Gränsen 1980 kan ha sin förklaring – för många skulle kunna kräva ersättning från staten.

Just nu väntar vi alla på lagrådsremissen som skall ligga till grund för villkoren kring ersättningen till vanvårdsgruppen. Alltså de människor som i barndomen var omhändertagna av samhället men i brist på tillsyn och omsorg utsattes för vanvård.

Från Samhällets Styvbarn har det varit tyst i debatten, man väljer att vänta på förslaget för att via ett remissförfarande lägga eventuella ändringsförslag. Jag menar att det inte räcker. Frågan måste väckas innan (om det inte redan är för sent) lagrådsremissen lämnas över till offentligheten.

Frågor som uppstår från många ur gruppen som vill söka ersättning är hur hårt man kommer att sortera begreppen och kriterierna för ersättning. Blir det sexuella övergrepp som prioriteras, utnyttjande av arbetskraft, aga, hindrande från skolgång? Frågorna hopar sig och svaren lär vi inte få innan men det måste diskuteras. Framför allt måste de organisationer som företräder vanvårdsgruppen vara beredda på att det kan bli snäva regler som därmed innebär att många naturligt faller bort eller icke gör sig besvär att söka.

I det första förslaget krävde Samhällets Styvbarn att gruppen efter 1980 skulle ingå i ersättningsfrågan. Regeringens avslag i september gjorde att Styvbarn backade från det kravet av taktiska skäl. Det gällde att få ersättningen till den utlovade gruppen i hamn. Detta ställde också oppositionen upp på som sa vid ett möte att man inte var beredd att slåss för tilläggsförslag.

I de första remissvaren till Upprättelseutredningen fanns flera tunga instanser som pekade på att ersättningen skulle utsträckas till att gälla även gruppen efter 1980. Vanvården av placerade barn slutade inte 1980 och om man följer preskriptionstiden handlar det om att ett glapp på jämnt räknat, 20 år. Jag var själv med och diskuterade att det i september var viktigare att få igenom förslaget som sådant, men enligt vissa källor diskuteras gruppen 1980 inför den lagrådsremiss som skall läggas. Frågan är om de som förbereder lagen vågar lägga till 1980 gruppen.

Nästa nöt är den grupp som blev omhändertagen innan 1980 men fortfarande var omhändertagna 1980. Kommer det att finnas överlappningsregler? Det här är oerhört viktigt för i annat fall blir det fler än bara efter de efter 1980 som inte har möjlighet att söka ersättningen.

Ca 3 300 personer omhändertogs per år tiden mellan 1920-1980. Idag omhändertas 20 000 barn och ungdomar per år. Sedan 1980 har i snitt 15 000 barn omhändertagits i Sverige. Grovt räknat innebär det att 300 000 barn o ungdomar varit omhändertagna mellan åren 1980-2000. Alltså betydligt fler än för tiden 1920 – 1980.

Nu har har inte 300 000 barn vanvårdats och i många fall handlar det om tillfälliga placeringar vid föräldrars sjukdom, akutsituationer etc. Men om 5 procent av hela gruppen skulle varit utsatta handlar det i siffror om 15 ooo personer som skulle ha möjlighet att söka. Jag säger att jag nu bara kalkylerar utifrån möjliga siffror, det kan vara betydligt färre som omhändertagits. Men om siffran 15 000 skulle ligga i närheten av sanningen kan jag förstå Regeringens ovilja att överhuvudtaget diskutera gruppen efter 1980. Det är betydligt fler som lever och känner till möjligheten att söka. Många i den äldre gruppen orkar inte, kanske inte känner till eller vill inte gräva vidare i den omfattande process det innebär att få del av ersättningen.

