Ur vanmakten växer vanvård Sebbes budskap angår oss alla

”Jag lever livet i periferin av en ihoprullad femhundrakronorssedel, jag e slav under min egen produkt. Och väktarn, han kanske mådde dåligt när han blev rånad…Men knulla hans mamma, jag har gått på tre fucking begravningar på en månad!”

Hade det stora previlegiet att vara inbjudan som samtalspartner efter pjäsen ”Medans vi faller” av och med Sebastian Stakset tillsamman med den suveräne nationalekonomen, Ingvar Nilsson som i flera år försökt få politikerna att förstå att satsa på barn är lönsamt om det görs i rätt ände. Jag lyfter att den borgliga regeringen vill ta bort program eller minska, som har estetiska inslag. Kultur är inget att ta upp i skolan, barn skall lära sig veta hut och rätt in sig i leden. Bara de lämpliga skall kunna gå programmen, grabbar som Sebastian skulle aldrig av kriterier som makten sätter på kultur antas till ett estetiskt/kulturellt gymnasieprogram.

Mitt ord som politiker är inte bara makt utan också lag. Men man glömmer att arga unga män och ledsna unga flickor sällan eller aldrig ens vet att arbetslinjen är den nya diktaturen i Sverige, att konst och estetiska ämnen ifrågasätts av samma politiker – Röd som blå.

Sedan finns det enligt en ”ny” undersökning ungdomar som vill ha diktatur, alltså inte rösträtt och möjlighet att påverka sin situation. Den är inte ny,  jag skrev om något liknande för över ett år sedan. Men jag undrar om de tillfrågade vet vad diktatur innebär.

Jag har följt pjäsen ”Medans vi faller” och sett två repetitioner vilket gjorde att knytnävarna inte kändes så hårda när jag såg den på Stadsteaterns Fria Scen. Jag konstaterar som fd ordförande i Samhällets Styvbarn Riks, att det jobbas för fullt för att få fram en ny generation vanvårdade och vuxna som växer upp i frustration med en skillnad – det samhälle som de skapar är betydligt råare och kargare än det vi som vanvårdade fick.

Teater Fryshuset är ett ett samarbete mellan ungdomar och professionella skådisar. Att Sebastian fick göra rollen förklarar regissören Ulf Stenberg med, ”han fick rollen för sin prestation och för att det var ett bra manus”. Ulf berättar också att man vänder sig till generationen som hatar teater eller rättare sagt aldrig fått en chans i din institutionella världen. Lite av 60-talets fria teatertänk med skillnad att man då vände sig till ”arbetarna” och grupper som inte kände sig hemma i borgliga teatersalongen.

I eftersamtalet tog Ingvar Nilsson upp bla bristen på satsningar för att hjälpa barn i tid, bristen på att inte se och inte lyssna. Jag förde fram politikernas oförmåga att fråga vad ungdomar tycker o tänker, beslut som fattas ovanför deras huvuden och inriktningar där de snällt har att följa i annat fall hamnar de i någon form av utanförskap. Ett Ungdomsparti i Riksdagen skulle få isterburkar och medelålders valda representanter att börja lyssna på allvar.

Men Sebbe lyften en väsentlig fråga,  ensamma mödrar vars ekonomi inte räcker även om de jobbar dubbelt. Jobbar dubbelt med barnen som insats, vilka hon ofta inte hinner eller orkar på det sätt som skulle vara önskvärt. Allt detta har ett pris – utanförskap och dysfunktionalism. Det utanförskapet försöker Alliansen ändra på genom sänkta inkomstskatter frågan är vad hjälper just de mammor som Sebbe berättar om.

Sebbe väcker många frågor i sin pjäs  ”Medans vi faller”. En självbiografi ur ett ungt liv, som knappt börjat, en pjäs med ilska o frustration. En arg man, en ung man.  Det finns många arga unga män och många sorgsna flickor. I Sebastian Staksets ”Medans vi faller” finns all den ilska och sorg som många unga män och pojkar i förorterna bär på. Dock utan att verbalt eller på det sättet som Sebbe kunnat ge uttryck för det och vända våldet till ord och verbal konst.

Som åskådare blir det många verbala knytnävar att värja sig emot, hatet, föraktet för den vanliga människan, polisen (aina) myndigheterna och det utanförskap som allt mer präglar yngre människor som växer upp i miljöer där hoppet för länge sedan lämnat plats för vanmakt.

