Kriminella gäng tar över förorterna och polisen är maktlös

Sakine Madon tar upp problemen med stenkastande ungdomar, förorter som allt mer tas över av ungdomar och kriminella gäng. Närmast ur arbetsmiljösynpunkt farliga för poliser, brandkår och ambulans. Hon lyfter medias ointresse och fokusering på sådant som människor förväntas vilja läsa istället för det som sker i samtiden. ”Varför händer detta? I debatten finns många självutnämnda förortsrepresentanter som alltid finner felen hos resten av samhället. Det sägs att polisen provocerar fram våldet, att det är regeringen och kommunen som inte satsar pengar, och så vidare. De ger inte hela bilden.

”Vi var många som spred citat från och länk till artikeln på journalisttäta Twitter. Intresset var märkbart stort, men ingen tidnings- radio- eller tv-redaktion plockade upp tråden. Av någon anledning verkade Sveriges Radios ”Studio Ett” finna det mer intressant att, som nu i veckan, göra ett inslag om ”en vit vecka från mobilen”, då en kolumnist i DN skrev att han går på toaletten med sin smartphone.”

I kommentarsfältet till Sakines inlägg länkat på Facebook, skrivs då bla att före detta unga kriminella används i arbetet med att nå ungdomar på stan. Att idolisera de kriminella. Fryshusets Teater med att lyfta fram Sebbe etc. Det blir en svartvit debatt  som är betydligt mer komplicerad än så. Kriminalitet föds ur utanförskap i de flesta fallen.

Gängbildningar blir synonymt med familjen i brist på fungerade familj hemma. I Rinkeby, Tensta mfl jag kan lägga in Östberga bara ett stenkast från Södermalms centrum, lever många ungdomar ett liv utan vuxna. Om man tittar på familjebilden för invandrade barn i förorterna är det oftast ensamförälder barn. En invandrad mamma som talar dålig svenska, har många barn, dålig ekonomi, inget socialt nätverk och föga kunskap om hur det svenska samhället fungerar. Barnen blir länken mot samhället, myndigheterna, skolan. I vissa skolor får tom barnen vara tolkar eftersom skolan inte anser sig ha råd med betald tolk.

En patriarkalisk syn på familjen gör att pojkarna blir överhuvud och ansvariga från det de är små. Flickor räknas sällan i de länder familjerna kommer ifrån och lämnas åt sidan. Vem skulle komma på tanken att ge en tio-årig pojke i en svensk familj ansvaret för mamman och syskonen i vårt land. Knappast någon. Men i länder där det saknas skyddsnät från samhället, där familjen förutsätts klara allt och släkten är ”nätverket” som träder in finns ingen tradition av att be om hjälp, gå till socialtjänsten, polisen etc. Polisen representerar inte lag och rättvisa utan makt och beskydd av förtrycket.

Att sitta i den svenska förorten, må vara grönare och på ytan mer fredligt. Gå till den svenska skolan må vara renare, bestå av lite mer böcker, bättre organiserad etc är inget som får en omedelbar verkan av att det nu börjar ett ”nytt” liv. Det nya liv och de förutsättningar vi tycker borde tas emot, är tvärtemot. En väntan på att kanske kunna åka tillbaks. En väntan på en make som sitter fast någonstans. En väntan på att kriget, inbördeskriget, politisk förföljelse skall ta slut. Och därmed ha chansen att ”åka hem”.

Vi är alltid svenskar i vår excil, vi lever i svensktraditioner, svenska klubbar det finns många sk svenskar i Spanien som efter flera år inte talar spanska mer än nödtorftigt.

Svenska barn tillåts inte vara ute halva nätterna och sker det ändå, griper det sociala snabbt in i familjen. Men invandrade barn kan vara ute nätterna igenom, inte för att föräldern vill, utan för att ingen myndighet griper in i tid. Barn är dessutom så sluga att de genom sina bättre språkkunskap kan säga att ”alla gör så i Sverige”. Vem kan ifrågasätta detta när man inte ens känner någon svenskfödd.

När svenskar flyttar utomlands är det en flykt från systemet som kväver, höga skatter, för mycket inflytande från samhället, eller längtan till något nytt. Man flyttar med relativt god ekonomi och barnen är vuxna. Vi är också mycket medvetna om att det alltid finns en dörr till det trygga och socialt fungerande Sverige.

Det som skiljer grupperna ifrån är att svensken flyr för att slippa kollektivt ansvar medan invandrade i förorterna flyr för att överleva.