Hur det nu än är oberoende sifferspekulationerna, är det en djup orättvisa att lämna gruppen efter 1980 utan möjlighet att få upprättelse ekonomiskt. I Kerstin Wigzells  Upprättelseutredning finns förslag om att barn och ungdomar som idag utsätts för ”vanvård” skall kunna stämma sin hemkommun. Om detta blir möjlighet, innebär det att dagens barn och ungdomar kan få ersättning men ca 15 000 som redan varit utsatta förlorar alla möjligheter till upprättelse.

Om vi återvänder till de kriterier som skall gälla för att få söka ersättningen generellt är begreppet ”allvarlig art”.

I Upprättelsutredningen står följande: Beviskrav: Utredningens förslag: En rätt till ersättning förutsätter att den som ansöker om ersättning kan visa att han eller hon har varit omhändertagen för samhällsvård vid tidpunkten för de aktuella händelserna. Rätten till ersättning förutsätter dessutom att det kan antas att övergrepp eller försummelse av allvarlig art har inträffat.”  

”Beträffande ekonomisk ersättning för vanvård gäller som förutsättning dels att sökanden utsatts för övergrepp eller försummelse av allvarlig art, dels att detta inträffat under den tid som sökanden genom de sociala myndigheternas försorg varit omhändertagen för samhällsvård. Många av de vanvårdssituationer som kan bli aktuella vid en prövning av rätten till ersättning har inträffat mycket långt tillbaka i tiden. Det är allmänt sett svårare att styrka ett påstående om något som inträffat för längesedan. Minnet bleknar och vittnesutsagor blir ofta mindre precisa ju mer tiden går. I de här aktuella fallen kan det dessutom vara så att *eventuella vittnen inte längre är i livet. Frågan är då vilka möjligheter den enskilde har att styrka sina påståenden om vanvård och placering. Mot bakgrund av de erfarenheter från Vanvårdsutredningen som utredningen tagit del av och med hänsyn till de kontakter som utredningen själv haft med vanvårdade är det utredningens uppfattning att det trots allt inte helt saknas möjlighet till stödbevisning. Det kan röra sig om barn som varit placerade i samma fosterhem och som kan ge stöd åt en viss berättelse. Det kan också ha funnits andra barn eller vuxna ñ– t.ex. i skolan eller bland grannar  som kan intyga att sökanden levde under påstådda förhållanden. Men även andra sorters stödbevisning kan tänkas förekomma. Exempelvis kan sökanden *alltjämt ha skador som visar på att han eller hon blivit utsatt för vanvård under sin uppväxt. Även den omständigheten att sökanden har berättat för andra i sin omgivning vad han eller hon varit utsatt för kan utgöra visst stöd för berättelsen.”

*eventuella vittnen – är något som borde ha uppmärksammats av organisationerna redan i det första remissförfarandet. För detta innebär att de som säker skall kunna ta fram vittnen som styrker. Vilka vittnen finns till sexuella övergrepp? För eller vilka berättade vi om detta i en tid då skuldbördan låg på oss barn.

I Utredningen om Vanvård poängterades att förövarna inte skulle intervjuas eller diskuteras. Hur skall vi nu plötstligt  ställas inför faktum att ta fram vittnen från antingen levande familjehem, grannar eller andra. Innebär detta att den som inte har några sk vittnen eller berättat ställs utanför möjligheten till ersättning.

Innebär det att medlemmar ur vanvårdsgruppen skall ställa ev levande familjehem, barnhemspersonal som bevis för vad som hänt i barndomen.

Jag litar på att Kerstin Wigzell hade ett gott syfte i sin skrivning, men jag är inte säker på att hon fullt ut är medveten om de här formuleringarnas betydelse. För om det blir så att den i dagarna snart officiella lagrådsremissen finns en antydan till en skrivning som den i Upprättelseutredningen faller väldigt många redan på startsträckan.

Vi vet att många äldre aldrig berättat ens för sina närmaste om sin barndom. Vi vet att många som utsatts för sexuella övergrepp, misshandlats etc aldrig berättat på grund av skam och skuld. Och hur tolkar dagens jurister att vi inte fick fortsätta till högre utbildning. Kommer man att jämföra inlåsning, tvångsmatning med dagens villkor på SIS hemmen, där straff är sanktionerat som metod i att arbeta med ungdomar.

