Kyss mig lycklig en bok om annorlunda kärlek

Kyss mig lycklig, Sofia Rapp-JohanssonAlbert Bonniers förlag.

Tredje boken om Sofia Rapp-Johanssons uppväxt är precis som hennes tidigare böcker, ”Silverfisken” och ”När skulderbladen blir till vingar” en oerhört svårläst bok. Den berör och den stör. Den oroar och ställer hela tiden frågor under läsningens gång. Varför? Varför utsätts barn för övergrepp? Var finns vuxensamhället och ansvaret när barn och ungdomar far illa, så illa att man inte vill tro att det är verkligheten utan fiction. Världen är ruttnare än någon filmatiserad såpa, verkligheten överträffar dikten.

I ”Kyss mig lycklig” möter vi barnet som tonåring som tar steget ut i vuxenvärlden och friheten eller det som inte är frihet. Fija löser problemen på egen hand från att handla i affären (plocka på sig saker)  till att skaffa bostad. Fija har kontroll på livet och lär sig snabbt att bjuda på sig själv har fördelar som att få lägre hyra, bo i en trappa utan att bli utkastad. Få ihop pengar till drogen som tar henne till landet av drömmar och vanmakt. Det är tonåringen i full frihet som snabbt upptäcker att den obesvarade kärleken besvaras av heroinet. Tillsammans vandrar de på en ödslig väg där en tredje person ständigt finns vid hennes sida. Det är en trio av ångest och vrede, hat och kärlek. En oändligt ödslig resa där bara drömmarna om att det finns något bortom bergen håller henne uppe. En dag blir vi drogfria, lever ett liv som alla andra. Barn, lägenhet och jobb. Hon varvar sin berättelse med korta utdrag ur sina journaler ”17-årig kvinna inkommer med polis på vårdintyg utfärdat av dr x. Pat har sprungit runt i Gränby Centrum flera timmar. Alkohol- och drogpåverkad. Blåser 2,35 promille vid ankomsten. Urinprov kan inte tas då pat är hotfull.”

Fijas resa startar i Silverfisken. Lekarna och saftkalasen varvas med med män som mer än gärna smakar på barn. Och barnet lär sig snabbt att lite droger ger lättnad. Boken är skriven i diktform. Hon fortsätter resan i ”När skulderbladen blir till vingar”  som handlar om när samhället vaknar men ändå inte kan ge Fija den trygghet hon har rätt till.

Sofia Rapp-Johansson har ett språk som förenar Pippi Långstrump och Lennar Hellsing. Hon leker med ord, konstruerar och använder uttrycken som de passar hennes tankar, historia. Leken med orden kan tjäna som ett sätt att skriva om något svårt och nära, att vara både med och utanför. Erfarna bokrecensenter har reagerat över språket i Silverfisken, Svenska Dagbladets, Tommy Olofsson, skrev rent ut att den borde ha redigerats och underförstått ifrågasatte det hon berättade om.

Jag kan blir störd över bristen på oförståelse över rätten till sitt eget språk och sina egna uttryck. På något sätt är det hennes förmåga att använda orden som gör det möjligt att ta till sig det som hänt. Att jämföra med andra författare med ungefär samma bakgrund är inte rätt, varje upplevelse är unik och måste ha rätten att beskrivas utifrån just den unika situationen.

I ”Kyss mig lycklig” finns inget lyckligt slut, även om hon slutar med orden ”Å älskling jag tror jag lämnat dig bakom mej”. Är det knarket eller minnet av en person eller bäggedera. Det vet vi inte. Jag skulle önska att det kom den bok som Sofia vill skriva om det ljusa i livet. När det vände när hon hittade tillbaks. När hon insåg att det fanns en plats också för henne och en plats som hon mer än väl fyller ut.

Sofia släppte 2010 skivan Det andra landet, med egna texter som delvis går att härleda till barndomen. Men där finns också ljusare delar som dikten till Viggo, systersonen och mammans dikt till Sofia som är mycket vackert tonsatt. Jag tror att om Sofia får utvecklas i sin takt utan att styras av vad som är bra, mindre bra i andra ögon, om hon runt ut sagt skiter i vad recensenter tycker och tänker som inte förstår eller ens kan föreställa sig det skedda, kommer hon att bli en lysande författare vars framtida verk inte behöver vila i barndomens tragiska uppväxt. För Tommy Olofsson skrev att hon riskerade hamna i offerrollen efter första boken. Så fel kan någon ha, Sofia Rapp Johansson är inget offer,  hennes mål är att förhindra, medverka till hjälp för dem som utsätts idag. Offer skulle aldrig slåss för andra.

