Förödande internationell forskarkritik kring svensk upprättelse för vanvård

Har fått äran att delta i en internationell workshop med forskare om hur andra länder som gett ersättning för vanvårdade  – här kallade överlevare. Överlevarna omfattar såväl offren inom kyrkan som dem som som samhället tagit hand  och inser att Sverige inte agerat mer än möjligen pliktskyldigt för att få oss ur världen. Jag inser också att Barn över hela världen betalar/betalat ett högt pris för att de är barn och framför allt de barn som samhället och institutionerna tagit sitt ansvar för.

Medan länder som Irland, Australien, Canada med flera länder jobbar med bl.a överlevnadsgrupper som ger inte bara förhandlar om ekonomisk ersättning, utan  också om tillgång till allt annat som kan behövas för att få en upprättelse, som t.ex tandvård, utbildning, terapi,  har den svenska regeringen o och riksdagen begravt vanvårdsfrågan och överlevarna.

När Sverige vinner världsklass på att bli sämst i den sk ersättningen för vanvård 1920-1980, när Sverige fortfarande tvingar fosterhemsplacerade/HVB placerade att inte få träffa sina biologiska föräldrar bryter de inte bara mot konventionsrätten (Barnkonventionen) utan också mot barns behov om de så önskar ha en relation till sitt biologiska ursprung. 

I de länder som deltog fanns inte ett motstånd mot att barn behöver samhällsskydd – men att vid varje placering av barn skall finnas en återföreningsplanering, om där finns biologiska band. I Sverige vill jag modifiera detta med att arbeta för tvåpartsföräldrar, där fosterhemmet och den biologiska familjen är en del av barnets uppväxt och där barn själva när så önskar skall kunna välja var de vill bo eller om det skall fortsätta vara en tvåpartsfamilj.

Barn skall inte bli flyttgubbar/gummor som byter fosterhem, placeras om,  vilket idag sker i allt för stor omfattning. Socialarbetare kan inte förstå konsekvensen för de barn som drabbas, trots att vi vet sedan, Vanvårdsutredningen 1920-1980 hur illa många av de tidigare placerade mår idag. Att ta barn för s.k skydd innebär att också se barnet i nästa steg – vem är jag – vart tillhör jag.

En av deltagarna i dag en vuxen man, gift, barn, bra jobb (en av det som seminariet kallade överlevare istället för vanvårdade) berättar att han fortfarande känner sig som andra klassens medborgare därför att man berövade honom hans bakgrund, genom ständiga byten av institutioner och fosterhem.

I Australien finns gruppen ”de glömda barnen” engelska barn som så sent som på 70-talet tvångsdeporterade till familjer, institutioner i Australien och Nya Zeeland. De deporterades antingen på grund av deras egna beteenden men också som ett straff för föräldrar om inte kunde ta hand om sina barn. Philippa White och Cevrina Reed, Tuart Place, Australien,  säger att de skador som de här barnen fått är i stort sett irreparabla  och i de fall där barn som vuxna och föräldrar kunnat återförenats, har det tagit lång tid att bygga upp en relation och tillit, men att återföreningarna oftast blivit bra. Men gruppen har också en hög frekvens av självmord.

I Australien tittar man också på vilka konsekvenser ett omhändertagande kan få som vuxna även iom det är tveksamt om beteende i vuxentiden alltid kan härledas till barndomen. (Tuart Place, Western Australia primärt för gruppen överlevare  är en av staten sponsrad verksamhet där man arbetar med support för överlevare).

Ca 5,7 miljoner betalades ut i Sverige till 2 300 person, mer än hälften av de budgeterade anslagen ca 1,5 miljarder, användes aldrig och gick tillbaka till statskassan. 54 procent avslag för ersättning är den högsta i de länder som gett sk ersättning till överlevare. Forskare inom historia och barns villkor, f.d placerade barn, placerar barn ur ett barn- och människoperspektiv Sverige långt ner och talar om skandal. Givet borde varje f.d överlevare haft sin ersättning inklusive en lång rad till insatser utöver detta. Man inte bara gav gruppen förhoppningar om ersättning, man tog via avslagen ifrån dem deras sista hopp om samhällets ansvar för deras uppväxt. En muntlig ursäkt kan räcka för vissa men kombinationen med pengar ger ett kvitto på att samhället verkligen hade ett ansvar. Med andra ord en stor grupp överges igen.

Forskarna  säger också att frågan om ersättningen i deras länder inte varit enkel och framför allt kriterierna,  men att i stort alla har fått ersättning. På Irland fanns  politiska meningsskiljaktigheter, vilket gjorde  att man tvingades arbeta med flera olika grupper för att få fram en lösning på ersättningsfrågan. Patricia Lundy, universitet i Ulster sa att de inte ville ha några politiska egenintressen i en uppgörelse,  men att partierna på Irland splittrade genom att inte kunna se att partierna egentligen inte vare sig hade med eller ägde frågan utan bara skulle medverka i beslut om ekonomisk ersättning. Irland har en uppgörelse idag och processen pågår.

