Medberoende till föds-döds eller till nytt liv

Du får dåligt samvete för att du gör tvärtemot vad alla säger – ge upp. Släpp taget. Ingen kärlek kan bygga på medberoende. Du bidrar till undergång möjliggörande. Medberoende är en sjukdom,  i så fall är jag född med den. Jag var medberoende redan som barn. Att anpassa sig till omgivningen för att få vara med, att anpassa sig för att bli älskad av sin, i mitt fall, fosterfamilj. En evig strävan efter att anpassa mig efter min far i hopp om att han skulle bry sig mer.

En evig strävan efter att bli accepterad och kanske i slutänden lyckas med målet att förändra – få vara med.  För mig har livet i hög grad präglats av den sjukdomen och jag är dum nog att tro, att en del av oss föds in i det. Som foster- och institutionsbarn präglas man hela tiden av anpassning och vara till lags. Anpassar man sig inte är dörren där.

Jag tror att detta är ett skäl till att många i vuxen ålder hamnar i förhållanden med missbrukare, kriminella eller personer med utanförskap som en osynlig gloria runt sin person.

Barn som växer upp i destruktiva miljöer. Det kan också vara så enkelt att en schism mellan föräldrar, skilsmässa etc bäddar för beteendet, omedvetet när vi blir vuxna. Som barn skall vi välja, ta ställning. Vara snälla och säga visst pappa är dum…ja visst mamma är dum…. någonstans mittemellan detta skall barnet hitta sin väg till att bli älskad, i det fallet av sina föräldrar. Jag får inte tycka om pappa, inte tycka om mamma. Jag får  som barn med samhället som förälder inte längta efter mina föräldrar. Jag måste välja bort. Jag anpassar mig. Ber till Gud i min nattbön att jag inte skall bli bortskickad för att jag säger till min fostermamma att jag saknar farmor. Eller undrar varför min pappa inte vill ha mig.

Du älskar inte oss, du är inte tacksam för att vi finns och vill ha dig. Jo då,  men älska mig då för den jag är, tänker barnet kanske och transformerar sig till en boll som rullar snällt åt det håll det förväntas.

Jag har levt i två förhållanden med missbrukare, ett förhållande med en vanlig man och otaliga galna relationer. Det som slår mig är hur svårt det är att leva i ett sk normalt förhållande där man inte vet hur man skall förhålla sig till det normala. I det normala saknas det som är normalt för min del – att inte känna igen situationer. Felet ligger inte inte hos motparten, det finns ingrott, inväxt i hjärna och ryggmärg. Ta mig som jag är på gott o ont. Med andra ord att leva med en medberoende kräver en annan medberoende.

I mitt första förhållande med en missbrukare  ändades hela förhållandet till en terapeutisk resa där den första förälskelsen övergick till att allt mer bli en räddare, utan att lyckas. Flytten tillbaks till Stockholm blev min utväg. Tre månader senare fick jag besked om att B var död, hade legat död i tre dagar i sin bostad.

När jag några år senare mötte en ny man, var det reprisen. Men det tog längre tid. Jag insåg ganska snabbt, nej inte sant, att jag efter ett halvår  var grymt medberoende och att jag trivdes med rollen. Att kastas mellan att anpassa sig själv och försöka ändra den andra är hur illa det än  låter, en ständig utmaning. Det håller en vid liv. Man andas luften av anpassning, ilska och nu får det vara nog. För att några timmar senare sitta där och inget säga eller på sin höjd ”var har du varit”.

Den inneboende känslan och ilskan om att nu är det nog, det fungerar inte dövas av små ord, ett vingligt ord som att ”hur illa det än är glöm inte att jag älskar dig” sagt i flera olika versioner.  Jag tappade all kontakt med vänner, släkt och gamla kompisar. Periodvis var det nog nära att också mina barn gav upp om mig. Jag sögs in i atmosfären av att nästa gång… nästa gång…nu vänder det…

Det vända aldrig – det blev pauser…o jag lärde mig snabbt när pausen var över. Jag såg mönstren och lärde mig att fly. Jag blev kanske mindre medberoende men aldrig fri. Jag flydde till mitt – ensamhet. Att leva med ett missbruk är också att vara räddaren i nöden för de övriga. På axlarna bar jag mer och mer. Vi måste hjälpa den och den. Skriva för den och den. Vi måste prata med den och den… du måste bara ställa upp…

Jag blev den förlängda armen för en person i min närhet, som jag mitt i allt skit älskade,  periodvis, men också för andra olycksbröder- systrar. Jag drogs in som en magnet trots att jag försökte använda minuspolen.

Jag konstaterar att jag inte kan förändra – inte kunde förändra. Kärlek är ingen medicin för förändring, den är beroendeframkallande så till vida att förändring sker på någon annans villkor. När min vän sa att han skulle bli nykter för att vi skulle göra något – barnen – barnbarnen visste jag att det var dömt. Bosse som låg död i sin lägenhet sa ofta ”bli nykter för att få en framtid med dig”. Vilket djävla ansvar. Att lägga sin eventuella drogfrihet på en annan människas skuldror och axlar.

Vilket djävla svek av vuxna att lägga ansvaret på barnet. Att lägga ansvaret på det på det av samhället placerade barnet. Om du är snäll, om du gör så, om du är så…skall du se att det blir bra. Att du blir,  om inte älskad så accepterad.¨ Barnets kamp går ut på att bli älskat och accepterat inte för vad omgivningen förväntar sig  – utan för vad det är.

Det är också förutsättningen i arbetet med människor att om inte älska – men acceptera dem för vad de är. Och förutsättningslöst starta där. Men hur svårt är det inte. Så all förändring börjar med en själv – hos en själv. Det kanske är därför jag tycker om Sinnesrobönen för att den så klart och enkelt utan moraliska floskler ger ledning och gränser.  Men innan ni läser den läs de här orden också:

“Lägg mitt hjärta i en korg
på sentimentalsjukhusets trappa
Gå inte över dom klokas torg
där hjärtan i korgar är så lätta att tappa.”

Sinnesrobönen

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

UNTNystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressen, SVD, DNSVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill

4 svar till “Medberoende till föds-döds eller till nytt liv

  1. Oj! Det var verkligen mycket att ta in. Jag tycker du är otroligt duktig på att skriva och uttrycka dig man fångas i texten och i innehållet, det du skriver om är gripande och intressant. Jag växte upp i en missbrukarfamilj och känner igen mig som barn. Senare blev jag själv missbrukare och utsatte själv mina anhöriga så det kan även bli så. Jag läser gärna mer av dig. Så på återseende. Kram!!!

    • Hej tack för din delning. Det är så många som delar detta jag blir så glad för att du förstår. delar din erfareneht med kärlek

  2. Mycket bra skrivet Anne… Och mycket känns igen också och hur många barn växer inte upp i dagens samhälle som inte ens vet att dom har rätt till sina egna känslor… Vi vuxna som aldrig fick lära oss att hantera våra känslor hur ska vi då kunna lära våra barn rätten till sin sina… Tycker att det är dax att skolan tar över den delen eftersom det är så många vuxna som inte klarar av det…. Kram Birgitta

    • kanske en lösning. vet inte själv hur det skall gå till till. men en bra debatt o öppenhet är ett första steg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s