Sofia besöker Trasdockans dag den 25 augusti, MedborgarplNystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressenSVDDNSVTTV4  Nyheterna Alliansfritt SverigeNewsmillatsen. Ta chansen och gå dit och lyssna på henne.

 

 

 

6 svar till “Kyss mig lycklig en bok om annorlunda kärlek

  1. Ingrid Jansson

    Hej Ann! Du skriver att ”Offer skulle aldrig slåss för andra.” kan du utveckla den tanken ? Jag är nyfiken på vad du menar .

    • Jag menar att så länge man är i offerrollen fokuserar man på sitt eget lidande, problem. Andras svårigheter ja de finns men vad kan jag i min roll göra åt det. Jag vet folk som när jag säger att Fias barndom är bland det värsta jag fått redogjort för mig om, säger att ja men jag utsattes minsann för övergrepp också etc…det egna lidandet problemet är alltid värre. Jag tror att den dag men släpper sin egen kappsäck bestämmer sig för att det finns en värld till kan man göra så mycket mer. Däremot är den egna erfarenheten en viktig del i att kunna förstå, känna empati och fungera som en medkämpe. Jag har läst omkring det här med offer – man kan försätta sig i offerrollen för att få fördelar, vinna andras sympatier, medvetet. Man kan omedvetet vara ett offer utan att själv se sig som det.Det är en känslig debatt, helt klart. Men jag har en del erfarenhet av kvinnor som misshandlats etc, många av dem hamnar i en offerroll där man allt för ofta byter förövare istället för att bryta till ett nytt liv. Det jag upplever med Fia är att hon har aldrig upplevt sig som offer. Hon granskar sig själv det som hänt, men släpar inte vidare på det bagaget, däremot använder hon erfarenheten och kunskapen i att hjälpa andra i samma situation. Offerrollen är inproduktiv. Men det här är mitt resonemang och jag viker mig för att det finns andra åsikter o uppfattningar.

  2. Ingrid Jansson

    Ok jag förstår hur du menar till viss del. Men då du skriver ” jag har en del erfarenhet av kvinnor som misshandlats etc, många av dem hamnar i en offerroll där man allt för ofta byter förövare istället för att bryta till ett nytt liv. ” Visar du att du lägger skulden på offret istället för på den som misshandlar eller förövaren . . Förstår du egentligen vad du säger?

    Tillägg från mig. OM du läser Sofias böcker kanske du förstår vad jag menar. Jag citerar en vän på FB som skrev att vi har mycket att lära av Sofia.

    • Ingrid man kan självklart tolka o missförstå hur mycket som helst o inte se i ett större perspektiv. Jag lägger inte skulden på offret/den utsatta vad jag sa är att man undermedvetet ofta väljer en ny förövare. Det är samma perspektiv som alkoholisthustrur. Det är inte ett medvetet val. Det handlar kanske till stor del om att reparera sig själv, ta ansvar för sig själv, bry sig om sig själv. Du behöver inte använda tonen förstår du vad du säger, för jag kan säga samma sak till dig. Hur långt kan du tänka, analysera och se helheter…men det ägnar jag mig inte åt. Jag anser o det skriver jag att min uppfattning inte kanske är den som alla ställer upp på, men många å andra sidan förstår vad jag menar. Jag har också varit utsatt men jag kan inte leva livet som evigt utsatt och kränkt, någon gång måste man gå vidare. Har man dessutom barn är man skyldig dem att försöka ge dem ett så helt liv som möjligt är.

  3. Ingrid Jansson

    Ordet offer är så laddat. Hur många gånger hör jag inte folk som säger ”jag är inget offer” eller ”man är bara ett offer om man själv väljer att vara det”. Ordet offer är så laddat. Hur många gånger hör jag inte folk som säger ”jag är inget offer” eller ”man är bara ett offer om man själv väljer att vara det”.
    har tänkt mycket på det. Tycker att det egentligen är fruktansvärt. Det är att förtiga att vissa människor och grupper faktiskt förtrycks av andra människor och grupper.
    Folk som säger man är bara ett offer om ”man själv väljer det”. Alltså lägger man ansvaret på den utsatta! Och suddar bort förövaren

    Ekis Ekman visar hur detta sker genom en retorik som framställer offerpositionen som ett karaktärsdrag i stället för att använda den korrekta definitionen av offer: någon som drabbas av något.
    På så sätt förtigs verkligheten som människan befinner sig i . Rädslan för ”offret” är en spegling av nyliberalismens allmänna offerhat – eftersom allt tal om den utsatta människan genast avslöjar ett orättvist samhälle.
    Genom att tabubelägga offret kan man legitimera brott som begås mot människor finns det inga offer finns det heller inga förövare.”