När Sverige säger att 250 000 kronor är ett högt belopp för överlevarna, förvånas forskarna, det är internationellt sett ett lågt belopp och att vi har ett enhetligt belopp för samtliga såg de som en bra lösning, barns lidande och utsatthet kan inte mätas i antal gånger av t.ex sexuellt utnyttjande, barn som misshandlas, far illa på annat sätt,  upplever var och en sin egen känsla  som kränkande för just dem. 

När det sedan framkommer att två överlevare som i vuxen ålder, efter 1980 som inte omfattas i ersättningslagen, utan blir skyldiga Svenska Staten 250 000 kr i rättegångskostnader, säger de bara skandal. Staten borde efterskänka detta och ge som i det här fallet,  Systrarna Rapp Johansson, för att kunna få sin uppväxt granskad så långt som möjligt och självklart säger  seminariedeltagarna, ska de ha samma rätt till ersättning som andra överlevare. Sofia Rapp Johansson kamp mot Svenska Staten är nu en internationellt spridd historia.

Barns brist på juridiska rättigheter är en svensk konstruktion, i flera av de närvarande länderna finns jurister som just jobbar för barn och att ta till vara deras rättigheter. Vare sig det nya förslaget till LVU eller Barnkonventionen som lag i Sverige, lyfter barn och överlevares rätt att få sin sak granskad av juridiskt kunnig. Samma sak gällde överlevarna 1920-1980, den offentliga rättshjälpen eller hemförsäkringarna gav möjlighet till jurisdisk hjälp, om inte sökande själv kunde betala. Många förlorade troligen för att de inte förstått eller att deras historia inte nådde fram, ytterligare en form av bestraffning från Samhällets sida, för sökande med funktionshinder av olika slag

Så Sverige ställ er i hörnet, upprättelsen var hafsig, byggde på en dålig lag och brast i ansvar för andra insatser och lämnade alla efter 1980 i ett tomrum.

Fortsättning följer.

 

3 svar till “Förödande internationell forskarkritik kring svensk upprättelse för vanvård

  1. Hela historien blev från statens sida ett falsarium. Jag är ett av de levande bevisen. Efter lång terapi insåg försäkringskassan att jag var så allvarligt skadad, relaterat till min uppväxt i fosterhem, att jag gavs 75 % delpension. Ingen har ifrågasatt det. Ingen har förväntat sig att jag någonsin mer skulle kunna jobba heltid.

    Jag har läkarintyg i obruten följd sen flera års sjukskrivning, kontinuerliga rapporter från (samma) psykolog som direkt relaterade mina skador till min uppväxt, försäkringskassans bedömningar – ingen har frågasatt varken mig,min berättelse eller den diagnos jag till slut fick: posttraumatisk stress.En diagnos folk brukar få av svåra krigsupplevelser!

    Allt detta lämnades över till Ersättningsnämnden + kopior på min placering.

    Jag kan fortfarande inte förstå att samma stat som erkände min skador i det försäkringsärende, som det till slut blir när man inte kan jobba fullt, nu gjorde en annan bedömning. Trots att jag bedöms arbetsrelaterat vara 75 % utslagen, var jag nu relaterat till ersättningen inte skadad nog.Eller misshandlad nog.

    Svenska staten har igen talat med kluven tunga -och återigen skämt ut sig!

    • Det är tragiskt och jag känner djupt samma sak som du, Staten väljer enkla vägar mot oss men kräver mer av oss. Kanske kan vi få ordning på det hela när frågan nu är internationellt spridd.

  2. Det hela var ett spel -ett sånt spel i juridik där man bör ha ett juridiskt skolat biträde för att kunna ta rätt steg i rätt ögonblick.Det bjöds oss aldrig och de flesta av oss har inte medel till såna extravaganser. Det känns som dessa personer har lekt med våra liv. — Jag fick under intervjun om och om igen frågan -ställd av samma kvinna- hur många gånger jag blev utsatt för övergreppen.Eftersom ett litet barn i chock, delvis förlamad under förloppet-inte kan hålla reda på sånt -kunde jag med all tydlighet inte svara som Ersättningsnämnden ville. Jag vet inte om det är 5xövergrepp som gäller i Ersättningsnämndens ögon, 15xövergrepp eller 75 gånger…? Jag vet bara att jag sänker mig inte så djupt att jag sitter och ljuger för 250000 kronor -när jag inte kan veta exakt hur många gånger jag skändades. Gångerna var med all tydlighet tillräckligt många -min sjukskrivning som redovisades i helhet, styrkte min berättelse till 100 procent.

    Om någon från Ersättningsnämnden och inblandade politiker läser detta så är min fråga: Hur kan det komma sig att ingen av er hade ryggrad och civilkurage nog, att resa sig upp slå näven i bordet och i protest lämna hela denna förnedrande fars? Skäms på er.

    Kram till dig Anne som kämpar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s