å domaren sa berätta nu om familjen-förhör i ersättningsnämden

Det är svårt att berätta sitt liv. Inte minst när man sitter inför en rad människor, varav en pensionerad domare (som fortfarande ser sitt framträdande som i rättssalen) en pensionerad barnläkare som halvintresserat iakttar besökaren. En psykolog som verkar långt utanför rummet. En socialsekreterare som helt klart ser detta som en tillgång i pensionen och drömmer om annat än en vanvårdads berättelse.

Jag har varit följeslagare till Ersättningsnämnden några gånger och kan konstatera att efter mitt först inlägg om besöket har vissa saker blivit bättre. Lite kuddar i väntrummet, lite fler kuddar. Besökaren bjuds på lunch vilket också inkludderar stödpersonen. Det är  klinex på konferensbordet, en något större vattenkaraff. Presidiet är dock lika formellt och nollställt som jag minns sedan tidigare.

En hel del av dem som söker pengar är människor med vissa diagnoser, ADHD, autister, aspberger, bipolära etc. Med andra ord de beter sig inte som den välordnade raden av bedömare förväntar sig. ”X behöver inte redogöra för vad som står i pappren, det har vi läst. Berätta nu om hur du blivit vanvårdad?” I rummet är det formellt domaren tilltalar personen i andra person, ”kan X berätta nu hur ni blev vanvårdad i ert fosterhem”. Avståndet växer X blir mindre och mindre. Har X dessutom något av ovanstående problem suckar och himlar domaren och önskar allt vore över. En form av märklig respet som ökar avståndet istället för att säga, kan vi säga Du!

Resterande i sällskapet sitter tysta och frånvarande. Jag har föjt med några som har diagnoser. Min senaste trodde att det var bra att redogöra för vad samhället missat att göra under placeringen. Som att inte se signalerna i en familj där allt inte stod rätt till. Nej, säger domaren det vet vi och det är inte det vi vill veta, berätta om hur det var i familjehemmet.

X tittar osäkert och bläddrar i sina papper, det är magert med anteckningar om situationer och X berättar om rädslan. Att familjen hade uppenbara problem med ett annat placerat barn så att X glömdes bort. X konstaterar att det är svårt att minnas detaljer. Man förtränger och det blir svarta luckor. Det är lättare att tala kring varför samhället svek. Men om detta vill inte domaren veta eftersom sveket från samhället inte är primärt utan bara det som hände i familjhemmet.

X var knappt 2 år när han/hon kom till familjehemmet. Under alla år kände sig X aldrig trygg eller i vetskap om att vuxna stod upp för han/hon. Nu ber barnläkaren om ordet ”kan du berätta om hur det var i familjehemmet?” samma fråga som domaren nyss ställt. Socialsekreteraren tittar ner i bordet o bläddrar i sitt papper. X försöker minnas utan att lyckas.

I raden av experter valda av staten att företräda statens intressen finns ingen förkunskap om att sökande kan ha neuropsykiatriska problem. Att det kan vara svårt att fokusera, hitta ord. Förklara och framställa. Att den bipolära har svårt att koncentrera sig, sätta sig in  sambandet. Detta trots att de förberett sig, pratat med mig och säkert sig själva flera gånger innan det är dags. Alla har inte ordet i sin makt eller ordets gåva. Orkar kanske inte utan vägledning beröra det som gör så ont att man grävt ner det i själens mörkaste hål.

Men där slutar nämndens förståelse och förförståelse. De vill ha en klar redogörelse som i en rättssal, med skillnad att man där har en advokat som kan bidra. Här är offret utlämnat till sig själv och jag medföljaren förväntas vara tyst om än inte passiv.

Jag skulle vilja ha gripit in och sagt, ställ frågan så här istället. Ställ fler korta frågor. Ha tålamod. 30 minuter tickar iväg och domaren ser att klockan blir lite mer än planerat. Hon börjar förhöret med att ursäkta att föregående rättegång drog ut på tiden (rättegång mitt ordval). Där satte hon snabbt sin syn på betydelsen av de människor som anser att de lämnar ut sina liv på nåd och onåd.

Eftersom några papper skulle kopieras kunde de inte sammanträda direkt och fatta beslut. Klockan var när vi startade 15.10. Vi var färdiga strax före 16.00. Besluten tas alltså i anslutning till avslutad förhandling och eftersom merparten avslås räknar jag inte med att de läst ens hälften av alla papper som kommer in.

Jag reagerar på när domaren säger ”det enda intressanta är hur du upplever att familjehemmet vanvårdat dig”. Jag frågar när allt är över om jag uppfattat rätt. Jo så är det, svarar hon.

Om samhället brustit, inte förstått signalerna, inte agerat eller brytt sig om varningsklockorna spelar ingen roll. Ersättning till vanvårdade är en uppgörelse mellan fosterhemmet/institutionen och sökande. Samhällets ansvar eller förplikteler mot de barn man hade ansvar för räknas inte in i beslut om ersättning.