Det är vanmakt som Sebbe talar om, vanmakten och bristen på möjlighet att förändra i det valet blir det gatumattematik där bollar av kokain blir kapital jämförbart med börshandelns avance på insatt kapital. Där våldet mot det vanliga och pistolhot mot väktare jämförs med döda kamrater inga över 25 i Sebbes liv. ”Jag lever livet i periferin av en ihoprullad femhundrakronorssedel, jag e slav under min egen produkt. Och väktarn, han kanske mådde dåligt när han blev rånad…Men knulla hans mamma, jag har gått på tre fucking begravningar på en månad!”

Sebbe låter frågorna hänga i luften utan att ge oss svar, ungdomarna som besöker föreställningen har troligen aldrig varit på teater och säkert inte heller funderat över sitt utanförskap eftersom det numer är ett naturligt tillstånd. De politiker som sett pjäsen tänker nog ytterst att vi gör ju allt – arbetslinjen och bättre gymnasieskola.

Sebbe redogör för ett liv vi vet väldigt lite om på förorternas blandning av invandrarspråk o svenska. Det är en form av rapp-monolog, men vi fängslas och dras med och hittar inte heller svaren på alla frågorna. Sebbe ger sparkar åt politiken, Alliansen, Reinfeldt eller socialdemokratin. Det är samma skitpolitiker, socialdemokraterna bygge gettona i Rinkeby, Tensta och på andra ställen och Alliansen har förvaltat arvet.

I publiken sa någon att  ”Medans vi faller” urskuldar brottet och det kriminella livet,  skapar alibi för rätten att leva så. Ja kanske men jag tror inte Sebbe eller hans döda flickvän Jasmine (gestaltad av Alejandra Goic) är tänkt som en ursäkt utan mer för att ge oss och er som styr frågan om hur kan vi förhindra att vi får fler arga unga och farliga män, fler unga flickor som finner sitt liv så värdelöst att sista heroinsilen ger de vita vingar som behövs för att fly och aldrig återvända.

 Alejandra Goic  ger en lågmäld och inåtvänd bild av träsket i Sebbes värld, troligen också så som många av flickorna lever och känner i skuggan av de män som också förser dem med varorna. Fd flickvännen har ett liv som omhändertagen sedan två-årsålder, våldtagen och förnedrad inte bara av männen som köpte hennes kropp utan också av det samhälle som skulle bli hennes ställföreträdande föräldrar.

Sebbe överlevde i kraft av sin ilska men också för att han tröttnade inte orkade. Han hade stöd inte av SAMHÄLLET utan av andra krafter som trodde på honom. Socialtjänsten tyckte det var tråkigt att Sebbe knarkade men någon vård eller behandling kunde han inte ges. Istället lånade familjen ihop de pengar som behövdes för han skulle kunna åka på behandlingshem.

Men Sebbe överlevde också för att han har en artistisk och konstnärlig talang som kan bli ett betydligt starkare och mer effektivt vapen än pistoler och kulsprutor.  Jag skulle önska att Moderaterna såg pjäsen och sedan funderade över sitt nya förslag att förbjuda barn- och ungdomar att välja estestiska program i gymnasiet, att dra ner på kulturen i skolan och framför allt utövandet av kultur i skolan.

Vi kanske skulle få färre arga unga män i förorterna och färre flickor som letar tröst i att dö om politikerna verkligen förstod att varje människa bär på en unik möjlighet, har något att ge som sedan kan lägga grunden till det politiken vill ytterst bli en medborgare.

Svenska Dagbladet (en tidning som inger allt er av respekt som dagstidning” skriver i sin recension ”Vem älskar barnen  från miljonprogrammet? Vilken politiker bryr sig egentligen om vad som händer mellan slitna hus och karga planteringar? Gråter Gud när en narkoman tar sitt liv? ”Det är en stark och oförsonlig berättelse om roten till gängkriminalitet och utanförskap. Texten och dess verklighet skär som en kniv genom alla politiska floskler – som första pjäs på Fri scen slår den an en ton av unik angelägenhetsgrad.”

Min sista reflektion är språket, det är rått och direkt. Fritt från salongsbeskrivningar och politiskt korrekta uttryck, det är ett språk som skapats i en ny generation musiker ”rappen”. Men låt mig säga att Sofia Rapp-Johansson fick kritik i en göteborgstidning för att hon använde språket sas ”fel”, Sebbe använder orden fel också för den recensent som väljer att vara språksoldat och inte lyssnare eller medhörande, tänkande i vad som sägs eller skrivs.

Min förhoppning är att vi får mer av detta och att det raka vinner över det av samhället inlindade i Svenska Akademins ordlista och svensklärargrupperna.

PS Pjäsen är slutsåld men det arbetas nu för att kunna ge extra föreställningar.

andra om Medans vi faller, SVD, SR

UNTNystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressen, SVD, DNSVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s