Vi ville alla vara Birgitta Stenberg eller!

I dag läste jag på FB tidig morgon, om Birgitta Stenbergs död. Birgitta Stenberg som kom att bli förebilden för en fri kvinna, som skapade sina egna rättigheter i en tid då flickors rätt var att inrätta sig i ledet. Birgitta Stenberg författare, världsresenär inte bara geografiskt utan också i att upptäcka sidor hos sig själv och andra, de andra som kom moraliskt korrekta att rynka på näsan. I det lutheranska samhället fanns självklart inte utrymme för en kvinna som likaväl älskade med kvinnor som med män. Som valde att leva på utsidan trots att de sociala förutsättningarna skulle gett andra möjligheter.

Jag träffade aldrig Birgitta Stenberg, men jag tror jag skulle tyckt om att göra det. Däremot träffade jag Paul Andersson, inte långt innan hans död. Han hade av långvarigt missbruk dåliga tänder, men sa att ”jag skrattar så länge det finns en tand kvar”.

I tidningarna skrivs att hon var förebilden för kvinnor, jag undrar vilka kvinnor skribenterna talar om. Jag växte upp i en tid parallellt med Birgitta Stenbergs frihet, där flickor kallades sexuellt utsvävande om de hade för många killar. Där flickor omhändertogs för att de utgjorde en fara inte för sig själva utan för manssamhället. Jag är nästan övertygad om att om inte Birgitta flytt Sverige hade hon varit en av många på flickhem bara för att hon levde det liv hon levde. Där kvinnor kunde tas enligt lösdriverilagen för att de inte levde ett ordnat liv.

För kvinnor som är födda i en modern tid av feminism, med rötter i kvinnors frigörelse vilken inte kom igång förän på 70-talet, är det lätt att tala om förebilder som Birgitta Stenberg. Agnes  von Krusenstjerna föddes 1894 i i en adlig familj, eftermälen skrivs att hon led av psykisk ohälsa. Men med klarare ögon var det troligen så att hon förnekades rätten till sin kropp, rätten att skriva och skriva det hon ville.  Birgitta Stenberg föddes i borglig familj, där det ansågs opassande att leva som hon levde.  Men bägges bakgrund gav dem möjlighet att göra det mest förbjudna, leva utanför det gängse systemet.

Jag minns Birgitta Stenberg tidigt, jag såg filmen Chans, om raggare. Flickor som umgicks med raggare var inte och blev inte några förebilder till dagens flickor/kvinnor. Raggarflickor var klart stämplade med hortecken i pannan och betraktades helt klart som ett objekt tillhörande gänget. Under 60-talets slut sällade sig en rad borglighetens barn till mods och kravallvärlden, till vänstergrupperna. Flera av dem är i dag vad som står modell för trotset mot samhället. Men precis som under Birgitta Stensbergs tidiga år, var flertalet av de fria eller som ville vara fria barn av underklassen och långt ifrån det skyddade livet på Östermalm eller i Danderyd.

Jag tror att Birgitta Stenberg var många flickors hemliga dröm. Ungefär som vi läste Sången om den röda rubinen under täcket med ficklampa. Ingen flicka av rang skulle någonsin vågat ens yppa att de i Birgitta Stenberg såg en frihetsfågel en tidig kvinnlig frigörelse ur sexuella och socila bojor.

Ändå var det just den borgliga bakgrunden som gjorde det möjligt att fly systemet och dess snäva begrepp om vad kvinnor skulle vara. Jag är glad över att hon gjorde det, för hon gjorde det ärligt utan att gå tillbaks och gömma sig i salongerna för att sedan kunna säga ”jag var där”. Birgitta Stenberg var och är till skillnad mot många som brutit sig loss oerhört hederlig och rak. Och den rakheten hade ett pris. Nämligen att de fina salongerna knappast öppnade sina dörrar eller ens nämnde hennes litterära verk förän långt in på 1990-talet.

Det är lätt att sitta vid sidan om och beundra, skriva vackra saker. Men att leva i den tiden, att leva då var något annat. Jag vet för jag var där, jag levde i det, med det. Men långt från den idyll som kulturskribenterna lyfter 2014. Barnhems- och fosterbarn, flickor framför allt var ett lovligt och sexuellt byte. Det handlade inte om att välja utan att bli vald eller att använda kroppen som utväg.

Birgitta Stenberg konverterade till katolska kyrkan. Hon lämnade den aldrig. Hur märkligt det än låter så var friheten på sätt och vis större där för hennes liv än inom det lutterska slit och vardagssamhället som predikades från Svenska Kyrkan och som var rättesnöre för vad ett dygdigt liv innebär. Synden var ett mycket större begrepp hos Luther än inom den katolska kyrkan. Skuld och Skam är lutheranska begrepp, det slapp Birgitta Stenberg i Katolska Kyrkan.

Jag saknar henne, minns henne för att hon så klart kunde formulera för sig själv vilket liv hon ville leva. Tog till vara sin drivkraft. Gick sin egen väg utan att skämmas eller be om lov. På så vis är hon en förebild liksom det aldrig finns ett förnedrande, nedvärderande ord i hennes böcker från det utsatta Sverige.

relaterat: Aftonbladet kultur,  GT Kultur

SRAftonbladet, Expressen,  DN,  SVD,  SVT, TV4  Alliansfritt Sverige, UNT ETC

Annonser

3 svar till “Vi ville alla vara Birgitta Stenberg eller!

  1. verkligen inte

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s