Jag börjar nog känna en oerhörd tvekan till den lagrådsremiss som kommer inom kort. För jag befarar att den är snävt skuren och begränsad. Och så reglerad att ersättningsfrågan för vanvårdsgruppen blir en stor besvikelse. Om jag har fel skall jag göra en dubbelpudel och erkänna min spekulativa skrivning.

Tills dess föredrar jag att vara tveksam med stort frågetecken. Jag tycker också att media med facit i handen inte läst och granskat den ursprungliga skrivningen utan gått på rekvisitet ”vanvårdade får ersättning av staten” utan att källkritiskt granska.

I morgon måndag den 16 april lämnar Anders Borg sin vårbudget. En del av kostnaden för ersättning till vanvårdsgruppen bör finnas med där. Om inte annat medel till den organisation som skall handha ansökningarna.

Nystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressenSVDDNSVTTV4  Nyheterna Alliansfritt SverigeNewsmill

Ett svar till “Gränsen 1980 kan ha sin förklaring – för många skulle kunna kräva ersättning från staten.

  1. Göran Grauers

    Anne,
    Det gäller också att få domstolar att ta till sig information och bli opartiska och oavhängiga.
    Jag har ju stämt en kommun för vanvård av barn och vi kunde i domstol bevisa att barnen varit i ett hem där de under 13 månader utsatts för ren tortyr. Familjehemsföräldrarna dömdes till långvariga fängelsestraffg och höga sskadestånd för misshandel av ett annat barn som då bodde i hemmet. Åklagaren valde vid tidpunkten att inte väcka åtal för de två pojkarna eftersom de bara var 2 och 4 år gamla och inte kunde vittna, Domen tog alltså inte upp misshandeln av de två pojkarna, men vi kunde styrka allt med vittnesutsagor från de andra barnen i hemmet som fanns i polisförhör och även nämndes i domarna. Rätten ansåg att vi med styrka bevisat att barnen misshandlats i familjehemmet. Vi kunde vidare bevisa att kommunen mörkat att barnen varit i familjehemmet för BUP som trodde att det var de biologiska föräldrarna som misshandlat och därför rekommenderade kommunen att införa besöksförbud för de biologiska föräldrarna. Kommunen erkänner i domstol att de inte informerat BUP och att de känt till misshandeln.
    När sanningen kryper fram efter 4 år så vägrar kommunen att släppa besöksförbudet och BUP, som inte lyckats avslöja under dessa 4 år att barnen varit i ett familjehem under 13 månader där de utsatts för regelrätt tortyr vittnar i domstol att det inte hade haft någon betydelse om de fått veta sanningen, de hävdar att de är de biologiska föräldrarana som är att lastas för det de gjort mot barnen innan de var 1 och 3 år gamla. Trots att barnen, på grund av föräldrars sjukdom, då hade förtur till dagis och ingen kunnat se minsta antydan till att barnen mått dåligt så vann kommunen.
    Vi kunde alltså bevisa allt med polisförhör och domar och erkännande från kommunen att det vi påstod stämde, men likväl kunde vi alltså inte vinna mot myndigheten.
    Misshandeln skedde 1992-93. LVU och besöksförbud infördes 1994 och upphävdes 2002, men barnan fick inte komma hem. Föräldrana fick träffa sina barn först 2004. Någon varaktig kontakt blev det inte och än idag har föräldrarna ingen kontakt med sina barn.
    Det är nog betydligt mer än skrivningar som behövs för att komma tillrätta med den vanvård som skett efter 1980 och som sker än idag.
    Först och främst så måste domstolarna börja bli opartiska och oberoende och inte gå myndighetens ärenden, alltså vi måste få demokrati i landet och komma bort från den demokratur vi idag har.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s