Barn i samhällets vård saknar röster – vem avgör barnets bästa

Barnkonventionen löser allas våra problem. Genom ett klubbslag/feliknande spö i riksdagen förändras över natten, socialtjänsten, familjehemmen, domstolarna och föräldrarna. Allt skall bli så mycket bättre! Generellt gäller inte att fler lagar skapar ett bättre och rättssäkrare samhälle, det är tolkningen av de lagar som finns och den/dem som gör tolkningen som styr.

Ur Upprättelseceremonin 2011: ” Barnet får aldrig drabbas när föräldrarna inte har möjlighet att leva upp till sitt föräldraansvar. När föräldraansvaret allvarligt sviktar är det samhällets ansvar att värna och garantera barnet en god och trygg uppväxt.

Därför blir jag så innerligt trött på ”att se det för barnets bästa” och att ålder och mognad avgör om barnet kan uttala sig, vilket alltid har tolkningsföreträde hos socialtjänsten. Min tolkning av barnets bästa är att lyssna på barnet – ta till sig vad de säger – inte påverka deras åsikter,  som fel eller rätt. Att barnets synpunkter också tas till vara i domstolsväsendet. Barn har oberoende hur små de än är när de placeras i familjehem alltid rätt att få veta sanningen. Sanningen om varför de inte kunde bo kvar hemma, den objektiva sanningen om den biologiska familjen. Utifrån detta är det självklart för barnets bästa att själv få avgöra hur man går vidare – vilket nödvändigtvis inte behöver betyda uppbrott.

Ur Upprättelseceremonin 2011: ” Barn som omhändertagits och placerats hos fosterföräldrar eller på en institution står under samhällets beskydd.

Kan en socialsekreterare knappt fyllda 25 år ibland bara strax över 20 verkligen avgöra vad som är barnets bästa. Jo efter 3,5 år på Socialhögskolan där man gjort pratik på allt utom socialtjänsten kan man tydligen det. Men tyvärr – inte heller de med längre erfarenhet klarar det. FÖR barnets bästa ser annorlunda ut beroende på det geografiska läget, vilken handläggare, utredare som har det och slutligen hur rättsväsendet geografiskt ser det. Med andra ord inte ens jag som är en ur den sk Vanvården av fosterbarn, kan helt säkert säga vad som är för barnets bästa – vilket jag rimligvis borde kunna med min erfarenhet.

Barnets bästa är en intressefråga där motsättningen går mellan myndighet, familjehem och biologiska sidan. Familjehemmen behöver pengar och ansluter man sig till ett privat konsultföretag är ersättningen högre än för kommunala familjer. Socialtjänsten måste ta alla orosanmälningar på allvar – och det gör man genom att verkar för fler LVU. Ungefär som polisen och nykterhets-kontrollerna man skall uppfylla en kvot som visar att man gör något.           Samtidigt säger samma socialtjänst ”vi hinner inte med vårt jobb”, politikerna hänvisar till att sociala sektorn kostar allt mer. Men man har råd att placera barn i familjehem trots att det kanske finns andra insatser som kostar mindre men ge resultat. Finn fem fel!

Domstolarna lever kvar vid sekelskiftet och kan inte stava till barn och barns juridiska rättigheter. En inkompetent nämndemannakår styr barns öden för framtiden. Den biologiska familjen är maktlös eftersom de inte ser till barnets bästa. De enda idag som inte ser till barnets bästa är den biologiska familj var barn omhändertas. Men också i vårdnadsärenden saknar barnen röst, allt fler domstolar ger pappor ensam vårdnad också i fall där barnen säger nej och även om detta innebär att de aldrig får träffa sin mamma igen.

För barnets bästa är också adoption. Barn som bott länge i samma familjehem borde få adopteras. Ja givetvis under förutsättning att barnets intressen tas till vara. Att det är lag på att tala om att barnet är adopterat. Att en icke involverad i familjen redogör för varför det blev så. Men samtidigt är adoption gullegull. Det är små barn, babisar det talas om inte stökiga tonåringar, barn med beteendeproblem. Den gruppen blir precis som i min barndom dem som ingen vill ha.

