Öppet Brev till Maria Larsson och Oppositionen

Den 21 november 2011 delade jag Stadshusets golvyta med 1 300 systrar och bröder vilka varit utsatta för vanvård mellan 1920-1980. Vi lyssnade på tal om att Samhället burit sig fel åt, inte tagit ansvar för oss som barn och därmed varit delaktiga i att vi inte behandlats väl i våra fosterhem eller på institutionerna.                                                                                                               Många var skeptiska och andra gick helt enkelt inte dit för att de ansåg att tillställningen far en fars- teater för att tillfredsställa ett krav som sedan kunde stoppas ner i byrålådan.

Jag var där som en ur vanvården och som representant för ”Riksförbundet Samhällets Styvbarn”  där jag var ordförande. Vi hade varit med och lotsat fram vanvårds- och upprättelseutredningen och jag var naiv nog att tro att syftet från Staten,  var att stå för sitt ord.                                                                                      Under resans gång med Upprättelseutredningen, diskuterade bl.a. ersättningens storlek och olika modeller. Som ordförande för Samhällets Styvbarn visste jag att enda sättet att få igenom något var att lägga sig på en linje som svenska folket skulle kunna ställa sig bakom.

Summan 250 000 kr kritiserades av många som för låg, men inom vår styrelse enades vi om att det var klokt. Vidare fanns en förhoppning om att om staten måste betala oss, kanske det skulle gynna dagens barn så att de skulle kunna få skadestånd för att de kränks idag inom socialtjänsten. Det ska kosta att kränka barns rättigheter.

Vi visste också att miljonbeloppen som talades om i Norge och på Irland skulle aldrig kunna drivas i Sverige. Tanken kring samma belopp var också att det skulle vara möjligt att många fick ersättning och ingen skulle behöva få sitt lidande graderat i kronor och ören.                                                                              Tre månaders helvete,  kanske är lika illa för den utsatte som en följd av år, två sexuella övergrepp eller regelmässiga är lika illa och ärren är dem samma. Där av kändes den mycket anspråkslösa summan 250 000 kr okej.

Det fanns en naiv tro hos Styvbarns ledning i vilken jag ingick, om att Samhället menade allvar med att be om ursäkt och ta sin del av ansvaret. Många ringde och sa Regeringen lurar oss, vänta och se. Trots allt efter nästan 7 års arbete, med den tunga utredningen om Vanvård i ryggen, var vi övertygade om att det måste gå vår väg. I remissomgången för ersättningsfrågan, uttalade sig Samhällets Styvbarn för att bl.a. 1980 gränsen skulle bort, att kraven skulle vara låga och en kommande nämnd skulle vara sammansatt av såväl politiker som jurister.

När Maria Larsson avslog kravet på ersättning tappade många hoppet. Maria Larsson begick sitt största svek och det var genom media och berörda ur gruppen i landet som tvingade oppositionen att ta frågan till sin. Regeringen under ledning av Maria Larsson fick fram ett förslag till ersättning som Oppositionen var delaktig i.

Idag har vi facit av denna uppgörelse: Ersättningsnämnden består av män och kvinnor vars kunskap och vetskap om vanvårdades liv är lika med noll och de skulle aldrig ha mött oss utan att få en garanterat bra lön och handplockats av regeringen till sitt uppdrag. När lagen var ett faktum reagerade vi alla över tolkningen av Allvarlig art men den slutliga skrivningen låg utanför vår kontroll och jag hade då lämnat Samhällets Styvbarn.

Till dags dato har nämnden avslagit lite drygt 40 % sökande. En del är efter 1980 och några faller utanför de s.k. formella gränserna som att man inte var omhändertagen av Barnavårds/fattig eller socialnämnd.                                           Det avslås slumpmässigt lika väl som det bifalls för ersättning. Ersättningsnämndens ordförande visar klart var skåpet skall stå eller ribban ligga: Göran Ewerlöf började sitt arbete med att säga att de, nämnden måste få fram några praxis-ärenden så man visste ungefär var ribban skulle läggas. Det var med andra ord inte Maria Larsson som skapade praxis.

Allt eftersom avslagen ramlar in, försvarar sig Ersättningsnämnden och dess ordförande på märkliga vis. Ingen annan än Göran Ewerlöf tillåts ha en uppfattning eller uttala sig. Ewerlöf hänvisar till Riksdag och Regering som bestämt vilka som skall ha ersättning eller rättare sagt förutsättningarna.

