Ett stulet liv och att vara offer

Gårdagens blogg om nationaldagen i Norge väckte ilska från mina kamrater inom vanvårdsgruppen. Jag förstår dem av många skäl, liksom jag ber om ursäkt att nationaldagsfirandet i Norge, fick en felaktig förklaring.  Det var framför allt begreppet offerkofta som några reagerade på. Det är ett ord som sticker och min avsikt var faktiskt också att väcka lite ilska.

Det är skillnad på konsekvenserna av att ha varit vanvårdad/omhändertagen och att vara offerkofta. Konsekvenserna i form av dålig självkänsla, brister i utbildning etc går faktiskt att göra lite åt. Genom att vi tillerkänner oss mer än vad andra gjorde när vi var barn. Vi kan säga utan att skryta vi fixade det här – trots att… å vi fixade det till väldigt stor del av egen kraft. Att ständigt skylla alla tillkortakommanden på barndomen är att inte tillerkänna sig själv ansvar och förstånd.

Vi har trots allt de flesta av oss val att göra vilken väg vi vill gå, i annat fall skulle inte några av oss idag vara akademiker med rang, företagare, författare, skådespelare, dagisfröknar, lärare, journalister och faktiskt en väldigt stor grupp med helt vanliga löntagare som inte är märkta i pannan med stämpeln barnhemsbarn. Och det finns de som varit oerhört utsatta som barn, som idag ändå lever i ett fungerande liv för att de hittat vägar att ta sig fram. Faktum är att också jag burit offerkoftor i olika sammanhang. Numer låter jag ilskan flöda och det känns friskare.

När jag såg filmen Ett Stulet Liv, såg jag främst vilken oerhörd sorg som barnen till Kent Sänd visade. Att han valde självmord som utväg, var också ett skäl till varför ena dottern inte fullt ut kunde sörja honom fullt ut. Men också hur övergivenhet i barndomen för det var mycket det som var Kents ok. En mamma som av olika skäl valde att lämna sina barn i tron att Mamma Staten skulle vara bättre. Så blev det inte som vi många vet. Mamma Staten var på tiden en urusel förälder för många av oss och i dag är Mamma Staten usel förälder som inte lärt sig av misstagen.

Kent Sänd  betalade ett högt pris för sin barndom, men som trots detta fick två döttrar, barnbarn och en hustru som älskade honom. Hade han haft en aning om att vi 2011 skulle få Staten att be om ursäkt kanske han hade levt. Men jag är inte säker på det. Det som rör sig i våra huvuden och våra tankar, är ofta helt annat än det vi visar utåt. Våra egna bokslut är ofta de mest privata. Jag tänkte också på när det sas i filmen att Kent blev manisk, oigenkännbar. Jag tror att om vi inte förmår att leva ett liv i vardagen utan fastnar i det förflutna så springer vi hela tiden mot väggen. Jag är tacksam över att Kent Sänd tog initiativet till en kamp för vanvårdsgruppen och bildade Styvbarn. Jag är ledsen över att det tog sådan tid innan världen fick veta. Och jag tror att Kent där uppe i sin himmel kan ta till sig att förtjänsten var hans och att vi som jobbade vidare gjorde det i samma anda.

Nu ligger ett uruselt lagförslag till ersättning där vi är ilskna och arga över hur det utformats. Det behövs samma ilska i detta som vi hade när Regeringen sa nej i sept 2011. Vi måste protestera innan lagen går igenom. Ni kan göra det genom att skriva i lokalpressen, ringa lokalmedia. Precis som ni gjorde förra gången. Att vi uttrycker ilska på FB och jag här i min blogg, ändrar inget. Res er nu.

Det är tillsammans som vi är starka. Ni är inga offer men väl formade av omständligheter som vi inte kunnat råda över. Men nu kan vi ta saken i våra egna händer.

Kent Sänd var inte bara den som startade vår kamp han var också en person som engagerade sig i barn över hela linjen. Barn i Sverige och barn i världen. Vad vi upptäcker när vi blir engagerade är att vi inte kan förändra mer än en liten del och att den dåliga strukturen finns kvar. Med detta sagt att även om jag skulle önska att kunna förändra världen för alla barn, så vet jag att möjligheten att ens förändra för barn i Sverige är obefintlig så länge jag är ensam. Det är när vi är många och samlade som vi kan nå resultat.

Läs även Bloggfarmor-rännstensungen från Lunden

UNTNystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressen, SVD, DNSVT, SVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill

11 svar till “Ett stulet liv och att vara offer

  1. Ingrid Jansson

    Vad är det som är så fruktansvärt fel med lagförslaget att vi ska riskera ännu en fördröjning ? Upplys mig !

    • lagförslaget begränsar så att stora grupper inte kommer att få något och många inte söka alls för att de inte ryms inom ramen för lagens krav. Det skall vara bevisföring, stryk, arbetsplikt, etc kommer inte att räknas eftersom det var dåtidens sed o vanor. Troligen kommer bara dem som utsatts för sexuella övergrepp och som kan på något sätt bevisa detta få ersättning. Jag är skeptisk för att man stramat åt lagen. Jg menar inte att fördröja jag menar att påverka så att lagtexten blir mjukare. I Norge fick 97 % ersättning från Stagen i Sverige kommer knappt 20 procent få det som lagen är skriven idag.

