sårade själar och längtan efter läkning och upprättelse, det var därför de bildades. Det är en överlevnadsrörelse. Som sådan blir också syster och bror periodvis ens fiender.

Det finns ett exempel jag brukar nämna när jag föreläser och det är förhållandet mellan institutionsbarn. Jag upplevde inte och har fått belägg för detta från flera håll att det fanns någon större solidaritet mellan oss bara för att vi delade samma situation. Pojkarna utnyttjade i lika hög grad ”sina institutionssystrar” som andra tjejer. Institutionssystrarna var inte solidariska mot varandra, man klättrade över varandra för att markera sig själv och komma högst upp i rangskalan. Detta är också samma mönster som finns på fängelserna.

Överlevnad bland utsatta bygger inte på tillit och tro att de som företräder oss gör det rätta utan att de självklart gör allt för sin egen skull. Det skall man belasta det samhälle för som en gång tog på sig ansvaret för de utsatta barnen. Och här upprepar sig historien. Barn och ungdomar som idag hamnar på institution för traditionen vidare. Vem skall vi egentligen kunna lita på förutom oss själva.

Jag ville verkligen bli ordförande för Samhällets Styvbarn när jag kandiderade första gången och även i år. Inte för att jag tror att mitt CV förgylls av att vara fd barnhems- och fosterbarn, för oss efterfrågar man bara när vi skall visas upp. Utan för att jag i akt och mening ansåg att jag hade de förutsättningar som krävdes, nämligen att ge gruppen en röst som handlade om kollektivet -VI. Jag blev glad när jag kunde föra debatten via föreläsningar,  här på bloggen o finna läsare. På Newsmill, som krönikör för att via olika vägar kunna lyfta olika spörsmål som hör samman med vanvårdsfrågan både då och nu. Insåg också att om man inte alltid skall lägga sig platt inför överheten, just för att överheten alltid haft förmånen att styra över våra liv utan att vi gjort motstånd tidigare.

Det som slår mig är att Samhällets Styvbarn inte är en homogen grupp som delar dåliga erfarenheter utan också består av medlemmar som haft det bra. Av anhöriga, barn och syskon som drabbats i andra led. Elias Markevärn fd uteliggare och hippie som varit med i styrelsen under flera år, brukar säga att de våra finns bland uteliggare och missbrukare. Det är en liten sanning, för en stor del av Samhällets Styvbarn består också av överlevare som fått bra liv som vuxna. Bra äktenskap, duktiga barn, haft och har företag. Har höga utbildningar, politiker etc. Och där finns skillnaden mellan olika offerroller. Den som inte lyckats hänvisar till sin trista uppväxt den som lyckats säger ”trots” jag gjorde ett eget val.

Jag är beredd att hålla med vi gör egna val. Men alla har inte haft möjligheten eller orken att göra dem på rätt sätt. En organisation som består av bägge grupperna kräver mycket mer av fingertoppskänslighet än i ett t.ex politiskt parti eller i en naturvårdsförening. Man måste vara beredd att acceptera att syftet till att ansluta sig till klientorganisationen är att jag måste få vara den jag är. Duga för den jag är och bli accepterad för den jag är. Vi måste inrymma såväl den obildade som den mest bildade. Och vi måste lära oss att mötas med respekt för att alla inte är lika och vill samma sak fast kanske inte just som jag tycker.

Det är delvis erfarenheterna ur olika föreningar från politik till klientorganisationer som lärt mig att samhället inte förändras nämnvärt med alla insatser. Det förändras i detaljer, Samhällets Styvbarn fick och får sin upprättelse, sin ersättning. Till viss del har det blivit nya utredningar som inte leder någonvart. Det politiska klimatet är ungefär lika intakt som tidigare. Klienter/socialt marginaliserade är ungefär lika intressanta för politikerna som en fattig för banken.

Därför vill jag tillsammans med andra gå vidare i ett Barnrättsparti, ett parti som består inte av den utdöende generationen utan tillsammans med unga människor. Ge dem möjlighet att göra sina röster hörda, inte genom föreningar utan med stöd av politiska instrument. När jag hörde begreppet Social investeringsbudget första gången blev jag först lite förnärmad. Men när jag fick det förklarat och synliggjort i att först när vi räknar människor/barn i krassa pengar vaknar politikerna. Ungefär som vi planerar för infrastruktur, bostäder etc. Det är först när politiker ser att det är lönsamt att investera i barn och unga, kan läsa utfallet som den gruppen blir intressant.

Barnrättspartiet skall inte den dag det instiftas ledas av mig eller annan äldre, jag hoppas innerligt att vi har friska unga krafter som står på barrikaderna, som lyfter frågorna utifrån deras perspektiv men med samma samhällsgrund som i alla andra politiska diskussioner. Jag överlever gärna men nödvändigtvis inte med att äta upp den andres bröd. Ska jag nämna en verksamhet som jobbar platt och hyggligt jämlikt så tycker jag att AA-rörelsen har mycket att lära ut. Deras 12 principer kan vara värda ett studium också av den som inte är drabbad av sjukdomen beroende.

Vad jag däremot vill göra skall jag återkomma till.

Nystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressenSVDDNSVTTV4  Nyheterna Alliansfritt SverigeNewsmill kulturbloggen

2 svar till “Behovet att överleva den enes död den andres bröd

  1. Du är bara helt enkelt Suverän…du gör skillnad på sak och person…du är logisk i ditt tänkande…du kan ge konstruktiv kritik…du är lyhörd..ärlig och rak.
    Ja det blev många superlativ men du är värd varenda ett av den 🙂 !!!!
    Kram Lill

    • Tack Lill kan inte låta bli att slicka i mig…blir så glad över ditt utlåtande. Jag jobbar verklinge på att gå den där fintrådiga mellanvägen vilket är svårt och som inte alltid förstås. kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s