Vi kan se skillnaden också på barn och familjer som ”flyr” sina länder där det finns bättre utbildning, ekonomi och högre social medvetenhet. De hamnar ytterst sällan eller under mycket kort tid i de sk av kriminella gäng övertagna områden. Det är nästan alltid en familj där alla finns med och där de vuxna är självklara ansvariga. Säkerligen finns samma längtan hem, men förutsättningarna att klara livet i Sverige är lättare och så småningom också att acceptera Sverige som sitt nya land. Kompisar till mig flyttade hem till Chile efter många år men valde att komma tillbaka till Sverige. De var inte chilenare, inte svenskar men det var trots allt lättare att bo och leva i Sverige.

Stenkastning skall inte vara tillåtet. Våld är förkastligt. Våld löser aldrig konflikter. På vägen att hitta alternativen används olika försök och lösningar. Jag blir lite sur över att det raljeras över Fryshusets insatser för ungdomar med problem och kriminell bakgrund. Om inte Fryshuset fanns skulle tro mig, problemen vara än större, tro mig.

Att använda fd i det här fallet unga kriminella är inget nytt. I USA har man arbetat i flera år med modeller där även verksamma kriminella används för att motverka unga människors väg in på baksidan. I Sverige är flertalet drogterapeuter fd missbrukare som arbetar med aktiva missbrukare. På mitt jobb som handlar om att få tillbaks fd kriminella till värdigt liv är jag en av de få som inte har en bakgrund på fängelse. Inom såväl X-Con som KRIS och Tjuvgods/AndraChansen arbetar fd kriminella och en hel del av dem fd riktiga busar.

Felet är inte att använda fd till arbete med att vända sk aktiva ungdomar, felet ligger betydligt längre bak i tiden.

Det skulle vara förbjudet att placera ensamföräldrar i förorter där det enda som förenar är att man är nysvensk bland alla andra. Det borde för länge sedan ha satsats på små skolenheter i de här områdena. Med automatik skulle det finnas en  förmyndare för alla barn som bor med ensamförälder när de kommer till Sverige. Ensamföräldrar skulle under en längre tid bo kollektivt eller annan form av socialt boende där det gavs träning och utbildning i hur det är att leva med barn i Sverige. Skapa utbyten mellan svenska och invandrade familjer.
Insatserna för barn och ungdomar måste ske tidigt inte som nu när halva deras liv har gått. Nationalekonomen, Ingvar Nilsson har räknat på detta och lagt svart på vitt. Jag har alltid funderat över varför insatser på ungdomar kommer när de är tonåringar istället för när de är små barn. Efter att ha arbetat inom skolan på gymnasiet i ett antal år såg jag fenomenet. Allt från lässvårigheter till språkträning skulle läggas på gymnasiet för att eleverna skulle klara av och gå ut med godkänt. Med andra ord det skolan och samhället inte fixade när barnen var små och formbara, skall ordnas på tre år i gymnasiet.

I dag säger Folkpartiet att de satsar på just de små barnen, men fan tro de. Fortfarande saknas resurser i skolan till assistenter, speciallärare mm allt det som skulle förändra längre fram. Fortfarande är det så att de mest utsatta barnen svenskfödd eller ej har den fattigaste fritiden. Sådana lyxsaker som att stimulerande fritidsaktiviteter är en lyx bland de fattigaste och mest utsatta.

Polisens utsatthet i de områden som Sakine tar upp kan jag aldrig acceptera. Ingen skall gå till jobbet och behöva känna sig rädd eller främmande i sitt jobb. Men när polisen kallas falskt eller ej till Rinkeby, Tensta etc är det en annan kultur som kommer in, en okänd kultur från två håll. På Rosengård i Malmö har jobbats med särskilda poliskontor inne på Rosengård för att skapa kontakt mellan boende och polisväsendet. Jag tror att detta försök lades ner för att det saknades pengar. Återigen pengarna styr över det som skulle kunna vara en framkomlig väg. Få in fler invandrarungdomar i polisyrket, hur stor del av den svenska poliskåren består av invandrare! Jag vet inte men om jag utgår från vad jag ser på gatan är det ganska få.

Sakine skriver på slutet av sin krönika ”Problemet är att det är just genom att låtsas att det regnar man sviker ungdomarna. Förövarna får inte markeringar och hjälp i tid, och andra förortsbor som tvingas se hur bostadsområdet går ner sig får gilla läget. Få talar för alla dem som inget annat vill än att barnen ska få en bra framtid, som sliter från morgon till kväll med lågavlönade arbeten, och som drabbas av att polis och brandkår hindras hålla lag och ordning.”

Vi har alla ett ansvar, men ytterst ligger ansvaret på politiken. Enda gången jag hör att politiken är intressant i de utsatta områdena är när det är val, dess emellan lämnas det därhän.

UNTNystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressen, SVD, DNSVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s