    • Lisa Andersson

      Precis Ingrid, jag håller med dig och då är man verkligen en offerkofta om man inte kan nöja sig med den överenskommelse som redan är gjord. Du talar mot dig själv, vi som kommit vidare och inte grävt ner oss i det förflutna, vi är glada för den överenskommelse som är gjord. 250 000,- är jag nöjd med och de flesta jag pratat med är också det. Det är klart att om man är en ”offerkofta” då blir man aldrig nöjd, så hur skall du ha det Anne Skåner, skall vi älta det som varit eller nöja oss med vad vi får?

      • anne skaner

        jag har inte vänt mig mot beloppet eller ersättningen jag har själv drivit de här frågorna, vad jag reagerar emot är att få kommer att få ersättning som förslaget är utformat. det handlar inte om att gräva ner sig i det förflutna det handlar om att åtskilliga som kanske under andra former fått ersättning idag inte kan få det för att lagförslaget är utformat på ett så snävt sätt. läs förslaget till lag.

  2. Hur ska vi bära oss åt??? Hur kan vi få till ett ”uppror” mot lagförslaget???

    • som jag skriver att lagförslaget är snävt o inte kommer att ge ersättning mer än till några fåtal, skriva i lokalpressen, lokala medier…etc kanske också skriva till departementet och lagrådsutskottet

      • Ingrid Jansson

        Hur ska det gå att få bevisföring för stryk, arbetsplikt då det nästan är omöjligt att få bevis på sexuella övergrepp . Menar du att det inte behövs några bevis?Hur ska man då få igenom sina krav?

      • anne skaner

        Jo det behövs bevis, papper bevis i den mån att någon förhoppningsvis kan intyga att du blivit utsatt. Du skall bevisa inför det samhälle som en gång svek dig att din utsatthet var av allvarlig art enligt då gällande lagstiftning. Jag hävdar att lagen som den är skriven exkluderar oerhört många som inte kan och aldrig berättat om vad de varit utsatta för för någon och att nämnden kommer att utgå ifrån att det som upplevts kanske trots allt var det som var praxis vid en tiden. Ja jag är misstänksam och jag har pratat med jurister om lagen och de tolkar den som jag beskrivit. Det finns ingen vilja från staten att kompensera vanvårdsgruppen därav en lag som begränsar möjligheterna.

  3. Ingrid Jansson

    Om det nu är så som du säger, varför har ingen reagerat på detta ? Man har ju rådfrågat många instanser ser det ju ut som, då man läser lagförslaget. Olika tingsrätter med bl.a. jurister.
    Jag såg att samhällets styvbarn också tillfrågats innan dom skickade in lagrådsremissen. Trots allt står det ju att bevisning för att sökande kan antas varit utsatt för övergrepp och försummelse. Med ordet antas menas väl att alla händelser man presenterar tillsammans, ska utgöra bevis för att övergrepp och eller försummelse kan ha inträffat. Jag tror att ordet antas kan få en stor betydelse.

    • Detta är inte det lagförslag som fanns i Upprättelseutredningen. Det remissvar du hänvisar till berörde Kerstin Wigzells lagförslag i Upprättelseutredningen. Jurister sa om det förslaget att det var ett av de bästa man sett och det förslag som nu ligger är ett sönderplockat o stympat förslag. ATt ingen reagerar jo då men media skiter i det här lagförslaget utan ser det bara som att nu blir det ersättning. Nej inga har rådfrågats innan lagrådsremissen. Det var i förra omgången vi lämnade in remissvar på Kerstin Wigzells förslag när jag också var ordförande för Samhällets STyvbarn. Vi skrev också då att vi ville att förslaget skulle gälla alla ärenden som är preskriberade. Nu försvinner alla efter 1980 helt. Dessutom även om Lagutskottet skulle tycka att det behövs förändringar är det inte säkert att regeringen bryr sig, lagutskottet är b ara rådgivande, beslutet tas av riksdagen.

  4. Men Anne! Nu ska du inte vara sniken. Regeringen och myndigheterna behöver kanske slantarna själv till sina fester. Där går det åt massor av stålar! :-)) Begriper du väl att om de vanvårdade skulle få lite pengar, så får kanske någon på arbetsförmedlingen en grogg mindre. Har regeringen haft kräftskivan på Harpsund ännu? Maud är väl inte med i år? Men alldeles säker vår kära Maria Larsson. Men det är väl klart! Klart att myndighetspersoner, politiker och vår regering får supa upp skattebetalarnas pengar. Det är väl ett bra ändamål? Vet du väl! När spriten går in så går vettet ur! Och en person som sitter fast i sprit och droger är den mest egoistiska person som finns. Det måste finnas pengar till deras beroende. Vad vet man! Det är kanske här boven finns, rädslan att stå utan drogerna! Dom är väl inte mer än alla andra människor – de är bara människor de med!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s