Sanningen o inget annat – hur var det egentligen Reinfeldt o Co

Har följt Nybyggarna på Kanal 5, ytterst sällan jag har något gott att säga om reklmakanalerna. Det här programmet är en isolerad händelse. Inte minst för att det tappar i tittarsiffror vilket borgar för osäkerhet om framtiden. Det visar också att reklamtittare inte vill se allt för mycket seriöst. Nu har man ju sett ett antal knarkare och kriminella som via Basta och  Anders Öfvergård öppnat för nya liv. Så vad då….                                                                                                                           Jag gillar programserien för att deltagarna bjuder så oerhört mycket på sig själva. Öppenhet och ärlighet över vilka de var men också vad de med stöd och att någon tror på dem kan göra bra för sig själva och kollektivet.

Jag tycker om  Anders Öfvergård, han är inte en stereotyp i reklamvärlden utan har en genuin känsla och ärligt hjärta för det han deltar i. Det är sådant som skapar kvalitet. Däremot tycker jag de s.k gå i terapiprogrammen i SVT, Nyfiken på partiledarna,  varit raka motsatsen.

Under skenet av att det skall vara en form av sanningsstund med landets partiledare, intervjuade av Poul Perris, läkare och terapeut, har vi lockats att tro att vi mött den mänskliga delen av politikens ledare. Jimmie Åkessons söndag sågades sönder och samman av media för att han ljög. Konstruerade en sanning som passade hans världsbild. Men Poul Perris var inte så kunnig terapeut att han kunde slå hål på myten utan lät media stå för slakten. Jag är motståndare till SD men behandlingen av Jimmie Åkesson skall ställas mot landets Statsminister. Fredrik Reinfeldt berättade om en stimulerande barndom, att han växte upp som en ledare. Han talade om att han hjälpte sin mamma. Vi fick aldrig veta varför just hon skulle ha hjälp och varför.

Inte heller fick vi veta att det fanns syskon i familjen. Två bröder varav bägge politiskt, enligt uppgift står på en helt annan politisk sida i den moderata familjen. Vi vet att Fredriks mamma var företagsam, startade företag och givetvis var en rättrådig Moderat, att pappa Reinfeldt var lokalpolitiker men också alkoholist. Var det kanske pappan som behövt hjälp! Men Fredrik värjer sig för att tala om pappan och sina syskon. Varför ställer inte tidningarna den sanning som Fredrik Reinfeldt gav uttryck för mot den bild han aldrig nämnde. Givetvis är det lättare att hoppa på Jimmie Åkesson, göra sig lite rolig på hans uttryck om rädsla, att han sprang hem till mamma som liten grabb. Det ska mycket till för att Statministern behöver stå för känsliga avslöjanden. Drottningen är lättare, hon är kvinna och invandrad och kungahuset är legalt att slå på, också att berätta om Silvias pappa som var nazist.

Ja Jimmie ljög eller rättare sagt tillrättalade sin bild, men det gjorde Fredrik Reinfeldt också. Det var bevisligen inte pappans missbruk, brödernas politiska avsteg som formade Fredrik utan självklart mamman,  som var arbetsam, nykter och företagsam.

Annie Lööf var ett platt porträtt av en ung kvinna som saknade andra referenspunkter än Barnen i Bullerbyn, när hon gav sin in i politiken. Det handlade snarare om att bevisa, att kunna, än att ha en gedigen önskan om att göra något bättre i samhället. Annie Lööf växte upp i Astrid Lindgrens värld fjärran från förtryck och social stigmatisering. Hon var den präktiga tjejen i gymnasiet som stod på de svagas sida – de mobbades. Jag har en annan bild som är berättad från skoltiden om att hon var elak, snorkig och långt ifrån den försvarare av de svaga som framställdes i TV. Hennes politiska ambition verkade snarare vara elitistisk än genuint mänskligt intresserad.

Detta kunde media inte gräva fram. Ingen kom ens på tanken att granska om bilden som Annie Lööf gav av sig själv var sann. Jag vet inte hur det var med resten av partiledarenas s.k sanningar och bekännelser. Jo naturligtvis Stefan Löfvén berättade om fosterbarnsrollen, det kan ju för en kort stund få en sådan som mig att kanske känna en viss gemenskap, även om hans liv blev så annorlunda jämfört med mitt och många andras. Men jag hörde inte Stefan Löfven tala om foster- och barnhemsbarn. Och att han hade turen att komma till ett bra fosterhem vilket inte var alla förunnat. Kunde han inte vidrört detta ämne som en liten beröring vid mindre lyckade ”styvsyskon”. Detta diskuterar inte media. Löfven talar gärna om hur bra han haft det, men var finns hjärta och empati för  övriga i gruppen.

Hur tyckte du det varit, frågar Poul Perris i slutet av sina program. Jo då alla är nöjda och glada och tycker det är skönt att de fått prata till punkt, slippa de sedvanliga frågorna. I den efterföljande analysen möter vi samma typ av substansbrist. Jag blir inte klokare som tittare vare sig av partiledarna eller vad programmet syftar till.

Jag har en arbetskamrat/praktikant på jobbet, hen är fd heroinets och akademiker. Hen fick 10 000 kr i böter för att hen haft heroin i blodet och lite smulor på ett staniolpapper. Hade hen haft jobb hade straffet blivit 40 000 kr, nu är hen arbetslös och dagsboten sänktes. Men hens oro och problem är att söka jobb. Att straffregistret innebär nej till många jobb. Inte att hen sålt knark, utan att ha varit knarkare är hens straff under tre år framåt. Vi säger vid fikat, säg som det är! Hm hur förklarar jag då att jag har ett år utan jobb och varför jag ”sa upp mig frivilligt från mitt jobb”. Det var en sk påtvingad uppsägning på grund av missbruket. Nej hen vågar inte stiga upp och öppet säga, hej jag heter hen och är narkoman”. Men problemet är att det spelar ingen roll, den arbetsgivare  som vill se straffregistret upptäcker ändå det som varit. Hen ljuger inte, förskönar inte. Hen är betydligt ärligare än de politiker vi ser i TV-rutan för hen kan bli avslöjad med för hen trista konsekvenser. Politiker klarar sig bra, såvida man inte heter Jimmie Åkesson.

Vad har detta med Nybyggarna att göra! Tja, de har inför en stor tittarpublik berättat sina liv. Då och nu. Knappast förskönat eller romantiserat drogtiden och byggandet av de nya bostäderna har garanterat inte varit friktionsfritt. Men det är ärligt och med ärlighet kommer vi långt. Naiv säger ni, de har ju statusen av att varit med i ett TV-program. Ja förvisso men världen glömmer snabbt det den vill glömma. Men de lär oss något – att möta vår historia och stå för det som varit och snubbeltrådarna fram till ett nyktert liv. Det är mer än TV-regisserade partiledare klarar av. Såg föresten Sofia Rapp Johansson och filmen om henne, ”Att skära sig fri”. Där handlar det om mod. Att ge sin historia, hur sjaskig den än varit men också våga se de få stunderna av ljus. Att vilja förbättra för dagens barn. Det är också en ärlig bild.

SR AftonbladetExpressenSVDDNSVTTV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s