    Det är individens fel. Bara man tänker positivt så ska du se att det ordnar sig. Även där är förövarna utsuddade.
    Allt ansvar är överlagt på människan. Man kan välja att se livet från den ljusa sidan, man kan till och med tänka sig frisk, tänka sig rik, tänka sig till ett jobb.Det kritiska tänkandet blir satt på undantag, för kritiskt får man ju inte tänka I nyliberalismens tid – man ska vara positiv, då kommer allt till en.

    Att se att många människor har en historia av övergrepp och missbruk, är inte samma sak som att beröva dem deras handlingspotential.
    Enligt NE betyder ordet offer: ”varelse som drabbas av någonting. (Särskilt skada eller död).” Ordet brottsoffer betyder: ”Person som utsatts för brott.” i rätten kallas man för ”målsägande
    ”.
    offermentalitetbetyder enligt NE: ”Själslig inriktning.” Vilket kanske kan översättas till psykologisk/tankemässig/känslomässig inriktning eller fokus. Offermentaliteten är då en själslig inriktning mot att vara drabbad av någonting som skada, död eller ett brott. Man upplever sig drabbad. Att vara drabbad innebär att vara en passiv mottagare av någonting eller att inte kunna påverka det som kommer till en.
    Den som utsätts för ett brott är i den och enbart i den bemärkelsen ett brottsoffer. Drabbas man av någonting annat som fysisk eller psykisk skada genom en olyckshändelse så är man i den och återigen enbart i den bemärkelsen ett offer.Dom flesta som är med i samhälletsstyvbarn är eller har varit i sådana situationer som gör oss till brottsoffer
    Så gott som alla har vi ju varit, eller är i, sådana situationer. man är ett offer eftersom man då har drabbats av någonting man blir bestulen på sin barndom.– då är man även ett offer i juridisk mening, ett brottsoffer. Alla är vi, eller har varit, offer i någon bemärkelse.

    Det vi i dagligt tal menar med ”offermentalitet” är väl att klamra sig fast vid en identitet som offer. Människor som under lång tid drabbats av svåra omständigheter som de inte kunnat påverka under längre tid m.m. löper kanske en hög risk för att även efter att omständigheterna ändrats ändå fortsätta att identifiera sig själva som offer – drabbade, passiva mottagare. Men när de får nya möjligheter, makt och kontroll över sin situation så släpper de successivt taget om sin offermentalitet vilket kanske kan innebära att de börjar ta ansvar för sin situation och sig själva, tar initiativ och sätter upp mål.
    Människor som utsatts för svåra trauman som misshandel, våldtäkt, tortyr och mobbing under lång tid, alltså upprepade övergrepp bör rimligtvis löpa högre risk för att börja identifiera sig själva som hjälplösa och olycksdrabbade än de som har drabbats av samma saker vid enstaka tillfällen.
    Den som innan traumat hade tillgång till positiva resurser bör också ha en minskad risk för att fastna i en offermentalitet medans den som saknar dessa resurser bör löpa en högre risk för att börja identifiera sig själv med att vara offer .
    Ska vi tiga så att vi ger plats okunskap, fördomar och ondskan själv. Vi måste prata och få berätta, inte bara för vår egen skull för att bearbeta, utan för hela samhällets skull.
    Mycket kunskap, empati och förståelse måste till innan politiker, rättsväsendet, psykiatrin barn- och ungdoms omsorg ska lägga de resurser som behövs för att förebygga vålds- och sexualbrott på män, kvinnor och barn.
    Då kan man inte tjata om Var inte ett offer!

    har tänkt mycket på det. Tycker att det egentligen är fruktansvärt. Det är att förtiga att vissa människor och grupper faktiskt förtrycks av andra människor och grupper.
    Folk som säger man är bara ett offer om ”man själv väljer det”. Alltså lägger man ansvaret på den utsatta! Och suddar bort förövaren

    Ekis Ekman visar hur detta sker genom en retorik som framställer offerpositionen som ett karaktärsdrag i stället för att använda den korrekta definitionen av offer: någon som drabbas av något.
    På så sätt förtigs verkligheten som människan befinner sig i . Rädslan för ”offret” är en spegling av nyliberalismens allmänna offerhat – eftersom allt tal om den utsatta människan genast avslöjar ett orättvist samhälle.
    Genom att tabubelägga offret kan man legitimera brott som begås mot människor finns det inga offer finns det heller inga förövare.”