Oppositionen med några undantag tiger i debatten bakbundna till händer och fötter av Maria Larsson o Regeringen. Jag skrev till Lena Hallengren (S) i april maj om det här och har inte fått svar ännu. Socialdepartementet Ulrik Lindgren, politiskt sakkunnig för Maria Larsson säger att det är juristerna som tolkar lagen och riksdagen som beslutar.

Ändå vidhåller Göran Ewerlöf att det är regeringen och riksdagen som bestämt följande, att den här typen av händelser är utanför samhällets ansvar och därmed inte skall ge ersättning. Har Riksdagen och Oppositionen samma uppfattning här som Maria Larsson och Ersättningsnämnden:

En pojke tvingades onanera åt fosterfaderns bror vid flera tillfällen. Fosterföräldrarna, båda missbrukare och som enligt pojkens berättelse både stal från honom, slog och agerade känslokallt, En flicka tvingades till samlag vid fem-sex tillfällen av en man som var inneboende hos fosterfamiljen.

(avslag, vanvården inte av tillräcklig allvarlig art)

–      Enligt förarbetet kan vi inte ålägga tillsynsansvar på fosterföräldrarna om de inte haft vetskap om vad som hänt, säger Göran Ewerlöf, ordförande för Ersättningsnämnden.
Relationen mellan flickan och fosterföräldrarna präglades av våld, hot och kärlekslöshet. Av örfilar och nedlåtande ord som ”hora”.

Avslag med hänvisning till att det inte var av Allvarlig Art.

Hur ser du på att flickan haft en så dålig relation med fosterföräldrarna att hon inte kunnat berätta om övergreppen och att de faktiskt skett inom släkten?

– Vi vill inte gå så långt som att fosterföräldrarna ska ha strikt ansvar för allt som sker i ett fosterhem. De kan ju inte misstänka alla sina släktingar, så vad skulle de ha gjort?

Avslag får också följade:                                                                                                     De som har blivit utsatta för aga och misshandel. En flicka har blivit hotad, skrämd och slagen med mattpiska. En annan flicka har blivit slagen med ris på bara kroppen, blivit inlåst i flera dagar och sedan fått stryk när hon i desperation kissat ut genom fönstret i det låsta rummet. En pojke har blivit slagen i rumpan varje vecka och tvingats äta mat till han kräktes. En annan pojke har blivit slagen med en lång pinne ett tiotal gånger, utelåst och lurad att han skulle skickas bort. När han själv försökte rymma hotade fostermodern med att dränka hans katter. En flicka blev slagen så pass illa att grannarna anmälde fosterföräldrarna för misshandel. Flickan blev då omplacerad, men får idag, likt de andra nämnda barnen, ändå inte någon ersättning.

Det fanns regler för hur barn på barnhem skulle bli behandlade, aga var inte tillåtet, men Göran Ewerlöf säger att de måste följa lagens intentioner och att de ibland tvingas avslå ansökningar som innehåller vanvård de själva inte tycker är okej . Vi har bedömt att aga var väldigt vanligt under 30- 40 och 50-talen. Vi måste också ta ställning till om misshandeln var av allvarlig art eller inte.

Göran Ewerlöf  säger att Ersättningsnämnden inte har någon speciell metod för att få de sökande att minnas. De ställer frågor utifrån den ansökan som gjorts och försöker reda ut eventuella frågetecken.                                                                                               
– Vi använder inte några psykologiserade metoder. Det liknar ett domstolsförfarande där den sökande får berätta konkret vad som hänt.

Eftersom Göran Ewerlöf hävdar att det är en domstolsförhandling borde rimligtvis den sökande ha rätt till ett juridiskt ombud som kan hjälpa till.

Vi fick en ursäkt från svenska staten och ersättningarna skulle leda till upprättelse. Då trodde jag att det perspektivet skulle finnas kvar. Inte att man skulle inta ett förövarperspektiv och att vi som offer skulle behöva bevisa vad staten gjort mot oss.

Min fråga är Maria Larsson direkt till dig: Anser du att sexuella övergrepp på placerade barn är utanför ansvaret bara för att fosterföräldrarna inte visste om det?

Om så är fallet innebär det samma sak idag för placerade barn, de kan alltså utsättas för övergrepp utan att familjehemmet har något ansvar?

 Är det din uppfattning Maria Larsson, att barn som mår så dåligt I sin fosterfamilj och utsattes/utsätts för övergrepp och inte vågade/vågar tala om det, skall acceptera detta och inte kräva ersättning?

