Gun Hemström och Gullberg/Larssons ” Förklädd Gud”

Avsiktligt lät jag lördagens uppsättning av Förklädd Gud i Engelbrektskyrkan vänta. Jag skulle kvällen efter gå på visafton i C0rnelis anda, där Gun Hemström i flera år varit drivkraften  i att inte bara behålla, utan också upptäcka visornas blivande förmågor.

Hjalmar Gullberg skriver i sin så vackra dikt om Förklädd Gud, som tonsattes så smärtsamt vackert av Lars Erik Larsson.  Två dåtida,  där orden och musiken gick i takt. Gullbergs diktliv beskrivs som att han ironiserar, lite driver lite med  poesin och tror jag den statiska tolkningen av altet. Hjalmar Gullbergs Förklädd Gud är så vacker att mina slitna armar vaknar och själen blir förnyad. Lars Gunnar Larssons musik,   är så bedövande vackert att vi flyr in i orden och musiken. Gullberg och Larsson förenar det mest vackra, gåtfulla och tolkningsfria tillsammans,  som få kan göra. Förklädd Gud ger mig harmoni och klang med mitt liv. Konserten i Engelbrektskyrkan var  smäktande bra. Krister Henriksson, skådespelare, testade nytt vatten men blev så varm att han smalt samman i ett allt på slutet. Radiosymfonikerna med  Bengt Eklund och den otroliga kören i Engelbrekts Församling. Vad mer gör någon glad, som fortfarnde hör de inledande tonerna-stroferna ”Ej för de starka i världen men de svaga, ej för krigare men bönder som plöjt sin jordlott utan att klaga, spelar en Gud på flöjt-…det är en grekisk saga…” sedan drillar flöjttoner likt Pans förledande toner,  som är så vackra att öronen sluter sig och aldrig vill återgå till sitt skålformade ursprung.

Det bor en gud i oss alla skaldar Gullberg  och lyfter den som sitter vid sängen och vakar över en döende, någon som helhjärtat utan baktanke ger sig till något annat mer ädelt ändamål. Det finns en förklädd Gud ibland oss, inom musik, humanism, konst och musik.

Gun Hemström, som utan egna intressen som strävar efter att ge oss publiken nya influenser, kunskaper inom visa och ballad. Hon är en del av musikens förklädda Gud, musa.

Jag har av olika skäl inte kunnat gå på söndagarnas visafton i Cornelis anda, men nu fungerade det. Och nog blev jag förvånad överraskad, glad och  belåten. Hur kan en person få allt från det lite mindre kända till det kända att fungera tillsammans där varje grupp lyfter varandra och där vi uppfylls av förväntan för att bli så överraskade att vi glömmer det som var innan. Guns fingertoppkänsla för artister och kombination är unik och den sk nya världen har något att lära.

Att aldrig vara orolig över det nya, utan våga lita på att det finns en tanke bakom varje handling.  Gun Hemström, borde någon gång få ett officiellt erkännande för sitt arbete.

Åter till Engelbrektskyrkan.  Gullberg syftade inte till bibelns ensidiga tolkning av Gud,  utan att Gudar bor där kärlek, kreativitet och närhet, intimitet finns och kulturen är ett verktyg för att nå fram.   Jag uppskattade den för mig okända, sopranen Elin Rombo och att hon var så rätt, för jag hörde , men såg henne inte lite gömd mellan orkeser och dirigent.  Att Karl Magnus Fredrikssons baryton,  kändes vek och svag i ett sammanhang där Gudar talar genom folket. Krister Henriksson …”än vandrar Gudar över denna jord, en av dem sitter kanske vid ditt bord”. Ja jag blandar friskt lördagens magnifika körverk i Engelbrektskyrkan med visafton på Södran. (Mosebacke Söder). Radiosymfonikerna är inte bara svensk framgång utan också internationell, helheten i kyrkan var otrolig liksom kvällen på Södra Teaterns intima rum (etablissementets gamla lokaler).

Innan jag glömmer, nu måste jag tjata, Hallå Stockholm Stad, när skall ni ge Gun Hemström kulturpris för det oförvägna och fantastiska arbete hon lägger ner på att bevara visan och balladens scen. Att skapa en scen för det nya, bekanta och ge oss som publik öppet sinnelag.

Jag uppleva, Bröderna Pålsson med ursprung från Hälsingland och norra delen som gav mig hemlängtan,  som spelade  publiken varm.  Stina och Johan så samspelta och varma, deras låt Mormor (fick mig att fundera över och längta efter farmor sedan många år död.) Martin Persson från Varberg som åkt till Stockholm för vara med på kvällen, sjöng Corlnelis och som han sa, jag var för ung för att känna honom, men hans musik blir man aldrig för ung för.

Låt mig ge namn åt kommande storheter inom visa o ballad: Frans Haraldsen & My Stranne. Frans Haraldsen var en trevlig överraskning både som underhållare och människa.   Låt mig sedan presentera ”Helige Hugos högtflygande Gatumusikorkester  en färgsprakande och Vysotskij-klingande gatuensemble från Uppsala. Sedan starten, i samband med SM för gatumusikanter 2011, har Hugo skrålat sina baktaktsbetonade punkvisor i vardagsrum och i balsalar, på krogar, festivaler och i fattighus, samt (givetvis och framförallt) på stadens gator och torg.” (lånat från Guns presentation)

Låt mig säga att det senare var det som fick publiken att yrvaket börja klappa händerna och nyfiket lyssna till morgondagens helt övertygad om, ett gäng vi kommer att höra mer om.

Jag hade nöjet att kort efteråt träffa, Nils i ” Helige Hugos Högt Flygande Gatumusikorkester”   Vysotskijklingande gatuensemble från Uppsala som tog oss med storm.  Hur kunde ett gäng lovande naturvetarstudenter i Jan Björklunds skolvärld sälla sig till den låga icke akademiska karriären och bli gatumusiker (om än grymt bra).

Jag bad att de nästa gång skulle dedicera sin öppningslåt om vad som händer efter gymnasiet till Skolminiser Jan Björklund, så Janne får du någonsin en låt till dig tacka mig för det.

Jo då säger Nils, vars föräldrar är läkare, akademikervärlden lockade inte barnet från naturvetenskapliga programmet, han spelar hellre tills inga fingrar finns kvar. Just nu är de lite mittemellan för detta lovande gäng, han själv åkte hem från Australiens back packs liv för att göra några spelningar, andra i gänget  pluggar musik och Pauline den underskönt violinspelande tjejen har ett halvår  kvar på gymnasiet.

Men sedan, säger Nils hoppas jag vi fortsätter tillsammans. Tänk det önskar jag också. Vem blir inte lycklig över den märkliga blandningen av punk, Vysotskij och ja lyssna själva. Det är djärvt galet och härliga,

Konserten i Engelbrektskyrkan, Allhelgonadagen: Requiem av Oscar Lindberg.Förklädd Gud, Lars-Erik Larsson, Sveriges Radios Syphonieorkester, solisterna Elin Rombo, sopran, Ingrid Tobiasson, alt, Mathias Zachriassen, tenor och Karl Magnus Fredriksson, Baryton. Dirigent Bengt Eklund och recitatör Krister Henriksson tillsammans med Engelbrekts Kammarkör.

Kulturen är ett medel mot fördomar i alla fall i min värld.

 

UNTNystart Ekonomi och JobbSR AftonbladetExpressen, SVD, DNSVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s