Det är inte för barnets bästa att den biologiska familjen får hjälp att må bra. Placerade barn skall lära sig att den biologiska familjen inte kunde ge den omsorg som  behövdes och därmed diskvalificerat sig som förälder. Det är självklart för barnets bästa, att informationen sker från myndighet och familjehem och med deras syn på sanningen – för barnets bästa.                       Barn skall ha rätt att i enrum tala med myndigheten utan inverkan eller att familjehemmet finns med. Detta bryts mot idag – i flera fall sitter familjehemsmamman med när barnen träffar Soc vilket knappast borgar för att säga ”sanningen”. Socialsekreterare skall finnas till för barnet och lyssna på barnet, ta till vara barnets intresse. Detta sker inte,  det är samma socialtant/farbror  som sköter placering, tillsyn som också är den för barnet utsedda socialsekreteraren. På så vis kan man garantera att barnet aldrig kommer att säga vad det egentligen tycker och tänker.

En av mina motdebattörer på FB envisas med alla placeringar är riktiga och sker för barnets bästa. Att socialtjänsten aldrig eller åtminstone ytterst sällan gör fel. Hen är inte ensam om den här synen samtidigt debattens polariserade sida missgynnade biofamiljer närmast fanatiskt anser att alla ingripanden är fel.

Den sk missgynnade och fanatiska öräldragruppen är en konsekvens av bristen på lyhördet och det tvärsäkra yttrandet ”vi gör det för barnets bästa”. Genom att familjehem och myndigheter glömmer den andra familjen ökar deras frustration och de förmår heller inte att se vad som är fel eller att de gjort fel. För ingen talar om vad brister i ett föräldraskap är – i verkligheten.

Ur Upprättelseceremonin 2011; Upprättelseceremonin är även en påminnelse och uppmaning till oss alla i dag om att göra allt för att skydda det ensamma barnet. I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: Aldrig mer! Ingen kan garantera att övergrepp inte sker mot barn som i dag står under samhällets beskydd, men vi kan alla lova att göra vårt yttersta för att värna barnen för att det inte ska få hända igen.”

Barnets bästa kommer också att bli barnets sämsta och i värsta fall barnets undergång.  I juni kommer slutbetänkandet om översyn av LVU, hoppas att förslagen där går i rätt riktning.

Ur blogg ”Vad Janne Josefsson konsekvent vägrar förstå att socialtjänst och polis har olika uppdrag och arbetar enligt olika lagar. Polis ska utreda om ett brott begåtts och lagföra. Socialtjänsten ska skydda och förhindra att barn utsätts för brott. Ibland krockar dessa uppdrag.”

Talmannens tal till oss 2011, SVD – Barnkonventionen blir svensk lag

SRAftonbladet, Expressen,  DN SVD SVT, TV4   UNT ETC

3 svar till “Barn i samhällets vård saknar röster – vem avgör barnets bästa

  1. alla tolkar barnets bästa på sitt sätt. Du tolkar på ditt sätt, föräldrarna tolkar på sitt sätt, barnen vet vad som är bästa för dem,men fosterfamiljer, olika statliga och kommunala anställda tolkar på sitt sätt. Inte för länge sedan tänkte man också att bäbisar, små barn eller djur varken känner eller förstår nånting. Men sanningen är att i ett demokratiskt och fritt samhälle, där varje person är lika de andra , alla skulle kunna bestämma själva vart de vill bo, om de inte är kriminella.

  2. Barn i samhällets vård har ingen röst, jag kan berätta om ett cancersjukt barn som var nära att avlida på grund av sin sjukdom som försökte frigöra sig från fosterhemmets inflytande. Då han försökte skicka hem fosterfadern från sjukhuset dök tre socialsekreterare upp för att återställa ordningen.

  3. Ping: Vem stöttar Sofia Rapps kamp i Almedalen | RosenRasande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s