Maria Larsson du säger att lagen aldrig kan bli rättvis, jag tror inte att du ville ha en rättvis lag. Märkligt är att alla andra kan göra rättvisa bedömningar utom just Sverige.

Maria Larsson vem är ansvarig för tolkningar av lagen och dess konsekvenser Du eller juristerna i Nämnden?

Om detta är den ersättningslag vi vill överföra till gruppen efter 1980 kan vi glömma upprättelse för dessa. Med de kriterier och regeringens ointresse att följa upp Ersättningsprocessen, skulle inte många heller efter 1980 få ersättning.

PS Jag kan på sätt och vis även känna besvikelse över att de som fanns med i utredningarna från början idag förhåller sig så passiva. På något sätt verkar det som glöden till vårt försvar falnat.

Citat hämtade ur Etc Malmö

Läs Skånes Fria samt DN    Etc-Malmö 

SRAftonbladet, Expressen,  DN,  SVD,  SVT, TV4  Alliansfritt SverigeMetroUNT

 

 

 

Annonser

5 svar till “Öppet Brev till Maria Larsson och Oppositionen

  1. Instämmer helt Anne. Sveken tar aldrig slut.

    Som jag förstår det är lagen skriven på ett sett som sedan tolkas av Ersättningsnämnden. Om nu ca 43% har fått avslag har man till staten sparat in kostnader för sina egna löner och hyror av lokal till Ersättningsnämnden. När alla 3.444 ansökningarna är genomgångna, vilket inte kommer att bli klart förrän sommaren 2016 om man fortsätter i den takten man jobbar nu, kan vi lätt räkna ut hur mycket pengar man sparat till staten genom avslag som är direkt motstrida mot lagen som fanns då och som finns nu. Även det naturliga bortfallet, att folk dör.

    Vet inte om det är någon slag provisionsbasis på insparade pengar. Regeringen gick ut med att man hade avsatt pengar till 5.000 ansökningar, men om det blev fler fanns det pengar att skjuta till. Det var inget problem vid den tidpunkten när lagen skrevs.

    Vem är ansvarig av tolkningen av lagen. Vem tar hand om de som får avslag. Kan vara många som går under i det läget. Både psykiskt och man kan nog räkna med en del självmord, många som inte klarar att bli svikna igen. Jag mår fysiskt illa när jag tänker på hela den här historien om ersättning och vanvårdutredning.

    För mig har det pågått sedan 2007 i februari. Tiden efter vanvårdsintervjuen var ett helvete. Även om livskvaliteén inte har varit den bästa hos oss styvbarn har vi överlevt, kränkningar, misshandel, hot, sexuella övergrepp med mera med mera. Bara att läsa Vanvårdsutredningens sammanfattning.

    Ska vi nu ännu en gång bli kränkta och nedvärderade. Jag kan berätta för Maria Larsson att redan på upprättelsemottagningen blev jag kränkt vid 2 tillfällen. Det fanns ingen förtäring till vissa av oss. Oj då det har tagit slut talade en trött servitris om, Bara en sådan sak. Men vi ska ju vara tacksamma, jag lyckades få ett glas vatten. Sedan blev vi några stycken tillrättavisade på ett mycket otrevligt sätt av en ung vakt som hade åsikter om hur vi stod i den arrangerade ”rökrutan”. Dessutom att platserna inte räckte till alla, men på de första raderna fanns plats för kommunaltjänstemän, men inte för dem som upprättelseprocessen vände sig till.

    Nej det är illa skött hela vägen. Och det konstiga är att det aldrig finns en ansvarig för någonting. Jag skrev till Regeringskansliet och påtalade dessa 3 saker. Och fick ett svar som: Det var ju tråkigt att jag upplevde det så. God dag yxskaft.

    Jag kan också berätta att min handläggare, som verkar vara en man i 40-årsåldern, har varit hemma och vabbat barn 4 ggr som jag försökt och nå honom. Hur ska jag kunna känna något förtroende. Det är våra handläggare som ska lägga fram våra ärenden för nämnden, om handläggaren inte är kunnig och kapabel att presentera ditt ärende för nämnden, så behöver man ju inte vara Einstein för att begripa vad följderna blir.
    Nu blev det långt. Men jag har tusen saker till att säga. Får väl gå med min ilska dit där den hör hemma.

