BARNKONVENTIONEN BLIR EN LAG UTAN PÅFÖLJD

En lag är giltig då brott mot lagen leder till sanktioner! När nu Barnrättskommittén lagt sitt betänkande om att ”Barnkonventionen blir Svensk lag”, återstår fler frågetecken trots goda intentioner. Risken är dessutom stor att sk kloka jurister, experter gör tolkningar återigen utifrån ett vuxet huvud, där barnens bästa blandas ihop med vuxnas bästa.

Dessutom även om lagen skulle bli tydlig, finns alltid risken för omtolkningar ju längre ner i systemet man kommer.

Mina farhågor är inte bara de artiklar i konventionen, som ”om en domstol till exempel förhålla sig till artikel 29, som stadgar rätten till en utbildning som fostrar barnen att respektera sina föräldrar? Eller rätten ”till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling”? Barnkonventionen är internationell och skrevs för att ge ett åtminstone minimalt skydd för barn i alla FNs medlemsländer därav kan vissa artiklar te sig främmande.

För min del handlar lagstiftning för barn om deras rätt till rättssäkerhet, deras rätt att slippa bli tolkade om hur de tänker eller tycker. När vuxna, allt från forskare till kommunernas socialtjänst talar om barn blir det just utifrån de mest luddiga begrepp som finns ”barnets ålder och mognad”.

Här understryker betänkandet ”Barnkonventionen blir lag”, att man skall tala med barnen, lyssna på dem och ta till vara deras önskemål och ge dem förutsättningar för att kunna bli delaktiga.

Anita Wickström, särskild utredare säger att man skall tala med för barnen ”relevanta saker som berör deras fall” och inte fråga om vad de åt till middag eller vad de lekt senaste tiden. Det borde väl knappast behöva stå i en lag att barn skall tillfrågas om det ärende man utreder och vuxna borde sluta behandla barn och unga vuxna som mindre vetande.

Faktum är att om Sveriges socialsekreterare, jurister och andra som arbetar med barnärenden lärde sig skriva och göra ordentliga utredningar i barn och familjeärenden, slutar med att lägga omdömen och diagnoser tagna ur sitt eget tyckande, skulle barnkonventionen redan fungera. 

Det enda förslaget i Barnkonvention blir svensk lag är en ny strafflag, som poängterar att barn skall slippa gradera graden av smärta för att barnmisshandel skall straffas. Märk att där ligger eventuellt straff på individen inte samhället.

Barn med olika handikapp skall ha samma rätt som andra barn att få tala för sin sak vilket framsteg att också diagnosbarn betraktas som fullvärdiga medlemmar av samhället, inom myndighetssverige betraktas barn med diagnoser som icke kompetenta att ha uppfattningar om sina liv. Inte ens i förslaget till ny tvångslag för barn betraktas diagnosbarnen som kapabla att föra fram sin sak.

Frågan om svårigheter rent juridiskt som eventuell krockar med annan svensk lagstiftning, det trodde Anita Wickström blir ganska sällsynt men att om det sker skall Barnkonventionen ha företräde. Jag ler…o säger ?

BO Fredrik Malmberg, skriver är att barn måste kunna driva sina frågor rättsligt om de blir felbehandlade. Detta är idag inte möjligt och det finns inte med i Barnrättskommittens betänkande, eftersom man först skall sjösätta den nya lagen.

Att sjösätta en lag tar tid även om det finns höga ambitioner och om man sjösätter en lag mot trafikbrott så väntar väl inte lagstiftarna på att den första etappen blir klar om något bryter mot lagen. Brott mot en lag måste leda till sanktioner.

Att det inte finns med beror helt enkelt på att ett sådant brott vänder sig mot myndighet och stat, och ingendera vill självklart betala skadestånd eller viten till en enskild person.

Ersättningen till fd fosterbarn visar exakt hur illa det kan gå när Staten tvingas till eftergifter, en skriven lagtext omtolkas så till den milda grad att bara 46 procent har ansetts fara tillräckligt illa för att få ersättning. Allvarlig art blir i den fria Ersättningsnämndens tolkning ”inte allvarligaste art”.

Brott mot barn kan upphöra den dag prislappen blir hög för systemet och det torde inte bli verklighet.

Vidare ligger den reella makten i myndigheternas händer, när barn tilldelas ombud, är det oftast ombud som ”godkänts” av myndigheten och som delvis står som garant för att försvara vuxensidan, därtill är det ytterst få advokater som lägger ner något större arbete i barnärenden. Omhändertagna barn kan t.ex inte göra polisanmälningar utan måste gå via socialtjänsten, alltså samma instans som medverkat till deras situation.

I socialtjänstlagen finns klart inskrivet att man skall ta hänsyn till barnets bästa, samtala med barnen etc. men hit tills har ingen förvaltning i Sverige fällts för att de bryter mot socialtjänstlagen.

Min stora oro gäller också att Norge omnämns som exempel på att ha lyckats, kanske borde utredare och lagstiftare titta närmare på det norska barnevernet, där barnkonventionen knappast ligger nummer ett i deras praktiska agerande.

Jag tycker att barn skall ha rättigheter och rätt att vara delaktiga. Men en lag för barns rättigheter måste vara ärligt menad och kombineras med konsekvensanalyser innan den blir lag. Barnkonventionen som lag, löper idag större risk att bli en form av legalt alibi än en lag som verkligen främjar alla barns rättigheter.

Brott mot Barnkonventionen som lag ska kunna utredas av JO/JK, sa Anita Wickström, men snälla det var länge sedan JO/JK var folkets klagomur, bara den naive lever i villfarelsen att det finns en klagomur för folket och allra minst våra barn.

Kan inte låta bli att skicka en tanke till BRIS och Rädda Barnen, har ni verkligen tänkt mer än önskedrömmar.

Om Barnkonventionen som lag:

DN raljerande text eller

SVD

Norran

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s