    Det är individens fel. Bara man tänker positivt så ska du se att det ordnar sig. Även där är förövarna utsuddade.
    Allt ansvar är överlagt på människan. Man kan välja att se livet från den ljusa sidan, man kan till och med tänka sig frisk, tänka sig rik, tänka sig till ett jobb.Det kritiska tänkandet blir satt på undantag, för kritiskt får man ju inte tänka I nyliberalismens tid – man ska vara positiv, då kommer allt till en.

    Att se att många människor har en historia av övergrepp och missbruk, är inte samma sak som att beröva dem deras handlingspotential.
    Enligt NE betyder ordet offer: ”varelse som drabbas av någonting. (Särskilt skada eller död).” Ordet brottsoffer betyder: ”Person som utsatts för brott.” i rätten kallas man för ”målsägande
    ”.
    offermentalitetbetyder enligt NE: ”Själslig inriktning.” Vilket kanske kan översättas till psykologisk/tankemässig/känslomässig inriktning eller fokus. Offermentaliteten är då en själslig inriktning mot att vara drabbad av någonting som skada, död eller ett brott. Man upplever sig drabbad. Att vara drabbad innebär att vara en passiv mottagare av någonting eller att inte kunna påverka det som kommer till en.
    Den som utsätts för ett brott är i den och enbart i den bemärkelsen ett brottsoffer. Drabbas man av någonting annat som fysisk eller psykisk skada genom en olyckshändelse så är man i den och återigen enbart i den bemärkelsen ett offer.Dom flesta som är med i samhälletsstyvbarn är eller har varit i sådana situationer som gör oss till brottsoffer
    Så gott som alla har vi ju varit, eller är i, sådana situationer. man är ett offer eftersom man då har drabbats av någonting man blir bestulen på sin barndom.– då är man även ett offer i juridisk mening, ett brottsoffer. Alla är vi, eller har varit, offer i någon bemärkelse.

    Det vi i dagligt tal menar med ”offermentalitet” är väl att klamra sig fast vid en identitet som offer. Människor som under lång tid drabbats av svåra omständigheter som de inte kunnat påverka under längre tid m.m. löper kanske en hög risk för att även efter att omständigheterna ändrats ändå fortsätta att identifiera sig själva som offer – drabbade, passiva mottagare. Men när de får nya möjligheter, makt och kontroll över sin situation så släpper de successivt taget om sin offermentalitet vilket kanske kan innebära att de börjar ta ansvar för sin situation och sig själva, tar initiativ och sätter upp mål.
    Människor som utsatts för svåra trauman som misshandel, våldtäkt, tortyr och mobbing under lång tid, alltså upprepade övergrepp bör rimligtvis löpa högre risk för att börja identifiera sig själva som hjälplösa och olycksdrabbade än de som har drabbats av samma saker vid enstaka tillfällen.
    Den som innan traumat hade tillgång till positiva resurser bör också ha en minskad risk för att fastna i en offermentalitet medans den som saknar dessa resurser bör löpa en högre risk för att börja identifiera sig själv med att vara offer .
    Ska vi tiga så att vi ger plats okunskap, fördomar och ondskan själv. Vi måste prata och få berätta, inte bara för vår egen skull för att bearbeta, utan för hela samhällets skull.
    Mycket kunskap, empati och förståelse måste till innan politiker, rättsväsendet, psykiatrin barn- och ungdoms omsorg ska lägga de resurser som behövs för att förebygga vålds- och sexualbrott på män, kvinnor och barn.
    Då kan man inte tjata om Var inte ett offer!

    • Hej Ingrid det finns offer i två bemärkelse givetvis. Det jag lite grann är ute efter är att förändringen ligger hos mig själv. Även om jag är offer för något, övergrepp, våld, olyckor så är jag delaktig i mitt eget liv (om jag inte är medvetslös etc). Jag tror att ta bort delaktigheten från sig själv och sin förmåga att tro på förändring, förbättring gör en oerhört osäker.
      förövaren har också en vinst i att se den utsatta som offer. förövarens ansvar kan aldrig negligeras, aldrig förnekas och skall stå till svars/ansvar för sin handling. Men jag som utsatt kan också ta emot hjälp, hitta vägar att gå vidare. Det är ett stort ämne och jag tror någonstans att vi egentligen tänker och tycker ungefär samma sak. När jag talar om Sofia R skulle hon kunna leva som ett offer hela livet, men hon valde att bli soldat. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s