    Magdalena Ekenkrantz

    • Instämmer i förtäringen mm…vi trodde i vår enfald att det skulle bli något ätbart. De små brödbitarna var ett hån och så här i efterhand kan man ju undra om det var menat som ett hån eller vad. Jag tror dessutom att man inte läser alla handlingar och i mångt o mycket är en hel del bestämt innan folk kommer dit. Själva förhöret eller vad det nu är bara ett sätt att människor skall känna underläge alt tacksamhet över att de fick ersättning. Jag har inte sökt och vet inte heller om jag ska. Troligen får jag väl avslag eftersom jag bråkar så mycket o varit med flera gånger som stödperson. Det kan aldrig vara meningen att man ska behöva känna oro för att gå dit, ha ont i magen etc. Bara uppställningen gör att man blir underlägsen 5 personer på ena långsidan mot en person på den andra. Det kallas maktutövning och att visa människor vilken plats de har i rangordningen.

  2. För att du ställer upp på de svagas sida och som inte har den orken att få sin berättelse godtagen av ersättningsnämnden utan åter kastas ut i mörker och känner sig helt utlämnad som vi många blev när myndigheterna tog hand om oss.

    denna utfrågning som pågår nu av oss som har varit omhändertagna under unga år är och förblir en stor fars.
    Som utpekar för att vara lurendrejare som enbart är ute efter denna ersättning Att det var ett domstolsförhör är lindrigt sagt jag tyckte det kändes mer som en avrättning.
    Men det var ingen som medlade att att vi/ jag skulle till en rättegång utan enbart till ett samtal med ersättningsnämnden och detta skulle vara frivilligt.

    I mitt fall så fick jag avslag och att jag fick i princip skylla mig själv för att jag blev omhändertagen. Jag blev inte tillräckligt illa behandlad av myndigheterna eller så var det fel person som misshandlade mig, och att fel person utnyttjade mig sexuellt.
    Så med det var jag inte godtagen för att få en ersättning från ersättningsnämnden.
    Jag var en som de sedan hade att använda som referens till nuvarande system att gå efter
    Jag var inte en som hade omhändertagits efter 1980, ej heller fattades det handlingar som bevisade att ett omhändertagande hade skett snarare tvärt om, mm mm.

    När jag kom till detta möte fick jag veta att deras uppfattning var redan klar och att det var i princip helt onödigt att jag fans där överhuvudtaget för vad jag sade skulle inte ändra deras åsikt.
    Jag har hela detta samtal med ersättningsnämnden på band. Jag hade ingen handlägga som jag tala med innan, det fick jag reda på när jag var där att din handläggare har gått igenom ditt fall. Vad han hade gått i genom vet jag inte? Så det hade uppstått ett missförstånd vad som var handläggare.

    Det var inte jag som ville bli omhändertagen och utplacerad hos bönder som behövde billig arbetskraft utan det var myndigheterna som tvingade iväg mig från mitt hem.
    Och så tror jag att det är för de flesta.
    Att det sedan kan avsäga sig allt ansvar för vad som händer/hänt under dessa år och som fortskrider även i dag och inget verkar störa dessa myndighetspersoner i sitt bistra arbete med att förstöra både barn och deras föräldrar.

    Det finns ett utdrag om lagen här nedan

    Att Politiker inte följer lagarna det har stått helt klart tidigare, men att det ska ändra lagen för att kunna utesluta så många som möjligt vid denna ersättningsnämnd , då går det lite för långt. Och vem ska jag kunna lita på om så sker hela tiden?

    Hur stämmer påståendet med det ansvar som staten tog på sig för barnen? I själva verket förbjöd Socialstyrelsen sådan behandling av barn på barnavårdsanstalter redan 1948. Publikationen ”Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor” (1948:49) innehåller mycket klara direktiv om vad som var förbjudet att göra mot barnen. Följande bestraffningsformer förbjöds i denna publikation som distribuerades till alla barnavårdsanstalter och barnavårdsnämnder i landet:
    • Att kroppsaga barnet med örfilar, stryk och liknande.
    • Att stänga in barnet eller isolera det i rum eller garderob.
    • Att kallduscha eller tvångsduscha barnet.
    • Att dra in måltider för barnet.
    • Att använda tvångsmatning vid matvägran.
    • Att tvinga barnet göra sådant som han/hon frivilligt borde göra dagligen, till exempel att tvinga barnet i säng som straff.
    Om just tvångsduschning uttryckte sig Socialstyrelsen så här 1948:
    ”Tvångsduschning – en metod som väl endast tillgripes av mycket inkompetenta, ja, sadistiska personer – kan skapa en för lång framtid bestående olust eller fruktan för bad och duschning.”(ROA 1948:49, s. 11.)
    Det som Socialstyrelsen förbjöd 1948, blir plötsligt år 2012 i regeringens proposition betraktat som normala fysiska tillrättavisningar. Lagstiftaren kräver att Ersättningsnämnden ska ta hänsyn till hur barn i allmänhet hade det utan att veta vad som var allmänt förekommande snarare än att ta hänsyn till de krav som ställdes på vården av omhändertagna barn i samtiden. Som barndomshistoriker vill vi understryka att det är oerhört problematiskt att göra bedömningar utifrån hur barn i allmänhet behandlades eftersom sådan kunskap saknas. Detta har vi framfört till Ersättningsnämnden. Det är svårt att se hur Ersättningsnämnden kan legitimera sina beslut om man inte tar hänsyn till de krav som ställdes på samhällsvården i samtiden.