Efteråt säger X till mig, har det ingen betydelse att det var jäviga människor inblandade. Att myndigheterna visste att jag inte hade det bra!

Nej, svarar jag. Samhället tog inte ansvar då och tar inget retroaktivt ansvar idag. Du måste bevisa att familjehemmet var boven.

”Ja men de att ju i fällan också på grund av de andra barnet. Ska de lastas för att de inte var ett bra familjehem när samhället valt att sätta den personen där och sedan mig!

Jag blir svarslös och önskar att Ersättningsnämnden lärde sig ställa frågor. Hade kunskap om människor med diagnoser. Att Regeringen som man skyller på hade sagt att det var samhällets ansvar som var avgörande inte förövarens.

Ovanstående inlägg väcker givetvis förstämning hos dem som fått ersättning för reaktionen efter mitt första inlägg i frågan var att min kritik var orättvis och att alla blivit bemötta med värme o respekt. I så fall har jag och de berörda helt olika uppfattning om hur man bemöter människor. Och det har var och en rätt till.

På min blogg kommer nu en petitionslista följa med i varje inlägg, Det är en vädjan att skriva under att de tre syskon i Fagersta som omhändertogs på grumliga grunder skall få komma hem. Skriv under och sprid vidare. Listan ligger p Facebook.

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Annonser

12 responses to “å domaren sa berätta nu om familjen-förhör i ersättningsnämden

  1. Jag tycker det är fruktansvärt oetiskt att vi som drabbade inte har rätt till ett ombud när vi söker ersättningen. Hur ska vi då kunna försvara oss emot nämndens juridiska kunnande och andra färdigheter som vi själva inte besitter. När vi blir kallade till förhandlingen är vi helt utlämnade åt hur nämnden tolkar vår historia, vilket innebär att vårt öde återigen vilar i samhällets händer, Vi har med andra ord inte en chans att få den upprättelse vi förtjänar.

    • Det är nog vad jag känner också att människor som inte har ordet har svårt att göra sig gällande. Men framför allt människor som har psykiska problem, diagnoser etc. Nämnden är väldigt okunnig om hur man skall hantera sk icke vanliga människor.

  2. När jag nu får läsa hur förhöret går till får jag ännu mer ångest inför att resa dit. Ensam. Bara att inse att jag inte kommer att klara den pressen utan att kollapsa. Och också inse att efteråt kommer jag ev. inte ens att orka sätta mig på tåget hem utan tårarna sprutandes…

  3. Fick mitt avslag idag. Det är intressant att staten tycker det OK att isolera barn i isoleringsrum fullt frisk i tio dagar. Det är svårt att gå vidare i det här landet, en stat som låter juridiken gå före empati och humanism. Det var nog inte så här Göran Johansson tänkte sig utfallet. Och jag skäms över Maria Larsson som har sin hemvist i ett Kristet parti.

    • Jag kan bara instämma. Avslagen är märkliga o nyckfulla. Jag tror inte ens juridiken går före utan att nämndmänniskorna inte läser handlingarna ordentlig rent generellt tycker jag det är väldigt kort om tid för varje ärende. verkar som ett maratonlopp där man ska bli klar så fort som möjligt för att tillfredställa regeringen

    • Har oxå fått avslag fick skabb pissade i sängen dom bytte inte lakan så ofta och dom höll mig inte ren så man luktade nog inte så gått dom tänkte nog mer på pengarna en barnens hälsa så var det stryk oxå m.m
      hade man vetat att det skulle bli avslag så skulle man inte gå dit och bli förnedrad en av kvinnorna som var med satt och smålog när jag berättade. Vad är försummelse ?

  4. visst att barnen får svåra psykologiska oh neurologiska problemer,efter att de ha blivit bortförda med vpng oh våld hemifrn och sen misshandlade hos kidnapparna.Bland annat att deras föräldrar blir förtalade och likaså behandlade tills de tystar,blir sjuka eller dör. Det finns intalade diagnoser. I Rumänien det fanns barnhem upp till 1990, där frånhel friska LVuade barn de gjorde monstrar och svårt psykiskt och fysiskt handikappade som dog ungefär i 20års ålder.Visst alla hade då olika diagnoser.Ingen var normal efter tortyr i barndomen.

  5. Timm Simonsen

    Vet inte vad som krävs för att få upprättelse för det man utsattes för som liten. Stryk,,våldtäkt,förnedring och vapen riktade mot mig. Rättvisa finns ingen,,dom enda som fick upprättelse var dom som gjorde allt detta.
    Men regeringen har ju ljugit om allt,,det skulle låta så bra att vi skulle få upprättelse efter vårat lidande.Tron få rättvisan är bortblåst nu,,tycker vi som fått avslag ska bilda en grupp och kräva nya förhandlingar.
    mvh Timm Simonsen Öjebyn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s