    Att det står i Sociallagen att barn inte får agas är inger som socialen bryr sig om när de har fått tag i barnen, då är alla medel tillåtna för dessa fosterföräldrar eller barnhem samt idag hvb hem. Detta fanns redan som Socialtjänstlagen redan på 30 -40 talet att barn som omhändertogs av lagen inte fick agas eller utsättas för tvång.
    Vem följde denna lag?

    Att bli utnyttjad som ung av myndigheterna när du inte kan styra själv är det största sveket som ett samhälle kan utsätta barn för, att sedan ytterligare en gång bli utnyttjad för det är så det känns när denna process började för 7 år sedan trodde jag att det skulle leda till något positivt och att barn skulle slippa slitas från sina föräldrar för minsta petitess.
    I dag ser jag att det är värre än någonsin och det set inte ut som att staten har tagit till sig alla dessa misshandlade personers öden. Utan snarare så har det lett till att förvärra för barn och unga oavsett om dessa behöver vård eller ej.

    Gudrun !

  3. Marianne Lönnqvist

    Ann: ett utmärkt öppet brev! Men Maria Larsson kommer naturligtvis inte att svara annat än om möjligt ännu mer svamlande och gudsnådeligt än hittills.

    Gun: fantastiskt bra inlägg!

    Vi måste gemensamt, alla vi som vanvårdats och oavsett om vi fått avslag eller ens sökt ersättning agera. Det här får inte fortsätta utanför strålkastarljusen!

    Jag mailade Socialutskottet i juli när avslagen hela tiden ökade i antal procentuellt och om det debila tajfset att vanvården inte varit av ”allvarligaste art” i motiveringarna till nej till ersättning – är det här vad ni avsåg med lagen och propositionen? Eva Olofsson (V) svarade att hon tyckte synd om mig, men ingenting om utfallet av lagen, bara bla-bl.a i övrigt. Efter tre månaders betänketid fick jag ett brev från Socialutskottet på Riksdagens brevpapper, underskrivet av en representant var varje parti (utom SD). Det innehöll bara upprepningar ur lag och proposition, i övrigt inga åsikter eller svar på min fråga.

    Den enda som engagerat sig är precis som Ann S skriver, Margareta Larsson, SD. Pinsamt för resten. Men om de vill att SD ska bli ett riktigt stort parti, fortsätt ignorera och kränka oss medborgare! Redan idag är SD det tredje största partiet. Fundera på det, ni övriga i riksdagen. Har ni tänkt på att er attityd att aldrig ta upp något SD tar tag i leder er bort från makten, inte till den. Att ignorera en så viktig fråga som ersättningen till oss vanvårdade bara för att ”fel” parti väcker den, det stärker knappast förtroendet för politiker.

    Låt oss likt terriers hugga tag i dessa makthavares byxbakar och inte släppa taget förrän de använt sitt mandat som folkvalda i folkets intresse och inte bara som ett egenintresse!!!

    • Ja jag antar att Samhällets Styvbarn anser sig agera men i det tysta i korridorerna svassande runt politiker och tjänstemän. Men jag tror att enda saken att höras är att höras. skriva och tycka diskutera etc. jag tror att arbetet på sikt som jag lägger ner med stöd av dig o många andra utan att vara ordförande i en förening också kommer att ge frukt. har du möjlighet kom gärna till BirgerJarlsgatan 16 den 21 nov kl 11.00 vi förflyttar oss sedan till Riksdagshuset med en skrivelse som vi lämnar in.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s